Börja om från början
Nej, usch, nu stressar jag bara upp mig själv ännu mer! Måste tänka positiva tankar; Det gick bra igår, det kommer att gå bra idag också. Företaget har faktiskt valt ut mig bland massor av andra studenter, så de är faktiskt intresserade av mig och vad jag har att säga. Det är bra att säga lite konstiga saker, det gör att de kommer ihåg en. Det är inte farligt att sitta tyst en stund, det är bättre att tänka efter innan man säger något än att bara babbla på utan att tänka.
Nu måste jag göra mig i ordning och gå till bussen. Och fokusera på att andas och slappna av.
Social succé
Jag måste säga att jag är imponerad av mig själv. Stolt också för den delen.
Idag arbetade jag som företagsvärd på universitetets arbetsmarknadsmässa (ett väldigt socialt arbete, kan jag meddela). Jag gick även runt och besökte andra företags montrar. Okej, bara tre stycken - men ändå! Jag gick faktiskt fram till dem, jag tog kontakt, jag ställde frågor, jag småpratade.
Och som kronan på verket var jag på ett kontaktsamtal med en av mina drömarbetsgivare, och det flöt på jättesmidigt och helt plötsligt hade halvtimmen passerat och vi blev tvungna att avrunda. Jag kände mig (ganska) avslappnad och babblade på utan problem och tyckte det var riktigt trevligt.
Det kanske låter som någonting jag har drömt eller fantiserat ihop (när jag läser det börjar jag nästan tro det - för det låter verkligen inte som jag!) men det är faktiskt sant.
Mera Stockholm
Det händer nästan aldrig att jag får sova hela natten utan att vakna någon gång under småtimmarna. Inatt var inget undantag. Och det dröjde ett bra tag innan jag kunde somna om, för jag började tänka på Stockholm och min eventuella framtid där. Och då kom ångesten.
Usch, jag hoppas jag får jobb här i stan istället. Men som det ser ut nu kommer det inte att bli några lediga jobb i min bransch här inom den närmaste framtiden. Så jag får väl fortsätta plugga fram till sommaren och hoppas att det ser bättre ut nästa höst. Eller göra mitt bästa i Stockholm.
Stora, stygga(?) Stockholm
Förnuft och känsla
Idag fick jag även veta att jag blivit utvald till kontaktsamtal med två företag under mässan. Jag hade skickat mitt CV till sju företag, och negativ som jag är var min första reaktion besvikelse och en känsla av misslyckande över att inte de övriga fem var intresserade av mig. Men när logiken hann ifatt mina rusande känslor så insåg jag förstås att det är jätteroligt att två potentiella arbetsgivare valt ut just mig i högen av studenter som ansökt om kontaktsamtal.
Litet steg för mänskligheten, stort steg för mig
Festsmitare
Sociala myrsteg framåt
Igår pratade jag med två tjejer i klassen (samma som jag frågade om vägen för ett tag sen). Det var väl inte världens mest avslappnade småprat från min sida, men jag gjorde så gott jag kunde. Och de var jättetrevliga. :)
Idag stod jag och pratade inför klassen för andra gången. Det var faktiskt inte förrän precis minuterna innan som jag blev nervös. Och då fanns ingen vilja att fly, jag ville tvärtom sätta igång och få det överstökat så snart som möjligt.
Getingar och inkastare
Nu på eftermiddagen/kvällen var jag på ett möte inför mässan jag ska arbeta som värd på. Bland det första jag fick veta var att jag kommer att fungera som "inkastare" (de använde faktiskt just det ordet!) till montern jag ska stå vid. Jag fattar inte hur det ska gå till. Det kommer liksom helt enkelt inte att hända. Jag kommer bara att stå där och försöka att inte se alltför skräckslagen ut.
På egna ben
Berusad
Och idag var till och med en ännu större dag. Jag pratade inför klassen för första gången (om man bortser från uppropet förra veckan). Det var självklart obehagligt, men nära-döden-upplevelsen uteblev. Efteråt befann jag mig i något slags rus av självförtroende, så jag anmälde mig som företagsvärd för den kommande arbetsmarknadsmässan på universitetet. Jag ångrade mig såklart i samma stund som jag uttalade orden, men det är inte mycket att göra åt nu.
Jag försöker följa syrrans råd. Eftersom ingen på skolan känner till mina problem så har de inga förutfattade meningar om hur jag ska bete mig - och därför kan jag låtsas ha skitbra självförtroende och bete mig därefter. (Jag försöker intala mig själv att det kommer fungera. Det går sådär.)
Försöker hålla ut
Jag har ägnat hela kvällen åt skolarbete. Så kommer mitt liv förmodligen att se ut de kommande månaderna. Tragiskt men sant.
Och när jag väl får sova drömmer jag mardrömmar. Ångestfyllda drömmar om en viss person jag inte vill tänka på.
Jag är så trött och tyngd nuförtiden att jag knappt orkade bry mig när jag fick veta att jag måste prata inför klassen i fem minuter på torsdag. Jag orkar liksom inte hetsa upp mig.
Det enda som återstår är att lyssna på Lasse och försöka följa hans uppmaning.
Lars Winnerbäck – Håll ut
Trött
Skärselden väntar
Det fladdrar lite i bröstet. Jag har precis skickat in mitt CV till sju potentiella framtida arbetsgivare. Om någon av dem finner mig intressant kommer jag att få ett kontaktsamtal med dem i samband med den årliga arbetsmarknadsmässan på universitetet om några veckor.
Jag borde inte vara så skärrad. Jag förstod ju att även den här skolan måste ha ett sånt här evenemang, precis som min förra. Men min förra skola hade det alltid i februari - så jag var verkligen inte mentalt förberedd på att det skulle vara dags här redan i september!
Vad ska jag säga? Hur ska jag bete mig? Vad ska jag ha på mig? Kommer de förresten överhuvudtaget att vilja träffa mig??? Återigen har jag satt mig i ett läge där det blir fel oavsett. Om de inte vill träffa mig kommer jag nog först att känna lättnad - men sen en oerhörd besvikelse och nedstämdhet och undran över varför jag inte duger. Om de däremot faktiskt vill träffa mig kommer jag förmodligen först bli överlycklig - sen fullkomligt vettskrämd, panikslagen, ångestfylld, gråtfärdig...
Vad ska jag ta mig till?!?
Duktig flicka
Ännu en dag på universitetet är till ända och jag är helt slut. Ett resultat av kombinationen lång arbetsdag och stor psykisk press.
Jag har faktiskt varit ganska duktig idag, om jag får säga det själv. Jag har ringt(!) och bokat tid hos en kurator på Studenthälsan. Det märkliga är att det knappt var obehagligt alls. Jag har dragit ut på det ett bra tag, men när jag väl gjorde det kändes det inte det minsta läskigt.
På hemvägen var jag också duktig. Det stod massor av studenter på busshållplatsen och alla skulle med en och samma buss. Min spontana tanke var förstås att vänta 20 minuter på nästa buss. Men det gjorde jag inte! Jag trängde ihop mig med alla andra i bussen - det blev verkligen knökfullt, det stod folk i hela mittgången, till och med i dragspelet. Och jag fick inte ens panik!
