Avgår med flaggan i topp

Taylors "Our song" ramade in den här arbetsveckan väldigt fint. Jag lyssnade på den när jag gick till jobbet i måndags morse - och när jag gick hem idag. Happy feelings kräver happy songs - och jag har verkligen känt mig glad idag. :D Det började redan imorse, när jag upptäckte Michelles gästboksinlägg, och sedan har det bara fortsatt.
 
 
Jag har känt mig både kompetent och duktig och oumbärlig i Körsbärsdalen idag. :thumbup: Och jag har till och med kunnat hantera den obehagliga kunden! Han ringde och kallade mig "kära Malin" och sa att han skulle komma och hämta några pärmar. Jag kände paniken komma krypande, hela mitt inre skrek "nej nej NEJ!!!" och jag övervägde att gå ut på lunch (trots att jag hade matlåda med mig) eller låsa in mig i badrummet (trots att jag precis gått på toaletten) och låta någon av mina kollegor ta hand om honom...men så bestämde jag mig för att fixa det själv i alla fall.
 
Som en extra säkerhetsåtgärd bad jag dock en kollega att hålla sig i närheten. Och när kunden kom skyndade jag mig att sträcka fram handen för att hälsa, innan han hann börja kramas. Och när han skulle gå och i vanlig ordning frågade om jag skulle komma och hälsa på honom himlade jag med ögonen och sa att "nej, det ska jag inte" och sedan öppnade jag dörren ut mot trapphuset och sa hej då.
 
Sedan skuttade jag nöjt tillbaka till mitt arbetsrum och kände mig så jävla bra. :thumbup:

Påfyllning i kärlekstanken

Gästboksfunktionen här på bloggen används inte så ofta, så jag kollar inte den varenda dag precis. Därför dröjde det ända till idag innan jag upptäckte denna fina kommentar...
 
 
...och vad himla glad jag blev! :D Tack så jättemycket, Michelle, jag blir verkligen rörd. Vilken härlig start på dagen!

Pengar, trygghet och litteratur

När jag skulle gå och handla i förmiddags stack chefen åt mig sitt bankkort. Det gjorde mig faktiskt riktigt rörd. Att han litar så mycket på mig att han släpper ut mig på stan med sitt bankkort - och koden till det. :)
 
 
Överlag har den här dagen varit mycket bättre än gårdagen. :thumbup: Även idag kom chefen och kallade på mig när han hade besök. Men idag var det inte bara mig han kallade. Och besökaren (eller besökarna - de var ju två) utgjorde inget hot mot min position i Körsbärsdalen. Det var två försäljare, som demonstrerade olika supertejpsorter och specialplastfickor och andra revolutionerande uppfinningar som det är helt otroligt att vi klarat oss utan ända fram till nu...typ. ;) Det var rätt underhållande faktiskt. Och försäljarna var jättetrevliga och tillmötesgående (det är väl förresten en förutsättning i det yrket) och produkterna de visade upp var ganska fascinerande, så det var riktigt roligt.
 
 
Efter jobbet fick jag besök av Livrädd. Jag gav henne nybakad svartvinbärspaj samt en kasse med extremt försenade födelsedagspresenter. :P När hon skulle gå till bussen passade jag på att gå till biblioteket. Jag har tänkt gå dit i flera dagar nu, men det har liksom inte blivit av.
 
När jag var därinne hände något sjukt - jag vågade inte gå därifrån. :O Jag irrade runt mellan hyllorna, slet åt mig böcker (samtliga om psykisk ohälsa i allmänhet och social fobi i synnerhet) och läste någon sida innan jag ställde tillbaka dem igen, undvek bibliotekarierna och de andra besökarna, försökte övertyga mig själv om att jag vågade gå till lånedisken och be om boken jag reserverat (eller åtminstone ta mig till utgången och skynda hem till trygghetsgrottan). Det är något jag gjort ungefär en miljon gånger, så jag fattar inte varför det var så himla svårt idag. :question: Till slut gick det i alla fall (uppenbarligen, jag är ju hemma nu).

Nu har jag bytt om till nattlinne och sitter med fötterna i fotbad. :thumbup: Snart läggdags...troligtvis med en Imovane.

Jag vill INTE ha en egen måne!

Jag hade extremt svårt att somna igår kväll. Det gick verkligen inte. :S Jag försökte tänka trevliga tankar, men det hjälpte inte. Jag ringde och pratade med syrran, men det hjälpte inte heller. Till slut blev det Imovane, fastän jag hade bestämt mig för att inte ta någon igår kväll. Men jag hade liksom ingen lust att ligga vaken halva natten - speciellt inte med tanke på att jag skulle upp halv fem och ta penicillin. :O
 
Imorse fick jag förklaringen till gårdagens sömnstörning. De sa nämligen på radion att det blir fullmåne inatt. Shit alltså, sådant brukar ju jag ha koll på. Men den här gången kom det som en total överraskning - och en oerhörd lättnad. Jag avskyr att må dåligt utan att veta vad det beror på...
 
 
Fullmåne är den värsta tiden i månaden för mig (mens kommer på andra plats), jag har alltid sjukt svårt att sova och extra lätt för att bli ledsen då. :bigeyes: För varje månad blir jag bara mer och mer övertygad om att jag har (åtminstone lite) varulvsgener i mig...
 

Oro i Körsbärsdalen

Någon gång runt lunchtid tänkte jag att den här dagen inneburit ovanligt lite ångest. Det skulle jag förstås inte ha tänkt. För sedan dröjde det inte länge innan Ångestmonstret gjorde entré med buller och bång. :O
 
Chefen satt i möte med någon kille. Och efter en stund kallade han in mig dit. Det gällde ett företag där jag skött bokföringen under ett par månader och dessutom upprättat det senaste bokslutet. Men jag har hand om så himla många företag och det var ett tag sedan jag sysslade med just det här bolaget så jag hade inga siffror i huvudet och kom inte ihåg alla detaljer kring inköp och försäljning och så vidare...dessutom visste jag inte om att det här mötet skulle äga rum förrän chefen kom och kallade på mig, så jag hade inte förberett mig överhuvudtaget...så jag kände mig helt lost. :S
 
Killen som chefen (och jag) satt i möte med var han som övertagit ansvaret för det här bolagets bokföring efter mig. Han var "bara" student och gjorde det här som ett extraknäck...men jag kände mig helt inkompetent bredvid honom. Han satt och rabblade en massa skolbänkstermer som jag glömt bort för länge sedan... Det märktes att han fortfarande pluggade, för han blev helt förfärad när han fick höra hur det kan gå till här ute i verkligheten, att företagare inte agerar "efter boken" så som han helt naivt gått och inbillat sig. ;) Just på den fronten kände jag mig som värsta veteranen bredvid honom - men han utstrålade en sådan självsäkerhet och verkade veta precis vad han pratade om och överrumplade mig med detaljfrågor om bokföringen som jag inte kunde svara på bara sådär rakt upp och ner...och när jag hade gått in till mig igen satt han kvar och pratade med chefen en ganska lång stund.
 
Och det var väl då mina skräcktankar satte igång. "Tänk om chefen tar in den här killen som praktikant, tänk om han tycker att den här killen är bättre än mig, tänk om jag blir överflödig på arbetsplatsen, tänk om jag inte får stanna kvar i Körsbärsdalen..." :bigeyes:
 
The Worrying Kind i Ångestmonstrets våld.
 
Killen verkade vara lite äldre än mig, han uppträdde självsäkert till skillnad från mig, var propert klädd i skjorta och allting medan jag ser ut som värsta hippien idag, rabblade ekonomiska begrepp och verkade ha full koll på läget trots att han inte är färdigutbildad än... Men han verkade vara en sådan där typisk karriärnisse, så förhoppningsvis har han siktet inställt på någon av de stora byråernas huvudkontor i Stockholm - och ger fan i att hota min tillvaro i Körsbärsdalen.
 
You're caught in a one way street with the monsters in your head...

En tung men samtidigt okej dag

Idag har jag inte varit lika sprudlande lycklig som igår. :S Jag kände det redan när jag vaknade, att det här var en tung dag. Precis som jag igår morse kände att det var en bra dag. Nattens drömmar var långt ifrån trevliga. Hösten i luften kändes dystrare, råare, mörkare. Jag klantade till det lite på jobbet på morgonen och blev milt tillrättavisad av en kollega (men det visade sig sedan tack och lov inte vara så farligt som jag befarat).
 
Jag ligger före med månadens arbete och började få lite smått panik över detta idag - att vara understimulerad och känna mig överflödig är något jag har väldigt svårt för. Men så blev jag tilldelad en kund av chefen. En väldigt krävande kund, som ringer typ hela tiden och kan vara rätt jobbig. :bigeyes: Ibland (som idag) känns det som om chefen kan läsa mina tankar, för han tillade ganska snabbt att han kan sköta en stor del av kundkontakten men att jag får sköta bokföringen. En helt okej deal, måste jag säga. :thumbup:
 
På eftermiddagen började jag med en revision. Jag hittade ingen huvudbok bland bokslutsdokumentationen, så jag skickade iväg ett litet mejl till redovisningskonsulten som upprättat bokslutet för att be om en fil. Till svar fick jag ett långt och ganska otrevligt mejl, men ingen huvudbok. :O Jag borde i och för sig inte ha blivit förvånad - den här argsinta mannen är ju en kollega till Häxan. Han är alltså hemmahörande i Karmanjaka. Och där är de ju som bekant inte så trevliga...
 
 
Den argsinta mannen nöjde sig heller inte med att vara otrevlig mot mig - han skickade även en kopia av mejlet till chefen! :O Det tyckte jag kändes väldigt kränkande. Men chefen verkade ta väldigt lätt på det hela. Till skillnad från mig, som satt och var upprörd resten av arbetsdagen. :mad: Strax innan jag skulle gå hem hittade jag ett fel (inget stort fel, men ändå - ett fel!) i bokslutsdokumentationen...och skadeglädjen visste inga gränser. ;)
 
Stötte ihop med syrran på väg hem från Körsbärsdalen. :) Hon var just i färd med att visa någon försynt och vilsekommen liten stackare vägen till tågstationen. Det var verkligen som att se mitt gymnasiejag när jag såg på den där tjejen. :O Lång och med svartfärgat hår, alldeles tyst och med irrande rädda ögon. Hon mötte inte min blick en enda gång, trots att jag såg vänligt och nyfiket på henne flera gånger. När syrran tilltalade henne svarade hon så tyst att jag knappt hörde vad hon sa. Och sedan försvann hon iväg längs gatan enligt de instruktioner hon fått... Stackars lilla rädda flicka. Jag hoppas att hon finner sin väg (och då menar jag inte bara till tågstationen).
 

Syrran följde med mig hem, och under hennes överinseende lyckades jag fixa hela sex(!) matlådor med raggmunk samt äntligen bära ner madrasserna (som fortfarande låg kvar i lägenheten efter att Fobisk och hans bror var här) till källarförrådet. Herregud, vilken prestation! Morgondagens projekt blir att städa...för jag vill inte att Livrädd ska bli uppäten av dammråttor när hon kommer hit på torsdag, eller att min stödperson ska bli det när hon kommer hit på söndag. :P
 
Jag ska börja träffa min stödperson på söndagar nu, ja. Hon föreslog det igår, som ett led i att dämpa min söndagsångest. :) Det blir nog jättebra, tror jag. :thumbup:
 
Nu ska jag snart gå och lägga mig. Måste bara vänta på att klockan ska bli nio så att jag kan ta min penicillintablett. Vad skönt det kommer bli när den här kuren är över! Bara några dagar kvar nu...sedan får jag äntligen återgå till att gå och lägga mig tidigt! ;)
 
Låten som går på repeat här hemma om kvällarna just nu...fråga mig inte varför, men detta är andra kvällen i rad som jag vill höra den här - och BARA den här - låten om och om igen.

Malins måndagsmöten

Idag har jag suttit i två olika möten i Körsbärsdalen.
 
Det första visste jag om i förväg, jag hade själv skrivit in det i kalendern och allting. Jag var himla nervös, för jag hade aldrig träffat den här människan förut och jag visste inte om jag skulle kunna svara på alla frågor hon kunde tänkas ha. :bigeyes: Men hon var hur trevlig som helst och jag tror att vi lyckades räta ut de flesta av frågetecknen faktiskt. :thumbup: När hon hade gått smet jag lycklig och lättad in i badrummet och utförde en liten segerdans innan jag fortsatte jobba. :P
 
Det andra mötet kom väldigt oväntat. Jag stod i kopieringsrummet och strimlade papper när chefen kom och frågade om jag hade tid att komma in till honom en stund. Klart jag hade det. :) Men när jag kom in dit satt det redan en kille där. :O Så då stannade jag till i dörröppningen och tvekade lite. Men han visade sig vara från försäkringsbolaget, och skulle diskutera några saker tillsammans med chefen och mig. Han pratade om vad som händer rent ekonomiskt om jag skulle dö(!) och i vilka lägen olycksfallsförsäkringen gäller och så vidare. Det kändes lite märkligt att sitta och diskutera mitt frånfälle, men annars var det helt okej. :P Han nämnde även något om pensionssparande, men tillade att "det blir ju inte aktuellt förrän du är tillsvidareanställd, så det får vi prata mer om nästa gång jag kommer hit".
 
Tänk att en så liten kommentar kan göra en så himla lycklig! :D Min logiska sida är visserligen redan rätt övertygad om att jag kommer bli tillsvidareanställd från och med 1 november...men min känslomässiga sida (den största sidan alltså) söker ständigt nya hintar/bekräftelser/bevis på att det är så.
 
Jag vill alltid alltid ALLTID stanna i min fina trygga Körsbärsdal. :) Bilder från Bröderna Lejonhjärta (Sverige 1977).
 
Nu är det bara två veckor kvar tills jag ska till Stockholm på bokslutskurs och bo på superfint hotell i fyra dagar. :D Det kom ett påminnelsemejl om det idag (som om jag skulle glömma bort något så viktigt!) och där stod bland annat att man skulle meddela om man har några allergier eller behöver annan specialkost. Oh my..., tänkte jag. Jag tvekade jättelänge innan jag i ursäktande men samtidigt skämtsamma ordalag redogjorde för min lååånga lista med allergier samt upplyste om att jag är vegetarian och att jag varken dricker kaffe eller någonting med kolsyra i. Jag fick ett vänligt svar om att det säkert skulle kunna ordnas - med tillägget "hoppas jag"... :P

En mycket god morgon!

Det var ju söndag igår. Men hör och häpna, jag behövde inte ta någon Imovane för att kunna somna igår kväll! Och natten var fylld av vackra drömmar om Lyckopillret. Och när jag vaknade kände jag mig riktigt utvilad. Och det kändes knappt ens deprimerande att det så uppenbart låg höst i luften när jag gick till jobbet. Jag trippade gatan fram med Taylors "Our song" på repeat i öronen och tyckte att tillvaron kändes allmänt trevlig. :thumbup:
 

Söt ångestdämpare

 Vad det är skönt att ha en katt när söndagsångesten sätter in. :thumbup:
 

Systerdag

Allting blir så mysigt och avkopplande när syrran kommer hit. :thumbup: Igår åt vi chokladmousse och jordgubbar, spelade kort, hade spakväll och såg på två sagoäventyrsfilmer. :)
 
 
Sedan fick jag förstås kompensera med att läsa lite höstkurslitteratur innan jag skulle sova. ;)

Sura miner och pinsamma lånerutiner

Att som socialfobiker gå på stan lördagen efter lön är väl inte sådär överdrivet smart. Ändå tenderar jag att göra det varenda jäkla månad. :O Och augusti är såklart inget undantag. Jag hade bara tänkt gå till Ica och biblioteket idag...men det blev visst lite annat också. :P Herregud, jag provade till och med kläder! Stirrig var jag förstås, men jag överlevde. :thumbup:
 
I kassan i klädaffären blev det dock lite jobbigt. Chefen (antar jag att det var) stod och skällde på han som stod i kassan. :S När jag gick därifrån tänkte jag att jag borde ha sagt något i stil med att "det är inte särskilt professionellt att kritisera sina anställda inför kunderna, finns det ett problem kan ni boka ett internt möte och diskutera det då istället" men det gjorde jag förstås inte för sådant gör inte Malin. Jag bara stod där och stirrade på spektaklet och när chefen hade gått flinade jag lite nervöst och fumlade när jag skulle ta emot kassen från expediten. Jag tyckte så himla synd om honom och jag hoppas att han inte tog åt sig av vad den där häxan sa. :(
 
Innan jag gick hem gick jag till biblioteket (vilket ju var mitt egentliga ärende). Jag hade som vanligt reserverat en helt trave böcker och det kändes som vanligt väldigt pinsamt att hämta ut dem. Ännu värre blev det efter att bibliotekarien hade larmat av alla mina böcker och det blev dags att skriva ut ett kvitto på mina lånade böcker (dagens och de jag har hemma)...
 
 
...men de som tillverkar papper ska väl också leva. ;)

Bittra återblickar på livet med en WoW-missbrukare

Jag fick syn på en rubrik om Breiviks dom som kom idag. Och när jag klickade in på artikeln var den här bilden det första jag fick se...
 
 
...och jag kände omedelbart avsky. :mad: Känslan kom pang bom med en gång, medan det tog ytterligare någon sekund innan min hjärna kopplade ihop bilden med ett namn - World of Warcraft.
 
Nu skulle jag kunna skriva en lång analys om Breiviks mentala hälsa och WoW-spelandets eventuella påverkan på eller konsekvens av denna. Men det har jag ingen lust med. Jag har heller ingen lust att i allmänna ordalag moralisera över fenomenet WoW-spelande. Jag tänker helt enkelt skriva om mina egna känslor och erfarenheter av detta spel - och av att leva tillsammans med någon som var (eller kanske fortfarande ÄR, det vet jag inte och det skiter jag högaktningsfullt i) beroende av det.
 
Efter tre års förhållande (varav lite mer än ett halvårs samboskap) började L spela WoW. Bara som en hobby, lovade hon. Bara lite då och då, lovade hon. Och jag trodde henne. Än idag kan jag inte fatta att jag helt naivt faktiskt trodde henne.
 
Jag vet inte riktigt när det hela gick överstyr. Jag såg det inte komma. Och jag VILLE väl inte se det komma heller. Men hon blev beroende. Fullkomligt fast i skiten. Slutade hjälpa till hemma (jag kände mig som en skitjobbig morsa som fick tjata och tjata och TJATA på sin lata tonårsunge), slutade söka jobb (jag försörjde henne på mitt studiemedel i ett och ett halvt år), slutade byta kläder (hon hade samma nattlinne dag ut och dag in och tog nästan bara av det när jag skulle tvätta), slutade duscha (hon stank!), slutade äta (hon levde på energidryck), slutade sova...slutade bry sig. :(
 
Allt hon gjorde var att sitta där och stirra på datorskärmen. Hon hade hörlurar på sig och skypade tillsammans med sin "guild" hela dagarna. När det blev sent och jag behövde gå och lägga mig suckade hon att "I have to be quiet now...yeah, she wants to sleep, you know"...och hela guilden tyckte synd om henne som hade en sådan jobbig flickvän (samma sak när jag behövde studiero - då var det också synd om henne för att hon under någon timmes tid inte fick sitta och vråla "oh my god, look at that epic gear!" för att jag hade en tenta att plugga till). Sedan dröjde det skitlänge innan jag somnade, för datorn stod precis intill sängen och surrade och L satt där och knappade och skrattade...och när hon väl kom och lade sig var det i princip dags för mig att gå upp. Jag tassade runt på tå i lägenheten för att inte väcka henne, halvsov mig igenom föreläsningarna och kom sedan hem till en antingen fortfarande sovande eller WoW-spelande L.
 
Allt hon levde för var det där satans spelet. Och sina guildmedlemmar. De blev hennes familj, hennes älsklingar, hennes förtrogna...hennes liv. Jag försökte locka henne med hennes favoritmat, ett biobesök, en promenad, shopping, filmkvällar, sällskapsspel, sex...men ingenting var längre intressant. Alla hennes behov och intressen kunde uppfyllas av WoW. De dagar servern låg nere på grund av uppdateringar sov hon sig igenom...då fanns det liksom ingen mening med att gå upp (annat än för att kolla om spelet satts igång än).
 
Jag grät, jag blev irriterad, jag blev arg, jag beklagade mig för hennes pappa, jag skar mig, jag bönade och bad...jag erbjöd mig till och med att skapa ett till konto, så att vi kunde spela tillsammans. :O För ja, hon hade fått även mig att börja spela. Inte alls i samma utsträckning som henne förstås. Visst var det roligt - och jävligt beroendeframkallande. Men för mig blev det aldrig så viktigt att jag lät det gå ut över resten av mitt liv. För mig blev det aldrig ett alternativ till ett RIKTIGT liv. Men det blev det för henne.
 
Jag ville att alla skulle tro att allt var bra. Att jag var lycklig och levde happily ever after tillsammans med min prinsessa. Så jag höll skenet uppe. Och därför finns det knappt några bilder (jag fick verkligen leta för att hitta de här tre) som visar hur jag faktiskt mådde under den här perioden.
 
I ett och ett halvt år härdade jag ut (jag utelämnar de jobbigaste detaljerna och det största sveket, det orkar jag inte skriva om än). Sedan fick hon flytta hem till sin mamma. Hon fortsatte spela och jag fortsatte inbilla mig att hon så småningom skulle sluta och att vi skulle hitta tillbaka till det fina vi hade en gång (hoppet är ju det sista som överger människan).
 
Efter tre månaders särboskap träffade insikten mig som en kniv i hjärtat - hon skulle aldrig förändras, det skulle aldrig bli som förr. Och jag grät och grät och grät i typ fem timmar. ;( ;( ;( ;( ;( Och så bestämde jag mig för att lämna Skåne (som jag flyttat till för hennes skull) och återvända hem till min familj i Östergötland. Jag berättade det för L och hon tyckte att det lät som en bra idé.
 
Några veckor innan flyttlasset gick träffades vi en sista gång på en slags göra-slut-dejt - vi gick på biopremiären av The Twilight Saga: Eclipse och jag fick tillbaka mina nycklar och så konstaterade vi att vi borde byta relationsstatus på Facebook och sedan kramades vi och gick åt varsitt håll.
 
De som kan sin Twilight inser att det här är länge sedan. Över två år sedan. Och det är hela fyra år sedan L började spela WoW. Och ändå har jag inte riktigt kommit över det. Jag har inte fått bearbeta det ordentligt. Jag kan fortfarande bli både ledsen och förbannad när jag tänker på vad jag stod ut med för hennes skull. För att hon skulle vara nöjd, för att hon skulle ha det bra, för att hon skulle stanna hos mig... Hon utnyttjade mig både känslomässigt och ekonomiskt, hon har fått mig att sluta tro på kärleken och att aldrig mer vilja leva tillsammans med någon...och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna förlåta henne för det.
 

Mot ljusare tider

Igår kväll var fortfarande upprörd över den närgångna kunden. :bigeyes: Jag kunde inte ta mig för någonting, varken något vettigt (som att diska eller plugga) eller något trevligt (som att skriva eller se en mysig film). Men eftersom jag måste ta penicillin var åttonde timme var jag ju tvungen att göra något för att hålla mig vaken ända till klockan nio...så jag lade mig och kollade på första Jurassic Park-filmen. Gigantiska monsterödlor som sliter människor i stycken. Det matchade min sinnesstämning ganska väl.
 
 
Men idag känns det mycket bättre. För idag har jag pratat med en kollega och med chefen om den här jobbiga kunden och hur jag känner inför det hela. Så nu behöver jag inte ha den här kunden längre. :D Min kollega tar över honom, och i gengäld tar jag över en av hennes kunder. Vi byter, helt enkelt. För kollegan är rätt tuff, hon har inga problem med att sätta gränser och värja sig inför obehagliga typer (till skillnad från mig). Så hon säger att hon kommer kunna hantera den här kunden. Herregud, vilken lättnad! :thumbup:

Snuskigheter, trevligheter, nyheter - och allt vad det heter

Vad gör man om en kund stöter på en? :S Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det här. Kanske borde jag prata med chefen...? Men det känns så dumt. Jag menar, kunden har ju egentligen inte GJORT något. Han har inte tafsat eller sagt något oanständigt eller så. Men han kramas himla ofta och hårt, han tjatar om att jag ska komma till hans företag efter arbetstid och han säger att han blir lycklig av att träffa mig. Kanske är det jag som är paranoid och överkänslig...men jag upplever faktiskt det här som väldigt obehagligt. :(
 
Dagens sortera-tankarna-och-få-utlopp-för-jobbiga-känslor-låt.
 
Usch och blä. Nej, nu pratar vi om något annat. Något trevligare. Som att chefen idag meddelade att han kommer höja min lön med två tusen kronor i månaden. :thumbup: Herregud, jag som redan har problem med att göra av med alla pengar jag får varje månad...det är faktiskt väldigt svårt att ställa om sig, efter att ha levt på studiemedel i så många år...men det är väl ett lyxproblem som jag bara borde hålla käften om och njuta av, antar jag. ;)
 
På lunchen idag passade jag förresten på att gå och hämta ut mina nya glasögon. Det kändes lite jobbigt att komma tillbaka till kontoret efteråt, för att få höra reaktionerna från kollegorna...men ingen av dem sa ett ord. :O Hur ska jag tolka det? Märkte de faktiskt inte att jag hade gjort en liten makeover under lunchen, eller tyckte de illa om den men var för finkänsliga för att låtsas om det? :question:
 
 
I vilket fall som helst tycker i alla fall JAG om mina nya glasögon. Och det är väl det viktigaste, antar jag.
 
När jag kom hem upptäckte jag något väldigt trevligt i inkorgen. Ett mejl från Bioklubben om den kommande Twinight! :D Åååh, mindre än tre månader kvar nu! Natten mellan den 13 och 14 november kommer Twilight-nördarna att inta Sveriges biosalonger...och jag kan garantera att jag kommer vara en av dem. Någon som känner sig manad att följa med mig? ;)
 

Det finns nog lite hopp för mänskligheten ändå

Det har varit en rätt trist dag, med regn, personliga påhopp och diarré... :(
 
Men så fick jag syn på denna video hos Intersexorwhat och The old days...
 
 
...och tillvaron kändes med ens mycket trevligare. :thumbup:

Vad är väl en konsert på skolan...

 
JAAAAAA!!!! tänkte jag överentusiastiskt. Tills jag kom på att jag inte går i skolan längre - och att jag inte bor i USA. :P Men herregud, vad häftigt det kommer bli för dem som vinner! :)

Jag känner mig ganska äcklig just nu

Jag har tagit penicillin sedan i måndags kväll. Det stod i bipacksedeln att några vanliga biverkningar är diarré, illamående och hudutslag. Man kunde även få en anafylaktisk reaktion. :bigeyes:
 
I måndags kväll var jag rädd. Jag hade tagit Imovane tillsammans med första penicillintabletten (strax innan jag läste bipacksedeln), och skulle inte kunna göra så mycket om det hände något. Men inget hände. Igår var jag fortfarande lite orolig. Men inget hände.
 
För en stund sedan fick jag diarré. Fyyyy faaaan, vad jag hatar diarré!!! Det, och så kräkningar, är fan det äckligaste som finns. Hoppas verkligen inte att det ska fortsätta såhär i en vecka framöver nu...för då vet jag inte vad jag tar mig till! :S
 
Usch. Men får väl försöka se det positiva med eländet - jag kommer förmodligen att gå ner i vikt...

Jordens undergång

Vilka jäkla drama queens journalister är...
 
 
OMG, jorden kommer förintas av solen!!! :O
 
........om cirka 5 miljarder år.
 
Suck.

God jul!

Jag har haft julkänslor hela morgonen. Kände det redan när jag vaknade. Så jag letade fram Taylors julskiva och lyssnade på den medan jag åt frukost. Och sedan ringde jag till syrran och önskade henne en god jul. Hon frågade om jag hade slagit i huvudet. ;)
 
 
Förra julen hade jag nästan ingen julkänsla alls. Det var bara med ytterst stor viljeansträngning som jag lyckades få upp en ljusstake i fönstret och skriva några julkort. Men i år ska det bli annorlunda. Jag ska pynta hela lägenheten, det ska bli tomtar och änglar och stjärnor överallt minsann! :D
 
God jul på er!

Helsjukt

Tidspessimist som jag är var jag på plats på vårdcentralen en halvtimme innan jag hade läkartid. :P Och SJ-wannabes som sjukvården är så fick jag inte komma in till läkaren förrän cirka 10-15 minuter efter utsatt tid. Hm...det blev alltså väldigt lång vånda för mig. :S
 
Satt i väntrummet tillsammans med ett helt gäng halvdöva gamlingar (jag tror inte att det undgick någon på hela våningsplanet vad de pratade om) och bläddrade i patetiska skvallertidningar (jag lärde mig en massa saker om hovet, men förmodligen var cirka 90 % ren bullshit) och tittade på klockan var och varannan minut och sneglade på läkarna som gick förbi i korridoren och funderade över vem av dem jag ville eller inte ville att det skulle vara som jag skulle träffa.
 
I väntrummet fann jag även lappar om nätbaserad KBT-behandling mot sömnsvårigheter. Och jag blev superentusiastisk - i typ två sekunder. Sedan insåg jag att det var samma jävlar som avbröt min senaste KBT-behandling mot social fobi innan den ens hunnit börja. Och då lade jag ilsket tillbaka lappen där jag hittat den. :mad:
 
När jag väl fick komma in till läkaren frågade han vad han kunde hjälpa mig med. Och jag sa att jag förmodligen har borrelia. Och han frågade om fästingar och mediciner och allergier och så undersökte han det röda märket (jag var nervös som fan och pladdrade på med värsta stamningen - jag hatar verkligen att klä av mig inför folk!) och skrev ut lite penicillin - and that was it. Jag var ute igen efter typ två minuter.
 
Yay. Tur att jag har frikort. Annars skulle det ha känts rätt surt, att slänga bort flera hundra på typ ingenting. :O
 
Nu ska jag gå till apoteket och hämta ut penicillin.

Borrelia?!

Okej. Det tog alltså en och en halv vecka för mig att lyfta telefonen och ringa till vårdcentralen angående mitt mystiska röda märke. Och om inte mamma igår hade tvingat mig att lova att ringa idag, så skulle jag väl inte ha gjort det överhuvudtaget. :S
 
Märket är inte varmt längre, och inte lika rött. Men det gör fortfarande ont. Och det har börjat klia. Och det blir större och större för varje dag. :bigeyes: Nu täcker det hela skinkan, går ner en bit på låret, och på insidan av låret, upp i ljumsken...inom en snar framtid riskerar väl hela jag att vara täckt av det där röda. :O
 
Jag ringde till vårdcentralen imorse. Efter en del knappande meddelade en automatisk röst att jag skulle bli uppringd en och en halv timme senare. Gaaaah!! Som om jag inte hade tillräckligt svårt att fokusera på jobbet idag.
 
När det väl ringde en kvinna började jag läsa innantill från ett papper jag passat på att sammanställa under väntetiden. Hon tyckte nog att det var rätt tråkigt, för hon avbröt mig och sa att jag förmodligen har borrelia och att jag ska få träffa en läkare redan idag och antagligen få penicillin.
 
Så om några timmar ska jag dra upp kjolen inför en främmande karl. Det ser jag INTE fram emot. :bigeyes:

Ångest...ständigt denna ångest

Jag hade ångest igår kväll, så det blev Imovane. Jag hade ångest när jag vaknade. Och nu är jag på plats i Körsbärsdalen - och har fortfarande ångest. :bigeyes: Jag vet inte var jag ska börja, hur jag ska komma in i allting igen...och än så länge är jag ensam här. Alla utom jag och en kollega till har fortfarande semester...men min kollega har inte dykt upp än...så jag sitter här, ensam och stirrig, och vet inte vad jag ska ta mig till. Innan semestern skrev jag tack och lov en lista över saker som behöver göras den här veckan...så jag får väl försöka att klura ut vad jag menade med dessa korta anteckningar...och hoppas att min kollega dyker upp snart.
 
Take a deep breath...

Det här med självskador...

Jag trodde väl aldrig att jag skulle läsa en hel doktorsavhandling från pärm till pärm. Men det är precis vad jag har gjort nu. :thumbup: Jag har läst Självskada av Anna Johansson. Skitbra! måste jag bara säga (om man nu får lämna så vulgära utlåtanden om doktorsavhandlingar).
 
Jag skulle vilja sammanfatta boken här och lyfta fram de bästa aspekterna av den, men jag vet inte var jag ska börja någonstans...det är så många olika bra infallsvinklar och teorier och förklaringsmodeller att jag bara kan nicka instämmande - och förundras över att en för mig helt okänd etnolog uppe i Umeå kan veta och förklara precis hur jag kände och tänkte när jag var tonåring... :O
 
 
Första gången jag kom i kontakt med fenomenet skärande var på högstadiet (förmodligen i åttan men jag minns inte exakt). En kille i klassen drog upp tröjärmen och visade några röda skärsår på handleden och sa att han hade gjort dem. Och jag mådde illa och tänkte att han måste vara helt sjuk i huvudet. :|
 
Nästa gång var det min bästa vän som skar sig. :O Då var jag 15 år och gick första terminen på gymnasiet. Den gången mådde jag inte illa och jag tyckte inte att hon var sjuk i huvudet - hon uttryckte ju bara att hon mådde dåligt och behövde hjälp. Jag följde med henne till skolkuratorn, där hon fick visa upp sina skärsår och kuratorn lovade att inte kontakta hennes föräldrar och hon lovade att inte skära sig mer. End of story (så vitt jag vet).
 
Någon månad senare skar jag mig själv för första gången. Och varför gjorde jag det? För att min klassföreståndare tänkte tvinga mig att hålla ett kort föredrag inför klassen...och min mamma försökte tvinga mig att öva på det hemma inför henne...och ingen fattade varför jag var så rädd för det och varför jag så envist vägrade...och alla var så himla arga på mig. :( Jag var övertygad om att jag skulle dö om jag tvingades göra det...och med någon slags skruvad logik kändes det som en mycket lättare utväg att ta livet av mig.
 
Japp...så tänkte 15-åriga Malin. Men jag tog aldrig livet av mig (uppenbarligen)...för jag ville ju egentligen inte dö. Jag ville bara hitta ett sätt att hantera mitt liv. Men alla blev så himla ledsna och besvikna när de fick veta vad jag gjort, så sedan gjorde jag inga mer sådana dumheter...
 
...på nästan ett helt år. Som 16-åring skar jag mig regelbundet. Som ångestdämpning, som bestraffning, som belöning...men inte en enda gång i syfte att ta livet av mig. Och aldrig särskilt djupt. Och aldrig någon annanstans än höger handled. Jag behövde aldrig åka till akuten, jag behövde aldrig sy, jag blev aldrig inlagd...och därför kändes det nästan lite "fejk", i jämförelse med vad andra kunde berätta och visa upp. :S Det här är något som Anna Johansson tar upp i boken (jämförelser, triggning, sjukdomstävlan och så vidare). Det tog flera år innan mina sista ärr försvann - men nu är de verkligen helt borta. Och det borde väl ses som något positivt...men det förstärker ju min känsla av att jag inte var någon "riktig" självskadare. :O Även om jag idag inte vill bli sedd som En Sån Som Skär Sig, vill jag på något sätt ändå ha någonting kvar från den tiden...typ som minnesmärken...men det har jag alltså inte.
 
Under den här perioden skrev jag till ett antal andra flickor som skar sig...och vi utbytte ju erfarenheter och känslor, och det kändes självklart stöttande på många sätt - jag hade ju ingen IRL som verkligen fattade - men det blev ju oundvikligen ett jämförande sinsemellan. Flera av de här flickorna vacklade på självmordets brant och var kanske inte världens lämpligaste sällskap för mig...men de förstod mig, de tyckte inte att jag var sjuk eller självisk eller dum i huvudet - de förstod. Anna Johansson skriver om det här, om gemenskapens fram- och baksidor...stöttandet och triggandet som existerar sida vid sida. Det är komplext som fan, men jag förstår precis vad hon menar.
 
Det var väl också här någonstans som jag kom i kontakt med Vingklippt ängel av Berny Pålsson och Zebraflickan av Sofia Åkerman - böcker som även Anna Johansson behandlar i sin avhandling. Jag tyckte om båda två, men upplevde nog den förra mer skrämmande och den senare mer stöttande. Och om jag såhär i efterhand skulle rekommendera en av dessa båda böcker, så skulle det bli Zebraflickan. Den är mer konstruktiv och positiv och innehåller inga detaljerade och romantiserande beskrivningar av skärandet... Även här sitter jag alltså som en nickedocka medan jag läser vad Anna Johansson skriver. :P
 
 
Jag slutade skära mig strax innan jag fyllde 17. De återfall jag fick under året som gick efter det berodde nästan uteslutande på prestationsångest och prata-inför-klassen-tvång i skolan. Jag lider av Duktig Flicka-syndromet...men jag lider ju även av social fobi...och det är en jävligt komplicerad kombination i dagens skolsystem, med alla obligatoriska grupparbeten och föredragshållanden. :S När ska elever börja behandlas som individer med individuella behov och förmågor?! Vad himla många unga människor som skulle slippa må dåligt...
 
Nåväl. Som 18-åring tog jag studenten. Och som jag minns det dröjde det ända till den där vidriga perioden hösten/vintern 2008/2009 innan jag skar mig nästa gång. Jag var då 20 år och bodde tillsammans med L. Och jag känner inte att jag vill gå in närmare på det (än så länge), men hon svek mig något fruktansvärt och jag fann inget annat sätt att hantera det på än den gamla beprövade metoden skärandet. :bigeyes:
 
Sedan har jag inte skurit mig något mer. Inte en enda gång. Jag fick starka impulser att göra det i början av förra sommaren, när en annan viktig person i mitt liv gjorde mig illa. Men jag stod emot, gav mig ut på en långpromenad istället. Och sedan levde jag lycklig utan rakbladen i alla mina dagar...eller något sådant. :P
 

Hm...jag hade väl inte riktigt tänkt att berätta Mitt Livs Skärandehistoria i det här inlägget, men det var visst så det blev i alla fall. Hoppas att jag inte har tråkat ut er alldeles. Jag borde kanske ha skrivit mer om de normer och förklaringar som Anna Johansson tar upp i sin doktorsavhandling...genusperspektiv, gruppdyamik, passivitet/aktivitet, psykiatri/biologi, medias bild, samhället och kulturen - och annat insiktsfullt...men jag tycker att ni ska läsa hennes bok istället. :)

Äcklig vs. Duktig

Jag är klädd i pyjamas, jag stinker svett och mitt hår står åt alla håll. Det är alltså tillståndet jag befinner mig i när det ringer på dörren. :S Jag tänker först att det kanske är syrran, men så kollar jag på klockan och drar slutsatsen att det inte är det. ;) Jag tassar fram och spanar i tittögat - och ser en fullkomligt främmande tjej. Jag står en stund och tittar på henne, väntar på att hon ska gå därifrån. Men det gör hon inte. Hon ringer på en gång till. Och då känner jag mig faktiskt manad att öppna. För man ringer väl inte på hos en främling strax efter åtta på söndagmorgonen om det inte är något viktigt? :question: Och det är viktigt, hon glömde sina nycklar i tvättstugan igår kväll och nu är de borta. Jag lugnar henne med att jag hängt upp dem på anslagstavlan, och så följer jag med henne ner för att visa. Och hon tar lättad emot dem och skyndar därifrån. Och jag återvänder hem till lägenheten, sliten mellan skamkänslorna över mitt ofräscha yttre och den glädjesprittande stoltheten över att ha kunnat (och vågat) hjälpa en annan människa.

Slutet-av-semestern-ångest

Okej. Ångesten är ett faktum. :bigeyes: Jag börjar jobba i övermorgon...och det kan jag tydligen inte hantera. I början av semestern klättrade jag på väggarna över att ha så himla mycket ledighet framför mig...nu klättrar jag på väggarna för att ledigheten snart är över. :question:
 
Jag känner igen det här från skoltiden. Bortsett från att jag då bara hade ångest när jag skulle tillbaka till skolan - aldrig inför loven. Men att återvända till någonting jag varit borta från en tid - det är jobbigt. Jag älskar mitt jobb och det kommer säkert kännas skitbra när jag väl kommer dit...men nu innan känns det bara jobbigt. :S
 
Jag försökte mig på några avsnitt av mitt vanliga distraktionsmedel...
 
 
...men hör och häpna, det fungerade inte! :O Så inatt blir det väl Imovane, kan jag tänka mig. Jag tog en i onsdags kväll, men annars har jag klarat mig utan hela semestern. Un-fucking-believable.
 
Har även skrivit en del idag. :thumbup: Återintroducerat en karaktär som jag inte trodde att jag ville ha med i romanen. Men nu är hon tillbaka...och hon verkar trivas...så hon får väl stanna då. ;)
 
Nu ska jag väl snart gå och lägga mig, antar jag. Så...godnatt! :tired:

Hemma igen

Lång bilresa från Småland sent igår kväll. Kom hem mitt i natten och är således ganska trött idag. :tired: Men uppenbarligen inte lika trött som syrran - hon ligger just nu och sover på min säng. Hur hon kan sova medan jag missbrukar Taylors nya låt fattar jag verkligen inte...men det går tydligen alldeles utmärkt. ;)
 
Fobisk och hans bror sov här inatt, de ska på bröllop i Dalarna i eftermiddag och åkte härifrån för några timmar sedan. Jag börjar (nästan) bli van vid att ha nattgäster här hemma nu...men lite jobbigt är det allt ändå. Undrar om jag någonsin kommer kunna känna mig hundra procent avslappnad med att ha någon annan än syrran sovande här...? :question:
 
Nåja. Jag tycker om de här båda pojkarna och förhoppningsvis tyckte de inte att jag var en fullkomligt värdelös värdinna (även om de inte fick någon frukost eftersom mitt kylskåp i vanlig ordning är typ helt tomt).
 
Här kommer lite bilder från de senaste dagarna...
 
Kort besök på solens och vindarnas ö i förrgår. Har bara varit på Öland en enda gång tidigare - och det var för tolv(!) år sedan.
 
Stadsvandring. :)
 
Någon mer än jag som får Salve-vibbar? :D
 
Djur, natur, lekfullhet, historia...en promenad helt i min smak. :thumbup:
 
Bland det sista vi upplevde innan vi lämnade Småland igår kväll var en bakgårdsspelning av Fobisk med flera. :)

Sova sött

Jag brukar ha problem med att sova borta...men inatt har jag faktiskt sovit hur gott som helst. Under min jättegulliga Hello Kitty-filt som jag fick av Fobisk igår kväll. :D
 
 
Ja, jag sov jättegott - ända till imorse. Då hade jag värsta hemska mardrömmen. :bigeyes: Men det var som sagt bara en mardröm och allting kändes bra igen så fort jag insåg att den inte var på riktigt. :thumbup:

Systrar fortsatt på vift

Jahapp. Så var man i Småland då. :) Hemma hos Fobisk (fast han har gått tillbaka till jobbet nu). Syrran är duktig och diskar efter lunchen. Själv sitter jag (uppenbarligen) vid datorn. Har skapat en Spotify-lista med Taylors låtar... ;) Och så försöker jag varva ner och sluta överanalysera allt jag gör och säger (det går sådär). :bigeyes: Ikväll blir det sightseeing. :thumbup:
 

Systrar på vift

Idag har syrran och jag varit på utflykt till Gamla Linköping. :) Vi har inte varit där sedan vi var små - vi tvingades åka på skolresa dit vartenda år genom hela lågstadiet...vilket jag ser som en fullgod anledning till att undvika stället. Men idag återvände vi...och det var jättemysigt! :thumbup:
 
 
Jag som aldrig äter godis köpte tio(!) kexchokladkakor i Cloetta-butiken...och så försökte jag betala med kort i önskebrunnen (det gick inte så bra)...och så åkte vi Tuff-tuff-tåget till Valla (skakigt men roligt)...och helt plötsligt befann vi oss på Campus Valla (jag trodde ALDRIG att jag någonsin skulle återvända dit, så dåligt som jag mådde hösten 2010 när jag pluggade där)...och sedan blev det shopping. ;)
 
 
Nu är det sent och jag borde gå och lägga mig. Imorgon bitti ska ju syrran och jag åka till Småland, närmare bestämt hem till Fobisk. Spännande. :)

En duktig dag

Idag har jag varit förbannat duktig, om jag får säga det själv. :thumbup:
 
Jag har städat lägenheten, tvättat, gått till optikern och meddelat mitt val av bågar, laddat busskortet...och så har jag faktiskt varit och klippt mig!! Jäklar, vilken ångest jag hade inför det. :bigeyes: Jag gick hem till syrran en stund först för att samla mod...och sedan travade jag iväg till frisersalongen. Hann ångra mig flera gånger innan jag kom fram, men på något sätt tog jag mig ändå in genom dörren och frågade om någon hade tid att klippa mig.
 
Det var samma salong som förra gången. Och det var samma frisör också - vilket var lite pinsamt, eftersom han kände igen mig men jag kände inte igen honom. :blush: Jag tittar ju sällan direkt PÅ folk...vilket gör att sådana här situationer uppstår...vilket är rätt jobbigt. :S
 
Nåväl. Nu är det i alla fall gjort. Och det blev fint. :)
 
 
Lite belöning i form av Queer as Folk nu kanske? ;)

I Heart Taylor Swift

Okej. Nattens frustration är över. För nu ligger den underbara videon från chatten uppe på YouTube! :D
 
 
Åååååhh...man måste ju bara älska denna fantastiska flicka!!

Som om jag behövde fler anledningar att hata YouTube...

 
Är jag irriterad eller är jag irriterad?! :mad: Det är fan mitt i natten och jag sitter som en jävla zombie framför datorn. Jag hade verkligen sett fram emot den här livechatten...och så funkar det inte!!! :mad: :mad: :mad:

Flicka och hyacinter

Att Hasse Ekman var en mästare, det visste jag redan. Men nu har min respekt för honom ökat ytterligare. Jag har precis bevittnat ett mycket finkänsligt, skört och vackert porträtt av en ung lesbisk kvinnas kärlek, ensamhet och lidande. Eva Henning är fantastisk som den olyckliga Dagmar...man riktigt ser vemodet i hennes ögon.
 
Flicka och hyacinter (Sverige, 1950).
 
Att lesbisk kärlek alltid - verkligen ALLTID - ledde till evig olycka eller till och med självmord i äldre tiders litteratur och så vidare är i och för sig jävligt störande, men något jag lärt mig att finna mig i...nu är jag mest glad över att det överhuvudtaget skildrades - så luttrad har jag blivit.
 
Det här är nog faktiskt den äldsta film jag sett som har ett lesbiskt tema - den är från 1950(!) och utspelar sig under 1940-talet. Filmen börjar med att den olyckliga Dagmar tar livet av sig...och sedan dröjer det ända till slutet av filmen, efter ett antal återblickar på hennes liv, innan Det Stora Avslöjandet kommer, om varför hon gjorde det - hon var olyckligt kär i en annan kvinna.
 
Och här är det meningen att man ska dra efter andan och säga "Va, är det sant, var det så det hängde ihop?!"...men tyvärr, Hasse Ekman - det kom inte som någon chock för mig. Inte ens som en liten överraskning. Det var uppenbart redan från början.
 
Men jag föreställer mig (mycket fördomsfullt) att 1950-talets publik reagerade på önskvärt sätt. På den tiden hjälpte det nog inte med överdrivna hintar, som att Dagmar typ bara har böcker av Karin Boye och Edith Södergran i bokhyllan, att hon försäkrar sin svartsjuke make om att hon "aldrig älskat någon MAN" innan honom och så vidare. Hos mig framkallar det gud-vad-klyschigt-himlar-med-ögonen-reaktion, men på 1950-talet gick det säkerligen obemärkt förbi hos den stora massan.

Måste Malin välja?

Har varit på synundersökning idag. Det är tre år sedan jag bytte glasögon senast, och optikern kunde konstatera att jag behöver nya nu. Hon frågade om jag ville behålla de gamla bågarna och bara byta ut glasen, men jag sa bestämt att jag vill ha nya bågar. Dock poängterade jag att jag ville ha några som påminde om mina nuvarande så mycket som möjligt (trygghet, igenkännande, beständighet och så vidare).
 
Men när vi väl började välja och vraka bland bågarna kom jag på mig själv med att dras till sådana som absolut inte såg ut som mina nuvarande. :cool: Och optikern slutade leta efter "kopior" och övergick till att plocka ut sådana som hon tyckte passade mig helt enkelt. Tur att hon hjälpte mig att sålla ut några stycken, annars skulle jag väl ha stått där än och velat fram och tillbaka... :P
 
Tre par fick jag med mig hem. Ett par grå, ett par svarta (samma modell som de grå) och ett par lila. Alla tre väldigt fina. Men vilka ska jag välja?! Jag kan ju inte köpa tre par liksom... Så vilka passar mig bäst???
 

Aj aj aj!

Jag var hemma hos Livrädd i fredags, och då började jag få ont under höger skinka. Jag tänkte inte så mycket på det, trodde väl att jag hade suttit konstigt eller något. Några timmar senare började jag frysa och blev trött och öm i kroppen. Jag kände mig allmänt hängig och ville helst bara ligga och vila.
 
Nästa morgon kände jag mig lite bättre. Jag hade fortfarande ont i skinkvecket, men de övriga symptomen hade försvunnit. På eftermiddagen bestämde jag mig för att kolla på skinkan i spegeln - och upptäckte ett stort (cirka 15 x 8 cm!) rött märke som var varmt och ömmade vid beröring. :bigeyes: Det borde ju rimligtvis vara ett insektsbett av något slag, men varken mamma eller jag kunde hitta någon svart prick eller något annat som tydde på det.
 
Nu har det gått tre dagar och det röda märket är fortfarande kvar. Det är fortfarande lika stort, det är fortfarande varmt och det gör fortfarande ont. :O Mamma har lirkat med mig hela helgen för att försöka förmå mig att våga lyfta telefonen och ringa till sjukvårdsupplysningen. Och jag tänkte faktiskt göra det nyss...men nej, det blev visst inte så. :S Om det hade varit något farligt skulle jag väl typ ha blivit dödssjuk vid det här laget...eller? :question: Det går säkert över...förr eller senare...hoppas jag.

Fortsatt Imovane-fritt

Det behövdes ingen Imovane igår kväll trots allt. :) Det tog sin lilla stund att somna, men det gick. :thumbup:

Sömntabletternas återkomst(?)

Rastlösheten kryper i kroppen på mig (föga överraskande, det är ju söndag). Jag har fått dagen att gå genom att shoppa med syrran, läsa höstens kurslitteratur, tvätta fönstren och byta gardiner...men nu är det sent och jag borde sova. Har inte tagit Imovane sedan torsdag förra veckan (stående ovationer på det, tack!) men ikväll ser det kritiskt ut...får se om det blir en tur till medicinskåpet senare, eller om det räcker med att ligga och läsa en stund.

Wonderstruck

Åååååhhh!! Idag är jag LYCKLIG!!! :D För idag har jag äntligen köpt Taylors parfym!! :thumbup: Det var det första jag köpte...och jag passade på att spreja på mig lite ur provflaskan - så sedan gick jag med näsan tryckt mot handleden och blev alldeles hög under resten av shoppingrundan. ;)
 

Naturupplevelse och plastbitar

Imorse gick mamma och jag en vandringsled som vi brukar gå åtminstone en gång varje sommar. Jätttemysigt! Det är så rogivande att gå i skogen...så tyst och lugnt och fridfullt - och vackert! :thumbup:
 
 
På eftermiddagen proppade vi bilen full med grejer från mammas källare som jag gått igenom de senaste dagarna. De står nu nere i mitt förråd. Ja, förutom lådan med lego då...
 
 
Det satt några småfulla tjejer och förfestade ute på gården förut medan syrran och jag satt vid köksbordet och byggde med lego. De såg oss genom fönstret, och plötsligt gick en av dem in i trappuppgången och ringde på min dörr. :bigeyes: Jag öppnade inte (big surprise va?) men blev väldigt ängslig och sedan ville jag inte bygga med lego mer utan gick och satte mig vid datorn istället (utom synhåll för de där tjejerna). Men nu har de gått sin väg, så nu ska jag återvända till syrran och legot i köket. :)

Happy Birthday, Emmy!

Herregud, vilken dålig författare jag är. :O En av mina älsklingskaraktärer (tillika huvudpersoner) fyller år idag, och det hade jag totalt glömt bort. Trots att det ju faktiskt är JAG som valt den 11 augusti till hennes födelsedag... :P
 
Ja, jag har skapat en Facebook-profil till henne. Och ja, jag använder en (något manipulerad) gammal bild på mig själv. ;)

När jag var 13 år...

Idag har mamma och jag gått i skogen och plockat kantareller. Mysigt (och myggigt).
 
Och så har jag rensat bland mina gamla saker i mammas källare. Och jag hittade min dagbok från när jag gick i åttan. Både rolig, sorglig och skrämmande läsning. Jag tänkte dela med mig av några utdrag...
 
Söndag 4 november 2001:
Jag börjar snart gråta, känns det som. Engelskan är skitsvår och vi har prov på torsdag. Jag klarar inte det här. Tänk om jag bara får VG. Då dör jag.
 
Söndag 9 december 2001:
Jag har funderat på skillnaden mellan mig och mina klasskompisar. Jag är ju ett år yngre än de andra.
Och jag har kommit fram till:
Att de andra pratar mer öppet om sex än vad jag gör. Jag pratar inte om det alls.
Och de andra vet vad de vill jobba med när de blir stora. Jag har ingen aning om vart jag ska jobba.
De andra läser vuxenböcker. Jag läser ungdomsböcker.
Jag har en julkalender. De andra har inga julkalendrar. Men vi tittar på julkalendern på tv allihopa.
De andra har kastat sina leksaker. Jag har kvar ganska mycket leksaker i mitt rum.
De andra har, eller tänker skaffa moped. Det tänker inte jag göra.
 
Måndag 10 december 2001:
Igår fyllde [en kompis] 14 år. Hon hade fest men jag gick inte på den, för jag vet att hon bara bjöd mig som utfyllnad för att [en kompis till henne] inte kunde komma.
 
Fredag 21 december 2001:
Vi fick våra betyg idag. Fy fan! Jag är så jävla besviken!
Bild: G
Engelska: MVG
Hem- och konsumentkunskap: G
Idrott och hälsa: G
Matematik: VG
Franska: MVG
Musik: VG
Biologi: VG
Fysik: VG
Kemi: VG
Geografi: VG
Historia: G
Religionskunskap: G
Samhällskunskap: VG
Slöjd: VG
Svenska: MVG
Fy helvete!
 
Lördag 12 januari 2002:
Jag var hemma både i torsdags och igår. Jag orkar inte gå till skolan. Jag känner inte för att gå dit. (Det är lite svårt att förklara.)
 
Tisdag 26 februari 2002:
På engelskan kallade [en kille i klassen] mig för glos-hora för att jag kan glosorna som är till imorgon.
 
Måndag 25 mars 2002:
Mamma är irriterad för att hon är trött för att hon gick upp klockan fyra för att hon skulle vara på jobbet klockan sex och det är inte mitt fel men det verkar så eftersom hon verkar irriterad på mig. Fy fan!
 
Tisdag 16 april 2002:
Tänk om jag är homosexuell!
Det vill inte jag!
Men jag kan inte få tanken ur huvudet. Den är främmande och skrämmande.
 
Onsdag 17 april 2002:
Jag är inte homo. Jag är (nästan) helt säker på det faktiskt.
 
Onsdag 8 maj 2002:
Klockan 10 såg vi på film i sal 102. Den handlade om droger. Jag blev kallsvettig och illamående.
 
Måndag 13 maj 2002:
[En kille i klassen] frågade mig och [en kompis] om vi ville följa med in på toan och ha lite kul. Vi svarade inte.
Senare, när jag stod ensam i korridoren vid våra skåp, frågade [en annan kille i klassen] om han fick ge mig en käftsmäll. Jag sa nej.
 
Åh...fina älskade lilla Malin 13 år - jag vill bara krama dig! Ge dig lite självförtroende, få dig att förstå hur bra du är, att ditt människovärde inte mäts i dina betyg, att killarna inte har rätt att tafsa på dig och säga vad som helst till dig, att allt dåligt som händer inte är ditt fel, att du inte måste veta och ha varit med om allting när du bara är 13 år, att du ska sluta fylla dagboken med listor över snygga killar som du inbillar dig att du är kär i (jag har utelämnat dessa listor här, de är inte så intressanta) och acceptera dig själv för den du är... Du är jättefin!

Melankoliska rum

Jag är medveten om att gårdagens inlägg blev extremt kort. Men jag är hemma hos mamma och hennes karl, och vi skulle precis sätta oss och äta och se på film så jag hade inte riktigt tid att blogga egentligen. Filmen var en dramatisering av Enid Blytons liv...fy, vilken hemsk människa hon verkade vara! :O Säkert mådde hon dåligt...men det ursäktar inte hur jävlig hon var mot sina egna barn. Andras barn - sina beundrande läsare av Fem-böckerna - tog hon emot med öppna armar...men sina egna kunde hon knappt tåla, hon ville inte ha med dem att göra, förpassade dem till barnkammarens instängdhet och barnsköterskans sällskap.
 
Nu har jag förresten läst ut boken om melankolins historia som jag ägnat mig åt de senaste dagarna...
 
 
Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta den här boken. Den tar med läsaren på en resa genom melankolins historia, med fokus på 1700-, 1800- och 1900-talet. Den får mig att börja ifrågasätta mina egna känslor av nedstämdhet och rädsla, faktiskt ifrågasätta hela systemet av diagnoser och orsaker och behandlingssätt. :O
 
De melankoliska känslorna, uttryckssätten och synen på dessa har varierat så kraftigt under historiens gång. Från svår synd, via obalans i kroppsvätskor och lättretliga nerver till hjärnans serotoninhalt. Har vi verkligen kommit till den slutgiltiga förklaringen nu, eller är detta bara ännu en i raden av teorier? Är dagens behandlingssätt de ultimata, är diagnoserna "korrekta"? :question: Hur mycket påverkas de upplevda känslorna av det samhälle vi lever i? Och hur "äkta" är den ångest vi upplever, med tanke på att ångestkänslorna varierat så mycket under historien vartefter att samhället har förändrats...
 
Förr hade melankolin hög status, den ansågs bara kunna drabba högt uppsatta personer (företrädesvis män) och de drabbade behandlades mycket respektfullt. På 1700-talet tillhörde det förväntat högreståndsbeteende att gråta, ta sig för pannan, svimma och på andra sätt uttrycka starka känslor i umgänget i salongerna. På 1800-talet slog det om och blev precis tvärtom, det som förväntades då var istället behärskning. Melankoliska personer ordinerades vistelser på kurorter, det ansågs nyttigt för individen själv och var dessutom bekvämt för de anhöriga att få den drabbade ur vägen, bort från frågor och skvaller.
 
Sekelskiftet 1900 (liksom 2000) har inneburit en "boom" för agorafobi och social fobi. Det kopplas till ett samhälle i drastisk förändring. "En samtids fobier berättar i uppförstorad form om livsvärldens upplevda hotbilder. [---] Fobierna liksom andra ångestformer är alltså samtidsspeglar" (Johannisson, s. 264). Det får mig att ifrågasätta min egen ångest. Var kommer den ifrån, är den "bara" en produkt av samtiden? :question: Mina symptom stämmer överens med det som står i läkarböckerna, jag kan checka av punkterna på listan över diagnoskriterierna för social fobi...liksom patienter på 1600-talet kunde berätta om den obalans de kände i sina kroppsvätskor och 1700-talets patienter om sina nervers känslighet och sin ömtålighet - helt i enlighet med den samtida läkarvetenskapens pekpinnar. Kände dåtidens patienter detsamma som jag känner idag, är det bara sättet att uttrycka och förstå det på som förändrats - eller har faktiskt känslorna i sig förändrats?
 
Jag vet inte om ni hänger med i dessa svindlande resonemang, det är knappt att jag hänger med själv. Men det är fascinerande - och skrämmande - att läsa om melankolins historia. Hur den gavs fysiska förklaringar i början (när det bara var det "fina" folket som ansågs kunna drabbas - man kunde ju inte kalla dem psykiskt sjuka liksom!) för att sedan övergå till ett psykiskt problem (när den spred sig från överklass till allmänhet, övergick från män till kvinnor - då ansågs den inte stå för samma "utvaldhet" och exklusivitet längre).
 
På sätt och vis känns det som om samhället var mer accepterande mot ångest förr (om vi nu bortser från de vidrigheter man utsatte patienterna på hospitalen för). Det var något man kunde tala relativt öppet om och det sågs inte alls som en svaghet så som det gör idag...det var något som ämbetsmän, professorer, studenter, författare och så vidare i det närmaste förväntades drabbas av. Ångesten sågs som ett uttryck för förfining, en oundviklig sida av det intellektuella.
 
Var ligger det åtråvärda i dagens melankoli? Förmodligen i emokulturen, i de svåra konstnärssjälarna, de plågade sångarna som dör unga och blir legender...och kändisarna som berättar om att de HAR mått dåligt (men sällan att de MÅR dåligt - det är något man berättar om först efteråt, när man är "frisk" och således har "lyckats").
 
Melankoli av idag.

I Madickens kvarter

Idag har syrran och jag varit i Söderköping. Regnigt men mysigt. :)
 

If this was a movie...

Jag gick på stan en stund idag på eftermiddagen. Hade med mig en lista på saker jag behövde/ville/borde köpa...men jag fylldes av obehagskänslor (stickningar, rastlöshet, overklighet och så vidare), köpte bara en av sakerna på listan och skyndade sedan hem till syrran och tittade på Hitta Nemo och åt glass istället.
 
 
Den förlorade brodern har sträckt ut handen. :) Det kunde ha blivit The Big Reunion idag...men jag avböjde. Jag velade fram och tillbaka, men bestämde mig för att skjuta upp det lite till. Kanske imorgon? Eller någon annan dag. Jag tror att jag vill, men jag är rädd. Hur kommer det att bli? Kommer vi kunna hitta tillbaka till det vi hade förut, eller kommer vi bara göra varandra illa igen? :bigeyes: (Detta är bara en i raden av personer jag stängt ute ur mitt liv för att slippa bli sårad...det är väl någon slags försvarsmekanism jag har...den skyddar mig, men samtidigt isolerar den mig...kanske är den inte så bra, kanske borde jag försöka sluta med den, jag vet inte...)
 
The battle's in your hands now / But I would lay my armor down / If you said you'd rather love than fight...
 
Nu ikväll hade jag tänkt gå på utomhusbio och se Dirty Dancing. Men jag är trött, det regnar och jag har ingen att gå med. Jag älskar verkligen den filmen, men jag kan den utantill och har den på dvd...så jag känner mig inte alltför manad att ge mig ut ikväll. Jag kryper ner i sängen och läser en bok om melankolins historia istället (det kanske inte låter så upplyftande, men den är väldigt intressant - recension kommer senare).

Kringelikrokar

Det gick bra att somna utan Imovane igår kväll. :thumbup: Jag vaknade några gånger under natten (det gör jag alltid), och då låg kissen bredvid mig. :) Jag sträckte ut handen och klappade henne lite, sedan somnade jag om. Jag har inget minne av några mardrömmar, däremot drömde jag att Gaymasen och jag skulle åka till Stockholm och gå på Allsång på Skansen. :P Weird.
 
Nu håller jag på och tvättar. Skulle egentligen ha gjort det igår morse, men jag stängde tydligen av båda väckarklockorna i något slags halvvaket tillstånd och sov ända till halv nio. :O
 
Jag har märkt att min syn försämrats en hel del på sista tiden. :S Jag har gått förbi utanför optikern flera gånger och tänkt att jag borde gå in och boka en tid för synundersökning, men det har tagit emot och så har jag tänkt att jag ska göra det en annan dag istället. Men nu har jag äntligen bokat en tid. Via nätet. Fegt fegt FEGT som fan...men väldigt bekvämt.
 
Imorgon ska syrran och jag åka till Söderköping och gå på guidad visning i kvarteren där Madicken-filmerna spelades in. :) Vi behövde kontakta turistbyrån för att få en del praktisk information kring detta - och det vore ju ett utmärkt tillfälle för mig att öva mig på att ringa. Men gjorde jag det? Nej. Jag gick in på hemsidan och såg att de hade en mejladress - och på den vägen är det. :rolleyes:
 
Det känns för övrigt väldigt märkligt att det är tisdag idag. Jag menar, jag är ju inte på jobbet! :O Det borde vara söndag...det känns som söndag (bortsett från att jag inte har någon söndagsångest).

Ägg - Larv - Puppa - Fjäril

 
Jag älskar den här metaforen. Och jag älskar den här låten. Och den här videon.
 
Och nu ska jag gå och lägga mig. Utan Imovane. Jag har inte tagit Imovane sedan i torsdags kväll, och jag har lovat mig själv att försöka klara mig utan i åtminstone en vecka. Natten mellan fredag och lördag var skitjobbig, syrran fick hålla om mig för att lugna mig. Men de två senaste nätterna har gått ganska bra. Får se hur det blir inatt...

Fågelattack!

Jag vet inte om det var det lugnande ametistarmbandet som gjorde det, eller om det var luftombytet och fridfullheten som semestern förde med sig...men igår morse satte jag mig upp emot Ångestmonstrets befallningar. :thumbup:
 
Syrran och jag intog vår sista hotellfrukost utomhus, invid kajen. Där vimlade det förstås av fiskmåsar, och vi tyckte att det var riktigt trevligt - tills en av dem störtdök mot ett bord i närheten och nappade åt sig en skinkskiva. :O
 
Strax därefter kom det ut en kvinna från hotellet, bärande på en kaffekopp och ännu en tallrik. Hon stannade upp och såg sig förvirrat omkring, jag kunde riktigt se vad hon tänkte - "Tog jag inte en skinkskiva förut, vart har den tagit vägen?" och jag borde förstås ha sagt något. Men jag lydde Ångestmonstret, jag lade mig inte i utan satt alldeles stilla och tyst och betraktade den här kvinnan när hon vände tillbaka in i matsalen för att hämta mer skinka.
 
Då återvände fiskmåsen. Den gjorde ännu en störtdykning mot hennes bord, men den här gången nöjde den sig inte med att nappa åt sig något i farten - den satte sig och började glufsa i sig av hennes mat. :O Först satt jag bara och gapade - sedan reste jag mig och jagade bort fågeln.
 
När kvinnan kom tillbaka ut igen, med en tallrik med skinka och lite annat, kom en receptionist utrusande och förklarade vad "the seagulls" hade gjort och tog med sig tallriken tillbaka in "because you never now what they have" och kvinnan såg mer eller mindre förtvivlad ut och sa för sig själv att "what am I gonna do"... :question:
 
Och det var då jag trotsade Ångestmonstret. Jag reste mig från min plats, gick fram till henne och sa att "I can sit here while you go and get"... Så den socialfobiska vegetarianen Malin satt alltså vid en främmande kvinnas bord och vaktade en skinkskiva medan hon ännu en gång försvann in i matsalen för att hämta ny mat. Hon blev jättetacksam och jag kände mig fruktansvärt stolt över mig själv (även om jag skämdes lite för att jag inte reagerat direkt, efter den första fågelattacken).
 
 Tjuvaktiga varelser. (Foto: FreeDigitalPhotos.net)

Ingen sorg i Göteborg

Har haft en supermysig helg med syrran i Göteborg. :thumbup: Avkopplande och spontant, trevligt och spännande. Vi har så kul tillsammans! :) Vi förstår varandra och vi gillar ungefär samma saker...och vi gillar varandra. Jag tycker så synd om dem som håller på och bråkar med sina syskon...vad trist det måste vara. Själv har jag världens bästa syster och är väldigt tacksam över det. :)
 
Nu är klockan mycket och jag borde ha gått och lagt mig för länge sedan. :tired: Vill bara visa helgen i bilder först...
 
Tågresan dit var inte direkt världens roligaste. Komfortsystemet fungerade inte, vilket gjorde att vagnarna krängde extra mycket i kurvorna (så jag mådde illa). Just i den vagnen där vi satt fungerade inte heller ventilationssystemet (så vi fick sitta och fläkta oss med reklamblad under typ hela resan). Och - självklart - var tåget försenat. Hm...den här semestern börjar ju bra. :P
 
Hotellrummet var jättefint! :thumbup: Utsikt över hamnen och solnedgången, jätteskön säng, stor teve...och över sängen hängde tre tavlor med körsbärsblommor! :D
 
Första kvällen tillbringade vi på en brygga vid hotellet. Jag har hört att det ska vara rogivande med vatten...och nu vet jag att det är sant. :)
 
San Francisco!!! :D Det måste det vara, ni ser ju själva att Golden Gate Bridge ligger i närheten av hotellet...och kolla USA-flaggan! ;)
 
Något som tydligen också låg i närheten av hotellet var mitt skafferi. :P
 
När man har semester ska man väl passa på att göra sådant man inte gör annars...så jag kollade lite på teve. :P Det är faktiskt någonting jag i princip aldrig gör längre. Men på hotellet kollade jag lite på Barnkanalen...och blev rent mörkrädd av vilka skitprogram barn av idag matas med. :bigeyes: Det här programmet som jag råkade se var fruktansvärt ur ett jämställdhetsprespektiv...som vuxen och genusmedveten kunde jag se det, men hur ska barnen kunna värja sig inför denna vidriga propaganda?! Usch. Det är skrämmande. :(
 
Det är både viktigt och nyttigt att prova nya vägar här i livet. :thumbup: Den här mysiga lilla skogsvägen mellan hotellet och spårvagnshållplatsen skulle vi aldrig ha hittat om vi lydigt hade följt vägskyltarna.
 
Spårvagnar...jag älskar verkligen spårvagnar! Jag blev alldeles till mig över dessa blå plingande fordon...uppenbart turistbeteende, och ingen kunde väl gissa att jag faktiskt kommer från en stad som också har spårvagnar - men herregud, klart att jag blir exalterad, vi har ju bara två linjer hemma i Norrköping!
 
Vi strosade runt i ett vackert kulturreservat - och jag hittade mig (något otippat) en fästman. ;)
 
Ah...det är verkligen något visst med kastanjeträd. :)
 
Femåringen inom mig fick fritt spelrum den här helgen. :P
 
Vi hade hört att Andra Långgatan skulle vara värsta gangsterstället, med droger och prostitution...så dit ville vi förstås gå, det lät ju riktigt spännande. ;) Men det blev lite av ett antiklimax, för gatan såg helt vanlig ut...lugn och fridfull. Det mest uppseendeväckande vi såg var en erotisk butik - som verkade vara stängd.
 
Sådana här lappar satt lite överallt i stan. Otäckt! :( Hoppas att hon är okej...
 
Starstrucked groupie utanför Håkans port. ;) Jag såg inte till honom, men det var väl lika bra det kanske.
 
Vi fick syn på denna vackra byggnad uppe på ett högt berg...och då ville vi självklart trava upp dit - så det gjorde vi. Utsikten däruppifrån var jättefin och där fanns även ett väldigt mysigt litet café. :)
 
Det är inte jag som har målat på det här trädet - jag lovar! Det måste finnas någon mer femfantast, en riktig själsfrände. Undrar vem det är... :)
 
Vi fann en hel del roliga och mer eller mindre suspekta texter runtom i stan. En sandlåda som påstods innehålla sopor, en butik som hade stängt på obestämd tid, en framtidsutbildning med låga betyg, en bar för nakenfisar... :P
 
Dörrhandtagen var också rätt intressanta. :)
 
Vi spelade äventyrsgolf, vilket var väldigt roligt. :) Det var även väldigt bra träning när det gäller den sociala fobin (det var mycket folk där och ibland stod andra spelare och väntade på sin tur medan jag spelade) och för Duktig Flicka-syndromet (jag vann inte, jag blev utklassad av syrran).
 
Vi gick på Naturhistoriska museet, där syrran bekantade sig med några rara små nallar. :P
 
Jag blev rätt upplivad när jag fann denna rubrik på museet - äntligen skulle jag få svaret på något jag aldrig riktigt lyckats komma underfund med. :P Och det krävdes faktiskt en hel monter för att motivera och illustrera det nödvändiga i männens existens. ;)
 
Som den lilla zebraflicka jag är blev jag förstås överlycklig över att finna en zebra på museet...och självklart kunde jag inte motstå gosedjursvarianten i museets shop!
 
Jag köpte ett ametistarmband. Enligt lappen som satt på är ametister bra för inre frid, visdom, god sömn, övernaturliga förmågor, intuition och ämnesomsättning. Och det tror jag kan vara väldigt hälsosamt för mig! :thumbup: Dessutom är lila en av mina favoritfärger. :)
 
Göteborg är en stad med högt i tak...eller hur, syrran?! ;)
 
En hel restaurang med enbart vegetarisk mat...kan ni fatta vad underbart?! :D Att inte behöva kolla bland specialrätterna, att inte behöva säga till särskilt om det, att inte bara ha ett eller max två alternativ att välja mellan, att inte vara annorlunda mot de andra gästerna...herregud, vilken fantastisk upplevelse! :thumbup:
 
Vi gick varken på Liseberg eller Avenyn under helgen. Det mest (och typ enda) turistaktiga syrran och jag gjorde var att åka Paddan. :P Det var riktigt trevligt. Men lite jobbigt med alla göteborgare som satt utmed kanalen och glodde på oss. :bigeyes:
 
Varför har man alltid med sig mer packning när man åker hem än när man åker bort?! :question:

Äta ute

Det är nästan sju månader sedan jag började praktisera i Körsbärsdalen (tre månader sedan jag blev anställd). Och varenda dag har jag haft med mig matlåda till jobbet, bortsett från de två gånger som chefen har bjudit på lunch på något flott ställe.
 
Men idag - idag åt jag ute. Alldeles själv. :thumbup: Medan jag gick dit tänkte jag att jag nog skulle hinna skynda hem och ta en matlåda ur frysen, om modet skulle svika mig. Men jag vågade gå in. Jag är stammis på det där matstället, men jag har aldrig varit där ensam förut, jag har alltid haft någon med mig.
 
Jag var väldigt spänd och nervös och stirrig...men det gick bra. Jag trodde att det skulle vara värsta rusningen såhär vid lunch, men det var riktigt lugnt. Det var bara ett fåtal människor där och "mitt" bord var ledigt. :) Jag småpratade till och med lite medan jag beställde. Tackade så mycket, sa hej då när jag gick.
 
Nu är jag mätt och nöjd. Och om lite mer än tre timmar börjar min semester...

Jag är inte osäker, jag är bara försynt

Vilken fin chef jag har. :thumbup: Han och jag hade ett möte med en annan revisor imorse. Revisorn ställde en massa frågor till mig, och jag hade väl inte direkt världens mest säkra och självklara svar att komma med.
 
"Du verkar osäker", sa revisorn.
"Hon är inte osäker, hon är bara försynt", sa chefen.
 
Det är så skönt att han kan se förbi min tafatthet, se att jag är duktig, att jag faktiskt har något att komma med.

Göteborg nästa!

Imorgon är sista arbetsdagen innan min semester. Mitt livs första semester! Jag menar...jag har ju aldrig haft ett riktigt jobb förut. Innan har det varit sommarlov, sommarjobb, sommarkurser...men nu ska jag faktiskt få SEMESTER! Det känns konstigt...men på ett bra sätt. :)
 
Jag är tveksam till om jag kommer hinna skriva något mer inlägg innan syrran och jag far iväg till Håkans hemtrakter...så jag får väl säga hej då för den här veckan. Vi hörs igen nästa vecka (eller möjligen på söndag kväll). Ta hand om er!
 

Pride är mer än bara fest, glitter och sex

 
Suck. Varför är det alltid sådant här som tenderar att sippra ut till den heterosexuella allmänheten?! Vilken himla skev bild de måste få av Pride... :S
 
Ta bara paraden. Majoriteten av alla som går i den ser helt "vanliga" ut, men de som visas upp i media är förstås transorna som planerat och sytt på sina utstyrslar ända sedan föregående års festival...typ. Och de är jättefina, det är inte det...men det vore trevligt med en lite mer mångfacetterad bild.
 
Kärlek. Gemenskap. Politik. Historia. Synliggörande. Kunskap. Andrum. Fristad. Lycka.
 
Det är vad Pride är för mig. Vad är Pride för dig?

Malin på nya äventyr

Idag genomförde jag mitt allra första alldeles egna kundbesök. Jag hade ingen stöttande kollega med mig, jag var alldeles ensam. :O
 
Jag fick åka spårvagn dit, och jag satt hopkrupen på sätet med värsta ångesten och tyckte att hållplatserna rullade förbi alldeles för snabbt utanför fönstret. :bigeyes: Och när jag väl gått av spårvagnen höll jag på att gå vilse. Jag hade aldrig varit där förut, och mitt lokalsinne lämnar en del övrigt att önska (jag skulle kunna dra några av mina Malin-går-vilse-historier, men det tar vi en annan gång)...så jag travade iväg sisådär hundra meter innan jag insåg att jag gick åt helt fel håll. :P
 
 
När jag väl kom till rätt gata var jag nära att gå in i helt fel butik. Tack och lov gick jag aldrig in, jag bara stannade till och glodde en stund innan jag gick vidare...och innan jag hann bestämma mig för att vända om och gå tillbaka till den där butiken, fick jag syn på stället som jag skulle till.
 
Kunden blev jätteglad över att se mig, vinkade och visade in mig på lagret och bjöd mig på glass och dricka och godis (jag vet inte om det kan räknas som mutor, men eftersom jag inte är revisor utan bara upprättar bokföringen åt den här kunden så kanske det inte är så farligt...eller?) och kramade mig om och om igen och kallade mig för "bästa Malin". Det kändes rätt märkligt. Jag visste inte alls hur jag skulle hantera det. :question: Skräckliknande tankar som "Han stöter på mig!" for genom mitt huvud, men förmodligen var det helt enkelt en kulturkrocksgrej...jag är inte van vid att umgås på det här sättet, men det kanske han är, vad vet jag...
 
 
Det är skönt med kunder som är snälla och trevliga, som inte håller på och skäller på en...men det är svårt att upprätthålla en professionell roll tillsammans med någon som hela tiden vill krama en. Jag är inte så "fysisk" av mig, jag har en väldigt stor personlig sfär omkring mig...och jag brukar verkligen inte krama folk jag knappt känner. Men det verkade vara naturligt för honom, och jag vill inte vara otrevlig...så jag lät mig kramas.
 
 
Innan jag gick därifrån sa han att jag väldigt gärna får ringa eller komma förbi om det är något jag funderar över, om det fattas papper i bokföringen eller så. Detta är en av de sällsynta människor som aldrig använder mejl för att kommunicera, så jag kan inte komma undan på mitt vanliga sätt - jag måste alltså konfronteras med Telefonen. Men jag tror att det kan gå ganska bra faktiskt. Nu har jag träffat honom tre gånger och han är väldigt trevlig...så jag kommer nog våga ringa till honom, om det skulle bli absolut nödvändigt.

Övertrött

Det är helt sjukt hur trött jag är. :tired: Och tanken på att det bara är två arbetsdagar kvar till semestern gör mig hysteriskt stressad. :bigeyes: Hur fan ska jag hinna med allting som måste vara färdigt innan jag kliver på tåget mot Göteborg på fredag eftermiddag?! Jag fattar verkligen inte det.
 
Och nu är det andra veckan i rad som jag ställer in mötet med min stödperson för att jag måste jobba övertid. Det känns jättedumt, hon kan ju tro att jag inte vill träffa henne... :O Men vi ska ses på måndag istället, när jag har semester.
 
Syrran har varit här en stund ikväll och hjälpt mig att koka pasta till matlådor. För ja, jag är så jävla trött att jag inte ens orkar koka pasta själv. Jag låg på köksgolvet och fnittrade medan hon fyllde en kastrull med vatten. :P
 
Och nu ska jag definitivt gå och lägga mig. I sängen. Natti natti!

Att öppna sig för en främling

Jag är ingen öppen bok som vem som helst kan bläddra i. Jag är en dagbok med lås som ytterst få har nyckeln till.
 
Jag gick förbi apoteket på hemvägen idag igen. För en av medicinerna jag skulle köpa i måndags (nej, det var faktiskt inte bara Imovane jag skulle ha) är så jäkla dyr så den tar de inte hem så många exemplar av...så de fick beställa den, och idag fanns den att hämta ut.
 
Det var samma apotekare idag som i måndags. Och hon var jättetrevlig idag också. :) Men det var inte så mycket folk där, så hon började småprata med mig...och småprat är jag verkligen inte bra på. Jag vet inte hur man gör. :question: Jag tror att hon märkte hur stirrig jag blev, för hon frågade om hon uppehöll mig, om jag skulle någonstans...? Men nej, jag hade inget bättre för mig än att stå där och prata med henne...det var trevligt - jag blev bara så stirrig, det var allt.
 
Hon berättade personliga saker om sig själv, och jag berättade en del om mig själv. Vi har inte ens presenterat oss för varandra, men har redan avhandlat kraschade relationer, känslomässiga sår och sömnsvårigheter. Men hon var nog mer öppen än vad jag var...
 
Hon frågade om jag hade man, och jag svarade nej. Hon frågade varför, och jag svarade att jag inte ville. Jag slingrade mig som fan, kringgick mycket omsorgsfullt själva kärnan. Och det gör mig så himla frustrerad. :S Varför kunde jag inte bara säga att jag är lesbisk? Jag skäms ju inte över det. Jag tycker inte att det är jobbigt (som jag gjorde på högstadiet). Jag trivs med det. Jag skulle absolut inte vilja vara hetero (vilket jag ville på högstadiet).
 
Jag berättade att jag haft sambo. Hon utgick förmodligen ifrån att det var en man, och jag gjorde ingenting för att vare sig förneka eller bekräfta det. Jag har haft sambo och det var inget bra förhållande, punkt. Hon berättade om ett dåligt förhållande hon hade haft men att hon nu levde med en man som var bra för henne, och hon sa att jag också kommer att hitta någon som är bra för mig. Jag sa att jag vill vara själv, åtminstone ett tag till. Hon sa att sådant här tar tid. Och ja - det gör det.
 
Jag kramar min nyckel hårt i handen.