Sjukdom och konståkning
Känner mig helt slut och har förmodligen feber. Har sovit och vilat större delen av dagen. Förutom några timmar på eftermiddagen, då jag masade mig iväg till kontoret för att jobba lite. Ingen jättebra idé, men jag var tvungen för jag hade viktiga saker att göra som inte kunde vänta. Men det var jobbigt att stå upp, till och med att sitta upp. Så det var skönt att komma hem och få krypa ner i sängen igen. Tvivlar på att det blir något jobbande imorgon. Och sedan är det ju helg, och då får jag ju chansen att vila ordentligt så att jag förhoppningsvis är pigg och frisk och taggad för att påbörja en ny vecka på måndag. 
Har kollat en hel del på konståkning under min vakna tid de sista dagarna. Inte VM-sändningarna från Boston dock, de går på så muppiga tider och så muppiga kanaler. Tiderna är väl inte mycket att göra åt, men kanalerna...det känns verkligen hur underprioriterat det är med konståkning. Någon sändning körs på TV4 Play, någon på TV4 Sport, någon på TV12 och så vidare. Vem förutom de absoluta entusiasterna förväntas orka pussla ihop det här tittandet?! Jag pallar det definitivt inte, så jag kollar på gamla klipp på YouTube istället.
Några kommentarer om...
Först chock, sedan glädje. Han vill tillbaka till sin ursprungliga musik- och scenstil och det ställer jag mig helt bakom. Älskade den där pojken i klänning som dök upp i Sverige för några år sedan...men tiden i Sverige har förändrat honom, jag har inte riktigt gillat hans senaste produktioner (bortsett från den fina julskivan). Det har blivit så hårt...och den tramsiga Zlatan-låten ska vi inte ens tala om. WTF, liksom. Så jag är väldigt väldigt VÄLDIGT glad över att han nu tänker söka sig tillbaka till sitt tidigare artisteri. Fram med klänningen, sötis! 😍
...att jag gjorde någon mycket glad igår.
Det satt en ny kvinna utanför matbutiken, alltså inte den jag fått en vana att lämna 20-lappar till. På vägen ut ur butiken stannade jag ändå och räckte henne en tjuga, för jag tyckte att hon såg så snäll och olycklig ut. Hon sken upp som en sol, kramade min hand och sa "thank you, thank you so much!" flera gånger om. Jag var verkligen inte beredd på en så stark reaktion, så jag blev rätt överrumplad. Men gick därifrån med en fin, om än lite förvirrad, känsla i magen.
...att posten lanserat ett nytt frimärke i form av en regnbågsflagga.
Yeeeees!!! 😄💖 Så himla fint. Jag blir så glad.
...att jag fortfarande är vaken.
WTF, lägg ifrån dig dutten och slut de små blå - omedelbart! 😴
Sjuk
Fan också. Nu har jag gått och blivit sjuk. 😷 Kände mig hängig och helt väck imorse, fick ingenting gjort på jobbet så jag gick hem efter några timmar. Kröp ner i sängen och somnade, trodde att jag skulle må bättre sedan men jag känner mig bara ännu mer risig nu. Så det blir inga Pride-möten ikväll. Det är bara att hoppas att jag är tillräckligt pigg för att gå och jobba imorgon, jag har varken tid eller lust att ligga hemma och sova hela dagarna på det här viset! 
Påskhelgen
Det känns som om jag inte bloggat på jättelänge, men det var ju faktiskt så sent som i förrgår. Hade finbesök av Livrädd i fredags, vi lade pärlplattor och gick på bio och såg Suffragette - en väldigt bra, väldigt tragisk och väldigt manshatartendenstriggande film. "Visste inte om jag skulle våga ta med dig på den faktiskt", sa Livrädd utanför biografen efteråt när jag vrålade och hoppade upp och ner av ilska över det vidriga patriarkatet. Men det är en väldigt viktig film...så SE DEN, för allt i världen!!! 
Igår hade vi i familjen ett kombinerat påsk- och födelsedagsfirande hos och för mamma. Vi åt god mat och pratade och spelade spel. 😊 Jag var lite slö med fotandet, men en matbild blev det visst i alla fall...
Mammas mat är alltid bäst. 👍
Idag har jag tvättat, diskat, sytt på regnbågsklänningen, plöjt igenom halva fjärde säsongen av Queer as Folk, bakat scones...och funderat väldigt väldigt VÄLDIGT mycket över hur jag ska formulera mig i ett visst viktigt mejl jag har att skriva. ❤
Får skriva det imorgon, jag är för trött nu. Imorgon ska jag även jobba och hålla på med en del Pride-grejer. Det blir nog bra. ☺ Natti!
Uppspeedat tempo
"Idag ska vi göra samma pass som vi gjorde förra gången", sa ledaren i början av gårdagens yogapass. Och jag började genast jämra mig och berättade om att jag inte kunnat gå på hela helgen efter det. Ledaren skrattade igenkännande och sa att jag inte skulle gå in lika hårt för övningarna den här gången och att ett pass dessutom brukar kännas lättare andra gången än första. Så jag tog det lite lugnare, och än så länge har jag inte börjat känna av den helvetiska värken från förra helgen.
I förrgår var det Pride-möten ända från att jag slutade jobba till en bit in på kvällen. Jag var helt slut när jag kom hem, och hade en hemsk huvudvärk. Hade ju varit igång i tolv timmar då och träffat en massa olika människor under dagen. Utmattningen var ett faktum. Men det känns väldigt bra med Pride, vi kommer verkligen framåt i planeringen inför festivalen och det är jätteroligt. Vi har en spännande marknadsföringskampanj på gång också. Det kommer att bli epic!
Igår fick jag även ett mejl från ett universitet. Jag hade ju blivit reservplacerad till en kurs som går under andra halvan av vårterminen...men nu har jag blivit antagen! Helvete också. Kursen börjar redan nästa vecka, jag har inte ens skaffat någon kurslitteratur än, jag hade helt ställt in mig på att få lite studieuppehåll nu under den mest hektiska tiden på jobbet...men hur ska jag kunna tacka nej när jag blir antagen till en kurs om japansk kultur?! Det går bara inte. Så...det är väl bara att köra på.
Men inte idag. Idag ska jag koppla av och leka med Livrädd. :-)
Faith in humanity lost...again!
Alltså, nej. Bara...NEJ! Fram till nu var jag lyckligt ovetande om vad som hänt idag. Har jobbat hårt hela dagen och när jag kom hem satte jag mig och kollade på Insidan ut (och grät på exakt samma ställe som när jag såg den på bio). Och sedan satte jag mig vid datorn för att mejla och blogga lite och kolla igenom uppsatsen en sista gång innan jag skickar in den. Och då slår nyheten ner som en bomb (ursäkta uttrycket, inte roligt). Det har varit terrordåd i Bryssel idag.
Faaaaaan!!! Alltså, jag orkar inte. Jag orkar fan inte med att världen är så jävla sjuk! Varför måste det hända sådana här saker?! Fattar inte var all denna ondska kommer ifrån. Det är så jävla hemskt och vidrigt och ONÖDIGT. Fan, lägg av! Bara lägg av.
Ode till min tro på mänskligheten - något säger mig att du blir borta en lång lång tid...
"Varför måste vi döda varandra?"
Vårens första blommor
Blev så himla glad när jag fick syn på dem på lunchen. Jippi! 😄
Stillasittande helg
Har fortfarande väldigt ont i vaderna, så jag har inte tagit mig utanför dörren på hela helgen. Har maratontittat på tredje säsongen av Queer as Folk och skrivit på min uppsats om Japans historia. Båda är nästan klara nu. ☺👍 Men nu orkar jag inte mer idag, nu måste jag faktiskt sova. Natti!
Let's talk about sex (or the lack of it)
(Ja, jag har tagit min sömntablett och hämningarna börjar släppa. Jag lär ångra det imorgon, men nu kör vi...)
Okej. Månadens brunstperiod är över, mensen har kommit och jag är tillbaka i mitt asexuella normaltillstånd.
Tror faktiskt inte att det enbart handlar om att jag gått på Sertralin/Zoloft/Oralin mer eller mindre konstant sedan jag var 18. Tror heller inte att det helt och hållet kan förklaras genom min sociala fobi. Eller att jag är rädd för att bli sviken igen.
Visst spelar säkert allt det där in (ganska mycket). Men det är liksom inte allt. Nej...jag är helt enkelt inte intresserad. Och det är okej. Det är helt okej.
Vet ni vad en av mina tidigaste sexuella fantasier var? (Content Warning!) Att bli våldtagen medan jag sov. Helt sjukt, jag vet. Men nu förstår jag det. För jag ville inte ha sex, men trodde att det var något som en "måste" ha förr eller senare, så jag tänkte väl att det bästa vore att få det överstökat medan jag inte var vid medvetande, så att jag slapp uppleva det. Eller något sådant, jag vet inte exakt hur jag resonerade - geez, jag var jätteung, tror inte ens att jag hunnit bli tonåring än! Hjärnan var uppenbarligen inte helt färdigutvecklad...
Tänk att vi så tidigt lär oss att sex är så himla viktigt, i det närmaste obligatoriskt. Det är sjukt. Det är fan sjukt! Och vi slutar aldrig matas med den här bilden. Men jag har aldrig fattat den stora grejen med det. Varför är det så himla centralt i samhället, varför kretsar så mycket kring det?
Jag minns mycket väl min första kyss. Det var en väldigt stark och känslomässigt omvälvande upplevelse. Jag vet exakt vilket datum det hände, var jag befann mig, alla tankar, känslor, dofter, smaker...det är fortfarande jättetydligt. Men att oskulden försvann något halvår senare har jag mycket mer diffusa minnen av. Det liksom bara...hände. Är det inte meningen att det ska vara värsta stora grejen i en tonårings liv, som någon slags övergångsrit till vuxenvärlden eller något? Hur kunde det bara passera sådär obemärkt?!
Jag har länge kallat mig för en asexuell flata med bögfetisch, men det är nog faktiskt inte bara på skoj. Det är verkligen så det ligger till. Jag är asexuell. Jag längtar efter kärlek, kyssar, kel...men jag vill inte ligga med henne.
Ett litet matteexempel på hur hopplöst detta är: HBTQ-personer utgör ungefär 10 % av mänskligheten. Asexuella utgör ungefär 1 %. Hur många asexuella flator lär det då finnas på dejtingmarknaden?
Hör och häpna så råkade jag faktiskt snubbla över just en sådan tjej på nätet igår. Så vi har precis börjat mejla lite. Kanske blir det inga fler mejl, kanske blir vi vänner så småningom, kanske visar hon sig till och med vara kvinnan i mitt liv...you never know! Men det är i alla fall trevligt att prata lite med henne. Vi börjar där, så får vi se.
Träningsvärk från helvetet
Uuääähh!! Jag kan knappt gå idag. Vi gjorde några skitjobbiga stå-på-tå-övningar på yogan i torsdags, och igår började jag känna av dem i vaderna - idag tar jag mig knappt ur sängen för att det gör så ont att stå upp.
Känner mig som Ronja Rövardotters pappa som ligger naken i en snödriva och vrålar att "DET HÄR KAN ALDRIG VA' NYTTIGT FÖR HÄLSAN!". Har lagt fram teorin för träningsfreaken på jobbet att träningsvärk måste vara kroppens sätt att säga ifrån, att det här inte är bra för en, men de vill inte köpa det riktigt.
Tack och lov behöver jag inte röra på mig alltför mycket den närmaste tiden, jag ska sitta och skriva uppsats om Japans historia hela helgen.
Att krama eller inte krama - det är ångest!
Direkt efter jobbet idag skyndade jag iväg till möte med Pride-familjen. När jag flåsande dök upp visade det sig att jag var den sista de stod och väntade på. De var fem personer - tre från styrelsen (som jag ju träffar ganska ofta och känner mig relativt bekväm med), en som jag vet vem det är men typ aldrig pratat med och en som jag kommit i kontakt med via jobbet. Det blev alltså rätt så rejäla rollkollisioner för mig.
Det mest awkward och akuta problemet uppstod när jag kom dit och en av styrelsemedlemmarna omfamnade mig, vilket är den normala hälsningsritualen när styrelsen träffas. Jag vände mig vidare till nästa person, som var hon jag typ aldrig pratat med innan, och hon gjorde inga som helst ansatser att kramas, så vi bara log lite awkward mot varandra. Nästa person var ännu en styrelsemedlem, så där blev det bamsekram.
Återstod två personer - en styrelsemedlem och min jobbkontakt. Jag gjorde en halvdan ansats att gå fram till styrelsemedlemmen och krama henne, men tänkte på hur jävla awkward det skulle bli med den sista personen som jag aldrig kramat förut och definitivt inte kommer att krama när vi ses på kontoret på måndag. Så jag blev stående där mitt i gruppen och kände mig allmänt dum. Kändes liksom att det blev fel hur jag än skulle göra eller inte göra i den här situationen.
Paniken stegrade och jag ville bara springa därifrån. Istället blev jag tyst och hopsjunken och osäker i mitt rörelsemönster. Men blommade ut igen under mötet.
Efter det två timmar långa mötet (som var jättetrevligt som vanligt) gav jag faktiskt tjejen jag typ inte pratat med tidigare en kram. Det kändes lite awkward, men mest bra.
Att det ska vara så jäkla komplicerat att kramas!
Obehaglig scen på bussen
Jag satt på bussen på väg till yogan tidigare ikväll. När bussen började köra ut från en hållplats hörde jag någon som skrek hysteriskt bakom mig. Det var en mamma, vars barnvagn med tillhörande barn hade fastnat i dörren när de skulle gå av bussen och föraren plötsligt stängde dörren. Hon skrek att han för fan skulle hålla koll bakåt. Föraren stannade då bussen och försökte öppna, men dörrarna hakade upp sig och klämde barnvagnen gång på gång innan de till slut gick upp. Mamman fortsatte skrika, hon var förståeligt nog jävligt skärrad. Föraren var inte sen att börja skrika, han också. Han skrek att hon var en dålig mamma som inte var mer rädd om sitt barn, att sådana som inte kan ta hand om sina barn inte bör skaffa några. Hon skrek att detta inte var första gången som en busschaufför klämde hennes barnvagn i dörren och att de för fan måste kolla bakåt innan de stänger dörren. Han skrek att om detta inte var första gången så visade det ju bara vilken dålig förälder hon var som lät det hända flera gånger. Sedan gick mamman sin väg, och under resten av färden satt busschauffören och svor över henne och fick medhåll av en gammal tant som också tyckte att det verkade vara en dålig mamma. Själv satt jag mest och skakade och hyperventilerade och höjde volymen på min mp3. Och jag ångrade att jag hälsat så trevligt på den där föraren när jag klivit på bussen.
Alltså...jag finner fan inga ord för hur sjukt alltihop var. En ursäkt och en koll av om barnet blivit skadat hade väl varit på sin plats. Men nej...det tyckte tydligen inte han. Hur mycket jag än försöker kan jag inte förstå hur någon kan få den här incidenten till att handla om dåligt föräldraskap. Jag fattar att båda parterna var skärrade och handlade i affekt, och logiken lyste ju uppenbarligen med sin frånvaro. Men hur gör det rimligtvis henne till en dålig mamma att en busschaufför stänger dörren på hennes barnvagn? Han hävdade att hon borde sett till att barnet kom av först, före alla andra passagerare, för då skulle det aldrig ha hänt. Men allvarligt talat, hur ofta händer det att folk snällt står och väntar på att barnvagnarna ska komma av bussen först? Det har jag fan aldrig varit med om. Och vad är det för jävla victim blaming?! Han stängde dörren på hennes barnvagn, han borde inte ha gjort det. Punkt slut.
Freakshow
Jag freakade idag på jobbet. Vi har en ny kund på ingång och på något jävla vänster hamnade det på mitt bord att vara kontaktperson såhär i inledningsskedet.
Om det är jobbigt för mig med kundkontakter i största allmänhet så är det rent helvetiskt med NYA kundkontakter. Jag känner mig så fruktansvärt osäker, är rädd att göra bort mig på något sätt och misslyckas med det elementära att göra Ett Gott Intryck.
Det hjälper inte att den här kunden är supertrevlig och positiv och samarbetsvillig. Efter en vecka (som väl objektivt sett har gått rätt bra) känner jag mig som ett känslomässigt vrak. Det har stört min nattsömn, min koncentrationsförmåga och mitt välmående i allmänhet.
Så idag lomade jag gråtfärdig in till en kollega och kröp upp i hans besöksfåtölj och erkände att jag mår dåligt av det hela och mer eller mindre tiggde och bad honom om att han skulle ta över den här kontakten. Vilket han gjorde!
Ångestmonstret hånskrattade åt mitt totala misslyckande, men det kändes så skönt att slippa det här berget på mina axlar så jag lyckades nästan stänga de mentala gliringarna ute. Jag såg min kollega som en riddare som kom inridande på sin vita häst och räddade mig ur min nöd.
Lite senare kom kollegan in till mig och satte sig i min besöksstol för att diskutera hur vi bäst ska lägga upp det här med kundkontakter i framtiden. Kontentan var att jag ska få så lite som möjligt av det eländet och fokusera på de kunskapsmässigt mer krävande bitarna av jobbet, medan andra mer sociala personer får fokusera på det som bara är nedbrytande för mig att hålla på med. Sedan vill han såklart (och det vill jag också) att jag tränar på att ha kontakter också, men i en måttlig utsträckning som känns hanterbar.
Jag är så glad över att få vara i Körsbärsdalen, där jag möts av så mycket förståelse för mina problem. 😊
Studienarkomanens pluggplaner
Klara, färdiga, gå! Idag öppnade anmälan till höstterminen och jag var (i vanlig ordning) förmodligen en av de första som skickade in anmälan. Jag hade hittat nio(!) olika kurser som jag vill läsa. Det går ovanligt många spännande kurser i höst. Dock är jag smärtsamt medveten om att jag inte kommer att palla att läsa mer än en kurs, på halvfart. Jag pluggade ju 75 % i höstas parallellt med heltidsjobbet och det var himla jobbigt. Så...jag får nöja mig med halvfart. Snyft!
När jag ändå var inne på antagning.se slängde jag iväg en sista-minuten-anmälan till sommarterminen också (det är sista dagen idag). Det gick liksom av bara farten. Inte för att jag hyser några större planer på att plugga någonting i sommar, jag tänker ta ett välförtjänt sommarlov. Men det känns bra att ha en liten back-up-plan, om det nu skulle vara så att studieabstinensen sätter in. Jag anmälde mig dock bara till en enda kurs, det fanns liksom knappt någonting som var intressant. Eller jo, det fanns det förstås - men de kurserna har jag ju redan läst tidigare somrar! Universiteten har så dålig fantasi när det gäller sommarkurserna, det är typ bara samma kurser som går år efter år.
Den kommande veckan ska jag försöka ta tag i uppsatsen som återstår, sedan kommer vårterminen vara över för min del. Det känns lite sorgligt, men samtidigt kommer det att ge mig mer tid till romanskrivande och Pride-planerande och mer ork när högsäsongen drar igång på allvar på jobbet. Så...det är nog bra.
Lördagsenergi
Vad det svänger fort här. Igår var jag arg och ledsen och frustrerad hela dagen. Idag gick jag upp klockan sju och åt havregrynsgröt och lyssnade på "Ring så spelar vi" som en annan pensionär. Under dagen har jag tvättat, diskat, dammsugit, skurat golven, städat badrummet, pluggat, registrerat mig på ännu en flatsajt - och lagat mat! Ikväll blir det mellofinal. Solen skiner och jag känner mig rätt uppåt. 
Här fordras bildbevis. Malin lagar mat! På eget initiativ! Och tycker att det är roligt! 😊
Ut ur det asexuella vakuumet
Jag känner mig väldigt sårbar idag. Det började redan imorse, jag fick en sådan instabil start. Skulle ha möte med en relativt ny kund via telefon och teamviewer vid halv nio...och eftersom jag börjar jobba så himla tidigt om dagarna fanns det ju gott om tid för mig att överanalysera och katastroftänka och bygga upp ett helt berg av ångest inför mötet. Vid åttatiden stod jag inte ut längre, då ringde jag som ett fullkomligt nervvrak till en av mina kollegor (som satt i Stockholm och åt frukost) och hävde ur mig alla jobbiga känslor och bad honom ta hand om mig typ (Lilla Malin in full action). Så då fick jag genast ett litet pepptalk där. Sedan hörde han regelbundet av sig via mejl under dagen med fortsatt peppande, frågor om hur det gått och ännu mer peppande. Han hävdar att jag är bättre än jag tror. Att jag måste börja inse det själv.
Känner mig dock inte så bra, på någonting egentligen (med reservation för att jag börjar bli PMS-ig och eventuellt ser allt lite svartare än vad det är). Lilla Malin har hållit sig framme hela dagen och ängslats och oroats över det mesta.
Under dagen har jag också funderat väldigt mycket på det här med att ha flickvän eller inte. Jag tänker så förbannat mycket på tjejer nuförtiden! Förut var jag helt avtrubbad. Men nu...sedan jag började med Qlaira (eller pilskepiller, som syrran kallar dem) och trappar ner på mina Sertralin (som vid hög dosering hållit mig i något slags asexuellt vakuum under flera års tid) har jag blivit helt crazy. Som en liten kanin, som vill hitta en annan kanin fort som fan och sätta igång. Jag har börjat hänga på flatsajter, kollar in tjejer på stan, fantiserar...och jag blir nästan rädd för mig själv.
Och ledsen. För jag känner mig så splittrad. Det var lättare när hela jag var enig, när jag var helt avtrubbad och inte kände någon lust, när jag prisade ensamheten och njöt av att slippa all drama, smärta och sorg som en partner kan vålla...men nu har (sydliga) delar av mig börjat utveckla en annan inställning till det hela. Och det gör mig förvirrad och rädd. För jag vill verkligen inte släppa in någon som kan göra mig illa igen. Jag vågar inte låta någon komma mig så nära. Och om jag väl skulle våga så skulle det bli katastrof. Jag har inget som helst sexuellt självförtroende. Och den sociala fobin underlättar ju inte precis. Geez, jag vågar knappt ens skriva hej till tjejerna på flatsajterna, så hur fan skulle det kunna bli någonting mer?!
Nej...nu börjar jag nästan överväga att börja trappa UPP Sertralin-doseringen igen, istället för att trappa ner. Det vore så skönt att få komma tillbaka till det asexuella vakuumet. (Obs, inget allvarligt övervägande, jag är fast besluten att så småningom kunna sluta helt med Sertralin - men en kan väl få drömma lite om den utväg som känns lättast just nu.)
Internationella kvinnodagen
Skulle kunna skriva spaltkilometer om varför det här är en så bra och viktig dag. Men jag tycker att Ellen Ekman sammanfattar det så himla bra, så jag lämnar er helt enkelt med detta... 
Ett kärt återseende
Jag träffade min gamla jobbcoach idag. Det var ett kärt återseende, jag har inte träffat henne på över fyra år. Det var hon som övertalade mig att söka praktikplats i Körsbärsdalen...och det visade sig ju vara en alldeles briljant idé. 😊👍 Jag framförde ett blygt litet tack till henne för det idag. För att hon peppade och lirkade med den motsträviga lilla Malin som aldrig trodde sig kunna få ett jobb på en revisionsbyrå och därför inte såg någon mening med att skicka fler ansökningar. Jag är verkligen tacksam för att hon hjälpte mig att ta mig över tröskeln. Jag är så glad över att jag är där jag är idag.
Mitt oväntade sportintresse
Hör och häpna - jag har faktiskt kollat på Vasaloppet idag. Helt frivilligt! Jag som hatar sport i allmänhet och Vasaloppet i synnerhet (jag förknippar det med magsjuka). Men jag sov över hemma hos mamma och hennes man inatt (vi kollade på Melodifestivalen tillsammans igår kväll), och imorse ville de kolla på starten av Vasaloppet så då kollade jag också. Och det var riktigt spännande! Så när jag tagit bussen in till stan och kommit hem så satte jag igång teven och fortsatte kolla. Sedan blev jag sittande till långt efter att de första åkarna spurtat i mål och blivit intervjuade. Vi snackar flera timmars sporttittande här!
Sedan kunde jag förstås inte låta bli att störa mig på vissa saker. Som att kommentatorerna flera gånger pratade om att de manliga åkarna som hamnade efter de bästa kvinnliga åkarna "fick tjejdäng". Som om det vore världens mest förödmjukande nederlag för en man att prestera sämre än en kvinna.
Dessutom var det flera manliga elitmotionärer som var i vägen för det svenska hoppet Britta Johansson Norgren inne på upploppet i Mora (trots instruktioner om att hålla vissa spår där öppna för damernas spurt), så hon kunde inte åka om den österrikiska konkurrenten och kom därför tvåa trots att hon legat i täten typ hela loppet och verkligen förtjänade att vinna. Och Lina Korsgren som kom trea berättade i en intervju att hon blivit nermejad av en skoter(!) ute i spåret, och på upploppet hade hon precis som Britta problem med manliga skidåkare som var i vägen.
Alltså...jag blir så arg på denna bristande hänsyn och nedvärdering av kvinnor! Skärpning, för helvete!
Britta Johansson Norgren. (Foto: Ulf Palm / TT).
Bokrean
Jag var på bokrean igår. Det var verkligen inte planerat, jag hade tvärtom bestämt mig för att UNDVIKA bokrean i år. För jag vet hur det blir - massor av folk, trångt och varmt och svettigt, stegrande panik och ingenstans att fly. Usch! Har många obehagliga ångestminnen från tidigare år.
Men nu har det ju gått ett tag sedan den startade, och på lunchen igår sneglade jag in i bokhandeln och konstaterade att det inte var alls mycket folk där, det såg ut ungefär som vanligt, så då vågade jag mig in.
Det är jag glad för. Det var jätteroligt! Jag älskar verkligen böcker. Hittade fyra till mig (se bilden nedan) och tre till syrran. Håller just nu på och läser "Liten handbok i konsten att bli lesbisk". Mycket intressant, rolig och träffsäker. En liten propagandaskrift för att få heterokvinnor att gå över till den rätta sidan, he he. Läs den!
