Så var det fredag igen. Den här veckan har gått rätt fort faktiskt. Och den har bara blivit bättre och bättre. I början av veckan var jag ganska trött och PM(D)S-miserabel, men sedan har jag blivit både piggare och gladare för varje dag. Annars brukar det vara tvärtom, att jag är pigg på måndagar och helt slut på fredagar. Men jag fick ju förstås inte så mycket sömn under helgen, så det har ju inte varit riktigt som vanligt. Imorse vaknade jag hur som helst tidigt och kände mig utvilad, så jag var på kontoret i Linköping redan kvart över sex imorse. 😊👍 

 

Idag är det förresten den allra första Aromantic Spectrum Visibility Day. Den 5 juni ägde den allra första Aromantic Visibility Day rum, men nu har vi alltså även en dag för hela spektrumet. 💚🤍🖤 Och ja, jag känner mig mer och mer bekväm med att identifiera mig på det spektrumet. Jag har börjat finna mig i att min läggning är en never ending story (som jag sammanfattade under Ace Week för tre år sedan och som utvecklats sedan dess) och som just nu lyder asexuell och demi-homoromantisk. Jag lutar mer och mer åt det aromantiska hållet, men inte så pass mycket att jag vill kalla mig aromantisk. Demi-romantisk får det vara. Tills vidare. 

 

Jag tycker förvisso om att ordna upp och kategorisera saker och ting, men jag känner mig inte superstressad över att hitta Den Perfekta Kategorin att identifiera mig med för resten av livet. Efter att ha försökt tvinga in mig själv i heterosexualiteten, för att sedan komma ut som bisexuell och sedan som homosexuell och till slut som asexuell, för att numera utforska det aromantiska spektrumet...så har jag väl insett att det här med att hitta sig själv är en livslång process som får ta den tid och de svängar den tar. Det är en spännande och givande resa, ingen svettig kapplöpning.