Sova bort dagen
Nu känns det dock lite bättre. Snön har smält bort och jag har både duschat och borstat tänderna. Det kan nog bli en rätt bra dag idag också. :thumbup: Det är förresten Earth Hour ikväll. Vilket får mig att tänka på förra årets Earth Hour...
Så underbart kan det förstås inte bli i år. Men helt okej i alla fall.
Tredje gången gillt!
Idag har jag gjort min tredje video. :) Och än så länge har inte YouTube fått upphovsrättspsykos, men det är väl bara en tidsfråga - så skynda er att titta!
Hej, jag heter Malin och jag har en väldigt splittrad inställning till uppmärksamhet
Hittade även fler bilder från själva filminspelningen i höstas. På produktionsbolagets Facebook-sida finns åtminstone en bild där jag syns...
Handikappad i huvudstaden
"Skönt att bo i Stockholm"?! Skönt att INTE bo i Stockholm, skulle jag vilja säga.
Igår var det premiär för filmen jag är med i. :D Tre av de fem filmerna i projektet visades på en bio i centrala Stockholm. Jag trodde att de skulle visa alla fem, men tack och lov var "min" film med bland de tre utvalda. Annars hade det känts jävligt bittert att jag kämpat mig dit helt i onödan.
Detta var alltså första gången jag lämnade lägenheten på över en vecka. Och så åkte jag till Stockholm av alla ställen! :O Om jag inte bestämt, bokat och betalt långt i förväg så hade jag aldrig gett mig ut på denna dumdristiga resa. Idag har jag ont precis överallt, jag känner mig fullkomligt mörbultad. :S Fast foten känns rätt okej, jag var så rädd om den igår så det blev resten av kroppen som fick ta stryk istället. :P
Det kändes väldigt märkligt att se sig själv på en stor bioduk. Lilla jag liksom! Lilla jag visades upp för en fullsatt biosalong. Inte för att jag tror att så värst många lade märke till mig - jag var ju bara i bakgrunden, fokus låg ju på huvudpersonerna. Men JAG lade märke till mig flera gånger! Och det kändes både spännande, roligt och läskigt.
Dessa känslor gäller för övrigt för resten av dagen också, inte bara bioupplevelsen. Stockholm är verkligen överväldigande! Så stort på alla sätt. Jag kommer nog aldrig att vänja mig vid det, oavsett hur många gånger jag åker dit. Och jag är väldigt glad över att jag inte bor där!
Något jag lade märke till den här gången, som jag inte tänkt på förut, är hur många fina människor det finns i huvudstaden. Jag vet inte om det var för att jag hoppade på kryckor - eller för att vi så uppenbart var förvirrade lantisar - men de var verkligen jättegulliga emot syrran och mig. :thumbup:
Jag: Var ligger T-centralen?
Kiosknisse: Du är på T-centralen nu.
Jag: Oj, jaha...
Sedan gav han oss en stadskarta och beskrev noggrant hur vi skulle gå för att komma till spärren. ;) I spärren var de också jättegulliga och förklarade och visade så att det inte skulle bli fel. Jag hade innan lite fördomsfullt tänkt att de som sitter i tunnelbanespärren är deprimerade utstötta personer som egentligen skulle vilja ha något annat jobb, men båda killarna vi pratade med var jättetrevliga och skämtsamma och serviceminded. Positiv överraskning således. :thumbup:
När vi ändå är inne på ämnet positiva överraskningar i tunnelbanan... När vi skulle åka hem igen så hamnade vi mitt i eftermiddagsrusningen. Stressade stockholmare, fullpackade vagnar där folk nästan klämdes i dörrarna, vänstertrafik i de underjordiska gångarna mellan rulltrapporna (lantisar som vi är råkade vi ju självfallet gå på "fel" sida och fick hela lämmeltåget emot oss, vi fick hålla oss intill väggen för att inte bli omkullsprungna och jag fick titta i golvet för att inte få panik). Men mitt i allt detta reste sig en vänlig man upp och erbjöd mig sin sittplats. Jag blev helt chockad. Jag hade ställt in mig på att få stå upp under den två minuter långa resan, och var tacksam över att åtminstone ha hamnat vid en stolpe som jag kunde hålla mig i. Och så fick jag sitta ner! Det gjorde mig verkligen rörd. I mina ögon är ju stockholmare sönderstressade egocentriska karriärister...
Gårdagen var verkligen en Krossa Malins Fördomar-dag. :D
Frukost på tågstationen i Norrköping. Dagens outfit: enorm raggsocka och gigantiska byxor. :P
Förvirrad, handikappad lantis på Sveavägen i Stockholm.
Snart börjar filmen...wiiiiie!!! :D
Eftermiddagsrusning i Stockholms tunnelbana. Kanske inte världens lämpligaste situation för The Worrying Kind...men jag klarade det i alla fall!
Märkligt många hissar var "tillfälligt avstängda"...men tack och lov inte alla! Klaustrofobiskt små var de dock...usch!
Här sitter jag på en campingstol och äter Risifrutti på en perrong på Centralen. Inget konstigt alls. ;)
Kväll på tåget. Sjukt trött. Vill bara hem och lägga mig ner. :tired:
Malin vs. Ångestmonstret, 1-0
Förra veckan fick jag ett brev där det stod att de mottagit information om att jag inte kommer få någon ersättning från Förskingringskassan från och med vecka 18 och att det alltså är fritt fram för studiemedel då. Beslut fattat, inga problem, pang bom kör på bara.
Idag kom ett nytt brev. Och där stod inte ett ord om något intyg, de gaggade på om ersättningen från Förskingringskassan och då kan man minsann inte få studiemedel och bla bla bla. (Jag anar en viss brist i kommunikationen mellan olika instanser här.)
Jag övervägde att mejla. Men det skulle i så fall ta flera dagar innan jag skulle få något svar. Och de kanske inte ens skulle fatta vad jag menade och svara på något helt annat istället och så skulle jag få skicka ett nytt mejl och vänta flera dagar igen. :S
Så jag ringde. Fick sitta i telefonköer och bli runtkopplad och förklara mitt ärende för tre(!) olika personer innan jag fick beskedet att jag inte behöver bry mig om det senaste brevet utan att det är det näst senaste som gäller.
Så jag kommer få studiemedel. Skönt att veta. Och skönt att känna att jag kan göra uppror mot Ångestmonstret ibland. :D
Logisk lucka
När man är halvt invalidiserad och inte har så mycket att syssla med så börjar man fundera över märkliga saker. Som hur fan Bella kan ha leggings på sig i slutscenen i första filmen - hur fick hon dem över skadan och bandaget?! Hur kom hon ens på tanken? I nuläget skulle jag aldrig i livet dra ett par tighta leggings över min stackars trasiga fot. Jag varierar mellan klänning och nattlinne, som ju dras över huvudet. Men inga byxor, inga leggings, inga strumpor. Och Bellas skada kan inte vara så mycket lindrigare än min - James bröt ju för helsicke av hennes ben i balettstudion! :bigeyes:
Vårdpaketet Malin
(Foto: David Castillo Dominici / FreeDigitalPhotos.net)
Tänk att kunna gå till jobbet. Tänk att kunna ligga på mage i sängen. Tänk att kunna stå upp i duschen. Tänk att kunna ta hand om disk och tvätt och matlagning på egen hand. Tänk att kunna gå och handla.
Nu har jag varit fysiskt handikappad i nästan en hel vecka. Och jag har inte lämnat lägenheten en enda gång på hela den tiden. Och min stackars syster måste hjälpa mig med typ allting.
Och min respekt för människor som exempelvis sitter i rullstol har ökat markant. Hur mycket de klarar av, hur de löser vardagens alla små bekymmer. Det är fan beundransvärt!
Nyheter från sjukhemmet
Idag bestod min frukost av två glas mjölk - och tio tabletter! :O Har aldrig ätit så många piller på en gång förut. Var lite orolig för eventuell cocktaileffekt, men det gick bra.
Igår slutade kissen äntligen att vara rädd för mina kryckor - och började betrakta dem som sina nya leksaker istället. :P
Det har börjat klia som satan under gipset. Det är TORTYR!!! :bigeyes:
Om en vecka förväntas jag inställa mig på en högskola 40 mil härifrån för introduktionsmöte inför magisteruppsatsskrivandet. Jag har mejlat till kursansvarig och förklarat att det kanske inte är riktigt genomförbart som läget ser ut nu. Hoppas att han är förstående. Annars får jag väl skjuta upp magisterexamen ännu ett år - kanske för alltid. :S
I förmiddags postade syrran mitt läkarintyg till Förskingringskassan. Några timmar senare fick jag ett brev från nämnda myndighet, innehållande en blankett som jag förväntas skicka in till dem - och skicka med läkarintyget som en bilaga. Jag får psykbryt. Kan de inte informera om sådant i förväg?! :mad: Hoppas verkligen att de godtar att papperen kommer i två olika kuvert.
Hunger och andra lidanden
Imorgon har The Hunger Games biopremiär. Och jag är lite seg i starten, så ja har inte läst boken förrän nu - blev klar imorse. :P Men det spelar väl ingen roll egentligen. Jag kommer ändå inte kunna gå på bio imorgon. Herregud, jag kan ju knappt linka ut till badrummet utan att ge ifrån mig diverse gnyende läten. :S Och förresten har jag inga pengar att gå på bio för.
Men ändå...jag skulle verkligen vilja se den här filmen! Och det beror inte bara på att en av Taylors låtar är med på soundtracket (inte nu längre, efter att ha läst boken - nu är det lika mycket för den fantastiska storyns skull)...
Kunde de göra det under Romantiken, så kan väl jag göra det idag?!
"Du ser fullkomligt livrädd ut!"
Jag tänkte att ett litet livstecken kunde vara på sin plats. Även om jag inte känner mig alltför livfull. Jag har OOONT!!! :S
Jag var nervös innan, men det kändes ändå bra. När jag satt i väntrummet, när jag gick för att byta om till fula sjukhuskläder (blått nattlinne, vita strumpor och blå operationsmössa), när jag blev inlindad i en filt och följde efter kirurgen till operationssalen. Men när jag låg där på operationsbordet och det kom in den ena sköterskan efter den andra och de började koppla diverse slangar till mig och tvätta min fot och rita streck att ha att skära efter - då ångrade jag mig. Jag fick verkligen värsta ångesten. JAG VILL INTE, JAG HAR ÅNGRAT MIG, TA MIG HÄRIFRÅN, JAG VILL INTE!!! :bigeyes:
Men jag skrek förstås inte något av det där, jag bara tänkte det. Och sedan satte de igång narkosen, och jag däckade efter bara några sekunder. :tired: Herregud, vad effektivt det är! Först kände jag ingenting alls, sedan började jag bli lite groggy och sedan var jag bara borta (det var jätteskönt, sånt skulle jag vilja ha hemma). Och sedan väckte de mig och sa att jag måste lyfta på rumpan lite så att de kunde flytta över mig till en säng. Då hade de tagit av mig den fula mössan och satt på mig ett armband med mitt namn och personnummer och sängnummer.
Och jag blev förd till uppvaket, där det låg två-tre andra kvinnor. Alla hade lika fula kläder och alla hade ont och alla blev uppassade av små gulliga sköterskor som kom med smärtstillande och "frukost" (jag har nog aldrig ätit något så gott som den där ostfrallan och den där varma chokladen!). Och jag var jättekissnödig men vågade inte säga till, så jag låtsades inte om någonting förrän de kom och frågade hur det kändes (de menade förstås med foten, men jag skyndade att häva ur mig att JAG ÄR KISSNÖDIG). Då skrattade de och rullade bort min säng till toaletten.
Det var första gången jag fick prova kryckorna, och en sköterska sa till mig att jag såg fullkomligt livrädd ut. Det var jag nog också (även om jag fortfarande var lite väck av allt lugnande och sövande och smärtstillande). Jag blir alltid nervös när jag ska göra något jag aldrig gjort förut. Och jag blir alltid nervös av att vara i centrum. Så att göra något jag aldrig gjort förut och behöva göra det inför två främmande människor som var 100 % fokuserade på mig - det var jättejobbigt! :S Tack och lov var jag ju så jäkla kissnödig att jag kunde skjuta undan ångesten lite.
Men väl tillbaka på uppvaket igen så skulle vi börja med kryckträning på allvar. Då fick jag gå (eller linka snarare) fram och tillbaka där på golvet inför de andra patienterna och inför en himla massa sköterskor. Not so fun. :| Men det gick.
Och sedan fick mamma komma upp från väntrummet. :D Hon fick hjälpa mig att byta om till mina vanliga kläder igen, och jag var nog fortfarande ganska väck för jag kunde sitta där i omklädningsrummet bland sköterskor och andra patienter utan att tycka att det var särskilt jobbigt att de fick se mig i bara underkläderna (vilket jag annars har väldigt svårt för).
(Och nu måste jag göra mig redo att linka iväg till toaletten, så nu kan jag inte skriva mer - men kolla in bilderna från gårdagen nedan...)
I bilen på väg till Linköping. Nervös? Vem - jag?! Näe...eller JOO!!! :bigeyes:
Kolla vad min monstertå har gjort med mina fina converse! Värsta stora hålet. Det blir dödsstraff det...
Några timmar senare. I bilen på väg hem. Väl inpaketerad. :P
Nyss hemkommen. Ingen tid att förlora - fram med kurslitteraturen! ;)
Familjen har varit jättegullig och tagit hand om mig. Inatt bakade syrran bröd som jag fick till frukost. :)
Och så kom kvällen
Nu ska jag gå och duscha med hutlöst dyra specialtvålen (som enligt bipacksedeln absolut inte får komma i kontakt med ryggmärgshinna eller hjärnan - hur fan man nu skulle kunna lyckas med det) och bädda rent i sängen (för det måste man tydligen också göra enligt bipacksedeln).
Skriva-analys-om-deppiga-böcker-bakgrundsmusik.
Snatteritalanger
Min söta syster har varit och köpt ett knästöd till mig som jag ska ha för att underlätta efter operationen. :thumbup:
När vi packade upp det upptäckte vi dock något märkligt. Larmbrickan satt kvar! :S Men orka gå tillbaka till affären liksom...så jag tog fram verktygslådan och - voilà!
Jag säger som Zan-Zan i musikalen Atlantis; "Resten var så enkelt, det gick så bra!" Kanske skulle satsa på en karriär som snattare? Eller kanske inte. ;)
Imorgon är det dags!
Life goes on
Du har lämnat mig.
Självklart var jag tvungen att välja den med ämne-som-garanterat-kommer-göra-Malin-ledsen. Jag valde Det fattas en tärning av Johanna Thydell.
Det dröjde dock ända till sidan 160 innan jag började gråta. Men fan, vad jag grät sedan. ;( ;( ;( Jag kunde bara inte sluta. Och det var en sådan där skrikgråt, som gör en torr i halsen och kudden alldeles våt och som fyller papperskorgen med näsdukar och får kissen att hoppa upp i sängen och titta på mig med stora oroliga ögon.
Vet inte rikigt vad jag ska skriva mer nu. Jag är fylld av ord, men ändå stum. Precis som det känns helt passé, samtidigt som det är ständigt närvarande. I allt.
Lämna mig inte.
For fuck's sake, I have no money!!!
Har inte stött på någon sådan sedan Europride i Stockholm 2008. Så jag blev helt paff när en vänlig man hejdade mig på väg hem från jobbet förut. Trodde att det var en turist som ville ha vägbeskrivning (eftersom han pratade engelska). Men så räckte han fram en ros. Och dum som jag är tog jag emot den. Och sedan var det färdigt! "Please, please, it's for baby, please, need the money..." Jag försökte ge tillbaka rosen, jag sa att jag "don't have any money" (för det har jag fan inte), men han bara gick på med sitt "please, please" och pekade på barnvagnen och till slut fick jag trycka tillbaka rosen i handen på honom och skynda därifrån.
Nästa rostiggare jag mötte fick ett stort "NO!!!" i ansiktet innan jag smet in på apoteket och köpte hutlöst dyr specialtvål (so now I REALLY don't have any money) som jag måste tvätta mig med innan operationen. Den tredje rostiggaren lyckades jag undvika genom att gå i en vid cirkel runt. Sedan lämnade jag stans största shoppinggata och kunde gå resten av vägen hem utan att bli ofredad.
Kanske är jag grym och okänslig. Men om man nu är så jävla fattig som de påstår att de är, så går man väl för fan inte och köper ett helt fång rosor heller! Dessutom såg de hela och rena och i övrigt välmående ut. Modekläder, flashig barnvagn och så vidare. Så jag tror inte ett skit på deras "please, please".
Studienarkomanen jagar sin nästa kunskapssil
Hittills har jag dock bara sökt tre kurser...
...men det kommer förmodligen bli fler. Herregud, det är ju en hel månad tills ansökningstiden går ut! ;)
Familjeråd
Ända fram till typ några minuter innan var jag övertygad om att jag inte skulle få vara med. När information och material och liknande gick ut igår så fick alla utom jag ta del av det. Och förra personalmötet fick jag ju inte vara med på.
Men så imorse kom chefen in i mitt rum...
Han: Vi ska ha personalmöte nu.
Jag: Jaha?
Han: Och det tänkte jag att du kunde vara med på.
Jag: Jaha...eh, va?
Jag måste ha strålat som en sol när jag svävade bort till konferensrummet. Och sedan satt jag som på nålar och var skitnervös, för när chefen gick igenom dagordningen muttrade han någonting om "Malins praktik". Och jag tänkte att han antingen skulle säga att jag får börja jobba på företaget - eller också att jag inte får det. :bigeyes: Och jag tryckte in naglarna i handflatorna för att ha det att fokusera på, ifall det nu skulle bli ett negativt besked. Jag vill verkligen inte få ångest och börja gråta inför alla kollegorna!
Men jag behövde inte oroa mig. När vi kom till punkten "Malins praktik" sa han bara att min praktik blivit förlängd till slutet av april, att jag ska opereras snart och vara borta i två veckor samt att "vi får se vad vi kan hitta på sen".
Inte direkt raka rör, men jag känner mig ändå oerhört lättad. Det är ju inte ett definitivt nej. Det är till och med lite hoppfullt. :)
Det kommer garanterat gå lättare att jobba idag än igår. :thumbup:
Stressreaktion?
Vad sko-la man göra...
Egentligen är det för varmt för att ha vinterstövlarna nu, men jag känner inte riktigt att mina supertrasiga converse passar på kontoret. Så det får bli mina inte-riktigt-lika-trasiga vinterstövlar veckan ut (efter operationen kommer ju fokus ligga på den omlindade foten, så då lägger man nog inte märke till vad jag har på den andra foten). Och nu när jag har målat på dem så syns det nästan inte att de är trasiga längre. :thumbup:
Jag känner mig lite som Pretty Woman på jobbet. Fattig flicka på (tillfälligt) besök i den fina världen. Med hopp om att få stanna där...
Framtidsångest
Om jag bara vågade fråga chefen hur det blir med min framtid...men det vågar jag inte. Jag är rädd för att han ska bli irriterad. Jag är rädd för att bli sårad. Jag är rädd för att verka tjatig. Jag är rädd för att skapa dålig stämning. Men allra mest är jag rädd för svaret, att det ska vara negativt. :(
Ååååh, varför kan han inte bara komma in till mig och säga "här Malin, har jag tagit fram ett förslag till anställningsavtal"...men det gör han inte. Han pratar ingenting om framtiden, dagarna bara rullar på och min ångest bara växer. Snart börjar min två veckor långa sjukskrivningsperiod...och jag ser verkligen inte fram emot att sitta hemma och våndas hela den tiden!
En kväll med Zelda
Istället har jag ägnat kvällen åt att analysera min favoritserie Zelda av Lina Neidestam. Himla trevlig sysselsättning! :D
Så nu har jag bara en uppgift kvar inom den här delkursen i litteraturvetenskap. :thumbup: På den senaste uppgiften blev jag dock bara godkänd, så jag måste ligga i som fan nu så att jag får VG på sista uppgiften annars får jag inte VG på kursen... :bigeyes: Åh, denna jäkla prestationsångest! Min ständiga följeslagare.
Men det får bli imorgon efter jobbet. Nu tänker jag gå och lägga mig. Sömntablett i magen, spinnande katt under täcket och kanske något kapitel icke-analyskrävande nöjesläsning. Godnatt!
Bevingade vänner
Jag blev glad och tyckte att den var fin. Kollegorna började prata om nedsmutsning och salmonella. :P
Duvan var inte vit som i filmen utan vanligt grå...men ändå!
Inget är som väntans tider
Hon skrev även att hon utfärdat ett intyg om att jag inte längre får ersättning från Förskingringskassan från och med sista april. Så förhoppningsvis kommer CSN ändra sitt efterblivna beslut.
Under tiden sitter jag här på kontoret och känner mig låg och svarar att "det är bra" när kollegorna frågar hur jag mår.
Låg? Låg.
Vi pratade om mötet jag inte vågade gå på. Och så redovisade jag den inte alltför upplyftande telefonstatistiken sedan vårt senaste samtal...
Någonstans här började jag gråta. Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte och kände och vad som gjorde att jag inte vågade gå in på djurrättsföreningens årsmöte. Det är bara blankt. Jag har heller ingen bra förklaring till att jag blivit sämre på att svara i telefon på jobbet. Det bara är så.
Men psykologen visste besked. Det är ovissheten kring huruvida jag kommer få anställning efter praktikperioden eller inte. Det är det som ställer till det. Det gör mig låg, även om jag gör mitt bästa för att skjuta undan alla jobbiga funderingar. På dagarna har jag fullt upp, och på kvällarna tar jag sömntablett och domnar bort. Jag låter helt enkelt bli att tänka på det. Men det betyder ju inte att det försvinner, det ligger ju och gnager i bakhuvudet.
Och det är det som gör att jag ger ett intryck av att vara låg, trots att jag hävdar att "jag mår bra". Det är det som gör att jag varken tar tag i min telefonfobi på allvar eller ser fram emot magisteruppsatsskrivandet. För det blir liksom helt meningslöst.
Kanske har jag ett jobb till sommaren och livet leker, kanske blir jag ett deprimerat soc-fall utan framtid... Det är jävligt jobbigt att inte veta hur det kommer bli. :(
Invasionen är över
Det ringde på dörren medan jag satt och åt lunch. Jag förstod meddetsamma att det var Hon och vägrade öppna. :| Satt och väntade på att en kollega skulle öppna istället, vilket också skedde.
Häxan skulle lämna en kasse med bokföring till chefen, så hon passerade dörröppningen till köket där jag satt TVÅ gånger. Jag låtsades vara både blind och döv och ouppmärksam och fokuserade helt och hållet på min matlåda.
Hon var nog inte ens inne på kontoret i en hel minut. Men usch, vad obehagligt det var! :S
Jaja...nu är det i alla fall över. :)
Invasion
Det närmar sig
"Nervös" är bara förnamnet...
Du vet väl om att du är värdefull?
Jag kommer ihåg när Hip Hip Hora gick på bio. Jag var och såg den med mamma och syrran. När karaktären Emma drog upp tröjärmen och sa "kolla jag har skärt här" började mamma gråta och kramade min hand jättehårt. Jag var 15 år och hade försökt ta livet av mig några månader tidigare.
Men det var inte Emma som fick mig att börja böla ikväll, det var Sofie. Dialogen mellan Sofie och hennes pappa efter hennes självmordsförsök. När hon säger att det är lika bra att hon dör så att han slipper henne eftersom hon ändå bara förstör allting.
Jag känner igen det så himla väl! Övertygelsen om att det vore bäst för alla om jag bara försvann, att världen skulle bli en bättre plats utan mig och att jag rentav skulle göra folk i min omgivning en tjänst genom att ta livet av mig.
Det är sjuka tankar utan logik. Och jag har dem inte längre, så oroa er inte. Men jag blir illa berörd när jag hör någon annan uttala dem (även om det "bara är en film"). Det är verkligen hemskt att människor kan få må så dåligt!
Post för post
När jag kom hem från jobbet igår eftermiddag väntade tre brev på mig på hallmattan. En räkning (åååh, inte mera utgifter nu!!), ett besked från CSN (de nekade min ansökan om studiemedel eftersom de tror att jag kommer få ersättning från Förskingringskassan under den aktuella perioden men det kommer jag inte alls det!) och en kallelse till gyn-undersökning (fan i helvete heller!)...så det kändes ju lite lagom trist. :thumbdown:
Detta var jag ju såklart tvungen att gnälla lite över. Och då fick jag följande brev...
...och blev genast på bättre humör. :D
Fattigdomens hjälplöshet
Det visste jag inte när vi var och handlade förut, så när det stod "Medges ej" på skärmen blev jag helt ställd. Tack och lov var ju syrran med, så hon fick betala. För Fattiga Malin hade inte 93 kronor. Det kändes väldigt pinsamt. Och jobbigt.
Jag vill inte vara fattig, det är inget kul! :(
Grattis på 2-årsdagen!
Idag fyller bloggen 2 år! :D Det känns lite konstigt. Samtidigt som jag tycker att jag bloggat i all evighet, känns det som om jag började alldeles nyss. Men nu har jag de facto hållit på i två år. :)
8 mars
En av mina feministiska förebilder à la gymnasiet. (För övrigt är censuren av den här videon skitlöjlig.)
En film om psykisk ohälsa
Jag hör mina egna ord vid ett antal tillfällen under filmens gång. Berättelsen är liksom ett hopkok av alla intervjuerna, och en del av det jag berättade återges ordagrant på flera ställen. Det känns lite läskigt. Men spännande.
En oviss känsla
Chefen kom in i mitt rum förut och började prata nystartsjobb och studier och annat trevligt, och då sa jag rent ut till honom att jag tycker att han ska anställa mig. Tror aldrig jag har sagt det förut, bara att jag "vill stanna här". Men nu sa jag att jag vill ha en anställning här. Väldigt modigt av mig, måste jag säga. :thumbup:
Men han kunde liksom inte ge mig något bra svar. Han började prata om företagets ekonomi och min operation och att jag ju ska praktisera en månad till och att han måste räkna på det där och vi får se senare och bla bla bla. Så nu känner jag mig lite nedstämd. Jag hatar ovisshet! :( Jag mår inte bra av det.
Försöker fokusera på nuet. Jag är här nu och jag har det bra här nu. Och jag vet ju att jag får stanna här åtminstone till den 30 april. Och det är ju jättelänge kvar till dess. Önskar att jag kunde slappna av och njuta av den här tiden, istället för att hålla på och oroa mig inför framtiden...
Promise me this, that you stand by me forever...
En permanent känsla
Det var precis två tjejer från ett textilföretag här, för vi ska köpa gardiner till kontoret från dem. Och en kollega tog med dem och ett textilprov in i mitt rum och frågade vad jag tyckte om de gardiner de planerat till mitt rum. Jag trodde inte att jag skulle ha något att säga till om i den frågan, så jag blev verkligen jätteglad. För om det var meningen att jag bara skulle sitta här till den 30 april så skulle de väl inte bry sig om vad jag tyckte om gardinerna...? :D
Hugs, Drugs & Country
Igår kväll gjorde jag något som jag nog aldrig har gjort förut. Jag lyssnade på musik efter att jag tagit sömntablett.
Herregud, säger jag bara! Jag menar, jag tycker ju att Taylors musik är helt fantastisk även i vanliga fall...men det här, det var rent MAGISKT!!! Jag uppfylldes helt av det, uppfattade alla skiftningar i musiken, hennes röst, de olika instrumenten...
Jag fattar verkligen inte hur en SÖMNtablett kan få en att skärpa sinnena på det här viset. :question: Precis som med sudokulösandet...det går så mycket lättare när jag tagit sömntablett.
Weird.
Älska mera, hata mindre!
Två av tre
1) I förmiddags kom min handläggare från Arbetsförmedlingen till kontoret för att träffa chefen och mig. Vi bestämde att jag ska få min praktik förlängd en månad. Och så pratade vi om framtiden, och det verkar på chefen som om han vill anställa mig. Han ska räkna på om han har råd med det bara. Men han tycker att jag är väldigt duktig och ambitiös och en bra avlastning för honom (det är ju bara han och jag på kontoret som jobbar med revision)...så om han kommer fram till att han har råd att anställa någon så ligger det väldigt nära till hands att välja mig. :thumbup:
2) Efter lunch traskade alla på kontoret iväg till en konferensanläggning för tre timmars skatteinformation. Jag kände mig verkligen superseriös när jag satt där omgiven av revisorer och redovisningskonsulteroch lyssnade på genomgång av krångliga nya regler. Och jag kände mig väldigt duktig när jag insåg att jag faktiskt hängde med i vad personerna där framme snackade om. :thumbup:
3) Just i detta nu skulle jag egentligen ha suttit på årsmöte i djurrättsföreningen där jag kommer att väljas till ny revisor. Jag hade verkligen tänkt gå dit. Och jag gick faktiskt dit. Men jag tog mig aldrig in genom dörren, jag stannade på trottoaren utanför och sedan gick jag hem igen. Jag vågade inte gå in. :thumbdown:
Pirates of Legoland
Ordningsam som jag är hade jag självklart instruktionshäftet kvar efter alla dessa år. Det var till och med i någorlunda gott skick.
Skeppet var jäkligt dammigt (fullt förståeligt, det har ju för helsicke legat nedmonterat i en kartong sedan hösten 2002!) så när jag kom upp från källaren fick jag ställa mig och diska legobitar. Så nu är diskstället fullt av sjörövare och master och kanoner...och diskbänken är full av smutsiga tallrikar och kastruller. ;)
Jag fattar inte hur jag tänker ibland.
Upphovsrättshysteri
Ååååhh, jag hatar verkligen YouTubes upphovsrättshysteri!!! :mad:
Vi snackar här om en unreleased låt som förmodligen aldrig kommer att släppas på cd...en låt som många fans därför har svårt att få tag i...och därför tänkte jag vara lite snäll och lägga upp den på YouTube. Jag påstår ingenstans att jag äger rättigheterna till låten, jag skriver till och med att det är UMG som gör det. Men hjälper det? Nää. Ingen i hela världen (utom jag själv, tydligen) får titta på klippet.
Hata, hata, HATA tramsiga regler!!
Hatar dessutom att jag lagt ner en jäkla massa jobb helt i onödan. :( Så här kommer videon i stillbilder. Utan musik och coola övergångar, men ändå.
Kreativ förmiddag
55 000 ord
Och så har jag fått romanen att passera 55 000 ord! :D Och jag är faktiskt ganska nöjd med den. En del stycken blir jag riktigt imponerad av - liksom, har JAG verkligen skrivit detta?! Ja, det har jag. :) Och nu börjar jag överväga att försöka utöka min läsekrets något. Hittills har bara mamma och syrran och Livrädd fått läsa. Men kanske är det dags att skicka till förlag snart? Det känns läskigt. Och det kommer förmodligen dröja ett bra tag och ett antal omarbetningar innan det verkligen blir så dags. Men ändå...det är en häftig tanke. :)
Inspirationslåten nummer 1.
Blodsugare
Jag har blivit lite sjuk (ont i halsen). Jag har börjat epilera benen. Jag har börjat använda converse. Kort sagt, det har blivit vår. :P
Jag var på Förskingringskassan idag och ställde lite frågor om bostadsbidrag (för nu är min ekonomi verkligen på bristningsgränsen). Men faaan, vad krångligt det verkar att ansöka om det då! Man ska liksom uppge sin inkomst för de kommande två åren. Inte de gångna två åren - de KOMMANDE. :S Hur fan ska man kunna veta det?! Jag vet inte ens hur min ekonomi ser ut om ett par månader. Jag kan inte ens gissa hur den kommer att se ut nästa år.
Men men...får väl gå dit igen, när jag fyllt i rätt blankett (för idag hade jag tydligen råkat fylla i pensionärsblanketten). Men jag tänker vänta till efter måndag. För på måndag ska jag och chefen och min handläggare på Arbetsförnedringen ha möte om min yrkesframtid. Spännande! Och läskigt. Så efter måndag kommer jag förhoppningsvis ha ett lite större hum om hur mina framtida inkomster kommer att se ut.
Idag har jag förresten en väldigt söt klänning à la Sookie Stackhouse-stil på mig (den är väldigt kort och jag är väldigt medveten om att det inte är lämpligt att gå ut så lättklädd när man är sjuk)...
Och lättpåverkad som jag är fick det mig förstås att vilja titta på True Blood. Så nu har kissen och jag plöjt igenom de två första avsnitten av första säsongen. Jag vet inte vad det är med min katt, men hon älskar verkligen filmer som innehåller mycket sex och/eller mycket våld. :question: True Blood är - föga överraskande - hennes absoluta favorit. Hon sitter som klistrad varje gång vi ser på det. ;)
True Blood - om katten själv får välja.
