Jag började seriöst nästan gråta. Så himla fint! 😭❤

Igår kväll var det dags för den tredje deltävlingen av Melodifestivalen och till skillnad från förra lördagen såg jag den här hemma i min ensamhet. Eller ensam och ensam, jag hade chattsällskap av Pride-familjen hela kvällen. 💖🏳️‍🌈☺️ Det var roligt att diskutera med dem under programmet och skönt att ändå sitta själv här hemma istället för att vara på fest. Chattsällskap är verkligen en perfekt umgängesform för mig, tillräckligt sällskaplig för att jag inte ska känna mig ensam men inte på långa vägar så energidränerande som umgänge IRL. Framåt slutet av kvällen blev det tal om att ha fest nästa lördag igen, men den här gången backade jag ur direkt. Jag har knappt hämtat mig efter förra helgens extrema sociala exponering, jag är verkligen inte redo för en ny rond redan. 😱😱😱

När jag väl pallrade mig upp tog jag mig iväg till kontoret och jobbade några timmar. Sedan kastade jag i mig en lunch på Max (självbetjäningsautomater måste det ha varit någon socialfobiker, eller åtminstone introvert, som uppfunnit ❤🙏) och skyndade till spårvagnen för att åka till bågskyttelokalen. 🚋🏹

Och nu är det sent och jag borde verkligen sova. 😴😴😴 Natti natti!

...men hör och häpna, för en stund sedan ramlade jag över en artikel om just detta! 😲 Två kvinnor bodde ihop och levde i ett asexuellt parförhållande. Efter den ena kvinnans död har det uppstått en tvist om vem som är rätt förmånstagare för hennes livförsäkring - livskamraten eller föräldrarna. (Sjukt sorglig situation på alla sätt. 😢)

Och plötsligt händer det jag aldrig trodde skulle hända - huruvida asexuella par som bor ihop kan anses vara sambor i lagens mening blir en fråga för domstolen. 😲 Tingsrätten har sagt ja, hovrätten har också sagt ja...och nu väntar vi med spänning på vad högsta domstolen kommer säga.

Jag är sjukt nervös och rädd att det kommer gå åt helvete, men samtidigt förväntansfull och känner ett spirande hopp om att acecommunityt faktiskt kan få upprättelse och erkännande här. Det vore SÅ häftigt om högsta domstolen legitimerar asexuella sambor. 🖤🤍💜

Jag tog mina kvällsmediciner väldigt tidigt idag och kommer nog somna snart, men ville bara göra en kort uppdatering och meddela att mitt mående är mycket stabilare nu än igår. 👍 Jag är helt slut, vilket inte bara har med medicinerna att göra utan främst med spänningar som släppt (plus att vi börjar närma oss slutet av arbetsveckan, då jag alltid är väldigt trött). 😴 Så nu ska jag sova, och förhoppningsvis få en fin dag imorgon. Natti natti!

Jag mår inte så bra just nu. Känner mig låg, ledsen, omotiverad. Det känns som att det inte finns någon plats för mig, som att jag inte är önskvärd, som att allt jag gör är fel och ingenting är tillräckligt. (Och ja, jag har PM(D)S så in i helvete och jag hoppas innerligt att det "bara" är det, men jag är rädd att det inte är det.) 

 

I måndags skulle jag ha åkt till gymmet med kollegorna, men det blev inställt. Igår skulle jag ha pratat med min terapeut, men det blev också inställt. Idag hade jag tid hos min frisör och jag mer eller mindre väntade mig att det också skulle bli inställt, men det blev det inte. 

 

Jag var rädd att jag skulle börja gråta om jag satt där och pratade med henne (jag har gråtit lite på jobbet idag) så jag tänkte nästan ställa in själv...men jag är glad att jag inte gjorde det. Hon mådde själv skitdåligt idag, så vi kunde liksom stötta varandra. Jag blev så illa berörd av det hon berättade att jag började kallsvettas och blev illamående och fick be om ett glas vatten, för det kändes som att jag skulle svimma eller kräkas eller något. 

 

Inte för att jag anser att man bör jämföra lidanden, men på ett sätt var det ändå lite skönt att få lite perspektiv och inse att mitt liv inte är fullt SÅ jobbigt i alla fall. 

 

Igår var syrran här. ☺️💖 Vi gick tipspromenad med Melodifestivalen-tema i matbutiken. 🥳🎶 Och så gick vi en sväng på stan, där butikerna börjat med påskpynt och jag till min stora glädje fick syn på den sötaste påskharen ever, som såldes även föregående år men som jag inte hann köpa då innan den tog slut. Nu fattades ett omedelbart köpbeslut, och jag berättade till och med för butikspersonalen hur glad jag var över att de sålde den i år igen eftersom jag inte hunnit köpa den förra året...

Syrran och jag kollade även på Hasse Ekman-filmen Sommarnöje sökes, en film som vi såg som barn men inte kan ha fattat så mycket av då (den fokuserar ganska mycket på sex). Ändå minns jag att jag tyckte att den var bra. Nu vet jag inte riktigt vad jag tycker. Märklig, är väl det mest sammanfattande ordet jag kan säga om den. 😲 Och det skaver något hemskt att filmen innehåller ett våldtäktsförsök, som varken problematiseras eller får några konsekvenser. 😒 Sedan beter sig alla karaktärer överlag ganska märkligt. Men ja...någonting har den ändå, eftersom jag nu sett den två gånger på kort tid.

Vi satte även upp några fler brandvarnare i lägenheten (jag har ju blivit lite mer nojig efter brandutbildningen 🔥), gjorde elva matlådor och bakade rosa hjärtformade kakor som jag tänker ta med till jobbet imorgon på alla hjärtans dag...

På kvällen var det dags för mellofesten med Pride-familjen som vi började planera förra helgen. Jag var så SJUKT NERVÖS inför detta. 😱😱😱 En av tjejerna i Pride-familjen förstod nog det, för hon hörde av sig för att försäkra sig om att jag tänkte dyka upp. Jag frågade om vi kunde gå dit tillsammans, och då blev jag hembjuden till henne och hennes flickvän och sjuåringen för att äta middag innan festen. 🙏 Jag vet inte om hon inser hur tacksam jag är över detta. 🙏🙏🙏

Ångestmonstret gick total bärsärkagång under eftermiddagen och tyckte verkligen inte att jag skulle gå på någon fest. 😱 Och det var jobbigt, men jag kände ändå att jag hade viss distans till ångesten eller vad jag ska säga. Jag tror att det är mycket tack vare terapin. Jag var liksom så medveten om mina ångestreaktioner, jag kände dem inom mig och förstod varför de fanns där, jag gick inte in i dem men försökte inte mota bort dem heller. Jag visste att jag fick ångestreaktionerna för att skydda mig själv från att utsätta mig för något farligt, men visste att det inte betyder att det faktiskt ÄR farligt att gå på fest bara för att det KÄNNS så. Det var himla häftigt att lyckas inta ett så accepterande förhållningssätt gentemot ångesten. 😊👍👍👍

Jag raljerade till och med lite över mig själv när jag gick hemifrån. Det var lördagskväll och jag var på väg för att träffa kompisar och ha en trevlig kväll tillsammans med dem, men Ångestmonstret betedde sig som att jag var på väg till min egen avrättning. Rimligt, Malin, rimligt. 🙈

Och jag är SÅ glad över att jag faktiskt tog mig iväg till festen. Den var inte alls farlig. Den var tvärtom väldigt trevlig. Och det var inga fullkomliga främlingar där. Vi var inte ens särskilt många. Sju personer, varav fem tillhörde Pride-familjen och två var andra queera personer som jag träffat ett par gånger tidigare. 🏳️‍🌈💖 Vi hängde i soffan hela kvällen och åt chips och kollade på Melodifestivalen och pratade. Några drack alkohol, några drack läsk, jag drack vatten. Jag har nog sagt det förut men upprepar det gärna - det är SÅ skönt att det inte är någon fyllehets i det här gänget. Var och en gör som den vill liksom. 🙏💖

När programmet var slut satt vi kvar och pratade en stund och lyssnade på musik, sedan reste jag och två till oss upp (jag väntar alltid till någon annan bryter upp innan jag gör det från fester och middagar och dylikt, för att det känns läskigt att göra det själv) och gick hemåt medan de andra fortsatte festen. Utanför på gatan sprack den rosa fluffiga kärleksbubblan när två fulla killar kom fram och var påträngande. 😵 Jag blev plötsligt påmind om att det faktiskt är läskigt att vara ute som tjej på kvällen, och skyndade mig hem med mamma i telefonen hela vägen in i lägenheten.

Det tog ett bra tag för mig att varva ner och somna efter att jag duschat och tagit mina kvällsmediciner och gått och lagt mig. Jag var verkligen jättetrött och gravt överstimulerad och helt slut när alla spänningar släppte och så bubblande glad över hur trevlig kvällen varit och så stolt över att jag faktiskt gått på festen...jag kunde verkligen inte koppla av. Och när jag vaknade imorse/förmiddags kände jag mig helt förstörd och hade en sprängande huvudvärk, jag kände mig nästan bakfull. 😵

Totalt förvirrad måste jag ha varit inatt också, förmodligen för att jag var så överstimulerad (eller så håller jag på att bli senil i förtid). Imorse mindes jag att jag mitt i natten vaknat och satt mig upp i sängen och tagit bort örngottet från min kramkudde. Totalt orimligt beteende, men jag antar att jag hade drömt något som fick det att verka rimligt. 🤷‍♀️ So far, so good. Men när jag imorse tänkte trä på örngottet på kramkudden igen så kunde jag inte hitta det. Jag letade i sängen, under sängen, bredvid sängen, i garderoben, i lägenhetens samtliga papperskorgar (eftersom jag kastat ett annat örngott under gårdagen tänkte jag att jag i mitt förvirrade tillstånd kanske fått för mig att kasta även det här), i tvättkorgarna, i tvättmaskinen...jag letade flera gånger på alla rimliga och orimliga ställen men det fanns verkligen inte någonstans. 😱 Egentligen var det väl inte hela världen att det var borta, för det var inget speciellt med det, men jag kunde bara inte acceptera det totalt orimliga i att det försvunnit spårlöst. 🤔 Till slut fick jag äntligen syn på det - ovanpå torkställningen i badrummet...

Och jag bara skrattade och skrattade. 😂🤣😂🤣😂 Jag minns inte ens att jag överhuvudtaget har varit i badrummet inatt. Men det har jag tydligen. Och av någon anledning tog jag med mig örngottet dit. Och lade det där jag brukar lägga plagg som jag snart ska byta om till. Det räckte tydligen inte med att bara ta av örngottet från kudden (vilket bara det var ett orimligt beteende), jag måste tydligen bära iväg det till ett helt annat rum och lägga det någonstans där jag aldrig lägger örngott annars. Alltså, VARFÖR?! 😂 Hade det här varit på den tiden när jag fortfarande tog Imovane så hade det väl varit mer rimligt att jag gjorde märkliga saker på nätterna. Men varför händer detta NU?! 🤔

Hur som helst. Efter denna underliga morgon och med min sprängande huvudvärk och totala utmattning efter gårdagens ångestexponering tog jag det tämligen lugnt hela förmiddagen. Jag satt mest och spelade Sims. Framåt lunchtid tog jag spårvagnen till bågskyttelokalen för girl power-träningen. 🏹 Egentligen kände jag inte att jag orkade det, men det är ju tre veckor sedan sist och jag hade lovat att dyka upp idag...så det var bara att bita ihop. Och när jag väl var där kändes det ju jättebra och roligt. Jag sköt totalt 60 pilar, varav de sista 30 utgjorde en serie där jag hade gissat att komma upp i 150 poäng och landade på 154 poäng. En 10-poängare fick jag också och då blev jag så glad att jag studsade fram till tavlan (klubbens veteraner skrattade lite åt mig). 🏹 Jag fick hjälp med att både montera upp och montera ner min båge. I den förra lokalen behövde vi aldrig hålla på med sådant, men i den nya lokalen gäller (tyvärr) nya regler. Får se om jag lyckas lära mig detta själv, eller om ordföranden ger med sig och ger mig dispens att ha bågen uppmonterad konstant. 😉

Jag tog som sagt spårvagnen till lokalen, men när jag skulle hem bestämde jag mig för att promenera istället. Jag hade precis kissat, det var fortfarande ljust ute, det varken blåste eller regnade eller snöade och jag hade ingen tid att passa. Perfekt för en promenad på 5,5 kilometer!

Det var jätteskönt. 😊👍 Och när jag kom hem tog jag en varm dusch och satte mig och fortsatte spela Sims. Jag har inte spelat så mycket på sista tiden, men snart kommer det ett nytt game pack så jag känner mig himla hypad inför det. ☺️💖

Jag har flera Hello Kitty-örngott, men det här var det allra första jag köpte en gång i tiden så det betyder förstås lite extra för mig. 💖 Det är gammalt och slitet och har sjungit på sista versen länge men jag har ignorerat detta faktum...nu går det dock inte att blunda för sanningen längre, det är verkligen hög tid att kasta det nu. 😭😭😭

 

Nu är det fredag och jag är trött och lite ångestfylld. Men jag ska försöka plita ner några rader om denna vecka innan jag tar mina kvällsmediciner och går och lägger mig. 😴 (Och nej, som ni ser har jag inte plockat undan julgranarna än. 🙈 Det kommer förhoppningsvis bli av imorgon, när syrran är här.) 

 

I måndags var det dags för gymbesök med kollegorna igen. Vi kör varje måndag nu istället för varannan, vilket känns himla roligt. 🏃‍♀️ Nackdelen är att träningsvärken knappt hinner gå över innan det är dags att få ny träningsvärk. 😵 Men det är en petitess i sammanhanget, jag är jätteglad över att få träna varje vecka. 👍 Och efter passet pratade jag lite med tränaren om det som läkaren på psyk sa förra veckan, att rekommendationen är träning tre gånger i veckan vid ångest, och hon bekräftade det och förhörde sig om mina tränings- och motionsvanor. Bågskyttet går bort i det här sammanhanget, eftersom det inte är så pulshöjande och uttröttande utan mer handlar om styrka och fokus, men några av mina yogapass (som inte är alltför avslappnande) funkar absolut och mina raska promenader till och från jobbet tyckte hon också lät jättebra. Så det var ju skönt att höra. Sedan har jag själv faktiskt börjat fundera på att börja gå på andra pass på gym också, utöver de jag går på med kollegorna, men det känns himla läskigt att göra något sådant själv. 😱 Jag har varit inne lite på en hemsida för ett gym här i stan som verkar ganska "snällt" (med vanligt folk och inte bara en massa supertränade spännisar), och jag har frågat en kollega som tränat där tidigare hur det är där och fick ganska lugnande besked...så vi får se, kanske tar jag mig faktiskt iväg dit framöver. 👍 

 

I måndags startade också min nya universitetskurs. Så jag ägnade kvällen åt att läsa igenom kursinformationen, skriva en introduktionstext och ladda ner kursens samtliga uppgiftsbeskrivningar. En av uppgifterna är en muntlig presentation på fem minuter, vilket nästan får mig att överväga att hoppa av. 😖 Nog för att jag överlevde kandidatuppsatsseminariet i somras, men det var verkligen vidrigt - och min motivation för att klara av en liten 7,5 hp-kurs i historia som jag läser bara för att det är kul är ju inte riktigt lika hög som min motivation att få min kandidatexamen i genusvetenskap... Men jag ska försöka hantera det här också, på något sätt. Jag har dock inte ägnat mig någonting mer åt kursen den här veckan efter i måndags. Det har liksom varken funnits ork eller tid. Får se om jag börjar titta mer på den i helgen kanske. 

 

I tisdags hade vi en HUND på kontoret. 🐕😱 En kollega hade frågat om det gick bra att hon tog med sin supersnälla hund till kontoret ibland, när den inte kunde vara på hennes sambos jobb. Och eftersom jag både är allergisk och rädd och känner allmän aversion emot hundar skrek hela mitt inre NEJ. 😱😱😱 Men jag vill ju gärna vara snäll och hjälpsam, så jag gick med på att prova detta arrangemang (under förutsättning att hunden inte vistades i samma rum som jag). Hunden var verkligen snäll och stillsam och lydig. Men jag var ändå på helspänn över att ha en hund i närheten. Men det hade jag nog kunnat stå ut med, eftersom jag ju ändå logiskt märkte att det var en väldigt snäll och lydig hund (inte alls som byrackan jag tyvärr bor granne med), men med allergin är det en annan sak. 🤧 Jag klarade inte av att vistas i samma rum som hunden någon längre stund (vilket är anledningen till att jag snabbt flyttade tillbaka till mitt eget arbetsrum i måndags eftermiddag, efter en vecka i samma rum som de flesta av mina kollegor sitter i), och även i köket och korridoren (där hunden vistats korta stunder) kände jag av allergin. Så det var en lättnad att vara på jobbet under onsdagen, när hunden inte var där och jag kunde andas ordentligt igen. Men på torsdagen var den tillbaka igen. Och jag mådde inte alls bra. Allergimässigt alltså. Rädslomässigt gick det rätt bra, och jag uttryckte till och med till hundens matte att jag tyckte att hunden var ganska söt (för det tycker jag faktiskt). Och jag överlade med mig själv om jag skulle bita ihop och genomlida mina allergisymptom i tysthet eller om jag skulle ta upp saken. Men idag sa jag faktiskt som det var, att jag mår dåligt av att ha hunden där. Och vår praktikant är också allergisk. Så idag togs beslutet att hunden inte ska vara där något mer. Vilket var en lättnad, samtidigt som jag fick sjukt dåligt samvete. Hoppas att det löser sig på något annat sätt med hundpassningen... 🙏 

 

Jag minns inte om jag skrivit om det, men jag håller på att frigöra mig från min post som kassör i den lokala F!-avdelningen. Det är också något som ger mig dåligt samvete (för kassörsposten är nästan alltid den svåraste att tillsätta i ideella föreningar), samtidigt som det känns skönt och befriande att trappa ner på mina engagemang. Men i onsdags morse hörde inte mindre än två personer från en annan feministisk förening här i stan av sig till mig och frågade om jag kunde tänka mig att bli deras revisor. Och jag kände bara nej, nej, NEJ, jag orkar inte! 😫 Jag gick hela dagen och våndades och funderade fram och tillbaka, för jag kände verkligen inte alls för att tacka ja (ska jag avsäga mig ett engagemang bara för att direkt hoppa på ett nytt liksom?!) samtidigt som jag ju känner dessa människor lite grann och tycker om dem och tycker att det är självklart att ställa upp om jag kan när någon ber mig om något...men när jag kom hem från jobbet på eftermiddagen skrev jag vänligt men bestämt till de båda frågeställarna att jag tyvärr fick tacka nej den här gången men att jag hoppades att de skulle hitta någon annan. De var jättetreliga och förstående, men jag fick ändå dåligt samvete. 

 

Ser ni också ett mönster här? Jag får dåligt samvete när jag prioriterar mig själv och mitt eget välbefinnande. Så sjukt störigt. 😵 

 

Något annat som hände i onsdags var att jag fick ont i magen. Jag menar, RIKTIGT ont i magen. Jag mådde skit hela eftermiddagen och kvällen. Jag var inte dålig i magen och jag kräktes inte eller något sådant...jag hade "bara" ont. Och när jag googlade kunde det ju vara allt från oro till cancer. 🙄 Jag gick hem tidigare från jobbet än vad jag hade tänkt, och tog en varm dusch och kokade lite ris och kröp ner i sängen. Nästa dag hade jag också ont i magen, fast inte lika mycket. Och det gick över under dagen. Jag vet inte vad det hela handlade om, men jag är djupt tacksam över att det är borta nu. 🙏🙏🙏 

 

Igår kväll skulle vi ha storgruppsmöte med Pride-familjen. 🏳️‍🌈 Det var ett digitalt möte, och eftersom min nya mobil saknar ett sådant där normalt runt uttag för headset (WTF?! 😒) och det blir sådan jäkla rundgång om jag deltar i gruppmöte utan att använda headset gick jag en sväng på stan efter jobbet för att inhandla ett headset som var kompatibelt med min nya telefon. Efter typ tjugo minuters köande inne i telefonbutiken fick jag veta att de tydligen inte hade sådana i lager just då. Men killen i butiken tipsade mig om två andra butiker i samma galleria som kunde tänkas ha. 👍 Så jag gick till en av dem, och där plockade killen i kassan fram ett svart headset. Men jag sa att jag hellre ville ha ett vitt, och han höll med om att det var snyggare. Jag vågade mig till och med på att framföra att jag såklart helst av allt hade velat ha ett rosa, men att det kanske inte fanns...? Då visade han mig ett alldeles underbart rosa headset (i samma nyans som min telefon 😍😍😍), men sa att jag skulle behöva en adapter för att kunna använda det till min telefon eftersom det hade en sådan där vanlig rund kontakt. Jag hade precis innan avvisat alternativet med adapter och hävdat att jag ville ha ett headset som gick att koppla direkt till telefonen utan någon slags mellankoppling...men nu tvärvände jag och såg plötsligt inga besvär alls med att ha en adapter. 😂 Killen i kassan sa att det var klart att jag skulle ha ett rosa headset och att rosa var hans favoritfärg också (jag vet inte om han bara var säljigt inställsam eller om han faktiskt var ärlig, för jag tänkte lite fördomsfullt att han inte såg ut som en person som har rosa som favoritfärg...inte för att alla som gillar rosa behöver gå runt med lysande rosa hår som jag, men ändå 😉). Medan jag stod och knappade in min kod slog det mig plötsligt att det här köpet var totalt onödigt - jag hade ju redan ett fungerande headset hemma och hade egentligen bara behövt köpa en adapter för att kunna använda det till min nya telefon. 🤦‍♀️ Vad kan jag säga, jag hade jobbat över tio timmar igår och var sjukt överstimulerad och trött... Men jag genomförde hela köpet i alla fall. För att headsetet var sjukt snyggt, för att jag fått så bra hjälp och bemötande i butiken, för att jag redan stod i kassan och höll på att betala, för att det kändes pinsamt att backa ur då, för att det väl inte skadar att ha ett extra headset tillhands... 🤷‍♀️ 

 

Gudars, jag var verkligen helt ur funktion tankemässigt igår eftermiddag. När jag kom hem från butiken skulle jag ta en snabb dusch innan Pride-mötet, men det var knappt att jag klarade av det. Jag är en person som har väldigt strikta duschrutiner och alltid gör samma saker och i samma ordning varje gång. Men igår tappade jag det helt. Tog schampo innan jag ens hunnit skölja igenom håret. Sköljde ur schampot typ direkt, innan det knappt hunnit börja verka. Glömde bort ifall jag tvättat ansiktet eller inte. Gjorde det mesta i "fel" ordning. Det rådde total förvirring under hela duchandet. 😵 På något sätt lyckades jag ändå delta i Pride-mötet på kvällen. Jag sa visserligen inte så mycket, men det brukar jag inte göra under storgruppsmötena. 

 

Idag har vi gått utbildning på jobbet igen, den här gången i HLR och första hjälpen. 🆘 Jag var såklart nervös inför det, för jag visste inte alls vad det skulle innebära. Sist jag gjorde något liknande var på mellanstadiet, och det har jag bara diffusa minnesbilder av. Men det gick bra. Vi fick se på några filmer och öva olika tekniker på dockor och på varandra och så fick vi lära oss hur en hjärtstartare fungerar. En mycket givande utbildning! Jag hoppas att jag aldrig kommer behöva tillämpa den i praktiken...men det känns bra att vara lite mer beredd, om det skulle bli så illa. 🙏 

 

Idag släppte förresten Ed Sheeran en ny version av superfina "The Joker And The Queen", där superfina Taylor medverkar... 😍😍😍 

 

Notera att skådespelarna är de två barnen från "Everything Has Changed"-musikvideon, som nu vuxit upp. Hur fint?! 😍💖💖💖 

 

 

Nu får jag nog ta och säga natti natti. Jag hade verkligen inte tänkt skriva såhär mycket. Men jag har ju inte bloggat sedan i måndags morse och hade en hel del att avhandla... Hur som helst, natti natti!

...och tydligen har jag inte lämnat stan en enda gång under hela månaden. 🤔 Först tänkte jag att det måste vara något fel, för jag gjorde ju en himla massa saker i januari...sedan kom jag på att alla dessa saker skedde här i Norrköping. Så jo, det stämmer faktiskt. Vad kan jag säga...home, sweet home. 😉

Och igår kväll var det ju första deltävlingen av Melodifestivalen. 🎉🎈🎶 Jag låg nerbäddad i sängen och tittade på den på min telefon, men jag var absolut inte ensam för jag hade chattsällskap av Pride-familjen genom hela programmet. 🏳️‍🌈☺️ Det var inget vi hade planerat, det bara blev så. Och det var jätteroligt att liksom titta tillsammans med dem och kommentera och tippa. 💖 När programmet var slut vågade jag mig faktiskt på att skriva att jag gärna vill titta tillsammans med dem nästa lördag igen. Och då kom en kille med förslaget att vi ska ses hemma hos någon och titta tillsammans allihop i samma rum. Så himla mysigt! Jag blev jätteglad och peppad. ☺️💖 Men detta mellosoffhäng utvecklades snart till rena rama festplanerna och med fler gäster än vad som sagts från början...så då började Ångestmonstret protestera. 😱 Men det är ju ett tag till lördag, så förhoppningsvis hinner jag vänja mig vid tanken och faktiskt våga mig iväg till den där mellofesten. För jag tror att det skulle vara roligt, även om det kommer vara läskigt.

Idag har jag haft familjen här på besök och vi har firat syrrans och mammas mans födelsedagar. 🎂🎈🎉🎁

Jag är väldigt nöjd med helgen, det har varit både trevligt och mysigt. 😊💖 Himla trött är jag dock, så nu ska jag ta och försöka sova. 😴 Imorgon eftermiddag är det åter dags för gymbesök - och så börjar mina studier igen! ☺️ Ja, jag ska faktiskt börja plugga igen nu efter detta studieuppehåll som varat ända sedan i juni. Med tanke på min extrema studienarkomani är det ett under att jag lyckats hålla mig borta från studierna såhär länge. Men nu har jag alltså trillat dit igen. 🙈 Den här gången ska jag läsa en historiekurs om pandemier. Det är mitt sätt att hantera den pandemi vi alltjämt befinner oss i just nu - jag gör något akademiskt av det hela. 😉

Nu är mitt Rapunzel-skåp äntligen färdigtapetserat med jag-lyckas-inte-ens-räkna-hur-många-bilder... 

 

Nu är årsdagen över, min mens har kommit och jag är tillbaka i mina vardagsrutiner. Så nu känns livet lite lättare att leva igen. 

 

Och idag har vi gjort något jättespännande på jobbet - vi har gått brandutbildning! 🔥🧯👩‍🚒 Jag var himla nervös innan, för det här är någonting jag aldrig gjort förut. Och eld är något jag har stor respekt för. 🔥🔥🔥 

 

Men det var roligt, och nu känner jag mig tryggare i att kunna agera om det skulle börja brinna. 🔥 Lite mer nojiig blev jag ju dock, och har nu beställt ytterligare fyra brandvarnare till mitt hem (jag har två i dagsläget och trodde att det var tillräckligt, men en bör tydligen ha en i varje rum). Brandfiltar och brandsläckare står också på inköpslistan, men där är jag mån om att hitta några som verkligen är fina (läs rosa 😉) innan jag slår till. 

 

Det gjorde mig förbannad faktiskt, att vårdcentralen inte lyft ett finger för att hjälpa mig med min astma sedan de tog över mig från allergimottagningen för typ ett decennium(!) sedan. De har bara fortsatt skriva ut samma mediciner som jag ordinerades på allergimottagningen, år ut och år in utan någon som helst uppföljning. Den enda förändring de gjort var att byta ut min huvudsakliga inhalator till en annan sort i somras, men det handlade inte om att den andra sorten var bättre (jag upplever den faktiskt som sämre) utan bara om att den var billigare. 😒 Fram till i somras har jag gått här i god tro och antagit att vårdcentralen försett mig med de mediciner som är bäst för mig. Efter förändringen/försämringen i somras har jag börjat tvivla. Och efter läkarens kommentarer igår har jag äntligen insett att vårdcentralen skiter fullkomligt i mitt välbefinnande.

Jag ringde(!) faktiskt till vårdcentralen imorse, och blev uppringd en halvtimme senare av en sjuksköterska. Jag förklarade att jag vill träffa någon för att diskutera min astmamedicinering, eftersom jag hört att det tydligen finns bättre alternativ än de som vårdcentralen skrivit ut åt mig i alla år. Hon frågade om jag har konstaterad astma, vilket jag upplevde som en märklig fråga när hon har tillgång till min patientdata och dessutom just fått höra från mig att de skriver ut mediciner till mig för min astma. Sedan frågade hon om jag besökt deras astmamottagning tidigare och då fick jag anstränga mig för att inte flippa ur fullständigt - har de alltså en ASTMAMOTTAGNING på vårdcentralen som jag inte blivit kallad till för uppföljning en enda gång under alla dessa år?! 😲😤😡 Hon frågade om jag ville bli uppsatt på väntelistan och jag motfrågade cyniskt hur många år den var på, men hon försäkrade att den "bara" var några månader lång. Herregud, jag vill bara ha bättre mediciner! All utredning är klar sedan många år tillbaka, jag behöver bara sitta ner och prata med någon om vilka mediciner som finns och få några nya recept utskrivna. Varför ska jag behöva vänta flera månader på det?! 😵 Men, men...har jag väntat typ tio år så kan jag väl vänta några månader till. 🤷‍♀️ Jävla skitsystem...