Idag kom fakturan för mitt besök på psykakuten. Kände mig lite nervös när jag öppnade kuvertet faktiskt, tänkte att det kanske kunde bli ganska dyrt. Hade ingen aning om vad det kostade när jag åkte dit, frågade liksom inte efter prislappen när jag var mitt uppe i en krisreaktion som fick mig att flippa ur fullständigt - jag frågade bara efter om de kunde hjälpa mig.

Fakturan för besöket på den "vanliga" akuten tre dagar tidigare landade på 300 kronor (som förresten ska betalas av restaurangen som försökte ha ihjäl mig med sina nötter) men så billigt trodde jag inte att jag skulle slippa undan på psykakuten. Men hör och häpna - fakturabeloppet var på ynka 100 kronor! Trodde knappt att det var sant - fatta att jag fick akut samtalsterapi nästan gratis! Det är ju helt fantastiskt! Och jag fick någon slags varm känsla inombords av att tänka på att jag faktiskt är med och betalar skatt och bidrar till detta, att människor kan få hjälp i akutsituationer för en billig penning. Det känns fint. 😊

Jag vaknade vid tvåtiden inatt av en vidrig mardröm. Jag drömde att någon bröt sig in här hemma, medan jag var här. Jag försökte dra i dörrhandtaget från mitt håll, men han var starkare och snart stod han där och såg på mig med elaka, galna ögon och jag visste att han skulle göra mig illa.

Jag vaknade upp helt kallsvettig och panikslagen och tittade ut mot hallen, men där såg lugnt ut. Vågade så småningom lämna sängen och gick då med klappande hjärta en liten inspektionsrond i lägenheten. Allt såg okej ut, men jag lade ändå på säkerhetskedjan och skyndade tillbaka till sängen.

Det tog flera timmar innan jag lyckades varva ner och somna om, men när jag väl gjorde det översköljdes jag av nya obehagliga mardrömmar. I en av dem bodde jag i en studentkorridor, och delade rum med en rad jobbiga personer som jag verkligen inte ville bo med. Och korridoren byggdes om typ varje dag, och det var så himla snurrigt att det kunde ta en timme att hitta från porten till lägenheten. Mina rumskamrater var hemska, de lät inte mina saker vara ifred och de ställde till fester i rummet och de brydde sig inte alls om att låsa ytterdörren.

Mitt eget amatörmässiga försök till drömtydning säger mig att jag känner mig trängd, att en väldigt jobbig situation väntar den kommande veckan, en situation som jag helst vill slippa men vet att jag inte kan.

Det har varit en intensiv vecka, men en vecka då jag fallit in i mina vardagliga rutiner och hittat tillbaka till mitt normala liv och börjat kunna svara "bra" utan att ljuga på frågor om hur jag mår. Massor att göra på jobbet. I onsdags kväll var jag på möte med Pride-familjen, och efter det kom finaste Per på övernattningsbesök med en kompis (de stannade till här på vägen upp till Arlanda). I torsdags var jag på yoga. Och i princip varenda dag har jag pluggat. Så även idag. Jag lullar runt i pyjamas här hemma och har ägnat dagen åt studier, tvätt och matlagning. Ute i stan pågår Kulturnatten, men jag har inte tagit del av den på något sätt (förutom alla ovanliga ljud jag hör utifrån). Och nu ska jag försöka sova, för imorgon väntar ännu en dag fylld med studier. Natti!

Anmälan till vårterminen öppnade i torsdags - upptäckte jag igår. I vanliga fall brukar jag sitta bänkad och skicka in min anmälan typ första halvtimmen. Men det var så jäkla kaotiskt förra veckan, så jag reflekterade inte alls över att det magiska datumet 15 september kom och gick. Då förstår ni kanske hur illa däran jag var... Men igår fick jag förstås bråttom att ta skadan igen, så jag anmälde mig raskt till sju kurser (vilket väl får ses som ett tecken på läkande). Siktar väl på att gå två av dem kanske, båda inom psykologi. Det är vad jag känner att jag vill ägna våren åt. Skaffa mig lite mer förståelse för hur jag själv och min omgivning är funtad.

De sista dagarna har verkligen varit hemska. Jag har börjat gråta för allt och ingenting och fått plötsliga vredesutbrott och känt mig konstant trött. Jag tänker mycket på incidenten i tisdags och emellanåt har tankarna varit riktigt sjuka...

Imorse låg jag och storgrät i sängen, kom fram till att det inte var någon bra idé att gå till jobbet utan kontaktade psykakuten istället. En stund senare tog jag bussen till sjukhuset och letade mig fram till rätt avdelning. Jag hade aldrig varit där förut och det var verkligen ett skrämmande ställe. Dörrarna var ordentligt låsta och personalen tog omedelbart ifrån mig min handväska och frågade om jag hade några vassa föremål på mig. Jag kände mig som någon slags fånge och tänkte panikslaget att de kanske tänkte hålla mig kvar där mot min vilja.

Efter en stunds gråtande i väntrummet fick jag följa med en vänlig människa in i ett samtalsrum. Hon försäkrade mig om att det är helt normalt att jag känner och tänker som jag gör just nu och att jag ska tillåta mig själv att göra det och inte vara så hård mot mig själv, samt att jag förmodligen kommer att börja må bättre inom de närmaste dagarna.

Det mesta hon sa var sådant som min fina och kloka syster redan talat om för mig, men det kändes ändå skönt att få höra det även från professionellt håll.

Sålunda lugnad åkte jag hem och lade mig och sov i flera timmar. Sedan kom mamma och hämtade mig, så nu är jag på landet för lite rekreation. Imorgon bitti ska vi ut i svampskogen...

Har inte lyckats sova något under dagen idag, men har legat och vilat väldigt mycket. Och nu ikväll har jag varit iväg på yoga, för första gången sedan slutet av juni. Jag orkade egentligen inte, men tänkte att det säkert kunde vara bra för mig. Och det var det. Så himla skön känsla att få ägna sig åt organiserade andningsaktiviteter på det sättet. Att överhuvudtaget KUNNA andas...det är fan underbart att kunna det! Känna hur jag lyckas fylla lungorna med luft, andas djupt, och det är fri väg ner genom halsen...jag har verkligen lärt mig att uppskatta detta sedan igår.

Fick en fördröjd krisreaktion inatt. Vaknade efter bara några timmars sömn och slogs av insikten om att jag faktiskt kunde ha dött igår. Sedan låg jag vaken tills klockan ringde imorse. Somnade sedan till slut och sov till och från i knappt två timmar. Gick iväg till jobbet och satt och stirrade på datorskärmen och vid första lilla motgång började jag storgråta. Så efter en timme gick jag hem igen. Nu ska jag försöka få lite välbehövlig sömn. Natti!

Syrran och jag har ägnat kvällen åt att göra matlådor till mig. Just nu känns det inte som att jag någonsin kommer vilja äta ute igen. Vill liksom inte behöva riskera livet varje lunchrast...så hädanefter blir det matlådor, som jag kan vara 100 % säker på att de inte innehåller något farligt.

Den här dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig. På lunchen råkade jag få i mig lite valnötter. Jag sa till när jag beställde maten att jag ville ha UTAN nötter, och det hörde jag även att han i kassan meddelade kökspersonalen...men sedan fick jag med nötter i alla fall, märkte jag när jag tog första tuggan. Spottade ut det mesta, men skadan var redan skedd. Halsen tjocknade igen, efter ett tag blev jag hostig och illamående också. Väl tillbaka på kontoret ringde jag 1177, men det var en timmes väntetid där så jag lade på. Gick hem och spydde och tog mina akuttabletter, och efter mycket tvekan ringde jag 112. Har aldrig ringt dit förut och det kändes jättedumt. Kröp ihop på hallgolvet och väntade på ambulansen. Fick en adrenalinspruta av ambulanspersonalen och blev skjutsad till akuten. Mådde snart bättre, men blev kvarhållen för observation. När läkaren konstaterat att jag inte skulle dö fick jag snart åka hem igen. Och nu ligger jag hemma på soffan och känner mig trött och matt.

Jag fick en sådan förfärlig längtan till San Francisco idag. På gränsen till outhärdlig. Så jag kollade nästan febrigt upp flygbiljetter, hotell, karta över staden...och jag mindes hur underbart det var när vi var där för tre år sedan. Jag vill verkligen dit igen. Snart! Inom de närmsta åren i alla fall...

Jag har pluggat idag, fast inte så mycket som jag hade tänkt eller borde ha gjort. Jag har mest legat i soffan och maratontittat på "Mordkommissionen". Och stört mig så in i helvete på ett av avsnitten (i en i övrigt helt fantastisk serie).

I det aktuella avsnittet reproduceras myten om mödomshinnan och idén om sex och oskuld. Jag tog några bilder för att illustrera eländet...

Alltså...jag ser "Mordkommissionen" som en seriös teveserie. Det måste ha krävts massor av research för att göra alla fallen trovärdiga. Så att de kunnat missa en sådan här fundamental grej är fan upprörande.

Mödomshinnan är en patriarkal myt vars syfte alltid varit att kontrollera tjejers sexualitet. Den finns inte! Har aldrig funnits. Om det gör ont första gången du har omslutande sex beror det antingen på att du har vestibulit eller att du inte är tillräckligt våt - och/eller att du gått på skitmyten om mödomshinnan så att du spänner dig och är rädd för att det ska göra ont, vilket självklart varken gör dig avslappnad eller upphetsad. Klart som fan att det gör ont då!

Och det går inte att se om en tjej är oskuld eller inte. Det går inte. Det finns ingen jäkla plombering som bryts vid sexdebuten. Patriarkatet vill dock väldigt gärna få dig att tro det. Så att du ska vänta med att ha sex tills du träffar "den rätte", tills du ska gifta dig, tills du är "gammal nog"...eller när det nu anses "rätt".

Jag blir så förbannad på att den här skitmyten reproduceras i teveserier på det här viset (ett annat exempel jag sett är Jessica i "True Blood", som har sex första gången först efter att hon blivit vampyr, varför mödomshinnan läker ihop igen, så hon får uppleva varje omslutande samlag som att förlora oskulden, med en mödomshinna som spricker varje gång). Alltså, bara lägg ner! Och för att återkomma till "Mordkommissionen" - gynekologscenen spelades in på en kvinnomottagning...fanns det ingen där som kunde upplysa filmteamet om att deras idé var helt fucked up?!

Idag har jag varit hos tandläkaren. För ovanlighetens skull var det faktiskt lite jobbigt. Min gamla tandläkare har halvt om halvt gått i pension, så hans son har tagit över mig som patient. Det var första gången jag träffade honom idag, och sköterskan var också ny. De frågade mig om det var okej för mig (de märkte väl hur spänd och obekväm jag var) och jag log och sa "javisst" men inombords skrek jag "NEJ för helvete, ge mig tillbaka mina gamla trygga kontakter!". Men besöket gick ändå rätt bra. Och som vanligt fick jag lovord över hur fina och välskötta tänder jag har. Och nu kommer det dröja ytterligare ett och ett halvt år tills de vill se mig nästa gång. Får se om jag då kommer mig för att ta upp det här med bettskena...jag skulle nog behöva det om nätterna, för jag biter ihop så himla hårt när jag sover, men jag kommer liksom aldrig till skott (har liksom funderat på det ett antal år redan). Men men...förr eller senare blir det väl av.

Idag satte hantverkarna äntligen dit elementet i badrummet. Så nu är det verkligen helt klart! Hurra!!! 😀

I övrigt har det varit en lång och intensiv och påfrestande dag idag. Jag blev verbalt attackerad av inte mindre än två olika psykfall - med bara ett par timmars mellanrum. Nummer två uppträdde riktigt aggressivt och det kändes mycket obehagligt. Vad fan är det för FEL på folk?! Jag orkar inte med sådant här (speciellt inte såhär i början av mensen). Geez, bara låt mig vara...

Dagens ljuspunkt var när två kollegor och jag åkte iväg och kollade på vad som förmodligen kommer att bli den nya Körsbärsdalen. Åh, det var så fint! 😄👍🌸

Kvällen har jag ägnat åt att titta på några avsnitt av "Mordkommissionen". Inte jättelämpligt att skrämma upp sig själv precis innan läggdags, men ändå. Antar att jag borde ha läst kurslitteratur istället, men jag orkade fan inte det efter den här dagen.

Hoppas att morgondagen blir lugnare. Och att jag skärper till mig med pluggandet då.

I lördags for jag runt och grejade här hemma hela dagen. Och tvättade! Herregud, vad underbart det är att ha tillgång till tvättmaskin igen! Lyssnade på Pansy Division i stereon i vardagsrummet gjorde jag också - som en liten markering över att hantverkarna nu är borta och att frihet åter råder i hemmet.

Ja, det var en himla härlig dag. Fram till kvällen. Då kom Ångestmonstret smygande och förmörkade mitt sinne. I flera timmar, ända tills jag somnade, hade jag sådan jävla ångest och kände mig så förtvivlad. Antar att det beror på att jag ska ha mens snart, men det är egentligen skit samma - det var hur som helst vedervärdigt.

Söndagen blev lugnare, på alla sätt. Inte lika mycket ångest, men heller inte lika mycket energi. Sov längre på morgonen, sov även några timmar mitt på dagen. Grejade bara lite grann, tvättade bara ett par maskiner.

Nu har jag vaknat här mitt i natten och har svårt att somna om. Kissen tycker förstås att det är toppen. Själv är jag inte lika begeistrad. Har stora och viktiga saker att göra på jobbet imorgon, måste vara utvilad då. Så...jag får väl försöka sova nu. Natti!

Jag trodde aldrig att jag skulle få yttra de här orden - BADRUMMET ÄR KLART!!! Efter två månaders helvete är det äntligen över (så när som på ett element de kommer installera på måndag). Och det är verkligen jättefint! Jag går in där hela tiden nu och bara ÄR där. 😊

Imorse var det dags för frisörbesök nummer 2. Blekning av slingor. Jag blev helt chockad när jag först såg resultatet, såhär ljust hår har jag inte haft på VÄLDIGT länge (sedan jag var tolv) och det känns jättekonstigt! Men nu börjar jag så smått vänja mig. Tur att vi tar den här makeovern i flera steg - jag är inte ens i närheten av hur jag tänker mig slutresultatet, men är redan chockerad. 😜