Har det någonsin filmats en finare kärleksscen än denna?!
Fråga mig inte vad det är för fel på mig...men ibland kan jag titta på Brokeback Mountain bara för att få se den här scenen. Senast det hände var igår kväll. ;)
Jag blir så löjligt LYCKLIG av den här scenen. Filmen i sig är jäkligt deprimerande, jag blir så arg och frustrerad och ledsen över att Jack och Ennis inte kan få varandra...de borde få köpa den där ranchen och leva lyckliga tillsammans i alla sina dagar... Det hoppas jag varje gång jag ser filmen. Och varje gång blir jag lika besviken. :(
Så jag får klamra mig fast vid denna scen, en minut och nitton sekunder lång. Det är åt helvete för lite, om ni frågar mig. Tur att det finns en repeat-knapp... :P
Tänk om jag dör nu inatt
Jag, jag är så skör idag
Fem år gammal inuti
Så snälla, låt mig vara svag
Så är jag stark imorgon samma tid
Får se hur länge den får ligga kvar innan YouTube psykar ur. Men eftersom det är en svensk låt så kanske de låter den vara. Enligt min erfarenhet är det främst de stora internationella skivbolagen som sitter som hökar och svartsjukt bevakar sina intressen.
Varför i helsike drömmer jag sexdrömmar om Edward Cullen?!
Medan jag sitter här och väntar på att affärerna ska öppna (om jag nu vågar gå ut, det verkar ju vara en rätt farlig stad jag bor i) kan jag ju berätta om nattens drömmar. Jag drömde att jag försökte förföra Edward Cullen! :O
Kristen Stewart och Robert Pattinson som Bella och Edward i The Twilight Saga: Eclipse (USA, 2010).
Tror att jag var Bella faktiskt. Men vi befann oss inte i Forks, utan på skolgården till min gamla låg- och mellanstadieskola. Som förresten inte alls var någon skolgård, utan ett pensionat/vandrarhem/internatskola. Och det var någon elak demon/indianhövding/legogubbe som misshandlade mig så att jag nästan dog, men då pussade Alice och Edward mig på kinderna och då läkte jag och blev helt bra igen. Men något sex blev det inte, Edward tyckte inte att det var någon bra idé och det hjälpte inte hur mycket jag än tjatade.
Eh?! :question:
Jag är INTE intresserad av Edward. Jag är överhuvudtaget inte intresserad av killar. Men jag är fullkomligt Twilight-frälst och jag längtar något förbannat till biopremiären av sista filmen, så jag antar att förklaringen ligger där någonstans. Men jävligt skumt känns det. Och jag skrattade när jag vaknat. :P
Nästan vittne till skottlossning
Jag gick precis där igår kväll när jag gick hem från syrran. Precis på den gatan, förbi den restaurangen. Och hade jag bara gjort det någon timme senare, skulle jag ha blivit vittne till skottlossningen. Förbannat obehagligt. :bigeyes:
Dansa min docka
Och drömmen om att börja på danskurs tog fart igen. Men jag vet inte om jag vågar. Att dansa i ett rum med spegelväggar tillsammans med en massa främmande människor...det är något helt annat än att fjanta runt med bara syrran eller kissen som publik. :bigeyes:
Men men...vi får väl se hur det blir. Någon gång i framtiden kanske jag vågar.
Jag hittade ingen bra YouTube-video med dagens dansmusik, så det fick bli en bild på skivomslaget istället.
Lättja eller sundhetstecken?
Bara regn hos mig
Och denna eftermiddag hade jag tänkt gå och fika med min stödperson och några för mig främmande människor. Bra idé? Inte direkt.
Jag tänkte gå dit, det tänkte jag faktiskt. Men när jag väl kom fram så stannade jag utanför, på andra sidan gatan. Stod där en stund och blängde skyggt på caféet och försökte få syn på min stödperson innanför fönstren. Sedan gick jag hem.
Födelsedagsfiasko
Därför känns det så jävla dumt att jag ringde för att gratulera morfar imorse, när jag mycket väl vet att det är först NÄSTA fredag han fyller år. 4 maj, det vet jag ju. Men av någon anledning fick jag för mig att det var idag. Får väl skylla på att jag inte var riktigt vaken, eller att jag ligger långt fram i planeringen, eller att det är så härligt väder att man kan tro att det är maj, eller att min mobil basunerade ut "05-04 Morfars födelsedag" vilket fick mig att tro att det var 4 maj idag...fast det inte ens har varit valborg än.
Efter det pinsamma telefonsamtalet ringde jag till mamma och var nästan gråtfärdig. Hon blev jätteorolig och trodde att det hänt något allvarligt. Så när hon fick veta att jag "bara" ringt och gratulerat morfar på fel dag började hon skratta. Hon tyckte inte alls att det var farligt. "Bättre lite i förväg än inte alls", tyckte hon. Men det tycker inte jag. Jag känner mig jättedum!
11 frågor
Lekens regler:
- Har du blivit utmanad så ska du svara på de 11 frågor din utmanare gett dig och posta på din blogg!
- Välj sedan 11 nya personer att utmana och länka till i ditt inlägg.
- Hitta på 11 nya frågor till dem!
Här kommer Marias frågor och mina svar...
1. Vad gör du när du inte känner för att göra något alls?
Lägger mig ner och känner panik över att jag inte gör någonting. Sedan ringer jag till syrran och gnäller över min rastlöshet och då kommer hon oftast med något bra förslag på vad jag kan hitta på och sedan är min dag räddad. :)
2. Hur länge skulle du kunna klara dig utan din mobil?
Eh...inte särskilt länge. :P Fast jag har den alltid avstängd under natten, och när jag är på jobbet ligger den oftast i väskan på ljudlös...och det är rätt skönt faktiskt. :)
3. Vad anser du om ordet "hen" som personligt pronomen?
Skitbra! :thumbup:
Tänk om vuxna kunde sluta pracka på barn föreställningar om kön... (Foto: JeongMee Yoon)
4. Om du fick beställa en bok, vad skulle den handla om och vem skulle skriva den?
DU skulle skriva den! När har du tänkt att skriva en hel roman som jag kan få läsa??? Jag tänker ju snart pracka på dig ännu en version av Hjärtan i exil (f.d. Heartbreakers), så nu får du faktiskt se till att skriva någonting...det måste ju vara lite jämvikt här. :P
5. Fotboll eller hockey?
Var du rolig nu va?
6. När jag var liten var jag...
...ett mycket ängsligt litet barn. Nu är jag en ängslig ung vuxen istället.
7. Varför ska man twittra?
Jadu...fråga inte mig. Jag skaffade Twitter i januari. Har väl skrivit en handfull uppdateringar sedan dess. Det känns så överflödigt, när jag har både bloggen och Facebook där jag kan basunera ut det jag har att säga.
8. Vad har du i din väska?
Haha, vad har jag INTE i min väska! ;) Tur att jag numera har en relativt liten väska, där det inte får plats så himla mycket. Men jag har ändå lyckats peta ner plånbok, nycklar, mp3, kalender, mobil, bindor, pappersnäsdukar, nagelfil, åksjukearmband, första hjälpen-kit, adrenalinpennor, kom-ihåg-lista-på-gamla-böcker-att-hålla-utkik-efter-på-loppisar-och-antikvariat, bläckpennor, påsklämma...ja, det var nog allt. Och eftersom väskan inte rymmer mer än så, bär jag oftast dessutom med mig en tygkasse innehållande allt annat jag behöver. :P
9. Nästa film du vill se på bio?
Men vad tror du?! The Twilight Saga: Breaking Dawn part 2 såklart!!! :D Men den kommer ju inte förrän om evigheters evigheter. Så jag lär ju vilja se något mer innan dess. Hänger du förresten med på TwiDay i år igen, Maria? ;)
10. Vad var det första du gjorde på Internet idag?
Jag kollade kalendern på kontorets intranät, tror jag.
11. Vilken bokkaraktär eller allmänt känd person skulle du ta med på en road trip genom USA?
Alice Cullen (från The Twilight Saga). Det är nästan sorgligt att hon inte finns på riktigt, jag skulle verkligen vilja träffa henne. Och jag åker gärna på road trip genom USA med henne! Jag skulle låta henne köra, det skulle ju gå både fort och säkert. :P Och eftersom hon alltid vet vad som kommer att hända, lär det inte dyka upp några obehagliga överraskningar - och gör det mot förmodan det så litar jag på att hon tar hand om dem. ;)
Ashley Greene som Alice Cullen i The Twilight Saga: New Moon (USA, 2009).
11 nya frågor...
1. Vad upptog din lediga tid innan Internet kom in i ditt liv?
2. Har du varit med om några övernaturliga upplevelser?
3. Vad är du mest stolt över?
4. Sjuka tankar du tror att du är ensam om att ha...?
5. Pest eller kolera?
6. Vad har du under sängen?
7. Vilken Astrid Lindgren-karaktär identifierar du dig mest med?
8. Hur ser du på skönhetsoperationer?
9. Känd person som du önskar ska börja blogga...?
10. Om det inte hängde på pengar eller på omgivningens förväntningar...vad skulle du vilja ägna ditt liv åt då?
11. Får du också ångest av att försöka komma på 11 meningsfulla frågor?
...till 11 nya personer:
Spegelhimlen, Frida, Fobisk, J.J., Josefine, Lovisa, Sandy, Celia, Lovisa, Christoffer och Michelle. (Inte för att jag vet om alla dessa människor läser min blogg, men man kan ju hoppas...)
Jag ÄLSKAR högkostnadsskyddet!
Jag skulle ju ha länsat apoteket igår, men eftersom regnet vräkte ner så kände jag inte riktigt för det utan skyndade mig hem istället. Men idag hämtade jag ut ett nätt litet berg värt nästan 2500 kr. Och det kostade mig inte ett öre! :D
Hm...jag tyckte ju det kändes lite skumt att hämta ut EN medicin utan att betala - så det här kändes verkligen helt rubbat! :P Och jag har en känsla av att apotekstjejen tyckte att JAG verkade helt rubbad också. Liksom, normalt att stega in på apoteket och säga att man vill hämta ut "lite av varje, typ allt".
Det var bara fyra mediciner jag inte hämtade ut - adrenalinpennan (för jag har två stycken hemma och de håller i typ två år och förhoppningsvis kommer jag aldrig behöva använda dem), Imovane (för det hämtade jag ju ut i förrgår så det får jag inte hämta ut igen på ett tag nu), en av de tre inhalatorerna jag har recept på (för jag använder bara en av dem, de andra två är inte lika bra) och medicinen mot överaktiv blåsa (för den fanns inte inne).
Jag var lite stirrig när jag stod där och skulle "beställa", så det råkade komma med en medicin som jag inte använder längre (en av inhalatorerna). Jag var på vippen att säga ifrån när jag såg den ligga där i högen av förpackningar som väntade på att få klisterlappar på sig, men jag höll tyst. Jag tyckte att jag hade krånglat tillräckligt mycket. Och förresten var den ju gratis, så det spelade väl ingen roll.
Men på hemvägen fick jag lite ångest och tänkte att det kanske skulle vara någon stackars astmatiker som blev utan medicin nu och kanske skulle bli jättedålig bara för att jag hämtat ut en inhalator i onödan. :bigeyes: Förhoppningsvis (förmodligen) är det inte så, men katastroftänkande tillhör ju som bekant mina expertområden.
Blötdjur
Och det blev mycket riktigt soligt och bastuvarmt i princip hela dagen på kontoret. Men vad hände minuterna innan jag skulle gå hem? Det började ÖSREGNA! :O
Tack och lov fick jag låna ett paraply av syrran (jag hälsade på hos henne en stund på hemvägen) så jag slapp bli fullkomligt genomblöt i alla fall. Men skorna gick det inte att göra mycket åt, på dem fanns knappt en torr millimeter när jag kom hem - till kissens stora glädje.
För det är inte bara våldsamma filmer min märkliga katt tycker om - hon tycker om vatten också. Inte bara att dricka (som väl de flesta katter gör), utan även att blöta ner sig (vilket väl inte alltför många katter gör). Hon typ kastade sig över mina sjöblöta skor! :P
Nu ska jag bädda ner mig i sängen med sista Katitzi-boken. För jag är inte fullt lika förtjust i alla vara blöt och kall. Jag är hellre torr och varm.
Mera droger åt Malin!
Månadens tattiga ersättning från Förskingringskassan har kommit (typ 2500 spänn) så idag gick jag förbi apoteket på väg hem från jobbet för att hämta ut lite mer Imovane. Men när jag väl fick asken i min hand insåg jag att jag inte hade behövt vänta tills pengarna kom - för på kvittot stod det 0 kr.
Tydligen har jag handlat så mycket medicin under det gångna året, att jag nått upp till högkostnadstaket. Så all receptbelagd medicin jag hämtar ut fram till och med den 10 maj kommer vara helt GRATIS! Wow, liksom.
Så nu blir det till att bunkra upp i medicinskåpet inför framtiden. Ska nog ta en sväng förbi apoteket igen redan imorgon. ;)
Litterär ångest
Utdrag ur Katitzi i Gamla sta'n av Katarina Taikon (1979):
Vid ena sidan av foajén stod Katitzi och såg på alla människorna. Hon kunde inte förstå varför en sådan underlig känsla av panik spred sig i hennes kropp. [---] Men ändå, det kändes som om hon inte kunde andas och hjärtat slog snabbare och snabbare.
[---]
- Vi skulle ha köpt lite godis också, det glömde jag, sa Marianne. Kan inte du kila ut och köpa något, du hinner.
Katitzi såg den fullsatta salongen och alla som hon skulle behöva tränga sig förbi. Nej, hon vågade inte, istället ansträngde hon sig för att låta glad och hurtig.
- Nej, men Marianne. Det vet du väl att godis inte är bra för tänderna. Det låter vi allt bli.
Känns detta igen eller känns detta igen?!
Mademoiselle de Mélancolie
Rasism. Utanförskap. Misshandel. Barnäktenskap. Polisbrutalitet. Våldtäkt. Fördomar. Hederskultur. Myndighetspassivitet. Skam. Fattigdom. En-massa-andra-hemskheter.
Mycket upplyftande läsning. Och medan jag låg där och läste började regnet vräka ner utanför fönstret. Och när jag sedan satte mig vid datorn och gick ut på nätet möttes jag av rubriker som "Unga pojkar misstänkta för gruppvåldtäkt" och "Fem internatelever misstänks för grov misshandel".
Alltså...vart fan är världen på väg! Hur kan människor vara så hemska?! Kan det aldrig hända någonting BRA?
Ja ja JA, jag VET att jag har det skitbra. Jag har absolut ingen anledning att klaga. Imorgon kommer min handläggare från Arbetsförmedlingen till kontoret och då ska alla papper om min anställning skrivas på. Livet leker och framtiden känns ljus.
Och ändå...ändå kommer tungsinnet över mig. För sådan är jag. Det kommer jag nog aldrig komma ifrån, tyvärr.
Dagens jobbrelaterade
Dagens positiva: När jag mejlar från min jobbmejl så har det hittills stått "praktikant" under mitt namn. Men idag sa chefen att han inte tycker att det ska göra det längre. Så nu har jag ändrat till "revisorsassistent". :D
Dagens roliga: Jag har ju hand om ett påsbolag just nu, och idag hittade jag ett kvitto på snus och tuggummi i bokföringspärmen. :P Jag mejlade till kunden och frågade om kvittot hamnat i pärmen av misstag (vilket jag självklart fattar att det inte har) eller om han i annat fall kunde förklara vilket samband varorna har med verksamheten. ;) Det ska bli intressant att se svaret, samtidigt som jag bävar för det - för det kan ju hända att han blir arg...
Bekräftelse på liv och död
Eller kanske inte. För jag har inte riktigt haft något att skriva om. Jag har mest bara tagit det lugnt och umgåtts med syrran. :) Plöjt igenom andra säsongen av Robin Hood (och blivit påmind om varför jag bojkottade tredje säsongen och fortfarande inte har sett ett endaste avsnitt av den*) och färgat håret och pluggat.
Och det kanske inte är så jättespännande att läsa långa inlägg om.
För ett tag sedan hade jag en mardröm, där en av mina läsare kom hem till mig och skällde på mig för att min blogg blivit så jävla ointressant på sista tiden. :bigeyes: Helt stört, men jag antar att det kan kopplas till mitt ändlösa bekräftelsebehov och min ständiga rädsla för att bli övergiven (och förmodligen har jag tillbringat alldeles för mycket tid i terapi eftersom jag analyserar på det här viset).
Jag blev väldigt glad av grattis-kommentarerna till anställningsbeskedet - tack ännu en gång, alla fina! - och när vi ändå är inne på det här med mitt bekräftelsebehov så vill jag lyfta fram en specifik kommentar...
Den här kommentaren gjorde mig så himla LÄTTAD. :thumbup: För ibland känns det som om jag bara babblar på och skriver en massa skit som ingen annan än jag själv tycker är intressant att läsa. Så det känns skönt att få indikationer på motsatsen. Tack, Lovisa! :)
Nu är det hög tid för mig att gå och lägga mig. Måste se till att få tillräckligt med sömn, om jag ska orka med påsbolagets kvitton som ligger och väntar på mig på kontoret... :|
Godnatt! :tired:
* Anledningen till att jag VÄGRAR titta på tredje säsongen av Robin Hood framgår av klippet nedan. Det är från sista avsnittet av andra säsongen. Jag vet att det är spoilervarning, men jag måste bara få säga det...LADY MARIAN DÖR!!! Så gör man för helvete inte. Så...bojkott av tredje säsongen.
Buhuuu... ;(
Och må oddsen alltid vara er gynnsamma!
Taylors andra låt på soundtracket. Tyvärr är den inte med i filmen...men den passar jättebra, och sammanfattar verkligen handlingen, känslan - allt! - med filmen. Så fint.
Japansk bokföring i påsbolag
Påsbolag, det är kunder som är totalt ointresserade av allt vad bokföring heter och som samlar alla kvitton och fakturor huller om buller i kassar som de dumpar av hos oss på byrån. Och då snackar vi inte om några enstaka kvitton, utan kvitton från FLERA ÅR tillbaka. I total oordning.
Så nu har jag tillbringat större delen av eftermiddagen på golvet i mitt arbetsrum, omgiven av kvitton som jag försökte sortera i olika högar och sätta in i datumordning i en pärm. Man kan ju få huvudvärk för mindre. :P Chefen kom in och fick syn på mig där jag satt på golvet, och frågade om det var någon slags japansk bokföringsmetod jag ägnade mig åt. ;)
Titta på de bakomliggande orsakerna, för helvete!
Jag har skolkat en massa gånger, och jag ser mig själv som en jävligt ambitiös och hårt arbetande människa. Om jag inte haft social fobi och vägrat prata inför klassen på gymnasiet så skulle det ha blivit en hel skog av MVG (nu blev det bara en liten dunge). Majoriteten av mina skolktillfällen berodde på att jag MÅDDE DÅLIGT...inte för att jag var nonchalant eller ointresserad. Jag satt och grät i något hörn eller låste in mig på någon toalett för att få skära mig ifred eller så åkte jag hem och gömde mig för omvärlden.
Jag skulle inte ha skolkat mindre om jag hade riskerat att bli av med studiemedlet. Och jag skulle garanterat inte ha mått bättre, snarare tvärtom. Det skulle bara ha blivit ännu en orättvisa, ännu ett misslyckande, ännu en anledning till att må dåligt.
Tack vare mig kommer 95 barn bli vaccinerade mot stelkramp
Foto: © UNICEF/Asselin
Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag är inte den de söker (det är jag rätt övertygad om). Men genom att jag publicerar den här bloggposten så vaccinerar jag 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Och det är ju bra. :thumbup:
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. :thumbup:
Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj
Stilla min hunger
Men idag kom jag på ett bättre sätt att fira. Imorgon ska syrran och jag gå på bio och se Hunger Games. :D Prylarna ovan finns ju kvar (och jag fyller ju år om typ en månad) men filmen kommer inte att visas på bio i all evighet. Och jag har velat se den ända sedan jag läste böckerna. Och imorgon får jag äntligen göra det! :thumbup:
PS. Tack så jättemycket för kommentarerna till förra inlägget. Vad gulliga ni är! :)
JAAAAAAAAA!!!!!!
Vad kommer han att säga?!?
Men sedan hände något som inte brukar hända. Jag hade bara hunnit gå några steg, när han ropade mig tillbaka. Och sa att vi borde sätta oss ner och prata någon gång snart. Och så bokade vi in ett möte klockan 10 imorgon förmiddag.
Jag vet inte om det borde göra mig skräckslagen eller förväntansfull. Det jag känner är nog något mellanting. För vi kommer med största sannolikhet att prata om det faktum att min praktikperiod snart är över och vad som ska hända sedan.
Usch, ikväll blir det garanterat sömntablett. Det blev det förresten igår också. Och förmodligen resten av veckan också, om det ska fortsätta i den här nervpåfrestande stilen.
Min framtid avgörs på torsdag
...och sedan kunde jag inte fokusera på någonting. Alls.
Jag hade ju sett i kalendern på intranätet att det är personalmöte på torsdag. En och en halv timme långt kommer det vara. Men att det var mig och min framtid i företaget som de tänkte sitta och prata om - det hade jag inte riktigt väntat mig. Eller, det hade jag väl kanske lite...så fort det är personalmöte så tror jag ju att det ska handla om mig (eftersom jag av någon anledning alltid tror att världen kretsar kring mig)...men att verkligen få bekräftat att nästa möte faktiskt KOMMER att handla om mig, att det är på riktigt och inte bara något jag inbillar mig - det är något helt annat det.
Jag är skitnervös. Fattar inte hur jag ska kunna klara av att jobba under de kommande dagarna. Och om torsdagens möte leder till ett stort fett NEJ - då blir jag fan helt knäckt. Och hur jag ska gå i land med sista veckans praktik i det tillståndet, det kan jag inte ens föreställa mig.
Ja ja...den som lever får se. Hoppet är det sista som lämnar människan. Och det har inte lämnat mig riktigt än.
Denna ovisshet tär något fruktansvärt på mig
Det var personalmöte på kontoret tidigare idag - och jag fick inte vara med. :( Och självklart blir jag låg och låter hjärnspökena ta över. Herregud, nu är det ju mindre än två veckor kvar av min praktikperiod! Om de velat ha mig kvar borde de väl ha sagt något om det nu? Och då skulle jag väl ha fått vara med på mötet? Nu blev det inte så. Nu sitter jag bara snällt i mitt rum och arbetar medan min tid på kontoret håller på att rinna ut. Varför kan jag inte bara få ett besked?! Om de inte vill ha mig kan de väl bara säga det. Så att jag vet och slipper undra och skräckfantisera och må dåligt. :(
Gå rätt, gå fel, bara gå
Men jag kom fram lyckligt och väl till jobbet. :) Väl inne i mitt arbetsrum hittade jag dock en lapp från chefen, där han påpekade ett fel jag gjort i en av revisionsberättelserna jag skrev i fredags. Och då kände jag mig jättedum och inkompetent och tänkte att detta måste ha orsakat en katastrof på årsstämman chefen var på i lördags och att det i så fall skulle vara mitt fel. :bigeyes:
Men så kom chefen hit. Och han sa att han rättat till felet innan stämman. Och han förklarade lugnt varför man inte skulle göra så som jag trott att man skulle göra. Och han var inte alls arg och det han sa lät mycket logiskt och jag tror knappast att jag kommer göra om samma misstag igen. :)
Blodig förklaring
Malin i tårar över Victoria och Albert
Så avslutades denna fina dag med lite gråtande. Märkligt egentligen. Jag har sett filmen en gång förut, och då grät jag inte. Men nu grät jag - när Albert blev skjuten strax efter att han och Victoria grälat. Jag visste ju att han skulle överleva och att de skulle leva happily ever after...men ändå. Vad hemskt det måste kännas att göra den man älskar så illa och sedan kanske aldrig få en chans att ställa allt tillrätta igen. Att det sista man sa var något elakt. Att man inte tog tillvara på den lilla tid man fick tillsammans. (Nu överlevde ju visserligen Albert skottlossningen och han och Victoria fick 20 fina år tillsammans...tack och lov!)
Ännu en bra dag
Kissen var inte riktigt lika begeistrad över att ha så mycket folk rännande här hemma. Men så fort de hade gett sig iväg kom hon fram från sitt gömställe och började fara omkring och leka och var hur glad som helst. :P Nu ligger hon och sover. Och jag börjar få lite ångest. :S Det är för att jag ännu inte har påbörjat en uppgift som ska vara inlämnad imorgon och för att jag inte har en enda matlåda i frysen till den kommande veckan. Men jag ska fixa allt det där imorgon, det är inte likt mig att vara ute i sista minuten på det viset men jag vet att jag kommer att klara det. Jag har haft en supermysig dag idag och det tänker jag fortsätta med. Så nu ger jag fan i ångesten och bäddar ner mig och kissen och sätter igång en film eller något.
Trevligt slut på arbetsveckan
Imorse kom det två killar till kontoret och satte upp gardiner i alla rum. Och de började i mitt rum. Jag tyckte det var rätt jobbigt att sitta där medan de höll på och arbetade och jag kunde inte riktigt koncentrera mig på mitt eget arbete. Jag måste vara själv i mitt arbetsrum för att kunna prestera optimalt. Annars blir jag så nervös och uppjagad. Men men...gardinuppsättningen tog inte så lång tid. Och jag överlevde. Och killarna var jättesnälla. Och gardinerna är hur fina som helst - svarta med grått mönster. Plötsligt blev mitt redan mysiga rum ännu mysigare. :)
Arga Häxtanterna har ringt idag igen. :| Men tack och lov inte på mitt direktnummer. Det var en kollega som svarade, och hon kopplade dem till en annan kollega och till chefen. Hon sa att jag inte behöver prata med dem, och det var jag väldigt tacksam över.
Igår mejlade jag till en gubbe som tydligen brukar vara rätt sur och påpekade vilka fel han gjort i en årsredovisning jag granskat. Och när svaret kom idag blev jag jättenervös, för kollegorna hade fyllt mig med skräckhistorier om honom. Men allt han gjorde var att upplysa om att han nu gjort ändringar efter mina anvisningar och tacka mig för hjälpen - och så avslutade han mejlet med en smiley. Jag talade om det för kollegorna och de trodde knappt att det var sant. :P
Sist men absolut inte minst. Nu kommer dagens stora nyhet. Jag har fått börja skriva revisionsberättelser! :D Det är förstås i chefens namn och det är han som ska skriva under dem sedan, men ändå...det känns jättehäftigt att jag får ett sånt stort förtroende! :thumbup: En av de första revisionsberättelserna jag skrev var för företaget som den där oväntat trevliga gubben jobbat med. Och jag insåg att detta är den första revision jag genomfört helt och hållet på egen hand, från planering till revisionsberättelse. Coolt! :D
Känner mig inte tillräckligt kreativ för att fundera ut en bra rubrik till detta inlägg just nu
Jag kände igår att jag började bli sjuk. Och imorse hade jag jätteont i både halsen och öronen. :S Har känt mig allmänt risig idag, och har sovit i princip ända sedan jag kom hem från jobbet.
Men jag blev klar med veckans två helvetesrevisioner idag! :thumbup: Så nu är det bara chefen som ska titta på dem, så är de ur världen sedan.
Chefen ringde förresten till kontoret idag, till mitt direktnummer. När en kollega sa att han skulle göra det blev jag skitnervös, och tänkte att han var arg på mig eller något. Men så var det inte alls. Han ville bara kolla att jag var okej efter gårdagens turbulens. Och han sa att jag inte behöver bry mig om det, utan att han tar hand om det när han kommer hem från Stockholm. :)
Nu återvänder de från Blåkulla på löpande band
Och den här häxan nöjde sig minsann inte med att ringa. Nähädå, hon kom in på kontoret! :bigeyes: Jag stod där med jacka och väska på mig och var skittrött efter en lång arbetsdag och dagens prövningar. Och så kommer denna häxa och KRÄVER att få med sig en färdiggranskad årsredovisning samt revisionsberättelse, för det påstod hon att hon blivit LOVAD och hon måste få den idag för sedan skulle hon inte vara i stan på hela veckan och bla bla bla.
När hon väl accepterade faktum, att det var omöjligt för oss att lämna ifrån oss årsredovisningen idag eftersom...
1) Vi fick tillgång till den först förra veckan
2) Kunden skrev att revisionen "gärna" fick vara klar till den 13 (alltså på fredag)
3) Vi har prioriterat andra uppdrag som haft mer brådskande karaktär
4) Jag blev tilldelad uppdraget först igår
5) Chefen, som är den enda som är behörig att skriva under revisionsberättelser, befinner sig i Stockholm just nu
...då sa hon att någon av oss får ta med årsredovisningen hem över helgen så att hon kan komma och hämta den på lördag. Ve och fasa, måtte det inte bli jag! Aldrig i livet att jag vill släppa in den där människan i mitt hem! :O Men förhoppningsvis blir det chefen.
Och sedan började hon tjafsa om att "det var likadant förra året, att ni inte blev färdiga i tid" bla bla bla. Och jag tänkte att kunden förmodligen var lika seg med att komma in med materialet då som i år. Och jag tyckte det var jävligt orättvist av henne att gapa på mig om det - jag jobbade ju inte på byrån förra året!
Men jag bara stod där och nickade och försökte vara diplomatisk, för man kan ju inte börja käfta emot när man har med kunder att göra (även om de är mer än lovligt dumma i huvudet). Man måste vara snäll. Men ÅÅÅÅHH, vad arg jag blir ibland!! :mad: Och ledsen. Och frustrerad. Jag hatar att bli orättvist behandlad. Och jag är fruktansvärt konflikträdd.
Usch, det här har verkligen inte varit min dag. :(
Det blir lite upprepning idag...men den här låten tål att upprepas!
Telefonterror
Fan, det är så obehagligt med arga människor som ger sig på en helt oprovocerat. :( Jag sitter nästan och skakar här. Var inne hos en kollega och pratade av mig nyss. Hon sa att jag skulle skaka av mig det och göra så gott jag kan. Och om människan ringer igen ska jag säga att hon får ta det med chefen när han kommer tillbaka.
Fot-o
Nyhetstorka
Nu väntar en sådan där träffa-släktingar-och-vräka-i-sig-mat-helg. Hoppas det blir trevligt och att de inte tvingar i mig alltför mycket att äta.
Vill avsluta inlägget med min nya, lagom melankoliska, favoritlåt. Men den är unreleased och finns självklart inte tillgänglig på dumma YouTube. :S Så om ni vill höra den får ni gå in på den här länken.
Vänster, höger, vänster, höger...
Till vänster om datorn: min icke omplåstrade fot med äckligt operationssår.
Till höger om datorn: snyggt designpåskägg jag fick av chefen idag.
Av någon anledning tittar jag mest på foten. :P Självdestruktivitet? Tvångsmässig dragning till scary things? Jag vet inte. Men jag får nog se till att sätta på ett plåster snart, för min stödperson kommer hit vid 17-tiden. Och hon kanske inte vill se min fot i nuvarande skick. ;)
Duktig drug queen
Åååh, jag fick precis veta att jag fick VG på sista uppgiften i litteraturvetenskapskursen. Vilket innebär att jag även får VG på kursen som helhet. :D Duktig Flicka-syndromet försätter mig nästan i EXTAS just nu.
"Du levererar en mycket säker analys som övertygar från början till slut", skriver läraren bland annat. Vilket jag tycker är ganska roligt, med tanke på att en tredjedel av analysen skrivits under morfinpåverkan. ;)
Tillbaka på banan
Idag började jag jobba igen. :) Det kändes verkligen bra att komma tillbaka till praktikplatsen. Och alla var jättegulliga emot mig. De ojade sig över min stapplade gång och tyckte synd om mig och frågade om jag hade ont och hämtade pärmar som jag behövde.
Jag var rädd att jag skulle ha glömt en massa av mina revisionskunskaper eftersom jag inte praktiserat dem på flera veckor...men det gick faktiskt hur bra som helst. Lagom till lunch hade jag utan större problem granskat ett bokslut och gjort en kassaflödesanalys. :thumbup:
Och imorse RINGDE jag till otäcka Förskingringskassan! (Applåd för det, tack.) Var ju tvungen att meddela att jag är "frisk" (eller åtminstone någorlunda arbetsför) igen, och för att göra det på hemsidan behövde man tydligen e-legitimation. Det irriterande var att när jag väl tagit mod till mig och ringt och suttit i världens längsta telefonkö och blivit kopplad och kommit fram - då fick jag veta att jag inte alls behövde ringa, utan att det räckte med att fylla i och skicka in en blankett som jag fick för ett tag sedan. Grrr. Men jag får väl se det som telefonträning.
JAG KAN GÅ!!!
Men jag blev fullkomligt livrädd, så hon sa att jag kunde få behålla kryckorna en månad till som "trygghetskompisar" bara jag lovade att inte använda dem för mycket. Det är tydligen viktigt att jag börjar använda foten nu.
Det började redan i undersökningsrummet, då hon tvingade mig att gå fram och tillbaka över golvet. Hon fick lirka och övertala en hel del för att jag överhuvudtaget skulle sätta ner hela foten i golvet och dessutom stödja på den. Bara att få mig att börja vicka lite försiktigt på tårna när jag satt uppe på britsen krävde en del övertalning.
"JAG KAN GÅ!!!" utbrast jag förtjust när jag lyckats ta några första stapplande steg. :P Men vad ont det gör! :S Och vad muppigt det ser ut.
Foten ser också muppig ut. Det är liksom inte min fot. Den ser så annorlunda ut, så himla smal och rak och fin. Ja, om man bortser från det långa fula ärret då... Det kommer nog ta ett tag innan jag vänjer mig vid den. Vid att den är min.
Jag kommer inte alls ihåg alla förhållningsorder jag fick av sjuksköterskan, trots att hon upprepade dem flera gånger och jag verkligen försökte ta dem till mig. Det har förmodligen med min sociala fobi att göra, jag blir så uppstressad och kan inte memorera enklaste sak. :S Likadant var det förra gången jag var där, då hade läkaren tydligen sagt att jag skulle ha en stor sko med mig idag och att jag inte skulle behöva kryckorna längre samt att jag fick börja stödja på foten innan stygnen togs bort. Men det hade jag uppenbarligen missat totalt, för det kom som en fullkomlig överraskning när sköterskan sa det. Hoppas att jag inte missade något väsentligt idag...
Lite gnäll såhär på söndagskvällen
Söndag = ångest. Vad annars. :( Imorgon ska jag på återbesök hos läkaren som opererade mig. Och på tisdag tänker jag återgå till min praktikplats. Har varit borta därifrån i TVÅ VECKOR nu och jag skiter i att läkaren säger att jag borde stanna hemma i sex veckor för det klarar jag fan inte, jag klättrar i princip på väggarna och min ekonomi håller på att gå åt helvete - jag MÅSTE tillbaka på tisdag!!! Så det så.
För övrigt blir detta första natten på två veckor som inte syrran sover hos mig. Jag har blivit jäkligt bortskämd med hennes närvaro i mitt hem, så det känns lite märkligt. Men det ska nog gå bra. Gör det inte det så kan jag ju alltid linka iväg till medicinskåpet och ta en sömntablett (vilket jag inte har gjort sedan helgen innan operationen).
En sak till förresten, innan jag går och lägger mig... Jag ska inte skriva magisteruppsatsen i vår. Jag känner att det blir lite för mycket, med 100 % praktik och 150 % studier...plus min trasiga fot. Det känns tungt att erkänna, men det är nog inte riktigt genomförbart. Och handledaren jag blivit tilldelad lackade ur totalt när jag föreslog att vårt första möte skulle kunna ske via telefon, eftersom han sitter i Kristianstad och jag sitter i Norrköping med trasig fot och kass ekonomi och inte har lust att åka tåg över halva Sverige just nu. Han sa att han verkligen inte tänkte ställa upp på någon distanshandledning eftersom det är en INFERIOR undervisningsmetod (jag blev tvungen att googla för att fatta exakt vad gubben menade). Så det blir ingen magisteruppsats för mig i vår. Får se om jag tar tag i den senare. Just nu känner jag mig inte alltför peppad.
Inom några veckor kommer jag att få veta om chefen tänker anställa mig efter praktiken eller inte. Detta upptar en stor del av mina tankar, speciellt såhär på kvällen. Usch. Jag vill inte tänka på det. Ekonomi, jobb, framtid...usch och fy och blä, nu går jag och lägger mig!
Vad det skulle vara skönt att vara liten igen...
