Idag var det sista arbetsdagen för en av Körsbärsdalens invånare. Det känns sorgligt. När vi hade kramats och sagt hej då och hon hade gått ut genom dörren så gick det verkligen upp för mig att hon inte skulle komma tillbaka mer - och då fick jag ångest på riktigt.

 

Det är något traumatiskt med avsked, även om det inte är för hela livet. Jag kan liksom inte hantera det.

Nyligen hemkommen från möte med djurrättsföreningen där jag är revisor. En halvtimme innan mötet började låg jag på syrrans soffa och vrålade att JAG VILL INTE GÅ PÅ ÅRSMÖTE men hon hävdade att jag visst ville det och att det skulle kännas mycket bättre efteråt.

 

Jag stod en stund utanför lokalen innan jag vågade gå in, men när jag väl tog steget över tröskeln blev jag genast omhändertagen av en jättegullig tjej som visade mig till mötesrummet och försökte truga på mig fika som jag tackade nej till eftersom jag ju är allergisk mot typ allting och inte ville vara besvärlig och kräva fram innehållsförteckning för hela fikabordet.

 

Jag satte mig längst ut på kanten vid bordet och fick ett häfte med möteshandlingar, och det kändes väldigt märkligt att se dokument som jag själv tagit fram och skrivit under där (även om jag förstås visste att de skulle vara där). Jag satt och bläddrade rastlöst i häftet och kikade under lugg på de andra mötesdeltagarna och försökte snappa upp om de hade något (negativt) att säga om dokumenten som kom från mig.

 

I början var det bara främlingar där - som alla verkade känna varandra. När kassören (den enda mötesdeltagaren jag träffat innan) väl dök upp kändes hon som en räddande ängel. Jag försökte med telepati få henne att sätta sig bredvid mig, men hon satte sig vid andra änden av bordet (hon hälsade dock glatt på mig när hon kom).

 

När mötet formellt inleddes och jag insåg att vi ganska snart skulle komma till punkten "Revisorns berättelse" så ville jag bara resa mig och springa därifrån. Vad som avhandlades innan vi kom fram till den punkten kan jag inte redogöra för överhuvudtaget, jag var alldeles för uppstressad. Jag blev så illamående och yr att jag på fullaste allvar trodde att jag skulle ramla av stolen - trots att den var ytterst stabil och jag satt med båda fötterna stadigt i golvet.

 

All eyes on me... Jag trodde att jag skulle dö. Och jag lyckades pipa fram en förtvivlad fråga om jag verkligen förväntades läsa upp hela revisionsberättelsen?! Och jag antar att min djupa ångest lyste igenom, för kassören sa att det inte var nödvändigt och sedan erbjöd hon sig att i stora drag redogöra för de iakttagelser jag diskuterat med henne i samband med min granskning.

 

Jag behövde inte säga speciellt mycket. En tjej frågade lite försynt vad som menades med att jag varken kunde till- eller avstyrka bokslutets fastställande, och jag fick förklara att det betyder att det inte har varit så bra ordning på bokföringen sedan lång tid tillbaka och att jag därför inte kan skriva under på att siffrorna i bokslutet verkligen stämmer.

 

Den förra revisorn blev uppenbart stött över att hans arbete kritiserades och började någon lång utläggning om att han faktiskt kontrollerat bokföringen och att han visst upptäckt fel men att han inte velat säga något för att inte såra kassörens känslor(!) och att han tyckte att de bokslut han granskat såg bra ut (de bestod bara av ingående kassa, årets inkomster och utgifter samt utgående kassa) och jag stålsatte mig inför att bemöta detta med en snabbkurs i grundläggande bokföring, men kassören förekom mig och tyckte att vi skulle gå vidare med dagordningen istället för att fördjupa oss i redovisningsfrågor.

 

Jag är glad att jag gick på mötet (tack för uppmuntran, syrran!), även om det medförde en hel del ångest. Dock kände jag mig som en fruktansvärt dålig människa för att jag "bara" är vegetarian - övriga närvarande verkade vara veganer hela bunten. Och de var så medvetna och engagerade och hade så många idéer och ambitioner som de ville dryfta på mötet. Min främsta ambition var att överhuvudtaget ta mig igenom mötet utan att falla i bitar av ångest.

Jahapp, det blev faktiskt en ful dag idag. Vansinnigt mycket att göra! Jag brukar kunna hantera det, men idag trodde jag fan att jag skulle börja gråta. Hur mycket man än gör så finns det alltid tusen saker till som behöver göras och som man inte hinner med. Och mitt i all denna stress så ringde det en kund och var arg på mig - för något som inte ens var mitt fel, utan faktiskt kundens eget. Åååh, jag blir så TRÖTT ibland!

 

Imorgon ska jag gå på årsmöte i djurrättsföreningen. Jag har äntligen fått bokföringen att gå ihop sig, men på grund av alla brister så måste jag ju ändå lämna en oren revisionsberättelse. Mitt livs första uppdrag som påskrivande revisor - och så måste jag skriva en revisionsberättelse som avviker från standardutformningen. Känns himla trist.

 

Jag kände mig mer död än levande när väckarklockan ringde, så jag snoozade i nästan en halvtimme. När jag väl tog mig upp insåg jag att jag inte skulle kunna ta min välbehövliga dusch eftersom det var typ tio minusgrader ute och jag inte har någon lust att frysa ihjäl när jag kliver utanför dörren. Mitt hår stod åt alla håll och det tog en evighet att fixa till det med plattången. Jag hade ingen matlust, så jag fick knappt i mig någon frukost.

 

Och hur jag ska orka jobba hela dagen, vara glad och trevlig mot min nya kollega som har sin första arbetsdag idag samt slutföra revisionen av djurrättsföreningens kaotiska bokföring och gärna skriva några rader på min kandidatuppsats - det har jag fan ingen aning om.

 

God morgon på er.

Vilken fantastisk eftermiddag jag har haft! :D

 

Först meddelade chefen att han tänker höja min lön med tusen spänn i månaden från och med april. Han är i vanliga fall en rätt fåordig man, men idag höll han faktiskt ett litet anförande för mig om hur ansvarstagande och duktig jag är. Han sa att han inte tycker att det är mer än rätt att jag får löneförhöjning. Och jag blir ju alltid så generad när jag får höra positiva saker om mig själv, så jag bara log fånigt och tackade. Det som gör mig gladast är inte pengarna (jag har liksom redan problem med att göra av med den abnorma summa som sätts in på mitt bankkonto varje månad) utan uppskattningen. Att få bekräftelse för att jag gör ett bra jobb.

 

Och i detta lilla glädjerus var det lätt att genomföra dagens praktikantintervju. Inte för att jag var så himla aktiv i själva intervjuandet, men det kändes i alla fall bättre än vad det vanligtvis gör i sådana situationer. Jag satt där och log och inflikade små kommentarer och kände mig både lugn och avslappnad (så lugn och avslappnad som jag nu kan känna mig).

 

När kassören för djurrättsföreningen sedan dök upp (vi hade bestämt att vi skulle träffas i Körsbärsdalen klockan fyra) kändes det jättebra. Vi gick igenom bokföringen och diskuterade fram och tillbaka och jag kände mig så himla duktig och professionell och normalsocial. Jag ser med tillförsikt fram emot årsmötet på onsdag. :)

 

Att ge sig ut på stan mitt i lunchrusningen kanske inte är världens brightaste att göra när man är rädd för folk. Men nu är det såhär att YOHIOs singel släpps idag...så jag var ju helt enkelt tvungen att springa ut ett varv på stan för att leta efter den.

 

Tyvärr insåg jag ju att det knappt finns några butiker som säljer CD-skivor längre - och att de som gör det typ bara säljer hela album, inte singlar.

 

Så det blev till att lägga ner min lilla bojkott mot näthandel och helt enkelt beställa singeln från CDON. Det blir lite längre väntetid än jag hade tänkt mig (jag vill ju ha den nu nu NU!) men det får jag ta. Jag lär väl bli desto gladare när jag väl får den. :)

 

Har mejlat mina iakttagelser vid helgens revision till föreningens kassör. Och nu vill hon träffas och gå igenom det hela. Imorgon eller på tisdag. För årsmötet är på onsdag. Och hon undrar om jag kan ringa den andra revisorn (vi är tydligen två stycken) så att denna också hinner gå igenom bokföringen innan årsmötet.

 

Fuck.

 

Ångestmonstret har gått in i någon slags fas av hysteri. Jag vill inte träffas, jag vill inte ringa, jag vill inte gå på årsmötet...eller jag VILL, men jag vågar inte. Måste allting vara så förbannat jäkla skitläskigt?!

 

Min första impuls när jag läste kassörens mejl var att stänga av datorn och krypa ner i sängen och titta på en film. Och sedan skulle jag ta en Imovane och domna bort. Men det skulle ju inte vara särskilt konstruktivt, så istället sitter jag kvar här vid datorn och försöker komma på vad jag ska svara henne.

 

Ska jag se till att få det överstökat och föreslå att vi träffas imorgon? Det vore ju det mest förnuftiga. Men min mindre logiska och mer rädda (och just nu väldigt dominerande) sida tycker att jag ska skjuta upp det till tisdag, eller ännu hellre till onsdag i anslutning till årsmötet. Och hur jag ska hantera situationen med att kontakta den andra revisorn vågar jag inte ens tänka på.

 

Åååh...det är vid sådana här tillfällen som jag hatar att vara störd. Annars har jag förlikat mig himla bra med att vara ett psykfall. Det är en del av den jag är - en del som jag ibland till och med gillar. Fast just nu är den ett gissel.

 

Kom igen nu, Malin! Skriv och föreslå att ni träffas imorgon eftermiddag. (Och sluta prata med dig själv!)

 

Har tillbringat denna lördag i tvättstugan samt med att gå igenom och försöka reda ut en förenings bokföring för hela 2012. Och för att det inte skulle bli för tradigt varvade jag med lite Sims-spelande. ;) Idag har jag bland annat låtit Brian Kinney flytta in i ett av kvarteren...

 

Det sitter en lapp i trapphuset. Flickorna vägg i vägg ska ha inflyttningsfest ikväll och ber på förhand om ursäkt för eventuellt oväsen detta kan medföra.

 

The good news: Eftersom de skrivit under lappen med sina förnamn vet jag numera vad de heter. Det var jag ju för uppstressad och självfokuserad för att lägga på minnet första gången vi träffades.

Jag har en väldigt fin syster som man kan panikringa till vid halv fem på lördagsmorgonen när man vaknar alldeles kallsvettig och har svårt att avgöra om det man just upplevt var en hemsk mardröm eller grym verklighet.

 

 

Nu har jag visst varit lite tyst. Men det blir liksom så när jag har fått en besökstopp, som jag fick igår...

 

 

Igår kväll gick jag och lade mig redan halv åtta - och somnade utan Imovane! Sedan vaknade jag i och för sig flera gånger under natten - några gånger för att jag drömde mardrömmar, såsom att jag var en judinna i andra världskrigets Tyskland och följaktligen levde i ständig skräck för att jag eller någon i min familj skulle bli mördad, och några gånger för att den lilla terroristen jag bor ihop med har lite svårt att förstå att människor och katter har lite olika sovvanor och därför vräkte ner saker från nattduksbordet för att få mig att vakna och för att hindra mig från att somna om när jag väl hade vaknat. Suck.

 

Och sedan kom morgonnyheterna. Att det inte är våldtäkt att tvinga in en hand i en tjejs underliv och att det är helt okej att stänga in grisar i burar där de knappt kan röra sig bara man inte gör det mer än arton veckor om året. WTF?!? Man blir ju inte direkt piggare av att höra sådant skit...

Det är bara onsdag, och jag har redan plockat fler poäng mot Ångestmonstret än vad jag vanligtvis gör på en hel vecka (eller månad).

 

Igår hade vi ju som sagt praktikantintervjuer - och jag fick hålla i en av dem! Jag fick fan panik när en kollega sa till mig att jag skulle få sköta snacket under nästa intervju. Men tack och lov var intervjuoffret värsta pratkvarnen, och tack och lov fyllde kollegan i med frågor här och där - men ändå!!! Jag kände mig så himla orutinerad och skräckslagen och tom i huvudet när jag satt där och sa saker i stil med "eh...ja...du kan väl berätta lite om vad du har gjort innan" och liknande. Fruktansvärt!

 

Och efter att ha överlevt denna pärs kan man ju tycka att jag borde få ta det lite lugnt på det sociala området och bara få ägna mig åt redovisning och revision?

 

Skulle inte tro det. När jag kom till Körsbärsdalen imorse så låg hela jävla servern nere! Jag kom knappt in i datorn överhuvudtaget, ännu mindre in i programmen eller mejlen eller nätet. Så jag körde de gamla beprövade knepen - starta om datorn, dra ur routersladden och sätta i den igen efter tio sekunder, kolla att alla kablar satt i som de skulle - men ingenting fungerade. Och då återstod ju det där skitläskiga momentet att Ringa Till Supporten. Vilket jag förstås sköt upp in i det längsta. Men till slut dök ju en kollega upp, och hon talade om för mig var jag kunde hitta numret - och då fanns det liksom ingen återvändo. Så jag ringde supporten. Och det kom en kille till kontoret och satt och knappade lite på en dator någon timme och sedan var det fixat (vad det nu var som var fel).

 

Och när jag nu ändå hade klarat av att ringa till IT-supporten, så ringde jag till en kund lite senare på dagen av bara farten. Och jag åtog mig att prata med Skatteverket för kundens räkning. Och det gick jättebra!

 

Fan, vad jag känner mig duktig just nu!! Men trött. Så satans trött. Och stressad! När jag hållit på och bråkat med servern någon timme imorse kände jag den där stress/ångest-värken i bröstet, och den har hållit i sig hela dagen. Och de senaste veckorna har jag knappt sovit en enda natt utan Imovane. Och nästa vecka förväntas jag ha skrivit metod- och teoridelarna på min kandidatuppsats i litteraturvetenskap - samt ha gjort revision och presentera denna på årsstämman i djurrättsföreningen där jag är föreningsrevisor. Detta är alltså saker som jag måste göra på min fritid...hur nu det ska gå till, med tanke på att jag är i det närmaste hjärndöd av trötthet på eftermiddagarna och helgerna. Åååhh...jag orkar inte!!!

Jag är väldigt ung och naiv, enligt mina kollegor. "Du är så söt, Malin", säger de och skrattar.

 

Vi håller på och intervjuar potentiella praktikanter, och hittills låter mitt omdöme om samtliga typ "Hon verkar bra, jag gillade henne jättemycket!" och mina kollegor bara skakar på huvudet och säger att jag inte är erfaren nog att se subtila grejer som vad en person säger mellan raderna och vad som faktiskt ligger bakom det hen säger - och att hen kanske inte alls är så bra som det först verkar.

 

Kollegorna ser igenom praktikantkandidaterna med sina röntgenblickar och hittar sådant jag inte ens haft en tanke på. Själv är jag som ett blankt papper som jag låter intervjupersonerna fylla med vad helst de vill. Jag låter mig imponeras av deras prat och köper vartenda ord de säger.

 

Är jag för godtrogen när jag möter nya människor? Är det fel att vara så okritisk, att vilja ge alla människor en chans innan man dömer ut dem? Jag trodde att det var något bra. Men när jag tänker efter, kanske det är just det här som gjort att så många människor kunnat köra över mig och göra mig illa genom åren.

 

Kanske måste jag faktiskt bli lite tuffare. Men hur blir man det?

 

Det borde finnas en drogspärr på min mobil. Sent igår kväll ringde jag tydligen till syrran och var övertygad om att hon hade cancer. WTF?!?

Syrran har varit här och installerat Sims på min dator. Oj oj oj...nu blir det inte mycket vettigt gjort här hemma, kan jag ju säga. Hur ska det gå med kandidatuppsatsen?!

Det är mitt på dagen och jag har fortfarande pyjamas på mig. :O Jag sov över tolv(!) timmar inatt och drömde märkliga drömmar som var en blandning av Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta och The Hunger Games och en del andra saker som vi inte behöver gå in på men som fyllde mig med känslor jag inte upplever särskilt ofta. :blush:

 

Det sjukaste är att jag fortfarande känner mig trött. Jag skulle lätt kunna gå och lägga mig och sova några timmar till. Men det har jag faktiskt inte tid med. Eftersom jag bara slöade och badade och tittade på Valentine's Day igår kväll, har jag en massa ogjorda saker som jag måste ta tag i idag. Och det hade jag tänkt gå upp tidigt imorse och göra. Men det orkade jag inte.

Det har varit en bra dag idag. :)

 

Jag hade min allra första kunddejt (okej, det heter egentligen "möte med potentiell kund" - men det går ju liksom ut på att göra ett helt stunning första intryck och göra några trevande första försök att lära känna varandra och diskutera en eventuell gemensam framtid). Tack och lov hade jag en kollega med mig - ensam hade jag fan aldrig klarat det! - men hon hade aldrig haft någon kunddejt utan att chefen var närvarande, så hon tyckte också att det var lite läskigt. Men vi klarade det! Och det kändes till och med bra. :D Nu får vi bara vänta och se...de sa att det skulle "gå hem och tänka på saken". Hm...

 

Jättegulliga Linn-Lay ringde och beklagade att jag fått fel vara levererad och sa att hon självklart står för returfrakten och att hon kommer dra av trettio procent på klänningens pris som plåster på såren. Och det tyckte jag lät jättebra. :)

 

 

Och apropå hemlevererade paket, så har jag äntligen beställt filmen där jag har en statistroll - och den låg och väntade på mig på hallmattan när jag kom hem idag. Det var skithäftigt att se mig själv på bio förra våren...men det är fan minst lika häftigt att se mig själv på en dvd-film. Jag känner mig som värsta filmstjärnan. :D

 

 

Jag åt ingen semla i tisdags (det stör mig så himla mycket att man "måste" göra vissa saker på vissa dagar), men idag köpte jag minsann bullar och grädde så att jag kunde göra åtta semlor när jag kom hem. Jag åt tre(!) stycken på en gång och efter det kändes det som om jag skulle spy så jag blev tvungen att lägga mig ner på sängen en stund. Det är sådant här som får mig att misstänka att jag lider av någon ätstörning. :O Jag är livrädd för att gå upp i vikt, jag känner motvilja mot att äta och slarvar en del med måltiderna - men jag vräker i mig sötsaker. :S

 

 

Besvikelsen är djup ikväll.

 

Jag fick hem en avi med besked om att paketet med klänningen nu fanns att hämta i närbutiken. Alldeles till mig av lycka skyndade jag iväg till affären, och nästan dansade på hemvägen med paketet i famnen.

 

Men så kom jag hem och öppnade paketet. Och inte fan innehöll det någon klänning. Där låg istället en ful jacka som jag inte alls ville ha. :O

 

Det stod i följebrevet att man kunde kontakta säljaren på hennes mobil om någonting var fel eller om man undrade över något. Och uppjagad av den smärre katastrofen som inträffat knappade jag in hennes nummer och tänkte verkligen ringa...men så fegade jag ur och skickade ett sms istället.

 

Det är flera timmar sedan nu. Och hon har inte svarat än. :(

 

Vad ska jag göra?!?

Mysdag på jobbet. :) Det började med att en kollega gav mig en chokladbjörn...

 

Igår tog jag äntligen mod till mig och gick in i frisörsalongen. (Applåd på det, tack.) Jag förväntade mig förstås att få en tid nu genast omedelbart meddetsamma, men killen i receptionen sa att jag inte kunde få någon förrän några timmar senare - alternativt idag. Så jag tog idag. Jag blev tvungen att gå tidigare från jobbet, för i det stirriga tillstånd jag befann mig när jag bokade klipptiden kunde jag liksom inte reflektera över sådana små detaljer som Kontorstid och Arbetstimmar. (Men jag var i Körsbärsdalen tidigare än vanligt imorse, så det jämnade ut sig.)

 

Att gå till frisören är något jag tycker är minst sagt skitjobbigt. Och att det var en söt flicka som skulle klippa mig idag gjorde ju inte direkt saken bättre (men då är det ju tur att man måste ta av sig glasögonen när man sätter sig i stolen - för utan dem ser jag typ ingenting). Frisörskynket kändes som en tvångströja och jag satt och kramade min ena tumme så hårt att blodtillförseln ströps och jag kände mig alldeles yr och bara väntade på att jag skulle ramla ur stolen.

 

Och mitt i allt detta förväntas man småprata! Det är en av de värsta sakerna med att gå till frisören. Jag sitter liksom och lyssnar på de andra kunderna och får värsta prestationsångesten av att höra hur jäkla mycket de babblar på med sina frisörer, medan jag sitter tyst och önskar att det hela ska vara över så att jag får skynda därifrån.

 

Frisörflickan gjorde några tappra försök att småprata med mig. Och eftersom det är den 14 februari imorgon så pratade vi förstås om det. Hon frågade om jag har någon pojkvän, och jag fnös och sa nej. Och då gjorde hon det visserligen korrekta men jävligt irriterande antagandet att jag är singel. Och då övervägde jag för någon millisekund att kliva upp på barrikaderna och hålla HBTQ-föreläsning för henne...men så fegade jag ur, och bara svarade ja på frågan/konstaterandet om att jag är singel.

 

Jag känner mig liksom redan tillräckligt exponerad och utsatt när jag sitter i den där stolen, helt utlämnad åt en främmande människa med ett vasst föremål i handen och en tryckande tystnad i luften. Jag behöver inte fler anledningar att svettas.

 

 

Det finns vissa saker som verkligen ger mig mental allergi. Upphovsrättshysterin på YouTube är en av dem.

 

Det är liksom elva dagar - fattar ni, ELVA DAGAR - tills "Heartbreak Hotel" släpps som singel...och jag klarar inte av att vänta så länge, det gör jag bara inte. Och det finns vänliga själar som förstår det och lägger upp den söta pojkens uppträdande från Melodifestivalen på YouTube...men sedan finns det andra själar, inte fullt lika vänliga, som genast anmäler klippet och ser till att det blir borttaget innan man knappt ens hinner titta på det.

 

Jag kommer att köpa pojkvaskerns skiva, det kan ni vara säkra på. Så vad gör det för skada om jag lyssnar lite i förväg?

 

Hur många tack-för-visat-intresse-men-vi-vill-inte-ha-dig-mejl har jag inte fått från potentiella arbetsgivare - och hur jävla ledsen har jag inte blivit. Det var en fruktansvärd tid jag tillbringade i jobbsökarträsket.

 

Idag fick jag prova på att sitta "på andra sidan". Jag satt nämligen och skrev tack-för-visat-intresse-men-vi-vill-inte-ha-dig-mejl på löpande band till alla stackare som velat komma till Körsbärsdalen men som inte ens blivit kallade på intervju.

 

Det var en väldigt märklig upplevelse.

 

 

Psykologisk thriller. Bara den informationen borde få mig att INTE se den. Men jag inbillade mig att den inte skulle vara så farlig, ett litet mysrysligt slut på kvällen - och blev det för hemskt var det väl bara att ta en Imovane och domna bort sedan. :question:

 

Men herregud...jag mår fan DÅLIGT efter att ha sett Black Swan. :O Hennes tvångshandlingar och vanföreställningar...all psykisk press, prestationsångest och strävan efter perfektion...och så denna suddiga gräns mellan verkligt och overkligt. Fy fan... :bigeyes:

 

Om inte en liten fågel viskat i mitt öra att det skulle vara lesbiska kärleksscener med i filmen så hade jag nog aldrig ens kommit på tanken att se den. Och nu när jag har sett den önskar jag att jag låtit bli. Jag är för känslig för sådana här filmer.

 

Och nu ska jag försöka sova. Mot medicinskåpet...

 

Kollegan: "Yohio?"

Jag: "Jaaa..." :love:

Kollegan: "Han är söt."

Jag: "Jaaa!!! Han ser ju ut som en flicka." :D

VAAA?!? :O

 

Ungefär så var syrrans reaktion när jag upplyste henne om att jag sitter och nätflörtar. :P Fast "flörta" är väl kanske att ta i lite. Jag bara utbyter trevliga fraser med andra flator. Nothing more, nothing less. Men det räcker bra för mig.

 

Mina mediciner har gjort mig rätt känslomässigt avtrubbad och i det närmaste asexuell, och tidigare dåliga erfarenheter har gjort mitt hjärta alldeles för ömtåligt.

 

 

Några halvanonyma, oskyldiga meningar på ett flatforum. Det är fullt tillräckligt.

Idag ska syrran och jag gå på teater och se Änglar i Amerika, och på teve är det både ett sammandrag av Gaygalan och den andra deltävlingen av Melodifestivalen (varför vi nu behöver fler deltävlingar när det ändå är uppenbart att den söta pojken från Sundsvall kommer att vinna, jag tycker att vi kan gå direkt till finalen - syrran hävdar dock att det kan bli lite märkligt med bara två deltagare i finalen, men jag tycker att vi kan göra finalen till en YOHIO-konsert och så kan han David Lindgren vara förband...det blir skitbra).

 

Jag tror att jag engagerar mig lite för mycket i mitt jobb. Inatt vaknade jag vid tretiden och låg och vältrade mig i ångest över alla kunder och arbetsuppgifter och deadlines. :bigeyes: Har tagit Imovane varenda kväll i typ två veckor nu (förutom i lördags, när jag sov hemma hos mamma och hade glömt tablettasken hemma i medicinskåpet, då trodde jag fan aldrig att jag skulle kunna somna - och att jag var alldeles uppskruvad över YOHIO var ju inte heller något som direkt underlättade insomnandet). Jag inser att jag måste börja ta det lite lugnt. Men hur fan ska det gå till? :question: Det vilar ett gigantiskt ansvar på mina axlar, nu när chefen ska vara sjukskriven i X antal veckor (han ska opereras på måndag) och en kollega kommer att sluta snart och det kommer komma en praktikant och en nyanställd som måste tas omhand. Och så alla kunder som rycker och sliter i en och vill ha sin bokföring klar nu nu NU...

 

 

Nåväl. Nu är det i alla fall helg. Får ta tag i allt det där på måndag, nu ska jag bara ta det lugnt. :)

 

Det blev ingen klippning på hemvägen idag heller. Istället smet jag in på ett bokantikvariat och spontanhandlade två kassar fulla med böcker. :P Jag fick syn på en viss bok i skyltfönstret och kände att jag bara MÅSTE köpa den (jag hade liksom redan alla andra böcker i den serien)...men när jag väl kom in i detta bokparadis kunde jag förstås inte nöja mig med bara en enda bok, utan det blev som sagt "några" till. ;) Och som om det inte vore tillräckligt fantastiskt att få hem så många nya böcker, innebar vistelsen i butiken även ett uppsving för mitt sociala självförtroende. Jag småpratade med personalen och kände mig fan riktigt NORMAL. :O :D :thumbup:

 

 

Väl hemma ringde mamma. Och gav mig en riktig chock. :O För hon berättade att hon och hennes sambo var extremt nära att råka ut för en bilolycka imorse. :bigeyes: Bara någon millisekund, bara någon halvmeter...så vill jag inte ens tänka på vad som kunde ha hänt. :bigeyes: ;( Vad är det för jävla idiot som får för sig att göra en omkörning när det både är dåligt väglag och skymd sikt?! Somliga människor borde inte få ha körkort. :mad:

 

 

Fy...men nu ska vi inte tänka på hur illa det kunde ha gått, utan glädjas åt att det faktiskt gick bra. :thumbup:

Det är en väldigt härlig känsla att komma hem från jobbet och se att det lyser i lägenheten och mötas av världens bästa syster som hållit kissen sällskap och diskat och satt igång en spellista med YOHIO och köpt blåbärsmuffins.  Och det var precis vad som hände igår. :D

Jag hade tänkt gå och klippa mig efter jobbet idag. Jag hade med mig hårborste i väskan och allting (man kan liksom inte gå in i en frisersalong och se ut som fan i håret) och jag ville verkligen klippa mig. Så på hemvägen gick jag en annan väg än den jag brukar, saktade ner utanför salongen, fick ögonkontakt med receptionisten - och skyndade därifrån. Suck. Jäkla ångestmonster! :( Men men...får väl ha lugg som hänger ner i ögonen ett tag till. Än så länge ser jag inte ut som en luffare i alla fall - snarare lite emo, och det känns ju helt okej. :)

 

Bortsett från klippningsmisslyckandet (och en djävulsk mensvärk), har Emo-Malin haft en riktigt trevlig dag idag. :thumbup: Jossi kom förbi Körsbärsdalen imorse när jag var ensam, och vi hade en riktigt fin pratstund. Han sa bland annat att jag påminner en del om hans flickvän - vilket jag utgår ifrån är en komplimang. Men det som gjorde mig mest glad var något som jag tyvärr inte kan återge här, eftersom det rör sig om hemliga interna företagsgrejer. Jag blev väldigt rörd, och bestämde mig slutligen för att jag faktiskt tycker om Jossi (och att jag nog borde sluta kalla honom efter förrädaren i Bröderna Lejonhjärta).

 

I övrigt har det varit ännu en dag präglad av YOHIO. Min nuvarande spellista innehåller exakt fyra låtar - samtliga av denna underbara pojke. Och dessa fyra låtar går om och om igen hela dagarna i mitt arbetsrum. Jag tycker nästan (men bara nästan) lite synd om mina kollegor. ;)

 

Vet ni om att det är Tankens Dag idag? :) Nog för att det finns ett väldigt stort överflöd av mer eller mindre onödiga dagar, men den här känns faktiskt riktigt vettig. Med risk för att låta som en KBT-terapeut, vill jag säga att tankens makt är stor och att vi kan påverka vårt mående och våra känslor en hel del om vi blir medvetna om de tankar som styr oss.

 

Så...tummen upp för Tankens Dag! :thumbup:

Chefen hittade ett fel i ett bokslut vid en av våra revisioner idag, och han sa på skoj att jag skulle ringa och säga det till Häxan från Karmanjaka - som var den redovisningskonsult som upprättat bokslutet. Och jag vrålade NÄÄÄ!!! och skyndade ut ur rummet med chefens skratt ringande i öronen. Min skräck för Häxan är ett stående skämt i Körsbärsdalen, ända sedan hon lackade ur på mig förra vintern. :P Kollegorna kommer då och då med halvhjärtade försök att intala mig att "hon är inte farlig", men jag lyssnar inte på det örat.

 

Jossi och jag börjar komma på god fot med varandra igen. Igår sa han att han skulle köpa kärleksmums till mig någon dag (för jag älskar chokladrutor - som det ju egentligen heter). Idag har han skojat med mig och till och med bett mig om hjälp. :thumbup:

 

Jag brukar få äta lunch ensam, eftersom de andra antingen äter senare eller går ut och äter. Men idag fick jag sällskap vid köksbordet av vår nya praktikant, och jag försökte prata lite med henne och hon försökte prata lite med mig. Men jag reste mig ganska snart med den lama ursäkten att "nu måste jag fortsätta jobba" och skyndade tillbaka till mitt rum. Inget får mig att känna mig så socialt missanpassad som situationer där man förväntas småprata med folk man knappt känner. :bigeyes: Men förhoppningsvis tyckte hon inte att jag var alltför otrevlig.

Jag målade naglarna igår kväll - efter att jag tagit Imovane. :O Inte världens bästa idé kanske. :P Resultatet blev dock förvånansvärt bra, även om jag inte orkade måla mer än ett lager.

 

Och idag har jag sminkat mig, för första gången på jag vet inte hur länge - ett år kanske? :question: Jag bara kände för det helt plötsligt. Och det var ju jätteroligt! :thumbup: Det kommer jag absolut göra fler gånger. Bäst att passa på nu, innan våren kommer på allvar med alla satans allergier som får ögonen att rinna konstant och gör allt vad sminkande heter omöjligt. :S

Nävars, men jag måste bara få visa vad jag just har beställt...

 

 

Hm...jag har en känsla av att min tillvaro präglas väldigt mycket av Japan just nu. Men det är bara en känsla. ;)

Idag har vi haft utbildningsdag i Körsbärsdalen. Vi fick komma med önskemål innan om vilka av de nya dataprogrammen vi ville att fokus skulle läggas på. Och jag sa flera gånger särskilt ifrån om två av programmen, som jag använt och lärt mig på egen hand under den senaste månaden och känner att jag har rätt bra koll på vid det här laget - och som kollegorna också skulle haft koll på om de bara kommit sig för att börja arbeta med programmen, för de är inte alls svåra.

 

Men vad kom utbildningen att fokusera på? Jo, just de två programmen jag sagt att den INTE borde fokusera på. :O Cirka 90 % av det som gicks igenom under förmiddagen och första halvan av eftermiddagen kunde jag redan. Jag satt som på nålar och tänkte att om jag inte snart får höra någonting jag inte redan vet eller inte utan svårighet kan ta reda på själv så får jag fan KRUPP!!! :S Det kändes som att förflyttas tillbaka till grundskolan, där man fick sitta sysslolös och vänta på att resten av klassen skulle fatta något man själv fattat för sju evigheter sedan. Jävligt irriterande.

 

 

Men men. Det är inte jag som ska betala för denna svindyra utbildningsdag och det var inte jag som bestämde vad den skulle handla om. Så jag har liksom "ryggen fri". Men ändå...det känns så himla onödigt. :S

Idag har The Drug Queen varit på apoteket och hämtat ut mediciner för nästan ett och ett halvt tusen kronor - utan att behöva betala ett enda öre. Och jag kommer få fortsätta hämta ut mediciner alldeles gratis ända till slutet av juni, när min frikortsperiod går ut.

 

Man måste ju bara älska högkostnadsskyddet. :D

Igår gav mammas sambo mig ett papper med en andningsövning som ska hjälpa vid panikångest, med ungefär samma effekt som betablockerare. :)

 

 

Oh my god, jag är KÄR!!! :love:

 

...i en 17-årig pojke. :O

 

Bäst att jag går och lägger mig nu. Jag är uppenbarligen inte vid mina sinnens fulla bruk. ;)

Igår flyttade två flickor in i lägenheten intill min. Jag mötte dem i källaren (jag hade tvättstugan igår kväll), där den enas pappa stod och ryckte i en låst dörr i tron om att det var tvättstugan. Jag tänkte bara pipa fram ett litet "hej" och smita tillbaka upp till lägenheten. Men de ropade tillbaka mig, och så fick jag visa dem var tvättstugan egentligen ligger - i andra änden av byggnaden, bortom en lång radda katakombliknande källargångar. De var alla tre översvallande tacksamma och när vi kom tillbaka upp i trapphuset presenterade de sig som mina nya grannar och vi skakade hand och jag kommer självklart inte ihåg vad de sa att de hette för jag var som vanligt alltför fokuserad på mig själv. Jag var liksom tvättstugeklädd - prickigt linne, omatchande mönstrade pyjamasbyxor, ingen behå, tofflor som håller på att falla sönder och samman och som jag borde ha kastat bort för flera år sedan - och inte alls i skick att stifta nya bekantskaper. Dessutom hade de en liten hund som svassade runt benen på oss - och hundar har jag alltid varit rädd för, oavsett storlek.

 

Efteråt, när jag var "i säkerhet" inne i lägenheten bombarderades jag av olika tankar och känslor. Jag stod och tittade på mig själv i helfigursspegeln och undrade hur fan jag kunnat gå utanför dörren i denna trashiga outfit. Jag körde konversationen i repris om och om igen inne i huvudet och analyserade allt jag sagt och gjort och vad jag kanske borde eller inte borde ha gjort annorlunda. Jag undrade vad de tyckte om mig och kom fram till att det förmodligen var något negativt. Och mitt i allt detta kände jag en viss stolthet över att jag åtminstone klarat mig igenom situationen och att jag kanske kanske ytterst kanske gjorde ett någorlunda okej första intryck. Och insikten om att flickorna förmodligen är ett par gjorde mig alldeles lycklig (flatpopulationen i trappuppgången ökade med ens markant), men även lite sorgsen eftersom jag mindes att även L och jag var sådär unga och lyckliga när vi flyttade ihop - och jag kan bara hoppas att det går bättre för de här flickorna än för oss.

  

 

Tack och lov att jag fick VG. :D Att som feminist och psykfall INTE få högsta betyg på en kurs som heter Psykisk ohälsa och kön - kulturella perspektiv vore fan pinsamt. :P

 

Här kommer min slutuppgift...

 

 

I boken Shyness – How Normal Behavior Became a Sickness redogör Christopher Lane för hur det gick till när social fobi infördes i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM). Bokens titel sammanfattar kort och koncist dess innehåll – att något som tidigare sågs som normalt, och i många fall till och med önskvärt, har kommit att betraktas som en psykisk störning för vilken medicinering ofta rekommenderas – och att författaren är kritisk till detta.

 

Lane, som är psykoanalytiskt skolad, går i boken till hårt angrepp mot den neuropsykiatriska disciplinen i allmänhet och gruppen som sammanställde DSM-III i synnerhet. Han pekar på såväl godtycklighet och bristande omdöme som arrogans och despotism i utarbetandet av nya diagnoser. Arbetsgruppen, som uteslutande bestod av folk från den neuropsykiatriska disciplinen och leddes av Robert Spitzer, tog fram en rad nya diagnoser där orsaken förlades till en kemisk obalans i hjärnan och behandlingen till psykofarmaka. Diagnoser med en stark tradition inom psykoanalysen, såsom neuros, raderades ur DSM – utan andra synbara skäl än just sin koppling till psykoanalysen.

 

Det är lätt att drabbas av konspirationsteorier vid läsningen av Lanes bok. Om man ska tro författaren verkar arbetet med DSM-III i princip ha gått ut på att utestänga den psykoanalytiska disciplinen samt att ingå och upprätthålla en symbios med läkemedelsindustrin. Då DSM i det närmaste har uppnått ”bibelstatus” inom psykiatrin ter det sig väldigt skrämmande att ideologiska och ekonomiska intressen ska få styra diagnostisering och behandlingssätt. Speciellt med tanke på att detta medfört att allt fler och allt yngre i dagens samhälle diagnostiseras med olika psykiska störningar/sjukdomar och ordineras psykofarmaka för det.

 

Att det hela gått överstyr åskådliggör Lane bland annat genom att hänvisa till personer inom den neuropsykiatriska disciplinen som vill börja medicinera barn i sexårsåldern som uppvisar tecken på att vara blyga och tillbakadragna, för att förhindra att de utvecklar social fobi senare i livet. Kritiken Lane riktar mot detta känns ytterst berättigad, då det dels saknas ordentlig forskning som visar på de långtgående effekterna av att utsätta så unga personer för psykofarmaka och dels bidrar till ett fortsatt stigmatiserande av blyghet. Å andra sidan blir Lanes kritik problematisk, sedd i ljuset av hans starka förankring inom psykoanalysen, varför hans text knappast kan betraktas som en objektiv observatörs. Hans bok kan i det närmaste beskrivas som en krigsförklaring mot neuropsykiatrin och han är så fokuserad på att baktala denna konkurrerande disciplin att hans text riskerar att förlora både trovärdighet och djup.

 

Lane nämner liksom i förbigående att sjukdomsförklaringen av social fobi kommer av det nutida västerländska idealet med en utåtriktad personlighet, samt att det ofta är fysiskt attraktiva kvinnor som får agera läkemedelsföretagens ansikte utåt när det gäller att marknadsföra psykofarmaka. Han går dock inte in närmare på vare sig kultur- eller genusaspekter, utan inriktar sig helt på att kritisera neuropsykiatrin. Här skulle mer nyanserade och fördjupade tankegångar vara önskvärda.

 

Det är knappast en slump att läkemedelsföretagen väljer just kvinnor med fördelaktigt utseende i sina reklamkampanjer. Vad säger det om vår kultur och hur påverkar det bilden av psykisk ohälsa? Här skulle även en mer nyanserad kritik av psykiatrin i allmänhet och DSM i synnerhet vara på sin plats. Arbetsgruppen bakom DSM-III utmärktes inte bara av neuropsykiatrin, utan även av manlig dominans med Robert Spitzer i spetsen. Vem diagnostiserar och vem diagnostiseras? Varför är det just blyghet som kommit att betraktas som ett problem i vårt västerländska samhälle? Hur kan västvärldens psykiatriker legitimera sin klassificering av social fobi som en psykisk störning, när det i andra delar av världen ses som relativt oproblematiskt med introverta personer? Såväl genus som kultur och ålder skulle med fördel kunna diskuteras här. Det skulle ge studien större djup och även ökad trovärdighet, genom att inte ensidigt följa en enda linje utan vara öppen för olika tankegångar och tolkningar.

 

Avslutningsvis kan jag konstatera att Shyness – How Normal Behavior Became a Sickness utgör ett viktigt inlägg i debatten om psykiatrin, DSM och social fobi. Ifrågasättande av DSMs dominerande ställning inom diagnostisering och avslöjande av icke-vetenskapliga metoder inom läkarvetenskapen är elementära för att den enskilda individen ska få chans till en korrekt behandling. På ett större plan bidrar diskussion och öppenhet till att upprätthålla det demokratiska samhället. Det är synd att Lane inte är mer nyanserad i sin kritik, men förhoppningsvis kan hans studie ändå bidra till en ökad medvetenhet om problematiken och till vidare diskussioner inom ämnet.