Tredje säsongen slut. Buffy övergiven av Angel. Malin upprörd. Tårarna nära.

 

 

(Första mensdagen idag.)

Igår hade jag någon slags diffus, romantiserad föreställning om att jag skulle börja lördagen med att vakna tidigt och känna mig pigg och glad, göra mig i ordning och gå iväg till affären och handla när den öppnade och sedan tillbringa återstoden av dagen med kreativa aktiviteter som att skriva eller sy.

 

Det blev inte riktigt så.

 

Jag drabbades av sådan fruktansvärd ångest igår kväll. Riktigt hemskt och kvalfyllt kändes det. Det var bra många timmar efter läggdags innan jag slutligen slocknade med hjälp av Imovane. Först verkade det som om inte ens den gamla trotjänaren skulle hjälpa, men till sist så började den göra verkan. Och jag fick äntligen sova.

 

Klockan var runt elva(!) på förmiddagen när jag väl orkade kravla mig upp ur sängen. Och då kändes det som om jag lika gärna hade kunnat fortsätta sova resten av dagen också. Jag menar, halva dagen hade ju redan gått.

 

Men jag gick i alla fall upp. Satt och spelade Sims i bara nattlinnet, lagade lite mat, läste ut en bok. Vid fyratiden kändes det som hög tid att duscha och gå den där svängen till affären. Så då gjorde jag det.

 

Blä, vad jag ogillar att falla ur min dygnsrytm och mina rutiner på det här viset! Hoppas att morgondagen blir mer i sin ordning...

 

Igår tog jag ledigt från jobbet hela dagen. Syrran hade vernissage på Hospitalmuseet i Vadstena, så självklart åkte jag och mamma och mammas sambo dit. Även om det innebar att återvända till en plats som gjorde mig så illa berörd att jag spydde sist jag var där. Vad gör man inte för sin älskade syster!

 

Jag blev illamående den här gången också. Ångesten sitter liksom i väggarna inne i museet, och jag känner den så himla tydligt och kan bara alltför väl sätta mig in i hur forna tiders mentalpatienter kände sig. Men till skillnad från vid mitt förra besök så var jag ju den här gången beredd på det, och kunde gå ut i friska luften innan det blev alltför illa. Fick jag bara sitta på bänken utanför och andas en stund så kunde jag återvända in igen. Men snart måste jag åter ut och känna den friska luften och friheten.

 

Igår drog Bråvallafestivalen igång. På radion kan de idag berätta om stölder, narkotikabrott och bengaliska eldar som kastades i publikhavet.

 

Och det kallar polisen en lugn natt.

 

Själv låg jag hemma i sängen med en spinnande katt intill mig och läste Vi på Saltkråkan.

 

Det är vad JAG kallar för en lugn natt.

 

(Men vi kanske har lite olika referensramar, polisen och jag.)

 

Idag kändes tyngden av Arbete och Ansvar extra tung. Det började med att vi diskuterade semesterplaner på morgonens personalmöte. Jag gladde mig åt mina fyra veckor i augusti. Men en kollega skulle förstås förstöra den begynnande friden inom mig genom att påpeka att det kommer bli svårt för mig att hinna med min löpande redovisning om jag ska vara borta hela månaden (för Skatteverket tar minsann inte hänsyn till att folk vill ha semester - de ska ha moms och arbetsgivaravgifter och skatter inrapporterade lik förbannat).

 

Det där hängde över mig som ett mörkt moln i flera timmar. Och jag tänkte på alla bokslut och revisioner jag har att göra i sommar (många av dem vill chefen ha klara redan inom de närmaste två veckorna) - och så dessa löpande ovanpå det! Till slut var jag övertygad om att jag inte skulle klara av det. Så jag gick in till chefen och beklagade mig.

 

Jag sa sanningsenligt att jag inte fattar hur jag ska hinna med mina löpande redovisningsuppdrag (inte bara dem som ska göras i augusti när jag har semester utan även dem som ska göras nu i början av juli när jag har så mycket annat som måste göras). Och han muttrade något om att jag får se till att planera så att jag hinner med allt jag ska göra.

 

Sårad och misströstande återvände jag till mitt rum. Hopplösheten tornade upp sig över mig.

 

En stund senare kom en av de nya tjejerna (okej, hon har varit i Körsbärsdalen sedan i vintras, men ändå - för mig, som vid det här laget räknar mig själv till urinvånarna, är hon fortfarande en nykomling) och frågade var jag hade det där uppdraget som chefen sagt åt henne att hon skulle hjälpa mig med. Jag log inombords och tänkte att det inte alls finns någon anledning att misströsta.

 

Och när jag burit in pärmarna för uppdraget ifråga till min kollega satte jag mig och gjorde upp ett schema för den närmaste tidens arbetsuppgifter. Och jag fylldes mer och mer av övertygelsen om att det faktiskt kommer att gå vägen, det här.

 

Slutet gott, allting gott.

 

Jag gick hem en kvart tidigare från jobbet igår. Jag var liksom fullkomligt utmattad och satt bara och stirrade på årsredovisningen framför mig. Och då är det väl lika bra att gå hem.

 

Väl hemma gick jag genast och lade mig. Jag BORDE ha rensat avloppet och skrubbat alla skrymslen och vrår och lyft upp alla kläder och kuddar och dylikt från golvet (för att hindra monsterinvasionens framfart) och jag VILLE sätta mig och spela Sims (nördig som jag är har jag nyligen skapat familjerna Swan, Cullen och Black där) men det enda jag KLARADE AV att göra var alltså att gå och lägga mig.

 

Jag somnade runt femtiden. Vaknade någon timme senare av ett telefonsamtal från syrran, men somnade snart om. Vid tvåtiden på natten vaknade jag och kände mig utvilad, men insåg att det inte var någon jättebra idé att ställa om dygnsrytmen på det sättet - så jag gjorde mitt bästa för att somna om igen. De sista timmarna av natten sov jag mycket oroligt, med otäcka mardrömmar om misshandel och våldtäkter och mord.

 

När väckarklockan ringde vid halv sex kände jag mig otroligt nog fortfarande trött. Efter denna halvdygnslånga sömn hade jag lätt kunnat sova några timmar till. Helt sanslöst.

I nästan tre år har jag bott i min lägenhet utan att ha några som helst problem med det fanstyg som kallas silverfiskar. Men nu har de kommit! En invasion, en äcklig armé som håller på att ta över mitt hem. Kissen verkar tycka att det är ganska spännande, hon kan sitta och titta på dem alldeles fascinerad hur länge som helst. Jag är inte fullt lika fascinerad. Jag klämmer ihjäl dem och spolar ner dem i toaletten på löpande band (och ignorerar fullständigt det faktum att jag är medlem i Djurens Rätt och värnar om alla varelsers liv).

Mitt frikort för läkemedel går ut om fyra dagar. Så idag passade jag på att parasitera på samhället en sista gång (det lär väl inte dröja mer än ett par månader innan jag åter igen uppfyller kriterierna för frikort, men ändå). Jag gick med andra ord till apoteket för att hämta ut så många mediciner jag bara kunde.

 

Jag kom ut från apoteket med en stor shoppingkasse fylld av tablettaskar och annat smått och gott till ett värde av 3 324 kronor och 50 öre - och jag fick allt detta alldeles gratis!

 

Alla Körsbärsdalens telefoner är ur funktion idag. Ingen vet varför eller hur lång tid det kommer ta att åtgärda det.

 

Jag är inte alltför ledsen. ;)

 

Fyra hela dagar i rad har jag varit hemma från jobbet nu. Torsdag, fredag, lördag, söndag. Syrran har varit här och vi har haft jättetrevligt. Bara en massa filmtittande och onyttigätande och sällskapsspelande. :)

 

Men nu är det söndagskväll och nu är jag ensam och nu tänker jag på obehagliga moment som väntar under morgondagen. Jag måste ringa till Cirkus Psyk och begära ett nytt intyg (på rätt språk den här gången) och jag måste göra om en kunds lönespec som blivit fel (och som jag gått och tänkt på hela jäkla midsommarhelgen).

 

Och bara det faktum att jag måste gå till jobbet känns lite smått obehagligt - trots att jag gillar mitt jobb och trots att jag mycket väl vet att det kommer kännas bra när jag väl kommer dit. Men det blir såhär när jag har varit borta från någonting ett tag, då tornar det upp sig och blir skrämmande. Så var det när jag gick i skolan - efter varje helg fick jag "vänja mig" vid att åka till skolan igen (hur det blev efter loven ska vi inte ens tala om).

 

Jag antar att det är här någonstans söndagsångesten bottnar. För att söndagen markerar slutet på det som vid det laget hunnit bli invant (stanna hemma) och början på det stora läskiga okända som väntar nästa dag (gå till skolan/jobbet). Det låter inte riktigt klokt, men på något psykologiskt plan är det säkert fullkomligt vettigt.

 

Hur fan ska jag klara av att ha flera veckors semester i sommar?! :O

 

Fy, vilken hemsk dröm jag hade nu på morgonen! Jag drömde att mina tänder lossnade, en efter en, helt utan förvarning. De bara lossnade! Jag försökte sätta tillbaka dem, men det gick förstås inte.

 

Jag får en himla massa spam, reklamerbjudanden, oönskade nyhetsbrev och annat skit till min jobbmejladress. Det brukar ta någon millisekund för mig att konstatera om ett mejl är värt att öppna eller om det ska gå direkt till papperskorgen.

 

För ett tag sedan var jag ytterst nära att slänga bort ett mejl där det stod om boken Tyst. De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns av Susan Cain. Tack och lov hann jag ångra mig innan det var för sent.

 

Jag såg förstås genast till att beställa denna bok (som jag konstigt nog undgått att höra talas om innan) och nu har jag precis läst ut den. Vilken underbar, befriande, ögonöppnande läsupplevelse!

 

Jag skulle vilja skriva något smart och insiktsfullt och entusiasmerande nu, men jag är än så länge alltför uppfylld av alla nya positiva intryck och tankar som den här boken väckt att jag inte alls vet var jag ska börja. När jag lugnat ner mig lite och hunnit samla tankarna kanske det kommer ett mer djupgående inlägg om denna fantastiska bok. Tills vidare uppmanar jag er helt enkelt att genast införskaffa den och läsa den själva! Ni kommer inte att ångra er, jag lovar.

 

 

Jag blev mäkta förvånad över att det efterfrågade läkarintyget från Cirkus Psyk kom redan idag.

 

Jag blev däremot inte så förvånad över att de skrivit intyget på svenska.

 

Hm. Vad ska jag göra nu då? Återuppleva hela den ångestframkallande proceduren med att begära ett nytt intyg - skrivet på engelska? Eller hålla tummarna och hoppas att det kommer funka med det svenska intyget i USA?

 

Suck.

Allvarligt talat - vad har hänt med kissens filmintresse?!

 

Vid niotiden igår kväll skickade chefen och jag in de sista deklarationerna. :D

 

Jag kände mig halvdöd när klockan ringde imorse, så jag tog en timmes sovmorgon. Efter tre timmar på kontoret (inkluderande ett kundmöte och ett besök i arkivet nere i den läskiga källaren) gick jag hem och lade mig och sov igen. Och nu känner jag mig helt groggy och illamående och bannar mig själv för att jag lade mig och sov mitt på dagen trots att jag mycket väl vet hur dåligt det får mig att må.

 

Undrar vad det ska bli av den här dagen. Helst skulle jag bara vilja lägga mig och fortsätta sova. Men då kommer väl min dygnsrytm bli helt fucked up, och det har jag ingen lust med.

 

Får väl ligga i sängen och glo på film eller något. Och försöka att inte somna om förrän det blivit kväll (eller åtminstone sen eftermiddag).

Har legat i sängen ända sedan jag kom hem (vilket i och för sig inte är sådär himla länge sedan). Jag skulle vilja sova, men tvingar mig själv att hålla mig vaken. För när chefen ringer (någon gång mellan typ nu och midnatt) måste jag återvända till kontoret. Det är nämligen bara jag som kan det här med att skicka in deklarationsfilerna till Skatteverket på ett korrekt sätt. Och när jag gick hem förut var det fortfarande tre (varav två superkomplexa) deklarationer kvar som inte var klara att skickas in än.

 

Så...det är väl bara att "keep your eyes open".

Förra veckan tog jag äntligen mod till mig och ringde till Vuxenpsyk för att be om läkarintyg på mina mediciner (så att jag inte blir haffad för knarksmuggling av den amerikanska polisen när syrran och jag åker till Kalifornien i augusti). Men var det någon som svarade? Nähädå. "Välkommen till Vuxenpsykiatriska kliniken, våra telefontider är..." Klockan åtta imorse var det visst telefontid. Så då ringde jag. Och fick veta att jag ringt till alldeles fel telefonnummer, jag skulle tydligen ringa ett helt annat nummer om mitt ärende gällde läkarintyg. Och på det numret hade de inte telefontid förrän klockan tio. Så två timmar senare ringde jag till det numret istället. Och möttes av en automatisk röst som meddelade att jag skulle bli uppringd vid fem i halv elva. Och jag blev faktiskt uppringd på utlovad tid. Men vid det laget var jag så nervös och uppstressad att jag alldeles glömde bort säga att läkarintyget ska vara på engelska. Att hoppas på att de ska fatta det själva (jag sa klart och tydligt att det är till USA jag ska åka) är väl nästan att hoppas på för mycket...men fan heller att jag gör om hela telefonproceduren en gång till!! Så det är väl bara att vänta och se och hoppas på det bästa.

Började söndagsmorgonen med att gå och jobba en timme. Det var bara jag, hundägarna och lodisarna ute (jag var hemma igen redan vid åttatiden). Jag gick genom stan med musik i öronen utan att låtsas om vare sig dem som plockade upp bajs från marken eller dem som plockade upp pantflaskor ur papperskorgarna. Det är så surrealistiskt att gå genom centrum när det ligger nästan helt öde. Och de få människor jag möter ter sig på något sätt ännu mer skrämmande än när det är massor av folk på stan. Men jag tog mig hem helskinnad.

 

Jag har skrivit en hel del idag, vilket känns himla bra. :) Och så har jag sett på två filmer. Dumt nog valde jag två stycken jag aldrig sett förut istället för något gammalt beprövat. Den första filmen gjorde mig riktigt upprörd. Den utspelade sig på en flickinternatskola i England på 1930-talet. En av lärarinnorna var lesbisk, så hennes roll i filmen var självklart en psyksjuk pedofil som våldtog och mördade en av eleverna. Suck. Det för osökt tankarna till Kvinnogatan av Agnes von Krusenstjerna (med skillnaden att det inte förekommer något mord i den boken). Men den storyn kan åtminstone ursäktas med att vara skriven "förr i tiden", medan den här filmen faktiskt är från 2009 och borde ha en lite mindre fördomsfull approach.

 

 

Jag säger inte att sådant här inte förekommer...men faaan, vad trött jag är på smutskastningsframställningar!! Det finns liksom inte så många filmer med lesbiska i huvudrollerna...så varenda en med negativ framställning gör mig mycket upprörd. Tur att det även finns andra filmer, som till skillnad från Oskuldens tid gör mig GLAD och inte deprimerad...

 

Man funderar över många märkliga saker när man är under Imovane-påverkan. Som i förrgår kväll, när jag plötsligt började undra hur en giraff låter. Bara sådär. Så jag plockade fram dutt-dutt-telefonen och började söka på YouTube (drogspärren var visst inte aktiverad). Men det är ganska svårt att göra sådant när man inte är vid sina sinnens fulla bruk, så jag lade ner det projektet efter en stund och gled in i sömnen istället.

 

När jag vaknade hade jag förstås glömt mitt desperata behov av att få veta hur en giraff låter. Och jag kom inte ihåg det förrän jag drogat ner mig igen på kvällen. Men jag var visst inte riktigt kapabel att göra några djupare efterforskningar då heller.

 

Men nu är jag något sånär redig i huvudet (om man bortser från hur groggy jag blir av tabletterna jag fick utskrivna i tisdags och av att jag jobbar så himla mycket), så nu har jag äntligen lyckats ta reda på hur giraffer låter.

 

 

Så. Nu kan jag sova lugnt, när jag berikat mig själv med detta livsnödvändiga vetande. ;)

Jag snoozade rätt länge imorse och kom inte till jobbet förrän strax efter halv åtta. Trots det var jag först på plats. Vilket i och för sig kanske inte är så konstigt med tanke på att det är lördag idag. :P

 

På en balansrapport på mitt skrivbord satt en lapp från chefen...

 

Men kära nån...all denna herpeshysteri har ju alldeles fått mig att glömma bort att berätta om gårdagens stordåd! :O Jag hade bokslutsgenomgång med en kund - alldeles själv!! Jag frågade chefen om han hade möjlighet att vara med, men när han sa att han inte hade det freakade jag inte ur utan konstaterade lugnt att "då får jag väl klara mig själv då".

 

Jag kom tidigt till jobbet, kokade kaffe som jag hällde upp i termosen för att det inte skulle kallna, öppnade fönstret i konferensrummet för att det inte skulle kännas så instängt när kunden kom, ställde fram kakor och servetter, kopierade årsredovisningen och deklarationen så att vi alla tre (kunden hade sin fru med sig) kunde sitta och bläddra i dem, kollade igenom bokslutet några extra gånger för att vara förberedd på eventuella frågor som skulle kunna tänkas komma upp...och ja, jag var SKITNERVÖS - men bara timmarna innan, inte flera dagar innan som förr i tiden. :)

 

Vi pratade i nästan en timme och kunden sa att jag var duktig och hade gjort ett jättebra jobb och både han och hans fru försäkrade att de var jättenöjda och att de mer än gärna anlitar mig/oss när det blir dags att göra bokslut och deklaration igen nästa år. :D

 

Ångestmonstret stack förstås fram sitt fula tryne och påstod att de bara sa så för att vara snälla eftersom de märkte hur jävla nervös jag var...men nu skiter vi i Ångestmonstret, tycker jag. Hen har ändå aldrig något vettigt att säga.

 

Jag har fortfarande inte gråtit över det hemska som drabbat mig. Märkligt. Det är ju annars mitt naturliga sätt att reagera när jag behöver ge utlopp för starka känslor.

 

Sedan i förrgår kväll går jag på starka tabletter som ska hindra infektionsutbrottets framfart. Läkaren föreslog salva istället, eftersom tabletterna kan ge så otäcka biverkningar, men jag valde tabletterna. Vilket kanske var dumt, eftersom vi är inne i vår absoluta högsäsong på jobbet och jag behöver vara skärpt som fan. Istället raglar jag runt på kontoret och är så yr att jag ibland måste ta stöd mot väggar och skrivbordskanter. Jag är febrigt varm och tillbringar en stor del av min arbetstid med att klunka i mig kall saft borta i köket. Jag har ont i huvudet och känner mig fruktansvärt illamående och bara väntar på att jag ska börja kräkas över alla deklarationsblanketter.

 

Ändå tilbringar jag elva timmar om dagen på kontoret. Och jag får förvånansvärt mycket gjort.

 

Fortsätt jobba, fortsätt jobba...bara fyra dagar kvar till deklarationsdeadline nu!

 

Igår dök det upp några mystiska prickar/blåsor/whatever som jag misstänkte inte riktigt borde vara på min kropp. Jag antog att det rörde sig om insektsbett, och eftersom det gjorde så ont bestämde jag mig för att gå till apoteket idag. Men där trodde de inte alls att det var insektsbett utan snarare en infektion, förmodligen bältros, och att jag borde uppsöka läkare. Så då gjorde jag det.

 

Men läkaren konstaterade genast att det inte alls var fråga om någon bältros och absolut inte något insektsbett - det var herpes.

 

Först blev det bara blankt. Totalt chocktillstånd. HERPES?! JAG?!? Det fanns liksom inte i min världsbild.

 

Sedan kom ilskan, med mindre smickrande tankar om L i stil med "DITT OTROGNA JÄVLA AS" och liknande.

 

Sedan kom tvivlen. "Kanske kan det smitta på andra sätt än det mest uppenbara? Snälla, säg att det är så..." Jag försökte lägga fram detta för läkaren genom att säga att jag faktiskt inte haft någon relation på flera år...men då sa hon att viruset kan ha legat i min kropp väldigt länge innan det nu bröt ut. Jaha? JAHA?! Skulle det vara lugnande eller?

 

Om L var min första och jag var hennes första och jag aldrig har varit tillsammans med någon annan...kan jag då ha blivit smittad på något annat sätt än genom henne?! Efter att ha panikgooglat om detta kan jag nu konstatera att - "nä, troligen inte". Överallt står det bara en massa om SALIV och SLEMHINNOR och DIREKTKONTAKT och SEXUELLT ÖVERFÖRBAR och bla bla bla...

 

Läkaren upplyste mig även om att jag aldrig någonsin kommer att bli fri från viruset. Det kommer att ligga där och lura i min kropp och bara vänta på att få bryta ut igen - för resten av mitt liv. Hon tillade, med ett tonfall som förmodligen skulle vara lugnande, att det "inte är farligt". Men just nu skiter jag i om det är farligt eller inte. Jag känner mig smutsig och äcklig och som en vandrande smittohärd.

 

Det är nu flera timmar sedan jag var hos läkaren. Och jag har inte gråtit än. Kanske kommer det senare, kanske inte alls. Tills vidare nöjer jag mig med att vara förbannad på L (tills någon mer insatt eventuellt upplyser mig om att jag möjligen kan ha blivit smittad på annat sätt).

 

Igår hade jag förstås tänkt skriva ett inlägg om att det var på dagen SJU ÅR SEDAN jag tog studenten och att jag känner mig som en gammal kärring när jag ser alla ungdomar som springer runt på stan i sina vita mössor.

 

Men jag var inte riktigt på humör att blogga igår. Jag var så satans olycklig. För nojig som jag är gick jag in och läste det finstilta kring mina Taylor-konsertbiljetter...och där stod det att när man hämtar ut biljetterna så måste man uppvisa kreditkortet som användes för att köpa dem samt legitimation för den som kreditkortet tillhör. Alltså måste Per följa med till Kalifornien, eftersom det var hans kreditkort jag använde när jag köpte biljetterna eftersom jag bara hade ett tattigt gammalt Maestro på den tiden. :O

 

I nästan ett helt dygn har jag nu gått som i sorgedvala och trott att jag inte skulle få se Taylor live i Los Angeles trots allt. Jag har försökt tänka positivt, att vi åtminstone får en härlig vecka i San Francisco och att det nog ändå vore rätt skönt att slippa fara ner till Los Angeles över dagen för konserten...men det har liksom inte hjälpt.

 

Jag skickade ett panikmejl till bolaget som står bakom VIP-biljetterna till konsertens bästa platser. Det gjorde jag imorse, och sedan har jag gått och väntat på att få ett svar. Och det kan man ju få vänta rätt länge på, om bolaget ifråga är beläget på västkusten i USA och inte alls har kontorstid när det är morgon i Sverige...

 

En hemsk dag har det varit! :( Och jag behövde inte ens överväga huruvida jag skulle ta Imovane eller inte igår kväll - jag hade alldeles för mycket ångest för att kunna somna utan. Och för en gångs skull var det inte kissen utan ångesten som väckte mig mitt i natten. Och jag kastade mig förstås över dutt-dutt-telefonen för att se om jag fått svar från bolaget.

 

Och det hade jag! Ett jättetrevligt och hjälpsamt och alldeles underbart svar, vars viktigaste mening var följande...

 

Oh. My. God.

 

Nu är flygresan till Kalifornien bokad. Nu är hotell bokat. Nu är tågbiljetter till Kastrup bokade. Nu är inresetillstånd till USA skaffat.

 

Nu är det verkligen på riktigt! Det kommer verkligen att hända!

 

När vi "bara" hade konsertbiljetter och pass...då kändes det inte riktigt verkligt. Men nu - nu är det VERKLIGEN verkligt!

 

Aaaaaaaaahhhh!!!!!!!

 

Tro det eller ej, men det är FOTBOLL på min teve! :O Jag motsatte mig det in i det längsta...men Per ville så gärna kolla...så då fick han det. Är jag inte självuppoffrande, så säg?!

 

Efter att ha läst 90 högskolepoäng i kreativt skrivande och skrivit kandidatuppsats och allting så kommer plötligt min lärare och säger att det inte går att ta examen i detta ämne. Nähä? NÄHÄ?!? Varför i helvete ger man en kurs på C-nivå då, om den inte kan leda till någonting?! Hon lindar in det så fint med att jag självklart får tillgodoräkna mig poängen inom en annan examen...men det har jag faktiskt inte så mycket glädje av, eftersom jag genom åren har skrapat ihop sammanlagt 450 högskolepoäng och verkligen inte är i behov av fler poäng att tillgodoräkna mig.

 

Och när vi ändå är inne på anledningar till krig så kan jag ju nämna Körsbärsdalens balkong. Den har hållit på att rasa sönder och samman typ hela våren, så vi har inte vågat gå ut på den. Efter mycket tjat skickade hyresvärden äntligen två hantverkare för att fixa den (en av dem såg ut precis som Justin, men det var väl också den enda positiva aspekten av den här cirkusen). Hantverkarna hackade loss lite betong från taket och samlade i ett hörn av balkongen...men sedan har det inte hänt något mer. Och hyresvärden har den stora fräckheten att hävda att balkongen är FÄRDIG nu! Så nu på morgonen har jag tagit några bilder, som bevismaterial för att den inte alls är färdig...

 

Har precis skickat iväg några bilder och en rapport om hur min lilla kattbo har det. Det är över tre år sedan hon flyttade in hos mig, men katthjälpsorganisationen som räddade henne från ett hårt liv på Ystads gator är fortfarande intresserade av hennes väl och ve. Det tycker jag känns bra, att de verkligen bryr sig. :)

 

Jag får väl inleda blogginlägget på samma sätt som jag inleder alla mina mejl nuförtiden; "Förlåt för att jag inte har skrivit på så länge, men jag är så himla trött hela tiden och har så mycket att göra"...men nu skriver jag i alla fall. :)

 

Just nu består mitt liv mest av att jobba och att spela Sims. Vi har så satans mycket att göra nu med alla deklarationer som ska vara klara om mindre än två veckor(!) så jag måste jobba jobba jobba massor massor massor. Och när jag väl kommer hem om dagarna orkar jag inte så mycket annat än att lägga mig i sängen och spela lite Sims. Och sedan vill jag bara sova.

 

Jag borde egentligen ha jobbat i helgen. Men det gjorde jag inte. Syrran och jag åkte till Borås istället. :P Vi hade jättemysigt och träffade både Livrädd och Lyckopillret. :) Mitt Lyckopiller skulle uppträda på ett evenemang i en liten byhåla utanför Borås i lördags, så vi åkte dit och överraskade honom. Han blev både chockad och rörd över att vi tagit oss ända dit bara för att träffa honom. Men vad gör man inte för sitt Lyckopiller?!