Att titta på Melodifestivalen när den sänds live på lördagskvällen fuckar verkligen upp min dygnsrytm - och min bågskytteträning. Imorse hade jag inte ens orkat pallra mig upp ur sängen vid den tiden när jag brukar gå hemifrån, så jag skrev till min bågskyttekompis och ställde in dagens träning. 😖 Jättetråkigt, men det fanns inte så mycket annat att göra när jag var så himla trött. 😴

Jag ska väl inte enbart skylla på Melodifestivalen dock. Syrran och jag var nämligen och shoppade igår. Jättedumt att göra lördagen efter lön, för jag VET ju att det är jättemycket folk i affärerna då och att det kommer göra mig totalt energidränerad. 😵 Men vi kände liksom att vi måste passa på nu, för från och med imorgon är det ju tydligen livsfarligt att shoppa i sällskap. 😒 Det är klart att jag KAN gå i affärer utan min syster, men det innebär betydligt mycket mer ångest och kommer troligen inte hända (dessutom är det inte lika roligt). 😕 Jävla coronahelvete...

Vi gick dock bara i en enda butik igår (vår favoritbutik, som vi inte förrän igår hunnit besöka sedan den flyttade till nya lokaler efter nyår), men vi stannade säkert där i ett par timmar - och jag var helt slut efteråt. Men det var roligt. Och vi hittade massor av fina saker (om än inte det jag primärt letade efter). Och jag är tämligen säker på att killen i kassan var bög. Och typ var tredje låt som spelades i högtalarna var av Taylor. Så ja...det kändes väldigt bra. 😍💖 Ett vackert avsked till shoppingen innan restriktionerna hårdnar.

När jag väl vaknade till idag satte jag mig och pluggade lite. Ambitionen var att skriva klart den sista inlämningsuppgiften till arkeologikursen, men så långt kom jag inte. Däremot har jag grejat ganska mycket här hemma idag - fixat med mitt Rapunzel-skåp, sorterat mina CD-skivor, stuvat undan saker i klädkammaren, börjat spåna på ett nytt måleriprojekt, bytt ut julgardinerna mot vårgardiner (syrran och jag plockade undan alla tre julgranarna igår - det kändes som att det började bli dags för det nu 😉). Egentligen hade jag velat gå en långpromenad i det underbara vårvädret, men det orkade jag inte så jag nöjde mig med att gå ut med soporna - i vårjacka. Alltid något. 😉

Och så har jag sträckläst klart Let's talk about love av Claire Kann. En SUPERSÖT kärlekshistoria med en biromantisk asexuell huvudperson. Rekommenderas varmt! 😍 Och kommer definitivt att ingå bland analysobjekten för min kandidatuppsats i genusvetenskap. 💖💖💖

Nu har jag på relativt kort tid plöjt igenom samtliga deckare som hittills släppts av Emelie Schepp. Moderna deckare är egentligen inte alls min grej - de har en råhet som jag är alldeles för känslig för (tacka vet jag gamla hederliga Maria Lang - med fokus på VEM som har gjort det och VARFÖR snarare än utförliga beskrivningar av ofräscha detaljer). Och mycket riktigt hade jag vidriga mardrömmar om brutala mord och sargade lik de första nätterna efter att jag börjat läsa "Märkta för livet". 😱

Så varför har jag då utsatt mig för detta? Av den enkla, lokalpatriotiska anledningen att böckerna utspelar sig här i Norrköping. Och det är verkligen en speciell känsla att veta exakt var de olika platserna ligger och hur de ser ut - på gott och ont. Men när kriminella står och hänger nedanför mitt sovrumsfönster, när brutala våldsbrott begås sisådär hundra meter från mitt hem, när lik hittas inom synhåll från mitt köksfönster - då är det lite FÖR nära. 😨

Det var verkligen ett brutalt uppvaknande att läsa om vilka hemskheter som tilldrar sig här i stan. För även om jag förstås fattar att böckerna utgör en fiktiv berättelse, skildrar de ändå sådant som mycket väl kan hända - och faktiskt händer - i många människors liv. Så många tragiska livsöden det finns, så mycket hemskt som händer och så många människor som hamnar i kläm och utnyttjas och far illa... 😔 Jag inser vilken skyddad bubbla jag lever i, som aldrig kommit i kontakt med droger eller kriminalitet, aldrig blivit misshandlad eller utpressad, aldrig behövt frukta för mitt liv...

Inte så att jag inte hade någon aning om att det händer vidriga saker här i världen, det vet jag såklart mycket väl att det gör. Men att läsa så välskrivna skildringar av det i en för mig så välkänd kontext...det gjorde mig verkligen tagen. (För att inte tala om hur mitt idylliska retreatparadis Vadstena fuckas upp av de senare böckerna. 😱)

Men de är bra, de här böckerna. De är VÄLDIGT bra. Sträckläsa-till-långt-efter-sovdags-bra. 👍👍👍

Mensappen skickade en notis i förmiddags om att min PMS är på ingång. Jag tänkte inte så mycket på det - då. Men frampå eftermiddagen slogs jag plötsligt av insikten om att den redan var här. Då hade jag varit sjukt irriterad i flera timmar och grälat på programsupporten över att den nya programvaran inte fungerar som den ska och haft typ noll tålamod och stresstålighet. Jag märkte själv hur mycket på krigsstigen jag var (och jag tycker inte om mig själv när jag blir sådan), och så slog det mig plötsligt - jag har ju PMS! 🙈 Det var både en lättnad att kunna konstatera att det "bara" var det - och nedslående att tvingas inse jag ännu en månad blivit övermannad av PMS-monstret. Herregud, jag har ju till och med en app som förvarnar mig nuförtiden - och ändå smyger sig skiten in i mitt sinne utan att jag hinner märka det innan det börjar gå överstyr. 😔

Jag bunkrade upp med choklad på hemvägen att tröstäta under de kommande dagarna (äntligen fanns kärleksmumstårtan åter i lager i mataffären - det kändes nästan som ödet att det skedde just nu)...

 

Klockan sju imorse spelade jag padel tillsammans med kollegorna. 🎾 Det var andra gången, och det var lika roligt som första gången. 😊 Dock upplevde jag det som mer fysiskt ansträngande och svettigare den här gången - förmodligen för att jag kommit in i det lite mer och börjat lära mig spelet bättre, vilket gjorde att jag fick springa betydligt mer den här gången än förra gången. Men det var som sagt jätteroligt, och vi pratar om att göra det här till en regelbunden aktivitet. 😊👍 Jag har redan börjat kolla på racketar (än så länge hyr jag racket på plats men det vore roligt att ha ett eget), det är bara det att de är så extremt dyra! De jag har tittat på ligger runt tusen kronor eller mer. För ett jäkla racket! 😱 Visst, det kanske finns billigare också...men jag vill ju inte ha något skräp - och dessutom är det ju viktigt att det är rosa. 💖😉 Nåväl...jag behöver ju inte köpa något nu meddetsamma, jag får se. Men kanske att jag faktiskt ska fira min löneförhöjning (som jag fick besked om idag) med att ge mig själv ett rosa padelracket i present? 😊 

 

När jag sprang runt där på planen imorse och jagade efter bollar slogs jag av hur himla aktiv jag har gått och blivit. I söndags morse var jag i bågskyttelokalen med min bågskyttekompis, och den här gången sköt vi hela 60 pilar (till skillnad från förra helgens 28 när vi var så himla otränade efter långtidsuppehållet) - och nu på söndag kommer vi förhoppningsvis orka skjuta ännu fler. 🏹 Och på måndag är det dags för gymbesök med kollegorna igen, det ser jag fram emot (nu när träningsvärken från förra gången gått över och jag börjat glömma hur plågsamt det var 😉). Jag ser verkligen inte mig själv som en träningsperson, det har jag aldrig gjort...men det kanske är dags att omvärdera självbilden lite? 🤔 

 

 

Idag hade jag förresten samtal med min nya terapeut igen. Hon introducerade begreppet CAS (kognitivt uppmärksamhetssyndrom) för mig och vi pratade en del kring det. Jag ska börja jobba med att identifiera mina triggertankar, alltså vilka tankar som startar en process och sätter igång ältandet. Den allra första tanken i kedjan, som triggar igång de efterföljande tankarna. Det tror jag blir en stor utmaning. Jag tycker att det är relativt lätt att identifiera de tankar som kommer sent i processen och som loopar inom mig och är superstarka och ångestladdade, men vägen dit känns betydligt svårare att identifiera. Vad var det som hände som gjorde att jag hamnade i det destruktiva läget? Det är jag inte alls på det klara med. Så det ska bli spännande att utforska. 

 

Jag ska öva på detta en gång om dagen, på kvällen när jag gått och lagt mig eftersom det främst är då jag fastnar i mina tankar (eftersom jag då till skillnad från resten av dagen inte håller mig sysselsatt med en massa annat). Jag ska även öva på fokus utåt, eftersom det i allmänhet anses som en bra strategi vid social fobi och mycket riktigt har visat sig vara hjälpsamt för mig. Varje dag ska jag öva på fokus utåt genom att lägga märke till och beskriva tre föremål i rummet för mig själv. Terapeuten frågade om jag kände att det här var en lagom nivå på hemläxor, om de kändes genomförbara, och det tycker jag absolut. 

 

I slutet av samtalet ville hon att jag skulle sammanfatta vad vi pratat om idag och även nämna vad jag främst tog med mig från dagens samtal. Det tyckte jag var jättejobbigt, jag kände liksom krav att "prestera" och svara "rätt". Så den första impulsen var förstås att inte svara alls (för att inte riskera att svara fel). Men jag ögnade ändå igenom mina anteckningar och nämnde några saker (kolla upp CAS, öva på fokus utåt, öva på att identifiera triggertankar) och hon sa att det var jättebra och att det var precis det som var kärnan av samtalet. Så det var ju verkligen skönt att höra. 👍 Hon gjorde klart för mig att vi kommer att avsluta alla samtal på det här sättet, vilket självklart gav mig ångestpåslag - men tydligen ska det vara bra för patienten. Jag vet inte om jag är benägen att hålla med om det, men vi får väl se.

Igår fick jag veta att Aromantic Spectrum Awareness Week tydligen pågår just nu, det började i söndags och håller på till på lördag. Jag har uppenbarligen inte lika mycket koll på detta evenemang som på Ace Week (som jag ju skrev ganska mycket om medan det pågick i höstas), men tycker självklart att det är viktigt att uppmärksamma. 

 

Jag identifierar mig ju som asexuell och homoromantisk. Men jag funderar på om jag inte faller lite inom det aromantiska spektrumet också. För även om jag kan tycka att tjejer är söta och bli lite nervös i deras sällskap så känner jag ingen längtan efter att ingå i en relation igen. Det är liksom elva år sedan jag kysste någon sist...och jag saknar det inte. Okej, ibland kan jag tänka att det skulle vara mysigt att ha en flickvän...men det är en ganska snabbt övergående känsla och överlag trivs jag utmärkt med min självvalda ensamhet. 

 

Jag känner dock inget större behov av att utreda och fastställa en eventuell aromantisk identitet i mitt fall som det känns just nu. Men det är en intressant tanke i alla fall, som slår mig ibland. I synnerhet när jag märker hur udda jag är i detta avseende i relation till det omgivande samhället och dess parrelationsnormer. 

 

"Träffar du någon?", "Använder du Tinder?", "Har du familj?"... Eh, nej, varför skulle jag det?! 🤷‍♀️

Idag har syrran och jag lagat mat igen. Den här gången blev det en variant av ett recept som mamma hittat. En gratäng som blev väldigt god. 😋

Ingredienser:

Quornfärs (en välfylld stekpanna)

Potatis (9 st relativt små)

Morötter (2 st)

Rödlök (1 st)

Plommontomater (250 g)

Olivolja (att steka i)

Smör (50 g + lite att smörja ugnsformen med)

Vetemjöl (2 msk)

Mjölk (5 dl)

Parmesan (riven, 170 g)

Oregano

Salt

Svartpeppar

Först stekte vi quornfärsen i olivolja i en stekpanna. Vi kryddade med salt, svartpeppar och oregano. Sedan hällde vi över färsen i en smord ugnsform. Vi skalade och delade potatisen, morötterna och rödlöken i små bitar. Sedan stekte vi dem också en stund och blandade dem därefter med quornfärsen i ugnsformen. Vi delade plommontomaterna i halvor och lade dem som ett "tak" över allt det andra i formen.

Sedan blev det dags att göra ostsåsen. Vi smälte smöret i en kastrull och vispade ner vetemjölet. Vi tillsatte mjölken under fortsatt omrörning och till slut även den rivna parmesanosten. Vi hade även i lite salt och svartpeppar. När ostsåsen var klar hällde vi den över gratängen och satte in formen i mitten av ugnen i cirka 30 minuter på 175 grader.

Och nu har jag sju nya matlådor med väldigt gott innehåll i frysen. 😊

Det har varit en ganska intensiv vecka, så jag har liksom inte orkat blogga någonting. Men nu så! 

 

I måndags kändes det som att jag fortfarande mådde illa och jag var jätterädd för att kräkas igen. Men förmodligen var det "bara" psykologiskt. Skräcken satt liksom i efter söndagens vidriga bussresa. 🤮 Himla matt kände jag mig också fortfarande. Men jag deltog ändå i måndagseftermiddagens gymbesök med kollegorna. Det var himla jobbigt, men väldigt roligt. Och jag hade även denna gång kommit ihåg att använda inhalatorn innan, så jag klarade faktiskt av att köra på ganska hårt (tränaren mejlade till mig efteråt för att kolla att jag inte tagit ut mig, hon lade märke till att jag körde ganska hårt men tyckte att jag såg så glad ut så hon ville inte hejda mig). 🏃‍♀️ 

 

Idag har vi firat mammas mans födelsedag i efterskott. 🎂🎈 Det var väldigt trevligt och vi fick himla god mat. 😊 Men nu ligger jag i min säng och tycker synd om mig själv. För trots att jag hade tagit åksjuketablett så mådde jag illa på bussen hem. Väldigt illa. Jag kaskadkräktes i flera omgångar, först i mittgången och sedan i en plastpåse som jag fick av busschauffören. Det fanns liksom ingen hejd på det, först kom efterrätten upp och en stund senare huvudrätten. Och jag kallsvettades och grät och händerna liksom vibrerade och det sved i halsen. Det var så jävla vidrigt alltihop. 🤮😢 Men busschauffören var snäll, han gav mig som sagt plastpåsar och han stannade bussen för att jag skulle få gå ut och hämta lite frisk luft innan vi fortsatte resan. Han gav mig även en flaska rengöringsmedel och en rulle hushållspapper att städa upp det värsta med innan vi gick av på ändhållplatsen, sedan åkte han till garaget för att städa färdigt. Det var en del andra passagerare på bussen, men ingen av dem låtsades om vad som hände. Där och då brydde jag mig inte så mycket om dem, jag hade liksom mitt fokus på att överhuvudtaget överleva resten av hemfärden. Men nu i efterhand får jag ångest över att så många främmande människor såg mig i detta ynkliga, äckliga tillstånd och jag undrar vad de tänker och säger om det inträffade. 😔

Nu vill jag aldrig mer åka buss. Jag hatar verkligen att kräkas, det är så jävla äckligt (vilket väl är anledningen till att jag aldrig utvecklat någon fullskalig bulimi). 😖 Jag har alltid haft lätt för att bli åksjuk, och det har hänt flera gånger att jag har kräkts av bilar, bussar, karuseller...men inte på den här extrema nivån. 😵 Det här var droppen, nu vill jag aldrig mer åka buss. Syrran tycker dock att vi ska göra en kort resa med en stadsbuss tillsammans inom kort, så att inte den här obehagliga upplevelsen ska utvecklas till permanent ångest inför bussåkande. Och det har hon förstås rätt i. Men jag ser inte fram emot det... 😥

 

Nu har jag haft en sådan där galet effektiv dag som jag kan ha ibland. Och det känns så himla bra! 😊👍 

 

Jag har varit vaken sedan fem imorse. Hade ett ganska långt telefonsamtal med mamma, något vi brukar ha tidigt på lördagsmorgnar eftersom vi båda två är pigga och har mycket tid då. 😊 Sedan gjorde jag mig i ordning och läste igenom det utmejlade materialet inför en feministisk studiecirkel som kommer att hållas på torsdag kväll. Jag brukar inte delta i de där studiecirklarna, eftersom de infaller efter läggdags för mig (😴), men den här gången kommer temat vara psykisk ohälsa så jag ska verkligen försöka hålla mig vaken och delta. 

 

Sedan byltade jag på mig och vandrade iväg till bågskytteklubbens lokal. 🏹 Min bågskyttekompis och jag har städansvaret i lokalen den här veckan och hade kommit överens om att träffas där klockan åtta imorse. 🧹 Vi har inte träffats på flera månader på grund av en utdragen förkylning som hon har tampats med, så det kändes jättefint att äntligen få ses igen. 😊 Ordföranden och hans fru kom också till lokalen imorse, för att träffa oss, och det kändes också jättefint. De är så härliga människor. 💖 Vi fick hjälp med städningen och sällskap i skyttet. Och det slog mig när vi stod där på skjutlinjen att det är första gången på flera månader som jag faktiskt skjuter TILLSAMMANS med andra människor - sedan december har det liksom bara varit jag i lokalen de gånger jag varit och tränat (och sista månaden har jag inte gått dit alls), och innan dess har det oftast bara varit jag och min bågskyttekompis. Och jag insåg hur mycket jag faktiskt saknat det sociala i bågskytteträningen under dessa distanserade coronatider. Varken jag eller min bågskyttekompis orkade dock skjuta fler än 28 pilar var idag, för att vi var så otränade (och vi fick båda två ont i ryggen). Men det var både roligt och trevligt, och hädanefter ska vi se till att komma iväg till lokalen oftare. 😊 

 

På hemvägen handlade jag lite. Hemma har jag kört en diskmaskin och två tvättmaskiner, slagit in födelsedagspresenter och skrivit födelsedagskort till mammas man, fixat i ordning och hängt upp en Bröderna Lejonhjärta-inspirerad prydnad i sovrumsfönstret (ett hjärta med en slinga av körsbärsblommor och två vita duvor som hänger ner från det), fixat ett utkast till verksamhetsberättelse och sammanställt bokföringen för F! Norrköping 2020, skrivit en halv inlämningsuppgift om Sandby borg till arkeologikursen (ambitionen var att skriva hela uppgiften idag, men med tanke på att deadline inte är förrän i början av mars känner jag mig nöjd med att åtminstone ha kommit såhär långt idag), sytt i en knapp som lossnat från min Hello Kitty-pyjamasskjorta, lagat mat vilket resulterade i elva matlådor, bäddat sängen...och självklart maratonlyssnat på nyinspelningen av "Love Story". Kollat på tredje High School Musical-filmen har jag minsann också hunnit med. Och nu sitter jag och väntar på att andra deltävlingen av Melodifestivalen ska börja. 

 

 

Jag hade tänkt sy upp mina termobyxor också, eftersom de är så långa att jag går och trampar på dem hela tiden. Men när jag tvättat dem och tagit med dem ut till det gemensamma torkrummet upptäckte jag att torkskåpet inte fungerade. Jag gjorde allt jag kunde komma på (tömde vattentanken, rengjorde luddfiltret, drog ur och satte i sladden flera gånger, justerade läget på vattentanken, brukade milt våld mot torkskåpet) men ingenting fungerade. Medan jag stod där i min rådvillhet hörde jag dörren till en av grannlägenheterna öppnas. Och mina normala reaktioner på grannar i trapphuset brukar antingen vara att säga ett vänligt men kort hej eller att vänta i min hall tills "kusten är klar" och de har försvunnit ut ur huset. Men den här gången gick jag ut ur torkrummet, hälsade på grannen som stod och låste sin ytterdörr och frågade om hon kunde komma och hjälpa mig. Och det gjorde hon så gärna. Eller, hon försökte i alla fall. Men hon lyckades inte heller få igång eländet. Jag tackade henne ändå för hjälpen och tog med mig mina termobyxor in i lägenheten igen och hängde upp dem för att torka i badrummet istället (och felanmälde torkskåpet till hyresvärden via hemsidan). Det kommer ju dock ta betydligt längre tid, och byxorna kommer definitivt inte att vara torra nog för att få komma i närheten av någon symaskin ikväll. Förhoppningsvis imorgon. Men den här incidenten förde i alla fall det goda med sig att jag fick utsätta mig för lite social exponering. 👍 (Att jag sedan får frysa ihjäl imorgon om termobyxorna inte hunnit torka innan jag ska åka iväg är en annan sak.) 

 

Nyinspelningen av "Love Story" har gått på repeat hela dagen idag. Jag är så glad för Taylors skull, att hon nu har en inspelad version av den här låten som hon faktiskt äger själv. Och det här är bara början... ❤️❤️❤️ 

 

Igår pekade frisören på min Fearless-tatuering och kommenterade att jag gör skäl för den, när jag berättade att jag tränar på gym regelbundet tillsammans med mina kollegor numera och tycker att det är jätteroligt - trots social fobi och en historik av skolk från skolgympan. 💪

Och idag hade jag ytterligare ett Fearless-ögonblick. Vi hade digitalt stormöte med Pride-familjen ikväll för att börja planera mer inför årets festival. 🏳️‍🌈 Och eftersom det var en ny person med i gruppen så föreslogs självklart en presentationsrunda. Och min spontana instinkt var att genast logga ut från mötet hellre än att genomlida något så fruktansvärt vidrigt. 😱 Men det gjorde jag faktiskt inte, jag höll ångesten stången och presenterade mig kort (mer kortfattat än de andra) när jag fick ordet, men fick totalt hjärnsläpp när jag skulle ge ordet vidare till nästa person och kunde inte komma på någon. Så det blev tyst en stund innan tråden togs upp av en annan person. Jag sa överhuvudtaget inte särskilt mycket under mötet, inflikade lite information om bidragsansökan och räkenskapsår och sådana där saker som faller inom mina domäner. Men jag är glad och stolt över att jag stannade kvar i situationen i alla fall. 👍

Och som om det inte vore nog med Fearless-stunder så meddelade finaste Taylor idag att hon kommer att släppa NYINSPELNINGEN av ALBUMET Fearless IMORGON!!! 😍😍😍 Jag tror jag dör lite...

Men ni får en bild på mitt nyfärgade hår i alla fall...

Fler och finare bilder kommer senare, när jag får dem från frisören. 💖

Jag har även haft samtal nummer två med min nya psykolog idag. Jag var inte lika nervös den här gången, vilket var skönt. Vi är dock fortfarande i en lära-känna-fas och har inte riktigt kommit igång med terapin än. Jag tycker att det känns bra att vi tar det lugnt och att hon är mån om att få en helhetsbild av min tillvaro och mina problem först. 👍 Framåt slutet av samtalet kom hon in lite på metakognitiv terapi igen och vi kom fram till att vi ska testa det. Jag tror att det kan vara bra för mig. Det är åtminstone värt ett försök. 👍

Syrran hade upptäckt ett underbart vackert rosa träd som hon tog med mig till, och åsynen av det gjorde mig förstås alldeles lyrisk. Ett riktigt Malin-träd. 😍💖

Vi beskådade även den extrema översvämningen i Strömsparken, vars like jag aldrig sett där tidigare. 😱

Istapparna hängde läskigt från taken här och var, men den här tog nog ändå priset... 😱

Nu är det bara en vecka kvar till Alla hjärtans dag, så imorse passade jag på att strö ut lite hjärtkonfetti i trapphuset... 😊❤

Egentligen har jag väl mer att skriva om, men jag är för trött och behöver sova nu. 😴 Natti natti! ❤

 

Idag har syrran och jag provat ett nytt recept igen. Den här gången blev det en jättegod paj. 😋 

 

Ingredienser:

Vetemjöl (4 dl)

Zucchini (1 st)

Matyoghurt (4 dl)

Kesella (250 g)

Smör (100 g)

Parmesan (riven)

Citronjuice

Salt

Oregano

Svartpeppar

 

Blanda mjölet med citronjuicen och lite salt. Häll i matyoghurten och 80 gram av smöret och vispa till en deg. Låt degen stå i kylskåp i cirka en halvtimme. Skär zucchinin i tunna skivor. Smörj en pajform med resten av smöret och platta ut degen över hela botten och upp på kanterna av pajformen. Täck pajdegen med zucchiniskivorna, lägg dem omlott i cirklar i formen. Grädda i mitten av ugnen på 175 grader i 15 minuter. Blanda under tiden kesella, parmesan, oregano, svartpeppar och salt i en liten bunke. Ta ut pajen ur ugnen när de 15 minuterna gått och täck zucchinin med den nyblandade röran. Ställ sedan in pajen i ugnen igen och grädda i en halvtimme. Klart! 😋 

 

Just nu pågår första deltävlingen av Melodifestivalen. Det hade jag förstås tänkt titta på - det är ju så gott som det enda teveprogram jag tittar på, och det är i det närmaste heligt för mig. Men det var ingen bild på teven - det var bara myrornas krig. Och då mindes jag något gammalt meddelande från hyresvärden om att Com Hem skulle gå över till digitala sändningar från och med i höstas så att man förmodligen måste ändra källa och göra nya kanalsökningar och allt vad det var (jag tittar så extremt sällan på teve att jag inte märkt det förrän nu). Och det försökte jag göra nu, men lyckades inte vilket jag först trodde berodde på att jag inte är så teknisk. Men efter att ha läst på Com Hems hemsida insåg jag med stigande panik att min teve sannolikt är för gammal och måste bytas ut om jag vill kunna fortsätta titta på teve.

Och då brast det för mig och jag började gråta i ren förtvivlan. Inte för besvikelsen att inte få se Melodifestivalen (det kan jag se på datorn eller plattan i efterhand). Och inte för den oväntade extra utgiften att behöva köpa en ny teve (det har jag råd med, även om det känns surt). Men för att syrran och jag fick den här teven av vår fina morfar när vi flyttade in i den här lägenheten. Det är sex år sedan och den var begagnad redan då - men det är inget fel på den och den har ett starkt affektionsvärde för mig.

Jag vet att teven lever på lånad tid och konstgjord andning. Jag märker det på ljudet som svajar ibland (men som inte gör mig något). Jag märkte det när jag blev tvungen att skaffa en ny dvd-spelare och de som finns att köpa nuförtiden inte går att koppla in i min teve (men tack och lov fick jag överta en begagnad). Och jag märker det nu när det inte går att få in några tevekanaler längre.

Men jag vill verkligen inte byta ut den. Fan, fan, fan, jag vill inte! 😢

Jag har idag fått Googles månatliga sammanställning över mitt resande. Och jag har tydligen inte lämnat Norrköping en enda gång under hela januari. Kan det vara möjligt?! Jag kollade igenom kalendern - och ja, det är nog faktiskt så. Och det lär bli nästan likadant nu i februari, jag har i dagsläget bara inplanerat att lämna stan vid ett enda tillfälle under hela månaden. Vilken hemmaråtta jag är. 😉🐀

Idag hade jag samtal med min "vanliga" psykolog (som ju fortfarande håller på och fasar ut kontakten med mig). Vi pratade lite om min nya terapeut och vad fokus bör ligga på i min fortsatta terapi - psykologen tycker att vi bör fokusera på den sociala fobin, men jag lutar nog mer åt min nya terapeuts idéer om att det främst är negativa tankar och grubbel som jag behöver hjälp med att hantera i första hand och att detta kommer ge effekt inom andra problemområden också. Men det är väl något som kommer visa sig, tänker jag. 

 

Mest pratade vi om min vidmakthållandeplan, som vi började skriva på i höstas men som fortfarande inte är helt klar. Hittills ser den ut såhär: 

 

 

✔️ Bättre förståelse för hur tankar fungerar och hur jag kan se på dem för att inte lika starkt och snabbt fastna i en känsla.

✔️ Få in förstärkare i tillvaron och se betydelsen av hur de kan påverka mitt mående i en positiv riktning.

✔️ Ökad tilltro till egen förmåga att påverka mitt mående i högre utsträckning.

✔️ Tagit steg mot att utmana social rädsla/oro. Provat på nya situationer och aktiviteter.

✔️ Vågat utmana mig på arbetet och göra sådant som varit/är utmanande.

 

✔️ Ringa och svara i telefon mer på jobbet (ja, verkligen).

✔️ Ta mer initiativ till umgänge med vänner (ja, lite). Nytt mål: Öva på att kontakta vänner direkt när tanken kommer och prova att skicka iväg en inbjudan (vem skulle jag kunna börja med?).

✔️ Bjuda hem folk, andra än de som "brukar" få komma hem till mig (nja, en gång).

✔️ Be om hjälp i butiker (nja). Mer konkret: var kan jag börja, vilka sammanhang är lättast? Matbutik, "var finns..?"

✔️ Somna utan sömntablett (ja!).

✔️ Sluta tolka omvärlden utifrån mitt eget mående (lite bättre på detta).

✔️ Överhuvudtaget bli mer stabil, hantera svängningar i måendet (ja).

✔️ Genomföra de flesta aktiviteter jag planerat och inte fega ur på grund av ångest (ja, oftast). (Lite väl hårt formulerat mål enligt psykologen).

✔️ Kunna hamna i centrum för uppmärksamheten utan att få panik (beror på situation). Nytt mål: Ta mig igenom och våga vara kvar i en situation trots att den väcker jobbiga känslor.

✔️ Inte bli irriterad/arg/ledsen i pressade situationer (nja) (Inte rimligt mål för någon enligt psykologen. Se det nya målet för punkten ovan, passar även här).

✔️ Prata inför grupper (ja, ibland).

✔️ Hitta psykologiska redskap för att hantera både ångest och nedstämdhet (ja).

✔️ Att jag kan somna utan sömntablett. Min sömn är betydligt bättre nuförtiden och jag upplever ingen ångest kring att gå och lägga mig.

✔️ PMS varje månad.

✔️ Stress och hög arbetsbelastning. Krav ifrån flera håll.

✔️ När familj och vänner har det svårt.

✔️ Mer passiv, är hemma mer. Tackar nej/avbokar möten/aktiviteter.

 

De två avslutande frågor jag fortfarande inte skrivit någotning under är:

och

 

Vi pratade en del kring dessa två frågor idag. Psykologen poängterade vikten av att jag, efter att ha identifierat riskfaktorer, normaliserar de känslor jag har och känner medkänsla för mig själv och verkligen går in för att hjälpa mig själv. Strategier för att bryta grubbel är exempelvis att skifta fokus, göra något annat, byta miljö. När det gäller att möta rädslor behöver jag ha tillit till mig själv och min förmåga att påverka min egen tillvaro. Och jag behöver komma ihåg att ångestsymptom inte betyder att någonting faktiskt ÄR farligt. Jag behöver öva i små steg på att utsätta mig för ångestskapande situationer, att stanna kvar i dem och skifta fokus utåt som en del i exponeringen. Och att utvärdera regelbundet hur det går och inte glömma bort de framsteg jag gör eller falla tillbaka i gamla mönster. Jag behöver även fortsätta tänka på att få in mycket positiv förstärkning, att fylla min tillvaro med sådant som får mig att må bra - och att öva på att ge mig själv bekräftelse på att jag tar steg framåt och jobbar med mig själv och klarar saker.

 

Fyra år sedan idag. När slutar det göra ont? 

 

 

Idag hade jag mitt första samtal med min nya psykolog inom psykiatrin. Eller, hon är visst inte psykolog utan kurator och nyutbildad psykoterapeut. Hur som helst - min nya samtalskontakt. Och det kändes bara så himla BRA! 😊 

 

Jag var väldigt nervös och orolig innan - tänk om vi inte skulle klicka, tänk om hon inte skulle kunna erbjuda mig en terapiform som passar mig, tänk om jag skulle låsa mig totalt och inte få fram ett ord, tänk om hon skulle förvänta sig att jag skulle leda samtalet, tänk om jag inte skulle kunna svara på hennes frågor, tänk om jag skulle börja gråta, tänk om det inte skulle kännas bra... Men det gick hur bra som helst. 👍 

 

Hon ställde en himla massa frågor till mig, men var helt okej med att jag inte hade svar eller bara vaga svar på en del saker. Hon var väldigt noga med att vi nu i början ska göra en ordentlig kartläggning av mina problem och stödbehov så att jag får den hjälp som är mest optimal för mig, och inte bara köra igång med random behandling direkt (som jag upplevde att psykologen på Mindler gjorde). Det kommer heller inte vara någon begränsning på hur många samtal jag kommer få, utan jag får så många jag behöver. 

 

Vi gick igenom mina främsta problemområden - social fobi, generaliserad ångest och oro, (cyklisk) nedstämdhet, melankoli, grubbel, stress - och vad jag fått för hjälp tidigare. Hon gjorde mig positivt överraskad genom att faktiskt ha läst min journal, så hon hade redan lite koll. 👍 

 

Efter detta första 45 minuter långa inedande samtal gjorde hon en preliminär bedömning att metakognitiv terapi (MCT) kanske skulle kunna vara någonting för mig. Hon poängterade dock att det bara var ett förslag från hennes sida och att vi inte behöver bestämma oss för någonting redan nu utan kan fundera på det och prova oss fram. Jag hade aldrig hört talas om den terapiformen förut, men utifrån det hon berättade och det jag själv nu gått hem och googlat fram tycker jag att det verkar lovande. För en stor del av min problematik handlar ju om mina negativa tankar som jag har svårt att hantera och att jag ofta fastnar i grubbel som jag har svårt att ta mig ur. 

 

KBT har jag ju tragglat i omgångar sedan jag var 18 år och är ganska trött på vid det här laget (även om den hjälpte mig mycket i början), ACT var alldeles för flummigt för mig...men MCT kanske faktiskt kan vara precis vad jag behöver just nu. Jag hoppas det. 🙏 Och om det inte är det så känner jag mig trygg i förvissningen om att min nya terapeut kommer att hitta andra behandlingsmetoder. Hon verkar mån om att behandlingen verkligen ska bli bra för MIG. 

 

Vi ska ses igen redan nästa vecka och då vill hon höra mer om min historik. Det känns bra, det här. 👍 

 

Den här veckan har jag det sjukt intensivt på studiefronten. I genusvetenskapskursen ska jag läsa och skriva utförliga kommentarer till en kurskamrats uppsats-PM. Och i arkeologikursen har jag en inlämningsuppgift att skriva - och dessförinnan en hel del litteratur kvar att läsa. Och deadline för uppgifterna i båda kurserna är om en vecka. 😱😱😱 Alltså borde jag ägna all ledig tid åt studier den här veckan. Hittills har det gått sådär - när jag kommit hem från gymmet, duschat och satt mig vid datorn (fortfarande skakig efter träningspasset) kikade jag bara runt på kurssidorna en stund och sedan gick jag och lade mig och började läsa den andra Emelie Schepp-boken istället. Hm. 🤨 Hoppas att motivationen och självdisciplinen är bättre imorgon eftermiddag...