Tacktal

Jag såg precis att jag idag haft fler besökare på bloggen än någon annan dag tidigare. :) En liten del av mig tycker att det är läskigt, men framför allt är jag glad. Tack så mycket, alla underbara människor! Och tack för era fina kommentarer. Även om jag inte svarar på allting, så ska ni veta att jag blir glad. Jätteglad! Ta hand om er.

Michal Marcol
(Foto: Michal Marcol / FreeDigitalPhotos.net)


Självömkan

Varför plågar jag mig själv? Det är längesen det tog slut och jag vill inte ha tillbaka henne, men ändå hamnar jag alldeles för ofta på henne FB-sida och mår dåligt av det jag läser där. Varför bryr jag mig? Hon har gjort mig illa och jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde medan vi var tillsammans. Så varför släpper jag det bara inte och går vidare? Jag drömmer fortfarande om henne nästan varje natt - alltid mardrömmar och jag vaknar alltid med ångest efteråt.

Francesco Marino
(Foto: Francesco Marino / FreeDigitalPhotos.net)

När jag tänker på henne blir jag antingen ledsen eller arg - eller båda delarna. Jag slösade bort alldeles för många år av mitt liv på henne, medan jag bortprioriterade familj och vänner, de som verkligen älskar mig. Och nu känns det som om jag aldrig mer kommer att bli tillsammans med någon. I dagsläget är det väl inget stort problem direkt, jag tycker det är ganska skönt att vara själv och slippa ta ansvar för och oroa mig över en annan människa på det sätt som jag gjorde. Men jag vill ju inte ha det såhär i all evighet. Men hur ska jag kunna lita på någon igen? Och varför skulle någon vilja bli tillsammans med ett labilt psykfall?


Kompisångest

Jag sitter och väntar på att en kompis ska komma hit, vi ska ha filmkväll hemma hos mig. Och det irriterar mig något vansinnigt att jag är nervös inför det. Jag är alltid nervös när jag ska träffa mina kompisar. Varför?! Liksom, mina närmaste vänner - varför är jag rädd för att träffa dem??? Jag vill ju träffa dem, jag tycker det är trevligt att träffa dem och jag känner mig trygg med dem. Så vad är problemet? Kanske handlar det om en rädsla att förlora dem, jag vet inte. Hur som helst är jag övertygad om att det kommer bli en trevlig kväll. Jag måste bara sluta vara så himla störd.

I skuggan

Det har varit så mycket fokus på anställningsintervjun den sista tiden, så andra saker har liksom kommit lite i skymundan. Men faktum är att jag pratat inför klassen två gånger den här veckan - och jag ska göra det två gånger igen nästa vecka! Det känns väldigt märkligt att jag kan glömma att nämna någonting sånt, att det kan passera i skuggan av något annat. Det som varit min stora skräck under så lång tid! Inte för att det går helt smärtfritt nuförtiden - absolut inte! - men jag tar mig igenom det, och jag överlever.

jscreationzs
(Foto: jscreationzs / FreeDigitalPhotos.net)


Framtiden väntar

Rekryteraren ringde nyss. Han var inte elak, han bara konstaterade faktum. Jag är ingen konsult. Jag är ingen säljare. Revisorsyrket är inget för mig. Jag skulle inte komma till min rätt i ett konsultbolag. Det fattar ju jag också, egentligen. Men det är inte kört för det, om man får tro rekryteraren. Han sa att jag absolut kan jobba med ekonomi, men att jag borde vara i en lugnare och inte så säljinriktad miljö, till exempel på ekonomiavdelningen på ett teknikföretag. Och det låter ju rimligt.

Jag känner mig faktiskt inte lika nedstämd längre, efter det här samtalet. Jag börjar nästan känna mig hoppfull. Det finns nog en plats för mig också i arbetslivet, även om inte just den här var för mig. Frågan är bara - var?

(Foto: jscreationzs / FreeDigitalPhotos.net)


Underbara syster

Dagen har inte varit nämnvärt bättre än gårdagen. Jag såg antagligen ut att vara på en begravning, snarare än på universitetet. Jag plågade mig igenom förmiddagens seminarium, och sen ville jag åka hem men jag tvingade mig själv att stanna kvar till eftermiddagsföreläsningen. Vad nu det skulle vara bra för. Det känns så totalt meningslöst att klara utbildningen, nu när jag vet att jag inte har någon chans att få jobb efteråt.

Evgeni Dinev
(Foto: Evgeni Dinev / FreeDigitalPhotos.net)

Rekryteraren ringde idag igen, men jag missade det. Efter mycket tvekan ringde jag upp, men då svarade inte han. Inte för att det spelar någon roll. Jag vet ju redan vad han tänker säga - att jag inte duger. Jag behöver inte få höra det en gång till.

På väg hem från busshållplatsen var det mörkt och regnigt och kallt. Och jag var hungrig och ledsen och trött. Jag gjorde två dumheter på hemvägen - sprang ut på vägen framför en bil och gick genom parken själv. Det är sånt jag gör när jag inte mår bra. Jag vet att det är farligt, men jag bryr mig liksom inte. Jag är avtrubbad, likgiltig. Allt är redan så hemskt, så lite mer elände skulle varken göra till eller från.

Men så kom jag hem. Och då var min syster här och hade städat, handlat och lagat mat till mig. Vi ska se på film och äta chips snart, och sen ska hon sova här. Egentligen borde jag plugga, men det kan jag göra imorgon förmiddag. Jag behöver en systerkväll.

Felixco
(Foto: Felixco, Inc. / FreeDigitalPhotos.net)


Show must go on

Jag släpade mig iväg till universitetet imorse, trots att jag egentligen ville stanna hemma med rullgardinen nerdragen och täcket över huvudet hela dagen.

På bussen lyssnar jag alltid på musik som passar min sinnesstämning, så imorse gick Green Day – Boulevard Of Broken Dreams - Single Album Version om och om igen på min mp3. Dagens seminarium livade inte upp mig nämnvärt, så det skulle ha blivit samma låt på hemvägen också. Men så fick jag sällskap av en klasskompis, och trots att jag är ett Socialt Missfoster (ett deprimerat sådant, dessutom) så lyckades jag konversera någorlunda normalt med henne under hemvägen.

Och nu sitter jag här och vill bara gå och lägga mig. Men imorgon är det seminarium igen, och jag måste förbereda mig inför det. Min grupp jobbade stenhårt igår, medan jag bara grät, tröstshoppade och tyckte synd om mig själv. Så idag är det min tur att bidra lite, känner jag.

Ärlighet leder ingenstans

Nu är intervjun över och jag sitter och gråter. "Jag ska vara ärlig mot dig, jag tror att du kan vara lite för blyg för det här yrket, men jag ska bolla det med mina uppdragsgivare så återkommer jag till dig under veckan." Vilket med största sannolikhet betyder att de inte är intresserade. Varför var jag så förbannat ärlig under intervjun?! Jag borde ha sagt att jag älskar kontakt med människor, att det är det bästa jag vet. Istället sa jag som det var, i alla fall nästan. Jag nämnde inget om social fobi, men det framgick nog tyvärr ändå. Fan fan fan fan fan fan fan!!!

Nedräkning

45 minuter tills rekryteraren ringer.

Jag. Är. Nervös.

Tvivel

Dagen har inte varit lika eländig som gårdagen. Jag har haft en djävulsk mensvärk, men det kan jag leva med. Hösten har helt trängt undan den antydan till vinter som fanns för några nätter sen - nu är det bara blött och grått och kallt och en massa ruttnande löv. Men det kan jag också leva med.

Matt Banks
(Foto: Matt Banks / FreeDigitalPhotos.net)

Jag kan inte säga att jag är sprudlande lycklig, men tillvaron känns helt okej ändå. Jag är nog mest stressad egentligen. Och nervös! Imorgon är det dags för intervju med rekryteraren från Stockholm. Går det bra så har jag ett toppenjobb i huvudstaden med start i januari. Det både lockar och skrämmer mig. Massor av dumma tankar poppar upp i huvudet; Vill jag verkligen jobba med det här? Vill jag verkligen flytta till Stockholm? Kommer jag att klara av det? Kommer jag att passa in? Ena stunden känns det helt självklart - och nästa stund drunknar jag i ett hav av tvivel.

Francesco Marino
(Foto: Francesco Marino / FreeDigitalPhotos.net)

Men det är väl som de säger; den som lever får se. Jag ska göra mitt bästa under intervjun i alla fall.


Inte min dag

Idag verkar inte vara min dag. :(

Jag hade en hemsk dröm inatt, att min älskade kisse blev kidnappad flera gånger av något psykogäng som ville sälja henne - de gick så långt att de tänkte klippa av henne örat för att man inte skulle kunna identifiera henne med hjälp av tatueringen. Jag var helt svettig när jag vaknade!

Och när jag loggade in på mejlen låg ett avslag på en sökt tjänst där och bara väntade på att få förpesta min dag ännu mer.

Och när jag av en slump gled in på min förra högskolas hemsida så såg den helt annorlunda ut, både den och skolan har tydligen genomgått en Extreme Makeover. Färgerna, formen, inriktningen, slogan, loggan - ALLT är utbytt. Så nu känner jag ännu mer än innan att jag inte hör hemma där längre. Det som var min fasta punkt i tillvaron under tre år känns nu helt främmande. Och det gör mig sorgsen.

Marcus74id
(Foto: Marcus74id / FreeDigitalPhotos.net)

Men när jag tänker efter är det nog inte så konstigt att jag känner såhär. Jag menar, kombinationen fullmåne och mens är ju inte direkt optimal. Jag tar mig nog upp över ytan snart. Hoppas jag.

Julglädje

Den första snön lade sig på marken inatt. Den är nästan borta nu - underbart är kort. De flesta verkar helt bedrövade över snön, men jag blev glad. Jag har mycket hellre ljus, fin snö och julstämning, än mörk, deppig, död höst.

graur codrin / FreeDigitalPhotos.net
(Foto: graur codrin / FreeDigitalPhotos.net)


Igenkännande

Jag blev både glad och ledsen på bussen imorse. Det var en tjej som satt och pratade med sin kompis och beskrev hur obehagligt hon tycker det är att hålla föredrag inför folk. Hon pratade om panikkänslorna som kommer precis innan, andningssvårigheter, rädsla för att göra bort sig med mera. En våg av igenkännande vällde in i mitt hjärta. Och jag blev glad över att inte känna mig så ensam om de här besvären. Men ledsen för hennes skull, eftersom jag vet hur jävla jobbigt det är.

16 minuter

Dagens stordåd är avklarat. Jag borde ha ringt till kundtjänsten för mitt bredband för flera veckor sen, men som vanligt när det är något obehagligt som hänger över mig så har jag skjutit upp det. Men nu är det i alla fall gjort. Och det var inte ett dugg farligt (förstås). Fick prata med en jättetrevlig kille som hjälpte mig och det tog bara 16 minuter. Och för dessa jäkla 16 minuter har jag gått och våndats i flera veckor! Jag är hopplös...

Jag ÄR smart!

Rekryteraren har ringt. Jag visade mig tydligen vara tillräckligt smart, så nu har jag fått göra ett test för att kolla min personlighet också. Resultatet på det får jag om en vecka, i samband med intervjun.

Olidlig väntan

Jag sitter och väntar på ett telefonsamtal som kommer att avgöra hela min framtid. Att säga att jag är nervös vore en grav underdrift.

Jag är smart...hoppas jag

Jag har precis gjort ett test för att min potentiella arbetsgivare ska kunna avgöra hur smart jag är. Jag var skitnervös vilket gjorde att jag inte kunde fokusera så bra på frågorna och det gick på tid och jag hann inte svara på alla frågor innan tiden gick ut. Men nu är det i alla fall gjort. Så nu ligger min framtid i rekryterarens händer. Bara att vänta och hoppas alltså. Tur att jag lagt av med ovanan att bita på naglarna, annars skulle det inte vara mycket kvar av dem när helgen är slut...


Nära-döden-upplevelse

Jag tror jag dör. I onsdags såg jag att jag hade ett missat samtal från ett stockholmsnummer. Jag tänkte inte så mycket på det då utan utgick ifrån att det var reklam. Men så kollade jag upp det, och det visade sig gå till en av mina drömarbetsgivare som jag skickat mitt CV till för några veckor sen. När jag dessutom kunde konstatera att det var en av deras rekryterare som ringt blev jag så nervös att jag mådde illa. Jag tänkte ringa upp igår, men det kom en del emellan (eller så sköt jag upp det med flit, jag vet inte). Men idag tog jag mod till mig och ringde. Först var det upptaget. Sen svarade en underbar människa som lät jätteintresserad och ställde några frågor och sa att han ville gå vidare med mig. Vi ska höras igen nästa vecka. Jag svimmar, jag spyr, jag dör.

Min dag

Det har verkligen varit min dag idag.

I förmiddags skickade jag iväg en spontanansökan till en tjänst via nätet - och en halvtimme senare blev jag uppringd av en rekryterare, som ville boka in en intervju med mig! :D

Under eftermiddagen fick jag veta mitt resultat för förra kursen. Föreläsaren nämnde igår att de flesta lyckats riktigt bra, att typ 90 % av klassen fått VG. Och självklart utgick jag ifrån att jag tillhörde de 10 % det gått åt helvete för. Men idag fick jag veta att jag tillhörde VG-gruppen. :D

Läkande sömn

Har precis vaknat upp efter åtta timmars tablettsömn och jag känner mig betydligt bättre än igår. Hoppas att det håller i sig.

Mörker

Det är riktigt mörkt nu. Jag känner mig så vilsen och vill bara gråta. Jag vet inte vem jag är, vad jag vill, vad jag kan, vad det är för mening med någonting.

Idag kom jag på mig själv med att fantisera om rakblad, för första gången på väldigt, väldigt länge. Jag har inte skurit mig på ett år och nio månader, och jag har verkligen ingen lust att börja igen - så det skrämde mig att tankarna dök upp.

Varför måste det vara såhär?! Egentligen har jag det ju hur bra som helst. Jag bor nära min familj igen, jag har världens underbaraste katt, jag går den utbildning jag vill (tror jag), jag har en jättefin lägenhet, jag har både kompisar och intressen.

Så vad är problemet? Jag vet inte. Ännu en sak jag inte vet.

Den vackra sidan av hösten

Förvånade mig själv när jag gick på stan med syrran idag. Jag tittade upp mot de gulnande trädkronorna i allén - och tyckte att det var vackert istället för hemskt. Solen letade sig ner genom lövverket och fick de gula löven att skina som guld. Det var allt annat än deprimerande!

Ide

Idag har det regnat hela dagen. Men istället för att passa på att plugga, gick jag och lade mig och sov i tre timmar på eftermiddagen. Jag och kissen kurade ihop oss på sängen och slocknade nästan omedelbart. Någon slags lightvariant på att gå i ide.

Framtidsångest

Hösten har verkligen fått mig i sitt våld nu. Det ser allmänt mörkt ut och jag skulle behöva gråta, men det kommer inga tårar.

Jag gick hemifrån med de vanliga grubblerierna över framtiden och ekonomin. I trapphuset möttes jag av en obehaglig lapp som meddelade att hyran kommer chockhöjas inom några månader. Precis vad jag behövde just nu.

Har precis kollat Arbetsförmedlingens lista över lediga jobb här i stan. För jag behöver verkligen ett extrajobb, dels för att klara privatekonomin och dels för att bli mer attraktiv för rekryterare. Men vem skulle vilja anställa mig? Och hur skulle jag hinna/orka med ett jobb utöver mina massiva studier?!

Jag vill bara lägga mig ner och sova fram till våren, för att sen väckas av en vänlig rekryterare som erbjuder mig ett jobb.


Varför?

Ängslan ligger och gnager i magen. Jag vet inte riktigt varför, men den är där likförbannat. Kanske är det börja-ny-kurs-nerverna som spökar. Jag ska iväg på första föreläsningen på nya kursen om några timmar. Men i så fall är det ju löjligt - det kommer att vara samma lärare, samma klass och till och med samma lokal som på förra kursen. Så varför skulle jag vara nervös för det?!

Det kan också vara det att jag ska till tandläkaren och eventuellt dra ut en visdomstand imorgon. Men jag har inte tandläkarskräck, jag tycker tvärtom att det är ganska roligt att gå till tandläkaren.

Troligare är nog att det är efter-mässan-ångest. Jag känner att jag inte gjorde särskilt bra ifrån mig under andra mässdagen, och det förtog lite av den succékänsla som första dagen lämnade efter sig. Och då sätter jag-kommer-aldrig-få-något-jobb-tankarna igång. Såklart.

Och så är det ju höst. Och det gör ju inte saken bättre.

Men annars? Annars mår jag ganska bra. Och jag tror nog att ängslan kommer att ha försvunnit till kvällen. Eller till imorgon.


Recept

Efter mycket runtringande, ångest och gråt har jag äntligen fått tag i en vänlig själ som skrev ett e-recept till mig. Han påstod i alla fall att han gjorde det. Men man vet ju aldrig med de där typerna...


Jag hatar psykvården!

För en stund sen ringde en kärring från vuxenpsyk här i stan och meddelade att de inte tänker skriva ut medicin till mig eftersom de aldrig har träffat mig tidigare. Jag förklarade att jag precis flyttat tillbaka hit från en annan del av Sverige och att jag fått beskedet att det visst var de som skulle skriva ut medicin till mig numera. Men det ville hon inte gå med på. Hon snäste att jag skulle ringa till vuxenpsyk i min förra hemstad och be dem skicka en remiss. Sen kunde vi diskutera saken.

Så jag ringde till mitt förra vuxenpsyk. Först inget svar. Sen jättelång väntetid. Sen fick jag prata med en människa som var jäkligt snabb på att koppla mig vidare. Sen kom jag till en människa som sa att det inte var henne jag skulle vända mig till så hon kopplade mig också vidare. Det gick fram en massa signaler och sen lades det på.

Så här sitter jag. Utan medicin. Jag hatar psykvården!