Jag ser ett ljus i slutet av tunneln
Jag är fortfarande sjuk. Jag är fortfarande nervös. Och jag är fortfarande okoncentrerad. Men jag känner mig inte riktigt lika eländig som igår, jag börjar acceptera för mig själv att jag kommer få ett nej när rekryteraren ringer, och jag när ett hopp om att jag kommer kunna bli klar med nästa uppgift innan deadline på måndag. Har inte tid med avbrott längre. The show must go on.
Sjuk, nervös och okoncentrerad
Inatt sov jag bara fyra timmar. Men inte på grund av ångest, utan på grund av halsont, förkylning, hosta och eventuellt feber. Jag hatar att vara sjuk! :( På gymnasiet var det bara skönt, då välkomnade jag varje chans att få stanna hemma från skolan. Men nu, när jag har så mycket att göra, har jag verkligen inte tid med sånt här. Dessutom ska jag till tandläkaren idag, och jag ser inte direkt fram emot att ligga och gapa och tvingas andas genom en igentäppt näsa och försöka låta bli att hosta sköterskan i ansiktet...
Brodern ringde förut, och jag slutade nästan andas när jag hörde ringsignalen för jag trodde det var rekryteraren. Hon skulle ju ringa någon gång under veckan och meddela sin dom över mig. Jag lovade brodern att jag ska dansa naken om jag får jobbet. För så övertygad är jag om att intervjun gick åt helvete.
Och mitt i allt detta försöker jag koncentrera mig på mina studier. Det går sådär.
Brodern ringde förut, och jag slutade nästan andas när jag hörde ringsignalen för jag trodde det var rekryteraren. Hon skulle ju ringa någon gång under veckan och meddela sin dom över mig. Jag lovade brodern att jag ska dansa naken om jag får jobbet. För så övertygad är jag om att intervjun gick åt helvete.
Och mitt i allt detta försöker jag koncentrera mig på mina studier. Det går sådär.
Ur askan i elden
Jahapp, så har man sökt ännu ett jobb. Hos samma arbetsgivare. Jag hoppas att det visar på motivation och intresse (och inte desperation) och att jag äntligen får chansen att visa att jag inte bara är det där skräckslagna lilla psykfallet, utan kan bli en riktigt ambitiös och duktig medarbetare.
Nerbruten Törnrosa
Jag var jätteledsen igår kväll. Bölade som bara den och fylldes av hopplöshetskänslor och självmordstankar. Men freaka inte ut nu, för jag VILL INTE ta livet av mig. Jag vill leva. Jag vet bara inte hur det ska gå till. Och jag orkade inte handskas med dessa tankar och känslor igår kväll, så jag proppade i mig lugnande/sömntabletter och har nu sovit i nästan tolv timmar. Det var jätteskönt, men jag är fortfarande dåsig och känner att jag lätt skulle kunna sova några timmar till - minst. Dessutom ser jag ut som fan. Men det går förhoppningsvis att fixa till med en dusch och lite smink. Hoppas det i alla fall, för jag får besök av en släkting snart (vore det inte för det hade jag kanske stannat i sängen hela dagen).
Ny dag, nya tag! som mamma brukar säga.
Varför ger jag inte bara upp?!?
Det gick åt helvete. Jag var så nervös att jag trodde jag skulle kräkas och jag bara svamlade och gav inga vettiga svar alls på deras frågor. Deras, ja - de var två stycken. Jag trodde att det bara skulle vara en, men när vi kom in i "intervjurummet" satt det en till där - och det var jag verkligen inte beredd på.
Och såna frågor sen... Hur jag hanterar stress? Vad jag tycker om att prata inför grupp? Hur jag bemöter kritik? Och jag är så dum och ärlig så jag sa såklart att det är jobbigt men att jag gör så gott jag kan.
Hade jag några övriga frågor? Nej, det hade jag inte - det gick runt i huvudet på mig och jag ville bara ut därifrån så att jag kunde få ge utlopp för min frustration och besvikelse över att jag är den jag är och inte klarar någonting.
Det hela skulle ta cirka en timme, men det var över på typ en halvtimme. "Vi hör av oss i veckan med besked när vi bestämt oss." Men jag vet att de redan bestämt sig. De vill inte ha mig. De har 13 till intervjuoffer att välja bland (och 73 till sökanden som inte kallats till intervju). Det finns många att välja bland. Psykfallet kommer inte hamna högt upp på listan.
Jag har inte gråtit än, men det kommer nog snart. Däremot har jag ätit lunch med brodern och tröstshoppat. Nu sitter jag i min mörklagda lägenhet och fräser åt alla som vågar sig på att slå en signal.
Mardröm
Jag drömde en mardröm inatt. Min största rädsla just nu besannades. Det där telefonsamtalet. "Tyvärr, du är alldeles för blyg, jag kan inte se dig i den här yrkesrollen, så vi måste tyvärr säga nej." Jag vaknade såklart med ångest. Inte världens bästa start på den här viktiga dagen. Jag får inte tänka på det där förbannade telefonsamtalet - även om jag är 99 % säker på att det kommer komma om några dagar. Jag måste försöka vara positiv och förväntansfull, våga hoppas och tro på mig själv och mina chanser att få jobbet. För annars kommer jag garanterat inte att få det.
Magiska Ola
Imorgon är det dags för intervjun. Hoppas att lyckokänslan från gårdagen håller i sig, så att jag ger ett självsäkert och positivt intryck. För det påverkar mig faktiskt väldigt mycket att se The Ark live. Det är en närmast magisk upplevelse. Jag blir liksom...förlöst.
Det går inte att förklara, det måste upplevas. (Men skynda er på, bandet existerar ju snart inte längre!)
Här kommer i alla fall (ännu) en liten inblick i hur fantastiskt det var igår...
(Och ja, jag är medveten om att bloggen under helgen har handlat mer om idoldyrkan än om psykiskt mående - men som jag hoppas att ni förstår är det väldigt intimt sammankopplat i detta fall.)
Det går inte att förklara, det måste upplevas. (Men skynda er på, bandet existerar ju snart inte längre!)
Här kommer i alla fall (ännu) en liten inblick i hur fantastiskt det var igår...
(Och ja, jag är medveten om att bloggen under helgen har handlat mer om idoldyrkan än om psykiskt mående - men som jag hoppas att ni förstår är det väldigt intimt sammankopplat i detta fall.)
Några glimtar från gårdagen
Min kamera vägrar fortfarande samarbeta. Men tack och lov för YouTube!
Den arkiska nationalsången. Alltid lika underbar.
Och så var vi framme vid kvällens sista låt. Snyft.
Den arkiska nationalsången. Alltid lika underbar.
Och så var vi framme vid kvällens sista låt. Snyft.
The Ark i mitt hjärta
Jag är så lycklig. Fattar inte hur jag någonsin ska kunna somna, jag är så himla uppe i varv. Konserten var underbar, jag ville inte att den någonsin skulle ta slut. Jag skrek och jag skrattade och jag sjöng och jag klappade händerna och när jag tänkte på att det kanske var sista The Ark-konserten någonsin för min del började jag nästan gråta.
Jag älskar The Ark. Det kommer jag alltid att göra.
(Tänkte lägga upp bilder, men min kamera har jobbat hårt hela kvällen och vägrar att så mycket som starta om den inte får laddas först.)
Jag älskar The Ark. Det kommer jag alltid att göra.
(Tänkte lägga upp bilder, men min kamera har jobbat hårt hela kvällen och vägrar att så mycket som starta om den inte får laddas först.)
Snart dags att gå ombord på Arken
Tre och en halv timme till konserten börjar. :D Jag känner hur uppspeltheten tar över mer och mer. Lite nervös är jag förstås, men framför allt förväntansfull.
Kläderna är valda. Håret är fixat. Naglara är målade. Nu ska jag bara sminka mig och fixa syrrans hår, så är vi ready to go.
Kläderna är valda. Håret är fixat. Naglara är målade. Nu ska jag bara sminka mig och fixa syrrans hår, så är vi ready to go.
Elaka Malin
Nu har jag pratat med mamma i typ 45 minuter och är inte fullt lika hysterisk inför måndagens intervju. Men visst är jag nervös. Skitnervös! Det har märkts på mitt beteende idag - jag blir rätt stingslig när jag är nervös. Så det kanske inte var rätt tillfälle att lämna respons på mina kursares texter i skrivarkursen. Men det gjorde jag i alla fall. Hoppas att jag inte var alltför elak...
100/150
Jag fortsätter med 100 mg ett tag till. Mamma och jag pratade om det igår, och kom fram till att det vore ganska dumt att börja mixtra med dosen precis innan intervjun. Liksom, jag vill ju inte sitta där med en massa jobbiga biverknigar och framstå som någon slags knarkare eller psykfall eller bara allmänt trött och ointresserad. Så jag kommer vänta till på tisdag innan jag höjer till 150 mg.
Läkarsamtal
Nu har jag pratat med en läkare på Vuxenpsyk. Och vi kom gemensamt fram till att jag ska öka Sertralin-dosen till 150 mg, med start imorgon. Han kommer att ringa igen om några veckor och kolla effekten.
Tog jag upp Arbetsförmedlingen? Nja, inte direkt. Jag sa att jag ska på anställningsintervju på måndag och att det kommer förstöra hela helgen. Men det fick honom mest att skratta och jag kom mig inte för att be om hjälp med Arbetsförmedlingen.
Tog jag upp KBT-studien? Ja, faktiskt. Och han undrade om jag tänkte söka till den igen eller arbeta själv med studiematerialet eller om jag ville ha traditionell KBT. Och jag bara "eh...jag vet inte" och han sa att "nä, det är ju inte lätt att veta" och sen var det inte mer med det.
Så nu ska jag medicinera bort mina problem, ha en kul helg med The Ark-konsert och släktkalas - och försöka att inte framstå som alltför störd under anställningsintervjun. (Jag ska även försöka att inte bli alltför besviken när de ringer och säger att "tyvääärr, du är för BLYG".)
Tog jag upp Arbetsförmedlingen? Nja, inte direkt. Jag sa att jag ska på anställningsintervju på måndag och att det kommer förstöra hela helgen. Men det fick honom mest att skratta och jag kom mig inte för att be om hjälp med Arbetsförmedlingen.
Tog jag upp KBT-studien? Ja, faktiskt. Och han undrade om jag tänkte söka till den igen eller arbeta själv med studiematerialet eller om jag ville ha traditionell KBT. Och jag bara "eh...jag vet inte" och han sa att "nä, det är ju inte lätt att veta" och sen var det inte mer med det.
Så nu ska jag medicinera bort mina problem, ha en kul helg med The Ark-konsert och släktkalas - och försöka att inte framstå som alltför störd under anställningsintervjun. (Jag ska även försöka att inte bli alltför besviken när de ringer och säger att "tyvääärr, du är för BLYG".)
Plötsligt händer det...
Mitt hjärta riktigt hamrar i bröstet på mig. Det ringde en rekryterare nyss! "Hej, du har sökt jobb hos oss..." Och min första tanke var att "gud, vad överambitiöst, ringer de runt och talar om för alla som blivit ratade, det räcker väl med att skicka ett tack-för-visat-intresse-mejl". Men självklart var det inte så, utan hon ville fråga när jag kan komma på intervju! :D Jag ska dit på måndag.
Jag studsade runt i lägenheten och fnittrade när vi lagt på. Men nu försöker jag lugna ner mig. Liksom, bara för att jag får komma på intervju så betyder det inte att det är klart. De kommer att se hur blyg och tillbakadragen, för att inte säga skräckslagen, jag är och så kommer de inte vilja ha mig. Men jag får väl se det som social träning. Och en stor ära att de plockat ut mig ur högen av ansökningar.
Jag studsade runt i lägenheten och fnittrade när vi lagt på. Men nu försöker jag lugna ner mig. Liksom, bara för att jag får komma på intervju så betyder det inte att det är klart. De kommer att se hur blyg och tillbakadragen, för att inte säga skräckslagen, jag är och så kommer de inte vilja ha mig. Men jag får väl se det som social träning. Och en stor ära att de plockat ut mig ur högen av ansökningar.
Jag kommer att bli uppringd
Idag ringer de från Vuxenpsyk. Jag har inte tänkt speciellt mycket på det sedan jag fick brevet om det, men nu börjar jag bli nervös. Vad ska jag säga? Vad kommer de säga? Ska jag tala om att jag inte får vara med i KBT-studien längre? Ska jag be om hjälp med Arbetsförmedlingen? Eller ska jag bara snällt svara på frågor om biverkningar och sedan säga nej när de frågar om det är något mer jag vill ta upp? Jag vet inte.
Uppryckning
Det underbara vårvädret lockade ut mig ur min håla lägenhet förut, så nu har jag varit till affären och sett till att kylskåpet inte gapar tomt längre. Tur det, för mamma kommer sen och hon blir så upprörd över att jag inte äter ordentligt.
Och så har jag pluggat lite - äntligen! Jag hade inte befattat mig med något skolrelaterat sedan i lördags, så jag kände mig riktigt lat. Men nu känner jag mig duktig igen. :)
Och så har jag pluggat lite - äntligen! Jag hade inte befattat mig med något skolrelaterat sedan i lördags, så jag kände mig riktigt lat. Men nu känner jag mig duktig igen. :)
Förståelse
Nu har jag ringt till veterinären. :) Efter typ tio minuters ångeststegrande telefonkö fick jag prata med en jättegullig tjej, som gav oss en tid i mitten av april och var hur förstående som helst över att jag har en skygg katt som kräver varsam behandling. Så nu känns det lite bättre.
Kattskräck
Jag gick precis upp. Det beror delvis på att jag låg och läste en av mina favoritböcker inatt och inte lyckades slita mig från den förrän bortåt tretiden.
Men mest berodde det nog på att jag kom att tänka på att det snart är ett år sedan min katt vaccinerades av katthjälpsorganisationen som räddade henne från livet på gatan, och att det alltså är dags för mig att ta henne till veterinären för en omvaccination. Och det känns jävligt jobbigt - på alla plan.
Det senaste veterinärbesöket, när hon var sjuk i vintras, gick ju inte direkt lysande. Och jag vill verkligen inte göra henne så stressad och rädd igen. Inte för att jag tänker ta henne till samma veterinär - aldrig i livet!!! - men hon kommer säkert associera situationen till honom och hans metoder.
Och så läste jag på vaccinationskortet att "det är viktigt att katten inte är stressad eller stressas vid vaccinationstillfället". Hur fan ska det gå till?!? Hon kommer vara livrädd.
Och så har vi ju min egen rädsla... Att först behöva ringa till veterinären och förklara situationen och boka en tid, och sedan åka dit. Men det är en bagatell i sammanhanget. Jag klarar det för hennes skull. Men hur ska hon klara det??? :(
Men mest berodde det nog på att jag kom att tänka på att det snart är ett år sedan min katt vaccinerades av katthjälpsorganisationen som räddade henne från livet på gatan, och att det alltså är dags för mig att ta henne till veterinären för en omvaccination. Och det känns jävligt jobbigt - på alla plan.
Det senaste veterinärbesöket, när hon var sjuk i vintras, gick ju inte direkt lysande. Och jag vill verkligen inte göra henne så stressad och rädd igen. Inte för att jag tänker ta henne till samma veterinär - aldrig i livet!!! - men hon kommer säkert associera situationen till honom och hans metoder.
Och så läste jag på vaccinationskortet att "det är viktigt att katten inte är stressad eller stressas vid vaccinationstillfället". Hur fan ska det gå till?!? Hon kommer vara livrädd.
Och så har vi ju min egen rädsla... Att först behöva ringa till veterinären och förklara situationen och boka en tid, och sedan åka dit. Men det är en bagatell i sammanhanget. Jag klarar det för hennes skull. Men hur ska hon klara det??? :(
Måntiara, attack!
Jag kunde inte sova inatt. När jag ringde till mormor vid halvelvatiden sa hon åt mig att dricka ett glas varm mjölk så skulle jag "somna inom en kvart". Yeah right. Jag var skittrött och hade ont i huvudet, men det gick bara inte att somna. Inte förrän bortåt tvåtiden. Mamma ringde för en stund sedan och gav mig förklaringen - supermånen. Både hon och jag påverkas rätt mycket av fullmånen även i vanliga fall, så det är väl klart att det blev extremt när månen var så mycket närmare jorden än vanligt.
Jaja...nu är det över i alla fall. Och det kommer tydligen dröja typ 18 år till nästa gång - tack och lov för det! Hoppas att nästa lördagkväll blir angenämare än gårdagen. Och det kommer den garanterat att bli. Syrran och jag ska ju på The Ark-konsert då! :D
Jaja...nu är det över i alla fall. Och det kommer tydligen dröja typ 18 år till nästa gång - tack och lov för det! Hoppas att nästa lördagkväll blir angenämare än gårdagen. Och det kommer den garanterat att bli. Syrran och jag ska ju på The Ark-konsert då! :D
Alla vägar bär till Forks
Sådär. Nu har jag tillbringat ett antal timmar med att titta på supernördigt extramaterial och hittat ett nytt drömresmål. Jag vill åka till Forks!!! ;)
Och det passar ju bra, för jag drömmer redan om att resa till San Francisco. Och det är ju inte alltför långt ifrån. :)
Vad som däremot är långt borta är ett förverkligande av mina resedrömmar. Jag har inte tillräckligt med vare sig pengar eller mod. Det enda jag har är tid, längtan och vilja. Men tja...det är väl en bra början.
(Och nej, jag är inte kär i någon av huvudrollsinnehavarna.)
Och det passar ju bra, för jag drömmer redan om att resa till San Francisco. Och det är ju inte alltför långt ifrån. :)
Vad som däremot är långt borta är ett förverkligande av mina resedrömmar. Jag har inte tillräckligt med vare sig pengar eller mod. Det enda jag har är tid, längtan och vilja. Men tja...det är väl en bra början.
(Och nej, jag är inte kär i någon av huvudrollsinnehavarna.)
Rastlös, orkeslös
Usch, nu är jag sådär lamslagen av rastlöshet som jag blir ibland. Jag borde gå till biblioteket och låna lite kurslitteratur. Jag skulle även behöva diska. Att baka något med choklad i vore inte heller helt fel (jag har mens). Och jag känner lite för att se på extramaterialet till en film jag köpte i december (filmen har jag sett X antal gånger, men extramaterialet har liksom inte blivit av).
Men jag ORKAR inte. Minsta lilla grej känns skitjobbig och helt ogenomförbar. Så jag bara sitter här och låter timmarna rinna iväg.
Men jag ORKAR inte. Minsta lilla grej känns skitjobbig och helt ogenomförbar. Så jag bara sitter här och låter timmarna rinna iväg.
Fredagsshopping
Jag hade inte tänkt gå utanför dörren idag. Men så kom S.H. hit, och när han såg mitt tomma kylskåp tog han med mig till Ica Maxi. Och vi var ju inte direkt ensamma där. Maxi en fredagseftermiddag = massor av folk som slutar jobbet och hämtar ungarna på dagis och drar iväg till Maxi för att veckohandla. Jag kände mig yr, stirrade i golvet nästan hela tiden och blev ibland bara stående helt rådvill. Inte så att jag fick panik eller så, men det var ju inte världens mest angenäma upplevelse direkt. Men det var kul att umgås med S.H. och skönt att få hem lite mat.
(Foto: Salvatore Vuono / FreeDigitalPhotos.net)
(Foto: Salvatore Vuono / FreeDigitalPhotos.net)
Vart tog våren vägen?
Jaha...här trodde man att det blivit vår. Men se så fel vi hade! Hela jävla världen är vit utanför fönstret idag. :( Det är sånt som gör mig glad på hösten, men fan inte i mitten av mars. Nu vill jag ha sol, grön gräsmatta, knoppar på träden och fågelkvitter i luften. Inte allting-göms-under-ett-vitt-kallt-blött-täcke.
Kompisbesök
Jag har haft en kompis här idag. Jag var inte 100 % avslappnad (det är jag väl aldrig) men det kändes bra ändå. Vi tittade på Mulan - den enda Disney-film som inte är totalt antifeministisk.
Och så pratade vi om Livet - och kom fram till att vårt enda alternativ är att vinna på Triss. Och det är ju inte så troligt (speciellt inte med tanke på att vi typ aldrig köper några lotter). Så...det är väl kört då.
Och så pratade vi om Livet - och kom fram till att vårt enda alternativ är att vinna på Triss. Och det är ju inte så troligt (speciellt inte med tanke på att vi typ aldrig köper några lotter). Så...det är väl kört då.
Jobbtankar
Och vad var det första jag såg när jag loggade in på Facebook förut? Att en före detta klasskamrat fått jobb på en revisionsbyrå. Jättekul för honom, såklart, men jag blev ändå ledsen när jag såg det. Det känns som att de blir anställda på löpande band, mina gamla kursare. Och trots att vi har samma utbildning, finns det inte en chans i världen att jag kommer få ett sådant jobb. Eller något jobb överhuvudtaget, för den delen. Arbetsmarknaden är inte till för psykfall.
Jag funderar på att gå till Arbetsförmedlingen och be dem hjälpa mig att komma i kontakt med något företag som kan tänka sig att anställa mig. Men skulle de verkligen göra det? Eller skulle de ta fram piskan och tvinga mig att söka en massa jobb som jag inte har någon chans att få? Jag menar, det är ju inte ett ställe som är känt för att tillämpa morotsmetoden direkt...
Jag funderar på att gå till Arbetsförmedlingen och be dem hjälpa mig att komma i kontakt med något företag som kan tänka sig att anställa mig. Men skulle de verkligen göra det? Eller skulle de ta fram piskan och tvinga mig att söka en massa jobb som jag inte har någon chans att få? Jag menar, det är ju inte ett ställe som är känt för att tillämpa morotsmetoden direkt...
Examen? Nej!
Jahapp, då var man nedstämd igen. :( Jag hade tänkt ta en kandidatexamen i litteraturvetenskap till nästa sommar, men nu kom beskedet att jag inte kan göra det. De kurser i litteraturvetenskap jag har läst är nämligen "fel", det är tydligen bara vissa bestämda kurser som kan ingå i en examen.
Men vad fan ges det överhuvudtaget kurser som är värdelösa för?!?
Men vad fan ges det överhuvudtaget kurser som är värdelösa för?!?
Vårkänslor
Jag älskar våren. Det gör mig så glad att se solen skina, höra fåglarna, känna värmen och se snön försvinna från marken - och få börja använda vårjacka. Tyvärr blir jag lite väl optimistisk och går ut i leggings, kort kjol och tunn jacka fast det bara är 3-5 plusgrader ute - för "det är ju vår". Och nu sitter jag här med resultatet - förkylning och eventuellt lite feber. Och detta är inte unikt för i år - det blir likadant varenda vår. Jag är hopplös. :P
Alla borde ha en syster som min
Underbara syster har tagit hand om mig idag. :) Lagat jättegod mat till mig, bakat chokladmuffins och så har vi tittat på tre(!) filmer. Och nu tänker hon visst diska.
Jag känner mig inte så nere längre. :)
(Foto: worradmu / FreeDigitalPhotos.net)
Jag känner mig inte så nere längre. :)
(Foto: worradmu / FreeDigitalPhotos.net)
Matmobbning
Att jag är vegetarian sedan sju år tillbaka samt har en jäkla massa allergier borde inte komma som en nyhet för släkten. Ändå blir det kaos i köket och framrotande av några halvfabrikatsbiffar när jag kommer fram till buffébordet på kalasen. "Oj då, vad ska vi ge dig...det finns några biffar här, det blir väl bra? Och så kan du äta grönsaker." Men nej, det kan jag inte - för grönsakerna skulle nödvändigt dela uppläggningsfat med ett par styckade lik. Så det blev två djupfrysta biffar som värmdes i mikron samt potatissallad som jag inte ens tycker om. Medan alla andra fick jättefin festmat som beställts från typ någon cateringfirma/restaurang.
Och efterrätten? Tårta med okänt innehåll samt kakor med stora mandelbitar i (=allergi). Senare på kvällen blev det vickning - varmkorv. "Men du kan ju ta en macka istället." Jag tog ingenting alls, i ren protest.
Om det nu är så jävla besvärligt att fixa mat till mig så behöver de väl inte bjuda mig överhuvudtaget?! Jag grät i bilen på hemvägen från kalaset igår kväll och önskade att jag hade stannat hemma. Jag kände mig så ovälkommen. Det var precis som om de ville markera att jag inte är lika viktig som alla andra.
(Ja, jag vet att jag är överkänslig och jag är medveten om att mensen närmar sig - men vad fan, det här kändes faktiskt inte okej!!!)
Och efterrätten? Tårta med okänt innehåll samt kakor med stora mandelbitar i (=allergi). Senare på kvällen blev det vickning - varmkorv. "Men du kan ju ta en macka istället." Jag tog ingenting alls, i ren protest.
Om det nu är så jävla besvärligt att fixa mat till mig så behöver de väl inte bjuda mig överhuvudtaget?! Jag grät i bilen på hemvägen från kalaset igår kväll och önskade att jag hade stannat hemma. Jag kände mig så ovälkommen. Det var precis som om de ville markera att jag inte är lika viktig som alla andra.
(Ja, jag vet att jag är överkänslig och jag är medveten om att mensen närmar sig - men vad fan, det här kändes faktiskt inte okej!!!)
The winner stands alone
Jag var ensam om att få VG! Nu känner jag mig ännu duktigare. :D
Väl godkänd
Blogguppdateringen har varit sjukt dålig på sista tiden, jag vet. Men jag har inte kommit mig för att skriva någonting. Herregud, jag har haft skrivkramp! :O
Men nu har det hänt något som jag bara måste berätta - jag fick VG på omtentan! :D Helgen kunde inte ha börjat bättre. Hoppas att fortsättningen blir lika trevlig.
Hurra hurra hurra!
Idag fyller bloggen 1 år. :)
304 inlägg (305 med der här) har det blivit hittills - och fler ska det bli. Men inte just nu, jag har tvätt och plugg att ta itu med. Och jobbansökningar.
304 inlägg (305 med der här) har det blivit hittills - och fler ska det bli. Men inte just nu, jag har tvätt och plugg att ta itu med. Och jobbansökningar.
Hallucinationer
Inatt satt det ett troll i fotänden av min säng. Ett stentroll med en stickad mössa i pastellfärger. Jag pekade på trollet och frågade "Vad gör du här?!" men jag fick inget svar - för stentroll kan ju inte prata.
Herregud, jag förstår verkligen att det finns folk som blir beroende av de här sömntabletterna. För känslan när man domnar bort och blir av med all oro är så himla skön. Och att se lustiga figurer lika tydligt som om de verkligen fanns är ju inte heller helt fel...
Men ikväll ska jag inte ta någon tablett. Jag har faktiskt inte lust att bli någon knarkare.
Herregud, jag förstår verkligen att det finns folk som blir beroende av de här sömntabletterna. För känslan när man domnar bort och blir av med all oro är så himla skön. Och att se lustiga figurer lika tydligt som om de verkligen fanns är ju inte heller helt fel...
Men ikväll ska jag inte ta någon tablett. Jag har faktiskt inte lust att bli någon knarkare.
Jobbtjat
Det går segt med pluggandet. Jag går liksom i baklås när jag känner mig stressad. Och jag är hyperstressad över att jag inte är klar med några uppgifter vars deadline ligger ungefär en vecka fram i tiden. Syrran bara stirrar på mig och skakar på huvudet när jag säger det. Hon förstår inte riktigt hur jag resonerar.
Och sen har vi det här med jobb... Moster ringde vid lunchtid, men jag svarade inte - för jag fick råångest bara vid tanken på allt jobbtjat hon skulle kunna häva ur sig. Men sen ringde mammas fästman, och intet ont anande svarade jag förstås - och då började HAN prata jobb istället. Jag kommer fan aldrig ifrån det. :S Han gav mig en annons och sa att jag måste skicka ansökan den här veckan. Annonsen gick ut för flera veckor sen, men han pratade med rekryteraren (det är på hans arbetsplats) som sa att det var okej att jag skickade min ansökan den här veckan. Och det är ju sjukt snällt av honom att fixa det! Så jag ska verkligen försöka plita ihop ett personligt brev och fixa till mitt CV lite. Men usch, vad jobbigt det känns. För att inte säga meningslöst - jag uppfyller inte alla kvalifikationer och rekryteraren har redan plockat ut några lämpliga kandidater för intervju...så vad ska de med min ansökan till?! Jag menar, när det finns sökanden som varken är psykfall eller undermeriterade. Men men...för att citera moster: "Söka kan man alltid göra" (om inte annat så för att göra omgivningen nöjd).
Nu ska jag ta ett sömnpiller och gå och lägga mig.
Och sen har vi det här med jobb... Moster ringde vid lunchtid, men jag svarade inte - för jag fick råångest bara vid tanken på allt jobbtjat hon skulle kunna häva ur sig. Men sen ringde mammas fästman, och intet ont anande svarade jag förstås - och då började HAN prata jobb istället. Jag kommer fan aldrig ifrån det. :S Han gav mig en annons och sa att jag måste skicka ansökan den här veckan. Annonsen gick ut för flera veckor sen, men han pratade med rekryteraren (det är på hans arbetsplats) som sa att det var okej att jag skickade min ansökan den här veckan. Och det är ju sjukt snällt av honom att fixa det! Så jag ska verkligen försöka plita ihop ett personligt brev och fixa till mitt CV lite. Men usch, vad jobbigt det känns. För att inte säga meningslöst - jag uppfyller inte alla kvalifikationer och rekryteraren har redan plockat ut några lämpliga kandidater för intervju...så vad ska de med min ansökan till?! Jag menar, när det finns sökanden som varken är psykfall eller undermeriterade. Men men...för att citera moster: "Söka kan man alltid göra" (om inte annat så för att göra omgivningen nöjd).
Nu ska jag ta ett sömnpiller och gå och lägga mig.
Där ser du själv hur högt du når
Flashback
Jag gick igenom en av galleriorna i centrum förut. Det är något som inte brukar vara så jobbigt längre, jag brukar tycka att det är ganska kul. Men plötsligt var det bara skitjobbigt och jag började nästan hyperventilera. :S
Ingen bra början på dagen
Dagen inleddes med en halvtimmes söka-jobb-prat med moster i telefon. Så nu sitter jag här och är frustrerad, istället för att njuta av det vackra vädret.
(Foto: Filomena Scalise / FreeDigitalPhotos.net)
Men syrran är här, så jag lugnar nog ner mig snart.
PS. Igår nådde jag nytt personligt besöksrekord på bloggen igen.
(Foto: Filomena Scalise / FreeDigitalPhotos.net)
Men syrran är här, så jag lugnar nog ner mig snart.
PS. Igår nådde jag nytt personligt besöksrekord på bloggen igen.
Positiv reklam
Åh, vad jag gillar Interfloras reklam som poppar upp längst ner på bloggen nu för tiden! Även om det "bara" är reklam och inte alls personliga budskap till mig, så blir jag ändå så himla glad varje gång jag ser de där trevliga meningarna. :)
Jag har sökt ett jobb!
Igår kväll spontanansökte jag ett jobb! :D Det är högst osannolikt att jag ens kommer ifråga för intervju, men det känns bra ändå. Att jag gjorde det liksom. Och jag tyckte för en gångs skull att det var riktigt roligt att skriva det personliga brevet, som annars brukar vålla sådan ångest.
Idag ska jag på lunchdejt med brodern och ikväll blir det bio med mamma och syrran. En skön avslutning på en påfrestande vecka.
Idag ska jag på lunchdejt med brodern och ikväll blir det bio med mamma och syrran. En skön avslutning på en påfrestande vecka.
Mission accomplished
Nu är i alla fall uppdraget utfört, och det gick faktiskt riktigt bra. Kusinens kompis visade sig vara världens trevligaste och det hela var över på max några minuter.
Så allting med den här dagen är inte åt helvete.
Så allting med den här dagen är inte åt helvete.
Jag fattade några mindre kloka beslut på grund av den sociala fobin - och därför nekas jag behandling för social fobi!
Nu kröp det fram, varför jag inte fått något veckomejl från KBT-studien på så länge. De har "diskuterat" mig och det faktum att jag mixtrat med doseringen för att få medicinen att räcka till. (För att få mer medicin skulle jag ha varit tvungen att ringa några väldigt jobbiga telefonsamtal, och det hade jag verkligen ingen lust med så därför tog jag på eget bevåg en lägre dos under en period fram tills jag fick mer medicin för några veckor sen.) Detta har jag öppet och ärligt berättat i svaren på standardmejlen som skickats till mig via KBT-studien. Och därför har de nu kommit fram till att jag inte får vara med i studien längre. Jag kan antingen få allt material hemskickat till mig så att jag kan jobba med det själv, men utan att få något behandlingsstöd från personerna bakom studien. Eller så kan jag vänta i 3 månader och då få börja om från början i studien. Eller så skiter jag i alltihop.
Ärlighet leder fan ingenstans.
(Och samtidigt som jag läste det där satans mejlet ringde min moster och började prata JOBB och FRAMTID, och det var liksom droppen som fick bägaren att rinna över så nu har jag bölat för andra dagen i rad.)
Ärlighet leder fan ingenstans.
(Och samtidigt som jag läste det där satans mejlet ringde min moster och började prata JOBB och FRAMTID, och det var liksom droppen som fick bägaren att rinna över så nu har jag bölat för andra dagen i rad.)
Uppdrag påbörjat
Om sju och en halv timme ska jag utföra uppdraget. Jag fick telefonnumret av min kusin igår kväll, och jag har verkligen övervägt att ringa, men så fegade jag ur och skickade ett SMS istället. Och tack och lov fick jag ett SMS tillbaka, det var inte en sån där jobbig typ som bara måste ringa upp. Men hon skrev att jag skulle komma dit vid halv sju och att jag ska ringa när jag närmar mig. Och det känns faktiskt okej. För då har vi ju liksom bestämt att jag ska ringa då, hon väntar mitt samtal och vet vad det gäller när hon ser mitt nummer på displayen. Det är inte alls lika jobbigt att ringa och säga "hej, jag är här nu" som att ringa och presentera sig och rabbla hela sitt ärende. Så det här går nog bra.
Tårfloden
Jag gråter inte så ofta nu för tiden. Det har alltid varit mitt naturliga sätt att få ur mig allehanda känslor, men på sista tiden har det inte behövts. Eller så har jag hållit det tillbaka - det var mammas teori när jag började storböla i telefon igår kväll. Jag satt och grät henne i örat i säkert tjugo minuter. Hävde ur mig all min jag-kommer-aldrig-få-något-jobb-ångest. Ni andra som har social fobi, vad fan jobbar ni med och hur lyckades ni få det jobbet??? För jag har ingen lust att flytta hem till mamma igen (även om hon är underbar och den bästa mamma man kan ha) eller leva på soc resten av livet. Jag vill kunna klara mig själv. Jag vet bara inte hur det ska gå till...
Mejl
Första personen har svarat, vilken lättnad! One down, four to go.
Däremot har jag inte fått mitt veckomejl från KBT-studien - det är faktiskt över två veckor sen sist! :S Inte för att det har gett speciellt mycket, men nu när jag inte får det känner jag mig lite bortglömd. Dessutom får min paranoida sida för sig att de ansvariga för studien har varit inne på min blogg och blivit sura över mitt gnäll över dessa mejl och därför bestämt sig för att exkludera mig från studien. Rent logiskt håller inte detta - de vet inte hur jag ser ut och mitt namn står inte på bloggen, så hur skulle de kunna veta att bloggaren och studieobjektet är samma person?!? Dessutom känns det inte riktigt realistiskt att jag skulle nekas vård för en sån sak.
Däremot har jag inte fått mitt veckomejl från KBT-studien - det är faktiskt över två veckor sen sist! :S Inte för att det har gett speciellt mycket, men nu när jag inte får det känner jag mig lite bortglömd. Dessutom får min paranoida sida för sig att de ansvariga för studien har varit inne på min blogg och blivit sura över mitt gnäll över dessa mejl och därför bestämt sig för att exkludera mig från studien. Rent logiskt håller inte detta - de vet inte hur jag ser ut och mitt namn står inte på bloggen, så hur skulle de kunna veta att bloggaren och studieobjektet är samma person?!? Dessutom känns det inte riktigt realistiskt att jag skulle nekas vård för en sån sak.
Kryphål
I en av kurserna jag läser nu har jag fått i uppgift att intervjua fem personer. Det är flera veckor sedan jag fick reda på det, och jag har fram tills nu lyckats sopa det under mattan och låta bli att tänka på det. Men igår kväll satte ångesten in och jag insåg att jag måste ta tag i det. Så nu har jag genomfört det. Fast inte som det var tänkt kanske - jag skickade frågorna via mejl till fem personer. Hoppas de svarar...
