Årets sista dag

Jag fick ett mejl med rubriken "Kallelse till audition". Och blev fullkomligt skräckslagen. :bigeyes: Det är tillräckligt otäckt att VARA MED i en film, men att behöva kämpa i en extremt pressad situation för att få den chansen - det gör jag bara inte!

Jag drog en lättnadens suck när jag insåg att jag inte skulle kunna vara med i filmen i alla fall, på grund av praktiken. Visst kunde jag ha tackat nej ändå, men det kändes skönt att ha en verklig anledning att skylla på. :thumbup:

Jag väntar besked från Arbetsförnedringen på måndag om hur det blir med praktiken...men jag hoppas att det löser sig, på något sätt. För jag VILL verkligen praktisera på det här stället! Får väl avstå från studierna i två månader och leva på kranvatten eller gå till soc eller något, i värsta fall. Whatever.

Nu är det i alla fall nyårsafton och jag ska försöka att bara ha en trevlig kväll med släkten och inte tänka på allt jobbigt skit. Får se om jag orkar hålla mig vaken till tolvslaget dock. Vaknade redan halv fyra imorse och hade svårt att somna om eftersom jag bara låg och tänkte på allt krångel kring praktiken. Så jag ägnade en timme åt att skriva ett brev till JJ - något jag har tänkt göra i evigheter, men nu blev det äntligen av. :)

Detta blir troligen sista inlägget för 2011, så jag vill önska alla mina fina läsare ett GOTT NYTT ÅR!!!

Arbetsförnedringen

Julfirande på landet + Segt mobilt bredband + Fullspäckat schema = Extremt dålig blogguppdatering

Men nu är jag här i alla fall. Har en hel del att skriva, men det får vänta tills jag kommer hem. Här är i alla fall senaste nytt från Cirkus Arbetsförmedlingen...



De skiter alltså i att jag är funktionshindrad utan stirrar sig blinda på det faktum att jag är ung och fortsätter tjata om den jäkla Jobbgarantin för ungdomar. De skiter även i att jag har eget boende och inte kan leva på den tattiga ersättning jag skulle få om jag gick med i Jobbgarantin för ungdomar. JAG KAN INTE LEVA PÅ 3000-4000 KRONOR I MÅNADEN FÖR DÅ FÅR JAG VÄLJA MELLAN ATT SVÄLTA IHJÄL ELLER ATT STRUNTA I ATT BETALA HYRAN!!! Så jag måste fortsätta plugga parallellt med praktiken, för jag behöver studiemedlet. Dessutom - vad fan har Arbetsförnedringen med mina studier att göra?! Det är väl upp till mig vad jag ägnar mig åt på min fritid, utanför arbetstid. Om jag sköter min praktik som jag ska, vad fan gör det om jag distansstuderar på kvällar och helger?!

Jag blir så trött. De fattar verkligen INGENTING, de där idioterna!!! :(

Min osunda inställning till mat

Jag fattar inte varför man måste ÄTA så himla mycket under julen. Det är bara mat mat MAT hela jävla tiden. :S Man hinner ju inte ens bli hungrig innan det är dags att äta nästa gång.

Jag blir ÄCKLAD!!!

Efter julbordet i förrgår blev jag illamående. Jag skyndade ut i trädgården, för jag var övertygad om att jag skulle spy. :S Och jag stod och hulkade över blomrabatten en stund, men det kom inget. Om jag hade vågat skulle jag ha stoppat fingrarna i halsen. För jag ville verkligen inte ha all den där maten i mig.

Jag känner mig fet och äcklig i vanliga fall när jag har ätit - men efter julbordet, då var det rent HEMSKT!!! Jag stod nästan och grät där ute i trädgården, för att det kändes så hemskt...och för att min egen reaktion skrämde mig. Ska jag driva mig själv ner i anorexi- och bulimiträsket nu också, utöver all annan skit?! Det vill jag inte. :(

Tur att jag inte har vågen med mig hit (jag är hos mamma över julen). I vanliga fall väger jag mig flera gånger om dagen, men nu har jag inte kontrollerat vikten på flera dagar. Ska snart ut och gå en promenad runt byn dock. Och det kommer jag nog fortsätta med varenda dag medan jag är här.


God jul!

Jag och mitt rosa hår önskar alla mina läsare en GOD JUL!!! :D


Vi försökte bleka en slinga med både blonderingsmedel och klorin(!) innan vi hade i det rosa, men den förblev svart. Och det rosa fäste inte på det svarta. Så det är bara utväxten som är rosa än så länge. :P

En rosa tillvaro

Syrran och jag är hos kusin F. Vi ska julstäda och baka julgodis. Fast just nu lyssnar vi på Kent och färgar håret. :P Och på något sätt har jag låtit mig övertalas till att färga en ROSA slinga mitt i allt det svarta...! :bigeyes: Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot resultatet.

Igår kväll hände något annat som också känns lite märkligt. En viss person hörde av sig för första gången sedan augusti(!) och önskade god jul. Jag blev helt chockad. :bigeyes: Och förvirrad. :question: Men glad. :)


Dagens post

Paranoid som jag är undrar jag om brevbäraren läser min blogg och av ren hämnd vek julkorten på mitten innan hen stoppade in dem i brevinkastet idag. :O


Något sånär uträtade igen.

Jag fick även ett brev från Landstinget. Ingen julhälsning, utan en kallelse till Allergicentrum - på Alla hjärtans dag, av alla dagar. Jaja...det är en jäkla skitdag, så jag kan lika gärna tillbringa den på sjukhuset.


Nu tar jag jullov

Yes! Äntligen är sista uppgiften för året färdigskriven och inskickad. :D En analys av gamla pojkböcker - tur att jag redan avreagerat mig på skiten i ett tidigare blogginlägg, annars skulle nog inte analysen ha blivit fullt så saklig och svordomsfri som den blev nu. ;)

Och medan jag ägnat mig åt detta, har kameran legat på laddning. Så här kommer en "Efter"-bild på mina nymålade köksmöbler, om någon nu är intresserad...


It's all coming to an end...

Idag har jag haft mitt allra sista möte med jobbcoachen. Det känns lite konstigt, nästan sorgligt. :( Men vi är vänner på Facebook och hon har sagt att jag kan mejla till henne ibland om jag vill, så det ska nog gå bra.

Eftermiddagen har ägnats åt att måla möblerna en andra gång. :) Det blev fiiint, men jag har fortfarande inte orkat ladda kameran så jag kan inte visa hur fiiint. :P

Medan jag målade droppade en hel hög med julkort ner på hallmattan (eller, de fastnade i brevinkastet eftersom brevbäraren typ aldrig orkar peta in posten ordentligt). Himla trevligt, tycker jag. :thumbup: Och nu har det ju kommit en del snö också, så det börjar faktiskt nästan kännas som jul. Och det är ju bra, eftersom det är julafton på lördag. ;)

Taylor i Södertälje

Åååh, jag drömde om Taylor inatt!! :D Hon kom till Sverige (Södertälje av alla ställen) och hade ett uppträdande där, och jag fick vara en av hennes dansare. Och efteråt satt vi vid ett bord på scenen (vet inte var det kom ifrån riktigt) och pratade. Och sedan gick vi hem till henne (ja, hon hade tydligen ett hus i Södertälje också) och satt på köksgolvet och målade med vattenfärg.

Det mesta i drömmen var sjukt osannolikt (inser jag nu, i vaket tillstånd) men en sak var precis som vanligt...mina problem. :( På scenen var jag skräckslagen, fick blackout och gjorde fel flera gånger. Och när vi satt vid det där bordet var det nästan bara de andra (ja, det satt ett par tjejer till där) som pratade med Taylor, medan jag satt alldeles tyst och bara nickade och log precis som jag brukar. Likadant blev det när vi kom hem till Taylor - jag satt tyst och målade medan de andra gick på som kulsprutor i konversationen med Taylor.

Kan jag inte få vara normal, ens i mina drömmar?! Är det verkligen för mycket begärt?

Nåja. På många sätt var det i alla fall en väldigt trevlig dröm. :)


I see sparks fly whenever you smile...

Målarmästaren Malin

Nu ikväll har jag ÄNTLIGEN målat mina köksmöbler. :thumbup: De har stått utspridda på tidningspapper och bildat någon slags hinderbana i köket i bra många veckor nu (så länge att jag börjat vänja mig vid den begränsade framkomligheten och nästan glömt hur det var när man slapp göra diverse akrobatiska övningar för att komma fram till mikron). Men idag tänkte jag - de kan ju fan inte stå här tills NÄSTA ÅR! Och så tog jag äntligen tag i det.

Svarta, blev de (såklart). Och jag också, fläckvis. ;) Men kissen förblev vit, för jag stängde dörren om mig och möblerna (jag höll på att glömma det, men kom på det innan jag hann öppna färgburken).


En "Före"-bild. Har ingen "Efter"-bild, eftersom jag bara målat ett lager än så länge och dessutom inte orkat ladda digitalkameran...men det kommer kanske senare...om några veckor eller så. :P


Robinson kunde gott ha stannat på sin jäkla ö!

Jag har ägnat eftermiddagen och kvällen åt att tröska igenom världens i särklass tråkigaste bok (jag talar naturligtvis om Robinson Crusoe), för att sedan logga in på kurshemsidan och upptäcka ett meddelande från kursansvarig om att vi inte behöver ta med just den boken i analysen om vi inte vill. Och det kunde han inte ha talat om LITE tidigare?!


För trött för att ens orka bli riktigt förbannad.

Inte nog med att boken är värsta sömnpillret. Den hyllar dessutom typ alla genomruttna ideal som finns och har funnits. Det är helt i sin ordning att döda djur för sitt höga nöjes skull (som ett lejon som ligger och sover fridfullt på en strand som Robinson åker förbi i sin båt - den jäveln har inte ens tänkt gå i land där och lejonet har inte gjort minsta ansats till att vilja attackera båten, men ändå lyfter han geväret och skjuter det stackars oskyldiga djuret, bara-för-att) och människor som varken är kristna eller européer har typ inget människovärde överhuvudtaget (slavhandel är som vilken varuhandel som helst och alla som inte dyrkar Jesus ses som barbarer som kan säljas eller slaktas utan några som helst betänkligheter) och kvinnor verkar endast finnas till för männens skull (när Robinson återvänt till England skickar han en båtlast med kvinnor till sin ökoloni för att männen som numera bor där ska få hjälp i hushållet och någon att gifta sig med - kvinnorna behandlas precis som slavarna som vilka varor som helst).

Och detta är alltså en av världens mest spridda, översatta, omarbetade (i och för sig förståeligt att man inte vill läsa den vidriga originalupplagan), hyllade och älskade böcker. Fullständigt obegripligt.

Den innehöll dock två stycken som jag tyckte var riktigt bra (hör och häpna)...

Jag har sedermera ofta lagt märke till vilken motsägelsefull och oförnuftig varelse människan är, särskilt de unga. De blygs inte för att begå felsteg men de blygs för att göra bot, de skäms inte för sina handlingar, hur dåraktiga dessa än är, men de skäms för att rätta till misstagen.

Väntan på ett lidande är svårare än själva lidandet.

Detta var alltså de två vettigaste citaten ur boken. Så nu vet ni det. Det var välan snällt av mig att plocka ut dem, nu behöver ni själva inte läsa resten. ;)

Upp till bevis!

Det gick bra hos psykologen. :) Hon pressade mig inte (okej, lite grann, men inte så att det kändes för jobbigt) och jag blev inte ledsen - trots att vi pratade en hel del om L. Jag tog även upp det här med min never ending mens. Och hon tyckte att jag skulle prata med en av ungdomsmottagningens sjuksköterskor, så då gjorde jag det...

Sjuksköterskan frågade om det kunde vara så att jag är gravid. Jag sa att jag inte kunde vara det. Då frågade hon om jag använder preventivmedel. Jag sa att jag inte gör det. Då tittade hon på mig som om jag inte vore riktigt klok. Och hon fortsatte tjata om graviditet - tills jag upplyste henne om att jag är lesbisk. Då började hon prata om klamydia istället. Och jag gick motvilligt med på att göra ett klamydiatest.

Hoppas verkligen att testet är negativt. För om det är positivt, betyder det att L var otrogen mot mig medan vi var tillsammans. Och det skulle jag bara inte klara av. :bigeyes:


In case the test is positive...

Då var det dags igen...

Jag ska träffa min psykolog imorgon eftermiddag. Det känns sådär. Jag är nervös, eftersom vårt förra möte gick rakt åt helvete. :S Vet inte hur det kommer bli imorgon, hur hon kommer agera och hur jag kommer reagera. Jag är rädd att jag kommer börja gråta igen, och det vill jag inte. :bigeyes:

Men jag hoppas att det kommer gå bra. Jag har ju ett trumfkort på handen, nämligen att jag fått en praktikplats. Plus att jag faktiskt gjort hemläxan, att börja fylla i en livskompass över vad jag vill med mitt liv inom olika områden såsom kärlek, familj, arbete med mera. Förhoppningsvis kommer detta släta över katastrofmötet i måndags.

Ändrade planer

Jag har ändrat mitt svar på antagningsbeskedet inför våren...



Jag går ju redan en kurs med en studietakt på 50 % som kommer att fortsätta till våren...vilket skulle innebära att jag i vår, förutom heltidspraktiken, skulle ha en studietakt på 175 %. Och det känns lite mastigt faktiskt. Även för en studienarkoman som jag. Det får minsann räcka med 150 % studier och 100 % praktik. ;)

Vadå socialt missanpassad...

Var det dumt av mig att gå på stan lördagen tre veckor före jul, så är det väl rent efterblivet av mig att göra det idag när det bara är EN vecka kvar. :S Men det gjorde jag i alla fall i eftermiddags. Det var rent äckligt mycket folk. Överallt. Och antingen hade de så bråttom att jag höll på att bli nermejad, eller så sniglade de fram så långsamt att jag kände mig instängd och fångad och trodde att jag skulle få psykbryt. Det var svårt att andas och jag kände mig rädd. :bigeyes: Men jag klarade det, jag flydde inte. I och för sig irrade jag runt som om jag vore förvirrad och hade inte ro att stanna och titta på någonting riktigt ordentligt, men jag var där i alla fall.

Sedan mötte jag mamma (som varit och shoppat julklappar - det var i väntan på henne som jag irrade runt i galleriorna) och vi gick hem till syrran några timmar. Det var trevligt. :)

Väl hemma igen loggade jag in på Facebook (of course). Och möttes av en kärleksförklaring...



För det första är det en man (och jag är öppet lesbisk). För det andra känner vi inte varandra (vi är bara FB-vänner för spelens skull). Och för det tredje är jag ett psykfall som inte klarar av smicker/komplimanger/flörtande och blir helt stirrig av såna här meddelanden (fast det kan ju inte han veta förstås).

Jag har inte svarat, jag vet inte vad jag ska skriva. Första impulsen var att ta bort honom som vän (fast det har jag inte gjort...än). Nästa impuls var att skriva ett stramt svar på frågan hur jag mår och ignorera resten (men det gjorde jag inte heller). Hittills har jag inte gjort något alls (förutom blivit upprörd och skrivit ett blogginlägg alltså).

Änglabögar i drömlandet

Jag hade en väldigt märklig dröm inatt. Jag drömde att jag var helt förtvivlad och tänkte ta livet av mig. Tror att jag tänkte hoppa framför ett tåg eller något. :bigeyes: Men när jag satt där och grät och kände mig mer och mer beslutsam om att göra det, då kom Andreas Lundstedt förbi och sa att jag skulle följa med honom istället. Och så åkte vi hem till honom och satt på hans balkong och pratade. Men plötsligt var det inte Andreas Lundstedt längre, utan Gaymasen och hans pojkvän Pussen. Och vi pratade och skrattade. Och jag hade inga som helst planer på att ta livet av mig längre. Sedan vaknade jag.


Änglabögar?

Drömtydning, någon?! Varför drömmer jag att jag mår så himla dåligt, när tillvaron ser så ljus ut som den gör nu? Är det någon slags släppa-taget-om-det-som-varit-grej? Och vadan denna anstormning av bögar? Nog för att jag är lite av en faghag, men ändå... Och behovet av att bli omhändertagen...det är ju något jag känner mig väldigt splittrad till - å ena sidan vill jag ju kunna klara mig helt på egen hand, men å andra sidan vore det så himla skönt om någon bara lade armen om mig och sa "oroa dig inte, jag ordnar det här". Kanske är det rädslan för att släppa taget om allt det trygga och invanda och ge sig ut i stora otäcka världen som gör sig påmind.

Ja, jag vet inte. Märkligt var det i alla fall. Och jag tar gärna emot fler tolkningsförslag. :P

Bloody Malin

Nog för att jag gillar vampyrer och sånt...men nu tycker jag faktiskt att det har blivit lite väl mycket blod på sista tiden. För nu har jag haft mens i en hel jäkla MÅNAD! Det har varit några blodfria dagar här och där (sammanlagt 10 dagar), men annars har jag blött konstant sedan den 17 november. :O Det känns inte riktigt normalt. Och om det ska fortsätta såhär måste jag väl snart ha en blodtransfusion! :S För helvete, sluta blöda nu!! Snälla.


Jag är faktiskt inte så himla blodtörstig...jag lovar!

De vill ha mig!!



Jag befinner mig i chocktillstånd. Hela dagen har jag gått och väntat på besked efter intervjun jag var på i förrgår...och nu kom det! :D Och det är bara för bra för att vara sant. Jag börjar nästan gråta.

Herregud! Jag ska få börja praktisera som revisorsassistent. På ett jättemysigt kontor med trevliga människor. Och vem vet, det kanske till och med övergår i anställning sedan!

Jag är mållös. Det hela känns förbannat overkligt. Men på ett bra sätt.


Detta fordrar en triumfsång.

Att klara av saker

"Hej, jag skulle vilja ha en utgåva av Robinson Crusoe som inte är förkortad eller omarbetad."

Jag repeterade denna mening inne i huvudet om och om igen på vägen till biblioteket förut - och i kön till informationsdisken. Jag var nervös, fick svårt att andas, fick blackout och glömde bort vad jag skulle säga trots att jag upprepade det hela tiden som ett mantra. Jag övervägde att gå därifrån, men det var inte så mycket folk så det skulle ju märkas - och de skulle säkert tycka det var konstigt att jag stod i kö en lång stund och sedan bara gick därifrån.

Så jag stod kvar. Och när det blev min tur satte jag mig på stolen vid informationsdisken och sa jag "Hej, jag skulle vilja ha en utgåva av Robinson Crusoe som inte är förkortad eller omarbetad" helt utan problem och fick det till och med att låta ganska naturligt och inte alls som något jag tränat på i typ 20 minuter. Och bibliotekarien var jättetrevlig och småpratade med mig medan hon sökte i databasen. Och hon lade in en beställning och jag log och tackade så mycket för hjälpen.

Jag är så stolt över mig själv. :D

Kränkningar och konflikter

Igår morse hade jag mitt näst sista möte med jobbcoachen. Förutom miraklet med den lyckade intervjun, pratade vi om kränkningar och konflikter. Vi gick bland annat igenom en konflikt som berört mig väldigt illa i år.


Vi gjorde en modell över situationen, utifrån Kränkta människor samarbetar inte.

Jag kunde konstatera att jag fortfarande befinner mig i hämndstadiet. Jag känner mig arg, ledsen, sårad, irriterad, besviken - trots att det gått ett tag nu. Jag har en vag uppfattning om vad som skulle kunna få mig att gå vidare till nästa steg, men det känns ganska osannolikt att det kommer bli så.

Coachen bad mig rita av min vänsterhand på två olika papper och därigenom åskådliggöra två olika sätt att hantera konflikter på.


Negativt vs. positivt sätt att hantera konflikter på, utifrån Dubbelstjärnan.

Jag insåg att det som fått hela situationen att gå åt helvete är att jag och personen ifråga utgått ifrån "klanderhanden". Man löser inga konflikter genom anklagelser och attacker. Det blir bara ännu mer infekterat. Och det är tyvärr så det har blivit. :(

Men vad jag skulle önska...det är att vi kunde vara snälla emot varandra, att vi kunde ha roligt och prata med varandra som förr. Fast jag vet inte riktigt om jag har "tilltrosfingret" med mig...för det känns som en utopi...och en del av mig säger dessutom att det är bäst att låta det vara som det är och bara försöka släppa det. Så jag vet inte.

Hur som helst tror jag att jag kan ha en bättre beredskap för att hantera framtida konflikter i alla fall. Alltid något.

Let it snow!

Herregud, det har snöat nu på morgonen! Det har faktiskt SNÖAT!!! Jag blev helt chockad. Men jag hade faktiskt tillräckligt med sinnesnärvaro för att gå ut i porten och skaffa bildbevis...



Nu har det dock slutat snöa. Och marken hann inte ens bli helt täckt. :P

Det blir nog jul i år också

Idag har syrran och jag varit riktigt juliga. :)

Vi har shoppat saker till paketleken (som vi har istället för traditionella julklappar i vår släkt sedan några år tillbaka)...



...och så har vi bakat saffransbullar...



...och lyssnat på Taylors julskiva.



Julstämningen börjar infinna sig även hos mig. :) Även om det känns lite märkligt att gräsmattan är grön och det är så varmt att man kan gå ut i kavaj och converse istället för vinterjacka och stövlar. :P Men egentligen är det bara skönt att slippa frysa och pulsa fram i smutsiga snödrivor. Jag kommer ihåg förra hösten/vintern, hur mycket jag frös och hur trött och olycklig jag var (fast det berodde ju inte främst på vädret förstås)... Den här vintern är mycket bättre. :thumbup:

Uppmärksamhet

Av förklarliga skäl kände jag mig väldigt glad när jag vaknade imorse (jag kan fortfarande inte fatta att det gick så himla bra på intervjun igår). Och glädjekänslan förstärktes ytterligare när jag satte mig vid datorn och loggade in på nätet. Videon vi gjorde till Taylors födelsedag har blivit uppmärksammad i USA! :D De har pratat om den på radion och allting. Fattas bara att Taylor själv uppmärksammar den...då kommer jag svimma på riktigt!


Jag är ju bara med ett par sekunder...men det känns läskigt...och spännande...och hur kul som helst. :)

Är det sant? Är det verkligen sant?!


Jag vill, jag kan och jag vågar.

Precis hemkommen från intervjun. Som ni kanske förstår av bilden gick det över förväntan. Det gick faktiskt skitbra! :D

Jag fick träffa chefen (det var honom jag ringde och väckte imorse) och han berättade lite om verksamheten och visade mig runt. Han lovade ingenting, han sa att han skulle hålla ett möte med personalen senare i veckan och prata om mig och sedan höra av sig till mig efter det. Men han sa att de hade behov av mer folk och han frågade när jag kunde börja och berättade vilka arbetsuppgifter jag skulle få och jag fick till och med se rummet som kanske kommer bli mitt och när han presenterade mig för personalen fick han det att låta som att det redan var klappat och klart att jag skulle börja där. Så det känns verkligen hoppfullt.

Jag dansade ut genom porten och fånflinade hela vägen hem och började näsan gråta av lycka. Herregud, jag kanske ska få bli revisorsassistent trots allt! Kan knappt fatta det. Det kanske finns en plats i arbetslivet även för mig. Och jag hoppas att den finns på det här stället, för det kändes verkligen helt rätt när jag var där. Jättemysiga lokaler, jättetrevliga människor, jätteintressanta arbetsuppgifter. Åååh, jag vill börja jobba där NU!!!


Morgonduktiga Malin

Jag gjorde det! Jag ringde upp ägaren till en av redovisningsbyråerna jag mejlade igår! :thumbup: Han som skrev att jag skulle kontakta honom och boka in ett möte. Och nu har vi bokat in ett möte. I eftermiddag! Fatta, IDAG!!! :bigeyes:

Stackaren låg och sov. :tired: Jag, som har varit uppe sedan sex, tycker ju inte att det är för tidigt att ringa strax före nio...men vilken tur att jag inte ringde redan vid åttatiden, som jag hade tänkt! :O

Han lät inte överdrivet positiv. :S Men det kan ju bero på att jag väckte honom kanske. :P Vi får se i eftermiddag...

Lussekatter och stjärnor

Jag, som har varit helt off vad gäller den stundande julen, fick idag plötsligt för mig att jag skulle skriva julkort. Söta syster var på stan just då och köpte med sig julfrimärken och kort innan hon kom hit för luciafika. Så nu är årets julkort skrivna och nerstoppade i postens lilla julkortspåse. :thumbup:


Min egen lilla lussekatt. Hon "hjälpte till" med julkortsskrivandet genom att gömma pennorna under mattan och trampa och slicka på korten.

I förmiddags var jag hos min jobbcoach för första gången på typ evigheter. Jag kände mig lite låg när jag kom dit, men när jag gick därifrån kändes det jättebra. Vi diskuterade bland annat det som kom upp hos psykologen igår, om yttre krav kontra inre motivation gällande mitt jobbsökande. Och jag fick låna en bok som jag ska läsa till vårt nästa möte.


Vi tittade på problemet "Malin har inget jobb" utifrån Dubbelstjärnan.

Under eftermiddagen har jag mejlat till en massa små redovisningsbyråer här i stan och frågat om jag får praktisera där. De flesta har inte svarat än, några stycken har svarat nej - och en har svarat att jag ska kontakta honom så att vi kan boka in ett möte. :bigeyes: Roligt, läskigt, spännande... (Fortsättning följer.)

Sankta Taylor

Tack, alla söta ni som kommenterade förra inlägget. All kärlek till er.

Igår eftermiddag drog jag ner rullgardinen, tog en varm dusch, stängde av mobilen och kröp ner i sängen med kissen och en bra bok. Och sedan sov jag (på tablett) hela natten. Så nu känns det åtminstone lite bättre.

Jag har bestämt mig för att fortsätta gå till psykologen. Och jag ska försöka hitta och fokusera på sånt som JAG verkligen skulle vilja göra om jag inte hade det här jäkla monstret inom mig. Inte sånt som omgivningen och samhället i övrigt vill att jag ska göra. Kan inte komma på riktigt vad just nu, men ska verkligen fundera på det.

Okej. Enough of the heavy. Idag är det den 13 december. Som vi alla vet är det en mycket speciell dag. Det är ju Taylors födelsedag! :D Och förra veckan gick jag emot mitt inre monster och poserade för en bild som jag skickade in till ett videoprojekt som Taylor Swift Sweden gjort för att hylla födelsedagsbarnet...



Hjärtat höll på att stanna i bröstet på mig när jag tittade på det färdiga videoresultatet och insåg att de faktiskt tagit med min bild. En video med min bild i ligger uppe på YouTube!!! :bigeyes: Mitt inre monster höll på att få spel. "Tänk om någon tänker/tycker/säger något elakt om din idé/ditt utseende/ditt Taylor-intresse/något-annat-som-du-kommer-ta-åt-dig-oproportionerligt-mycket-av." Men nu får monstret faktiskt hålla käften. Videon finns på YouTube, and there's nothing you can do about it.


Jag klarar ingenting!



Jag har varit hos psykologen och gråtit. ;( En jävla dålig ovana jag har börjat med. Jag gråter typ aldrig numera, förutom hos just psykologen - där gråter jag var och varannan gång. :bigeyes:

Hon ifrågasatte om jag verkligen är tillräckligt motiverad för att arbeta med min sociala fobi, eftersom jag anpassat mig efter mina problem i så hög grad att jag lyckas leva ett på många sätt väldigt bra och bekvämt liv som det är. Det som gör att jag verkligen vill åstadkomma en förändring nu är ju främst att jag måste skaffa ett jobb inom det närmaste halvåret för att kunna börja betala av mina studieskulder och slippa leva på soc. Men det är ju ett yttre krav, ingen inre motivation. Jag har inte tänkt på att det är en jäkla skillnad där, men det gjorde psykologen klart för mig idag.

Hon sa också att hon upplever det som att jag låser mig totalt när vi försöker arbeta med mina problem, att hon blir någon slags elaking som försöker pressa och tvinga mig till sånt som bara ger mig ångest och gör mig ledsen. För jag blir ju bara tyst och slutar andas och börjar gråta när hon försöker hjälpa mig. Jag klarar inte av rollspel, jag klarar inte av att analysera jobbiga situationer utan att bli ledsen, jag kan inte ge några bra svar på hennes frågor när jag känner mig pressad.

När hon kom in på det här började jag gråta ännu mer. ;( För då kom skuldkänslorna. Det känns som om jag inte borde gå dit mer, att jag bara förstör hennes dag och skapar en obehaglig situation för henne genom att komma dit och gråta. Det står säkert jättemånga i kö för att få börja gå och prata hos henne, folk som inte är alls lika besvärliga och jobbiga att ha att göra med. Jag kanske borde lämna min plats åt någon av dem...

När får du ångest och hur mycket?

Jag ska till min psykolog i eftermiddag och hon har gett mig i läxa att upprätta min ångesthierarki till dess. Så här kommer den...



Nu har jag säkert glömt någonting, det är ju så himla mycket jag är rädd för. Det är också himla svårt att bedöma HUR rädd jag är för olika situationer, men jag har försökt göra en bedömning mellan ångestnivåerna 1-100 ovan.

Julpyssel

Igår var det julpyssel hos mamma och hennes karl hela eftermiddagen och kvällen. Nio personer och en hund. Stojigt och stimmigt och lite tjafsigt blev det. Jag fick ont i huvudet och behövde dra mig undan lite då och då. Jag är inte van vid så mycket liv och rörelse, så jag blev jättetrött av att vara mitt i allt detta.

Men det var trevligt, det var det faktiskt. Jag tycker om att träffa släkten. Och jag kom faktiskt nästan i så pass mycket julstämning att jag började längta efter att rota fram jullådan som står längst in i källarförrådet. Hittills har jag bara orkat sätta upp en ljusstake i fönstret. That's it. Men igår tänkte jag att det skulle vara trevligt med lite tomtar och annat pynt också. Får se om jag kommer mig för att leta fram det innan julen är över...


Kusinernas alster. (Foto: Ninemile)

Problematiskt paraply

Jag håller faktiskt fortfarande löftet jag gav min psykolog i måndags om att börja gå långpromenader. Idag gick jag samma runda som i måndags eftermiddag. Det var grått och regnigt...men skönt.

Men det här med paraplyer...det är ett verkligt problem för mig. Jag har i princip alltid med mig ett i väskan (ja, min väska är jättestor). Men ska jag eller ska jag inte fälla upp det? Om jag inte ser någon annan i närheten med paraply så känner jag mig jättedum om jag ska vara den enda som har paraply. Och om det inte regnar så mycket, bara lite grann, då känns det också dumt.

Idag var det sådär jobbigt. Det skiftade mellan att regna massor, lite grann och inget alls. Och det var nästan ingen annan på stan som hade paraply. Och då ville ju inte jag springa runt där som en annan Mary Poppins... Så jag fällde upp och fällde ihop paraplyet typ hela tiden. Gick och höll det hopfällt i handen när det duggregnade. För det kändes onödigt att fälla upp det då, när det regnade så lite och ingen annan hade paraply. Men samtidigt kändes det jättedumt att gå och hålla regnskyddet i handen till ingen nytta när det de facto regnade.

Ja, ni fattar (eller, det kanske ni inte gör, men ändå). Jag bryr mig alldeles för mycket om vad andra tycker och tänker. Önskar jag kunde sluta med det.

Den dag har kommit som vi alla har väntat på...



Flaggorna vajar runtom i landet. För idag är det den 10 december. Det är min namnsdag. Det är mormors och morfars femtiosjätte bröllopsdag. Det är dagen för årets andra månförmörkelse. Ja, och så är det visst Nobeldagen också. ;)

Detta firar jag med att tillbringa morgonen och förmiddagen i tvättstugan. :P

Det blir en bra vår

Antagningsbeskedet till vårens kurser har kommit...



Yeeeeees!!! :D


"I used to be a cutter...but that was before I met God"

Det har visst blivit lite dåligt med uppdateringen på sista tiden. Jag är hos kusin F sedan i förrgår. Kommer hem till kvällen. Bara så ni vet.

Såg på en jättebra film igår. Om mobbning, självmord, självskadebeteende och (tyvärr) religion. To Save A Life hette den och den var väldigt gripande. Fast jag störde mig rätt mycket på hela hej-jag-blev-plötsligt-religiös-och-började-vara-snäll-mot-mobboffren-och-förhindrade-att-de-tog-livet-av-sig-grejen. Som om man skulle behöva bli kristen för att inse att mobbning är skit och att varje liv är värdefullt. Och som om religion vore svaret på all världens elände (när det i själva verket ofta är precis tvärtom). Men annars var det en bra film. Väldigt bra.


Vad är det som går och går...?

Jag var hos min psykolog imorse. Och som jag befarat bad hon mig att läsa upp sammanfattningen av min roman. :bigeyes: Jag vägrade. Jag tittade på texten, på hur jäkla lång den var...och jag tänkte på hur sårbar jag brukar känna mig när jag låter någon annan ta del av det jag skrivit...och jag klarade bara inte av att läsa upp denna ynka lilla A4-sidessammanfattning. :S Det gick bara inte.

Hon tvingade mig inte, tack och lov. Men hon fick mig att lova att försöka läsa den för henne vid något senare tillfälle. Hon fick mig även att lova att jag ska börja gå långpromenader och äta ordentligt och en del annat som jag vet vore bra för mig men ändå inte gör. Så efter mötet tog jag syrran med mig och gick en promenad på säkert flera kilometer. :thumbup: Och sedan gick vi och shoppade. ;)

Nu är jag helt slut. Sängen nästa, tror jag. :tired:

Det krävs inte mycket för att göra mig glad

Igår blev jag helt lyrisk över att grannen som tvättat före mig hade bemödat sig med att ta bort luddet ur torktumlarfiltret. Idag blev jag alldeles till mig av att någon lämnat en positiv kommentar till min YouTube-video. Det krävs verkligen inte mycket för att göra mig glad. Å andra sidan krävs det heller inte mycket för att göra mig ledsen, så det jämnar väl ut sig i längden. :P


Åååh, min första YouTube-kommentar! Och den är positiv! :D

Bland tomtar och folk

Jag gick en runda på stan förut. En lördag tre veckor innan jul. Dålig idé, måste jag säga. :S Det var sjukt mycket folk. Och tomtar! Och musik och marknadsstånd och liv och rörelse.

Det var jobbigt. Men jag klarade det. :thumbup: Jag köpte till och med ett nattlinne...


Dagens inköp.

Men jag gick inte i så många affärer som jag hade tänkt. Och jag gick inte så länge heller. Och nu, nästan två timmar efter att jag kommit hem igen, är jag fortfarande jättetrött. Verkligen helt slut. :tired:

Det tar så himla mycket på mina krafter att vara ute bland folk. Jag försökte förklara det för mamma förut, men hon förstod inte riktigt. "Vad är det du är rädd för, vad tror du ska hända, vad skulle människorna kunna göra dig?" Jag hade inget logiskt svar. För det är ingen logisk rädsla. Men den finns där lik förbannat.

50 000 ord

Ladies and gentlemen, min roman har nu ikväll passerat 50 000 ord. :D Enligt amerikanska mått mätt kan den alltså faktiskt kallas en roman nu. Och det är ju bra, eftersom den utspelar sig i USA. ;)


En av inspirationslåtarna jag lyssnar på medan jag skriver.

Min psykolog frågade mig i måndags vad romanen handlar om. Och jag kunde inte svara. Fatta - 50 000 ord, nästan 200 sidor...och jag kan inte ens säga vad den handlar om! :S Så hon gav mig i läxa att skriva ner en sammanfattning av den...och det har jag gjort. Det var svårt, men det gick. Det värsta är att jag misstänker att hon tänker tvinga mig att läsa upp sammanfattningen för henne nästa vecka, i äkta KBT-anda...för att jag bara skulle behöva lämna över den till henne och att hon sedan skulle läsa den själv - så lätt tror jag inte att jag kommer undan.

Men jag ska väl kunna fixa det också, antar jag. Syrran har varit här idag, och vi läste högt för varandra ur gamla sagoböcker som ingår i kurslitteraturen på min litteraturvetenskapskurs. Och det var ju inte alls läskigt, bara roligt - vi skrattade så att vi nästan grät emellanåt. Önskar att jag kunde känna något liknande hos psykologen nästa vecka. Men jag vet att jag inte kommer göra det. För det kommer ju vara en åhörare jag inte känner mig lika trygg med, och det kommer vara en text som jag inte har alls lika stor distans till. Men jag ska försöka genomföra det ändå, det ska jag verkligen.

Musikaliskt mästerverk...eller något ditåt

Herregud, vad gör jag uppe såhär dags?! :S Det är många timmar sedan jag tog sömntablett och jag har sovit gott fram tills nu. Men nu vaknade jag. Och dumt nog satte jag mig vid datorn - jag känner mig lite smålullig av tabletten fortfarande och måste verkligen anstränga mig för att träffa rätt tangenter. :O Men nu när jag är vaken vill jag passa på att dela med mig av en musikvideo jag gjorde igår (och som tog typ halva natten, ja typ fram till nu, att ladda upp). Jag äger ingen av rättigheterna bla bla bla, men jag hoppas att folk tycker om den och låter den ligga kvar på YouTube ändå. Har aldrig gjort någon video förut och det kanske märks för den blev inte riktigt så perfekt som jag ville ha den...men det var kul att göra den i alla fall...fast det tog typ halva dagen igår. :P



Nu ska jag gå och lägga mig igen. God natt!


Daisy och jag

Jag håller på och läser igenom gamla flickböcker, och igår kväll kom jag fram till ett kapitel i Skolflickor av Jeanna Oterdahl (1924) med hög igenkännighetsfaktor...


Daisy hade svårt att följa med. [...] Hon var visst inte obegåvad. Hon passade bara inte för skolplugg. Om någon kom över henne med en alltför hastig fråga, kunde hon bli fullkomligt vettskrämd. Då stod det totalt stilla, och hon var i stånd att svara rakt uppåt väggarna. [...] Men Daisy var i hög grad oberäknelig. Om hon var ledsen, över vad det vara månde, om hon kände sig det ringaste skrämd, var det som förgjort.

Så är det. Precis så. Så blev det på anställningsintervjun i måndags, och så blir det alla gånger när ångesten får mig i sitt grepp. Då blir det helt tomt i huvudet, oavsett hur väl förberedd jag är eller hur väl jag egentligen vet svaret på det som efterfrågas. Det är bara borta. :(