Snövit
Nästan hela gårdagen ägnades åt Snövit-studier. Jag lyckades klämma ur mig hela tre sidor analys. Men det enda jag egentligen kom fram till var att jag aldrig kommer utsätta mina eventuella framtida barn för denna film (fast det skrev jag inte). :P
När jag tröttnade på Snövit gick jag och lade mig - utan sömntablett. Det gick väl ganska okej att somna utan piller. Visst, det tog några timmar - men det gick.
När jag tröttnade på Snövit gick jag och lade mig - utan sömntablett. Det gick väl ganska okej att somna utan piller. Visst, det tog några timmar - men det gick.
Snedtändning
Jag tog sömntablett igår kväll också. Men det fungerade inte. :( Jag blev groggy som bara den, men jag somnade inte. Jag låg vaken i åtminstone tre-fyra timmar, helt borta men utan att somna. Och en gång när jag tittade på klockan var den tre på natten - och jag kunde inte avgöra om jag legat vaken hela tiden eller om jag somnat och sedan vaknat igen. :S Jag kände mig helt seg, samtidigt som tankarna snurrade fortare än vanligt - jag trodde jag skulle bli tokig och blev nästan lite rädd för mig själv. En väldigt äcklig känsla, kan jag ju säga. Och sedan var jag ute och gick på stan i nattlinne och köpte en Risifrutti som jag åt på en parkbänk - men det var nog bara en hallucination, för jag vet inget ställe i stan där man kan köpa Risifrutti vid fyratiden på morgonen.
Jag tror jag ska försöka klara mig utan piller ikväll.
Jag tror jag ska försöka klara mig utan piller ikväll.
Tandtroll
Jag var på apoteket och köpte tandborstar förut. På hyllkanten stod det att varje förpackning kostade 39 kronor. Men när jag kom till kassan var det plötsligt 52 kronor som gällde. Och jag vågade såklart inte protestera. Så jag betalade snällt 52 kronor och gick därifrån.
Vilken guldgruva såna som jag måste vara för handeln.
Vilken guldgruva såna som jag måste vara för handeln.
Uppochner
Det blev sömntablett igår. Och ändå drömde jag mardrömmar - och sov ända till elva(!) istället för att gå upp klockan sex som jag tänkt. Helt sjukt.
Nu måste jag sätta fart. Göra mig i ordning, städa, plugga... Livrädd kommer om några timmar, och då kan jag ju inte vara i hej-kom-och-hjälp-mig-tillstånd.
Nu måste jag sätta fart. Göra mig i ordning, städa, plugga... Livrädd kommer om några timmar, och då kan jag ju inte vara i hej-kom-och-hjälp-mig-tillstånd.
Tillbaka
Midsommar på landet = inget Internet. Därav min frånvaro på bloggen.
Måsattack!
När jag skulle ge mig ut på min långpromenad igår kväll hann jag knappt mer än komma ut på gatan innan jag blev attackerad - av två måsar. De cirklade runt över mig som två gamar och skrek i högan sky. Och med jämna mellanrum gjorde de störtdykningar mot mitt huvud. Det spelade ingen roll att jag duckade, höll händerna för ansiktet och sprang därifrån. De följde efter och fortsatte dyka mot mitt huvud.
(Foto: Vlado / FreeDigitalPhotos.net)
Jag blev både chockad och rädd förstås. Men också ledsen. Liksom, jag var ju redan uppfylld av känslan av att vara ensam och övergiven, ovälkommen och utanför - vilket bara förstärktes av måsarnas beteende. Jag var färdig att vända och gå tillbaka in i lägenheten, eftersom jag uppenbarligen inte var välkommen ute på gatan.
Mycket ologiskt resonemang, det var jag innerst inne medveten om - måsarna hade ju egentligen ingenting med mina bekymmer att göra. Så jag fortsatte gå, hela den långa sträckan jag planerat att gå. Jag stelnade till varje gång jag såg en fågel (och det var många gånger, eftersom jag gick utmed vattnet), men det var ingen som gjorde mig något.
Denna nya fågelskräck påminner om min vanliga människoskräck. Jag utgår ifrån att alla jag möter har ont i sinnet och vill göra mig illa på något sätt - trots att de allra flesta i själva verket är fullkomligt harmlösa.
(Foto: Vlado / FreeDigitalPhotos.net)
Jag blev både chockad och rädd förstås. Men också ledsen. Liksom, jag var ju redan uppfylld av känslan av att vara ensam och övergiven, ovälkommen och utanför - vilket bara förstärktes av måsarnas beteende. Jag var färdig att vända och gå tillbaka in i lägenheten, eftersom jag uppenbarligen inte var välkommen ute på gatan.
Mycket ologiskt resonemang, det var jag innerst inne medveten om - måsarna hade ju egentligen ingenting med mina bekymmer att göra. Så jag fortsatte gå, hela den långa sträckan jag planerat att gå. Jag stelnade till varje gång jag såg en fågel (och det var många gånger, eftersom jag gick utmed vattnet), men det var ingen som gjorde mig något.
Denna nya fågelskräck påminner om min vanliga människoskräck. Jag utgår ifrån att alla jag möter har ont i sinnet och vill göra mig illa på något sätt - trots att de allra flesta i själva verket är fullkomligt harmlösa.
Ångestdämpning
När ångesten var som värst förut fick jag en impuls att skära mig. Men så kom jag att tänka på att det snart är midsommar = umgås med släkten dygnet runt = stor risk för att någon upptäcker det. Så jag avstod. Dessutom vill jag inte fastna i den skiten igen. :S
Istället tänkte jag dra ner rullgardinen, ta en sömntablett eller två och gå och lägga mig. Men klockan var inte ens 18 då och solen sken och det var liv och rörelse ute, så det kändes inte heller som någon lysande idé.
Så det blev en långpromenad och en varm dusch istället. :) Känns väldigt hälsosamt och klokt. (Men sömntablett blir det nog i alla fall sen.)
Istället tänkte jag dra ner rullgardinen, ta en sömntablett eller två och gå och lägga mig. Men klockan var inte ens 18 då och solen sken och det var liv och rörelse ute, så det kändes inte heller som någon lysande idé.
Så det blev en långpromenad och en varm dusch istället. :) Känns väldigt hälsosamt och klokt. (Men sömntablett blir det nog i alla fall sen.)
Empty
Det är så frustrerande när man bara får skit för allt man gör och allt man inte gör. :( När man framställs som "the bad guy" när man bara vill väl. HELVETE!!!
Märklig post
Igår kom två intressanta brev med posten.
Det första var från psyk. Ett intyg på min sociala fobi. Ett exakt likadant som jag redan fått, till och med datumet var samma. Det enda som skilde var att det här inte innehöll några felstavningar eller låtsasord. Vad håller de på med på psyk egentligen?! Vill de verkligen att jag ska tro att de skrev två nästan identiska intyg den 5 maj, men väntade till mitten av juni med att skicka det korrekta?! Min teori lutar mer åt att man på Arbetsförmedlingen, efter att ha läst det första intyget, har kontaktat psyk och frågat vad "sociofobi" och "chochning" är för något. :P
Det andra brevet var från Telia. Jag misstänker nästan att de konspirerar med psyk och Arbetsförmedlingen, för brevet skulle ha innehållit en licensnyckel, vilket det förstås inte gjorde - vilket innebar att jag på något sätt måste kontakta Telia och reda ut detta. Att ringa var uteslutet, så jag traskade in till centrum för att besöka Telia-butiken. Och det gick faktiskt skitbra! :D Jag blev sjöblöt i armhålorna, men utåt sett tror jag faktiskt inte att jag visade några större tecken på nervositet. Jag hängde på ett till synes avslappnat sätt mot disken och skämtade glatt med Telia-killen. Och när jag fått hjälp tackade jag och log och gick därifrån. Som om jag vore helt normal.
Öppet brev
Du gör mig illa just nu. :(
Vräker ur dig sånt som sårar och pratar skit bakom ryggen. Svartmålar mig inför gemensamma vänner som jag inte har någon kontakt med nuförtiden (jag skulle vilja återuppta kontakten, men mina problem hindrar mig - och efter allt du sagt om mig är det knappast troligt att de kommer ta första steget).
Vem är det som alltid finns där för dig?! Som tröstar dig när du är ledsen. Underhåller dig när du har tråkigt. Håller dig sällskap medan du väntar.
Det är jag. Jag har gjort det i sju år nu. Men nuförtiden är det bara på dina villkor. Du kan ignorera mig, bli förbannad på mig - helt utan anledning, när det passar dig. Jag tassar på tå, är hela tiden rädd för att säga eller göra något fel, vågar inte vara helt öppen och ärlig med dig längre.
Och när jag någon gång antyder att jag inte tycker att det är okej - då exploderar du. Då får jag höra att du minsann inte behöver mig, att du har så många andra kompisar, att du kan ringa till någon annan istället. Jag verkar vara som en soptunna för dig, någon du kan kasta skit i och sparka på när det faller dig in.
När du är snäll talar du om för mig hur duktig jag är, eftersom du ser hur mycket jag utvecklats socialt sen vi gick på gymnasiet. Du går varligt fram när vi någon gång kommer in på temat L, eftersom det fortfarande gör ont. Du har förståelse för min trötthet och min fattigdom, eftersom jag pluggar så mycket och lever på studiemedel. Och du fattar att jag har svårt för att få jobb, på grund av mina problem. Men när du är elak...då kritiserar du mig för att jag är så rädd, hånar mig för min historia med L, kallar mig snyltare och lat och samhällsparasit...
Jag älskar dig. Och jag inser att ditt beteende till stor del beror på din pressade arbetssituation och ditt destruktiva kärleksliv. Men inget av det är mitt fel. Och du får inte behandla mig såhär. Jag förtjänar bättre än så.
Vräker ur dig sånt som sårar och pratar skit bakom ryggen. Svartmålar mig inför gemensamma vänner som jag inte har någon kontakt med nuförtiden (jag skulle vilja återuppta kontakten, men mina problem hindrar mig - och efter allt du sagt om mig är det knappast troligt att de kommer ta första steget).
Vem är det som alltid finns där för dig?! Som tröstar dig när du är ledsen. Underhåller dig när du har tråkigt. Håller dig sällskap medan du väntar.
Det är jag. Jag har gjort det i sju år nu. Men nuförtiden är det bara på dina villkor. Du kan ignorera mig, bli förbannad på mig - helt utan anledning, när det passar dig. Jag tassar på tå, är hela tiden rädd för att säga eller göra något fel, vågar inte vara helt öppen och ärlig med dig längre.
Och när jag någon gång antyder att jag inte tycker att det är okej - då exploderar du. Då får jag höra att du minsann inte behöver mig, att du har så många andra kompisar, att du kan ringa till någon annan istället. Jag verkar vara som en soptunna för dig, någon du kan kasta skit i och sparka på när det faller dig in.
När du är snäll talar du om för mig hur duktig jag är, eftersom du ser hur mycket jag utvecklats socialt sen vi gick på gymnasiet. Du går varligt fram när vi någon gång kommer in på temat L, eftersom det fortfarande gör ont. Du har förståelse för min trötthet och min fattigdom, eftersom jag pluggar så mycket och lever på studiemedel. Och du fattar att jag har svårt för att få jobb, på grund av mina problem. Men när du är elak...då kritiserar du mig för att jag är så rädd, hånar mig för min historia med L, kallar mig snyltare och lat och samhällsparasit...
Jag älskar dig. Och jag inser att ditt beteende till stor del beror på din pressade arbetssituation och ditt destruktiva kärleksliv. Men inget av det är mitt fel. Och du får inte behandla mig såhär. Jag förtjänar bättre än så.
Ett psykfall på arbetsmarknaden
Mötet på Arbetsförmedlingen gick jättebra. :) Jag kände mig lite malplacerad bland alla hej-jag-har-hoppat-av-gymnasiet-och-söker-jobb-som-städare-ungdomar, men efter informationsmötet visade jag upp mitt psykintyg och det var som att säga "Sesam, öppna dig". Arbetsförmedlaren fick på sig silkesvantarna direkt, och började prata om stödåtgärder och särskilda behov och annat trevligt. Jag behöver inte bry mig om de allmänna förhållningsorder (skaffa coach, kontakta företag, söka massa-massa-massa jobb) som gäller för de andra ungdomarna, utan behöver bara gå hem och vänta på en kallelse från Arbetsförmedlingen. Vet inte om jag är för optimistisk nu, men det känns som att de kommer ta hand om mig och faktiskt hjälpa mig att få jobb. Bara de hjälper mig att få kontakt med ett företag, att få komma in som praktikant eller något, så ordnar det sig säkert. :)
Symptom
Mötet på Arbetsförmedlingen närmar sig. Jag känner det genom mina begynnande andningssvårigheter och genom den krypande känslan uppför rygg och armar... :S
Gruppmöte
Jag somnade utan tablett igår. (Värt en applåd?) Jag låg och pluggade tills jag inte orkade ta till mig det jag läste. Sen dröjde det inte länge innan jag somnade. :)
I eftermiddag ska jag till Arbetsförmedlingen. "Gruppmöte för ungdomar." Låter obehagligt, men hon som gav mig kallelsen sa att jag "förmodligen inte skulle behöva prata under mötet". Hoppas att hon hade rätt!!
I eftermiddag ska jag till Arbetsförmedlingen. "Gruppmöte för ungdomar." Låter obehagligt, men hon som gav mig kallelsen sa att jag "förmodligen inte skulle behöva prata under mötet". Hoppas att hon hade rätt!!
Det bidde ingen dans, det bidde shopping
Det blev ingen dansuppvisning, den hade tydligen blivit framflyttad några veckor. Men jag fick några trevliga timmar på stan med syrran och kusinen i alla fall. :)
Jag hoppas och tror att jag kommer kunna somna utan större problem sen. Och imorgon bär det av till Arbetsförmedlingen igen...
Jag hoppas och tror att jag kommer kunna somna utan större problem sen. Och imorgon bär det av till Arbetsförmedlingen igen...
Att klara kvällen
Det blev sömntablett sen igår, bortåt halv elva-tiden. Men ikväll ska jag försöka klara mig utan. Det kommer nog gå bra, för jag ska till centrum med syrran och kusinen och kolla på en dansuppvisning i eftermiddag/kväll. Blir jag inte tillräckligt trött av det får jag väl gå en extra lång omväg när jag ska hem igen. Då somnar jag nog gott sen. :)
Att ta eller inte ta sömntablett, det är frågan!
Jag gick och lade mig vid sjutiden. Men har jag somnat än? Uppenbarligen inte. :( Trots att jag är skittrött, så går det bara inte. Så snart bär det nog av till medicinskåpet i alla fall...men jag ska försöka en stund till på egen hand först.
Sömnlös i Norrköping
Gårdagskvällen avslutades med två värktabletter och Boys Don't Cry. Inte så lite deprimerande! :S
Trots att jag var skittrött och hade sprängande huvudvärk efter den påfrestande dagen så hade jag jättesvårt att somna. Men eftersom jag redan tagit sömntablett två kvällar i rad så ville jag inte göra det igen, utan låg och vände och vred mig timme efter timme istället. Till slut måste jag ändå ha somnat, eftersom jag vaknade av väckarklockan förut.
Idag ska jag försöka göra en ordentlig insats när det gäller sommarkurserna. Jag lyckades faktiskt plugga lite igår eftermiddag, trots mitt eländiga tillstånd, men idag ska jag göra ännu bättre ifrån mig. :)
Utmattad
Shit, vad jag är TRÖTT nu! Jag hade tänkt ägna eftermiddagen åt plugg, men jag vet inte om jag orkar det. Förmiddagens ärenden tog så jäkla mycket energi. :S Jag är verkligen helt slut...!
Femstegsraket
1. Chattade med Tele2-kundtjänsten. Relativt ofarligt.
2. Lämnade tillbaka böcker på biblioteket. Inte heller så farligt.
3. Besökte Telia-butiken. Nu började det bli läskigt! Jag kunde knappt uttala min egen adress. :S
4. Frågade om hjälp på banken. Läskigt, pinsamt - men överkomligt. Det var en jättesnäll tjej som hjälpte mig.
5. Gick till Arbetsförmedlingen. Tro det eller ej, men det gjorde jag faktiskt. Obehagligt som fan var det. Men arbetsförmedlaren var väldigt snäll och förstående. Efter att ha läst mitt psykintyg fick hon något omhändertagande i sin röst och hela sitt sätt. Hon verkade lite osäker på hur hon skulle bemöta mina problem dock. Hon pratade om SÄRSKILDA BEHOV och PSYKISK FUNKTIONSNEDSÄTTNING, men hon nämnde aldrig min diagnos vid namn. Men hon var jättesnäll. Och det verkade på henne som om jag faktiskt kommer att få den hjälp och det stöd jag behöver i mitt arbetssökande. :)
2. Lämnade tillbaka böcker på biblioteket. Inte heller så farligt.
3. Besökte Telia-butiken. Nu började det bli läskigt! Jag kunde knappt uttala min egen adress. :S
4. Frågade om hjälp på banken. Läskigt, pinsamt - men överkomligt. Det var en jättesnäll tjej som hjälpte mig.
5. Gick till Arbetsförmedlingen. Tro det eller ej, men det gjorde jag faktiskt. Obehagligt som fan var det. Men arbetsförmedlaren var väldigt snäll och förstående. Efter att ha läst mitt psykintyg fick hon något omhändertagande i sin röst och hela sitt sätt. Hon verkade lite osäker på hur hon skulle bemöta mina problem dock. Hon pratade om SÄRSKILDA BEHOV och PSYKISK FUNKTIONSNEDSÄTTNING, men hon nämnde aldrig min diagnos vid namn. Men hon var jättesnäll. Och det verkade på henne som om jag faktiskt kommer att få den hjälp och det stöd jag behöver i mitt arbetssökande. :)
Oops!
Det blev visst inget av med Arbetsförmedlingen idag. Men imorgon ska jag dit! (Någon som tror på det?)
Förberedelser
Nu har jag registrerat mina uppgifter på Arbetsförmedlingens hemsida (för vilken gång i ordningen vill jag inte ens fundera över). Nu återstår "bara" att gå dit IRL. Jag har samlat alla nödvändiga papper i en mapp, gjort mig i ordning, kollat upp adressen...så nu är det "bara" den själsliga tröskeln kvar... Men ja, de har ju öppet till halv fem - så än så länge är det ingen panik.
Sorgsenhet
Igår kväll kom en plötsligt sorgsenhet över mig. Jag vet inte varför eller varifrån den kom. Men den fick mig såklart att börja tänka på sånt som gjorde mig ännu mer sorgsen, uppgiven, orolig, ledsen... :( Så det fick bli sömntablett till slut. Men när jag väl somnade drömde jag bara en massa mardrömmar.
Hoppas att den här dagen blir ljus i alla fall. Vädret verkar bli fint och min favoritmusik strömmar emot mig från stereon...så det kan nog bli bra. Jag måste bara ta tag i vissa moment som ligger och gnager: Kontakta två telefonbolag och gå till Arbetsförmedlingen. Usch... :S Men det blir väl inte lättare för att jag skjuter upp det.
Hoppas att den här dagen blir ljus i alla fall. Vädret verkar bli fint och min favoritmusik strömmar emot mig från stereon...så det kan nog bli bra. Jag måste bara ta tag i vissa moment som ligger och gnager: Kontakta två telefonbolag och gå till Arbetsförmedlingen. Usch... :S Men det blir väl inte lättare för att jag skjuter upp det.
Atlantis har gått under
Jag ska INTE på musikal ikväll. Vad konstigt det känns! Jag vet ju nästan inte vad jag ska hitta på nu, efter de här fem(!) Atlantis-kvällarna... :P Förresten orkar jag inte göra någonting. Det är för varmt. :S Se på film? Läsa? Diska? Eller sova...fast det kanske är lite väl tidigt, till och med för mig.
Slutet gott, allting gott
Igår kväll var sista föreställningen av Atlantis. Det var lika underbart som vanligt förstås - men sorgligt, när jag tänkte på att det var just sista gången.
Typ halva salongen var fylld av elever från skolan, så det var ett himla liv. :P Efter varje scen och varje sång skulle det klappas händer och jublas och stampas i golvet och skrikas...det var jättehärlig stämning. :)
Och bredvid mig satt en gullig liten tant. Vi småpratade i pausen och hon viskade lite till mig under andra akten. Jag var spänd som bara den, men hon var så trevlig så det gick ganska bra ändå.
På vägen hem hittade jag en affisch, som jag tog med hem. Den sitter nu på min köksvägg, som en påminnelse om denna underbara vecka. :)
Typ halva salongen var fylld av elever från skolan, så det var ett himla liv. :P Efter varje scen och varje sång skulle det klappas händer och jublas och stampas i golvet och skrikas...det var jättehärlig stämning. :)
Och bredvid mig satt en gullig liten tant. Vi småpratade i pausen och hon viskade lite till mig under andra akten. Jag var spänd som bara den, men hon var så trevlig så det gick ganska bra ändå.
På vägen hem hittade jag en affisch, som jag tog med hem. Den sitter nu på min köksvägg, som en påminnelse om denna underbara vecka. :)
Sista kvällen
Ikväll är det den allra sista föreställningen av Atlantis. Det känns lite sorgligt. :( Efter ikväll kommer jag ha varit på 5 av 6 föreställningar... Igår fick jag träffa producenten. Och idag har jag, avslutningsföreställningen till ära, klätt och sminkat mig i "atlantisk" stil.
Nördigt? Hysteriskt? Desperat?
Nej. Bara underbart! Den gör mig så himla berörd, den här musikalen.
Gå. Och. Se. Den.
Nördigt? Hysteriskt? Desperat?
Nej. Bara underbart! Den gör mig så himla berörd, den här musikalen.
Gå. Och. Se. Den.
Musikaliska vedermödor
Musikalen var inte lika underbar igår. Eller, alltså, själva musikalen var ju självklart helt fantastisk - men det fanns saker runt omkring som drog ner upplevelsen en hel del. :S
I foajén, innan föreställningen, fick jag syn på en tjej som såg ut exakt som L. Jag menar, verkligen EXAKT. Ögonen, näsan, frisyren, framtänderna, längden, klädstilen - till och med glasögonen! Helt sjukt. Och det gjorde ont. Men självdestruktiv som jag är kunde jag förstås inte låta bli att titta. Och jag bara väntade på att hon skulle känna igen mig eller börja prata skånska. Men hon tittade inte på mig. Och när hon öppnade munnen kom det inga skorrande R - vilket var en oerhörd lättnad.
Nästa pärs kom inne i salongen. Jag skulle sitta LÄNGST UT på en rad. Vilket innebär att man måste resa sig så fort någon ska in eller ut. Det värsta var när de skulle in, för eftersom jag satt längst ut var ju jag den första som måste resa mig upp. Vilket innebar att jag måste titta på folk som kom in i salongen och bedöma om de var på väg till min rad eller inte. Inte världens roligaste för den som helst fokuserar blicken på ridån eller sina egna händer... Så jag ställde mig mellan två dörrar och väntade på att mina "grannar" skulle bänka sig innan jag satte mig. Det var ångestladdat att stå där, för jag kände mig extremt uttittad, men det var ändå bättre än att sitta och hela tiden vara beredd på att resa mig upp.
Men slutade bekymren när alla väl hade satt sig? Självklart inte. Gubben som satt bredvid mig verkade extremt ointresserad av föreställningen - eller så saknade han bara allmän hyfs, vad vet jag. Han höll på med sin mobiltelefon i princip hela tiden, så jag hade en irriterande lysande display i ögonvrån under större delen av föreställningen. Och så satt han och kommenterade vad som hände på scenen - inte i viskande ton, utan högt och tydligt. Och när han någon gång släppte den förbannade telefonen lade han armarna i kors och hasade ner på stolen och tittade på klockan, som om han bara väntade på att det skulle ta slut. Och han hostade och gäspade med jämna mellanrum.
Jag höll på att få psykbryt! Jag menar, det här är den bästa musikalen jag vet. Jag lever mig in i handlingen varje gång jag ser den och får gåshud och börjar nästan gråta när det är sorgligt och mimar med i många av sångerna och vet hela tiden vilka scener och repliker som väntar. Och så hamnade jag bredvid en sån idiot! Gubbjävel, han kunde lika gärna ha stannat hemma - och låtit oss Atlantis-dyrkare få njuta ifred.
I foajén, innan föreställningen, fick jag syn på en tjej som såg ut exakt som L. Jag menar, verkligen EXAKT. Ögonen, näsan, frisyren, framtänderna, längden, klädstilen - till och med glasögonen! Helt sjukt. Och det gjorde ont. Men självdestruktiv som jag är kunde jag förstås inte låta bli att titta. Och jag bara väntade på att hon skulle känna igen mig eller börja prata skånska. Men hon tittade inte på mig. Och när hon öppnade munnen kom det inga skorrande R - vilket var en oerhörd lättnad.
Nästa pärs kom inne i salongen. Jag skulle sitta LÄNGST UT på en rad. Vilket innebär att man måste resa sig så fort någon ska in eller ut. Det värsta var när de skulle in, för eftersom jag satt längst ut var ju jag den första som måste resa mig upp. Vilket innebar att jag måste titta på folk som kom in i salongen och bedöma om de var på väg till min rad eller inte. Inte världens roligaste för den som helst fokuserar blicken på ridån eller sina egna händer... Så jag ställde mig mellan två dörrar och väntade på att mina "grannar" skulle bänka sig innan jag satte mig. Det var ångestladdat att stå där, för jag kände mig extremt uttittad, men det var ändå bättre än att sitta och hela tiden vara beredd på att resa mig upp.
Men slutade bekymren när alla väl hade satt sig? Självklart inte. Gubben som satt bredvid mig verkade extremt ointresserad av föreställningen - eller så saknade han bara allmän hyfs, vad vet jag. Han höll på med sin mobiltelefon i princip hela tiden, så jag hade en irriterande lysande display i ögonvrån under större delen av föreställningen. Och så satt han och kommenterade vad som hände på scenen - inte i viskande ton, utan högt och tydligt. Och när han någon gång släppte den förbannade telefonen lade han armarna i kors och hasade ner på stolen och tittade på klockan, som om han bara väntade på att det skulle ta slut. Och han hostade och gäspade med jämna mellanrum.
Jag höll på att få psykbryt! Jag menar, det här är den bästa musikalen jag vet. Jag lever mig in i handlingen varje gång jag ser den och får gåshud och börjar nästan gråta när det är sorgligt och mimar med i många av sångerna och vet hela tiden vilka scener och repliker som väntar. Och så hamnade jag bredvid en sån idiot! Gubbjävel, han kunde lika gärna ha stannat hemma - och låtit oss Atlantis-dyrkare få njuta ifred.
Väderomslag
Nu har modellkrånglet löst sig. Jag fick ett SMS från företaget, där de undrade hur många som skulle komma på den inbokade tiden. Och gissa om lättnaden var stor när det i slutet av meddelandet stod att jag kunde messa tillbaka svaret! Så då skrev jag, kort och gott, att jag avbokat tiden via mejl. Och så fick jag ett oj-då-vi-ber-om-ursäkt-SMS tillbaka. Och så var den saken ur världen! :D
Hm...jag börjar misstänka att jag är med i en film eller något. För jag har varit mer eller mindre ängslig under större delen av dagen - och hela tiden har det varit grått och regnigt. Men så kom det här SMS:et och jag blev både glad och lättad - och genast tittade solen fram. Det känns lite creepy. :P
Hm...jag börjar misstänka att jag är med i en film eller något. För jag har varit mer eller mindre ängslig under större delen av dagen - och hela tiden har det varit grått och regnigt. Men så kom det här SMS:et och jag blev både glad och lättad - och genast tittade solen fram. Det känns lite creepy. :P
Nu är det klippt
Jag har varit och klippt mig. Det var verkligen på tiden, för det var jag-vill-inte-veta-hur-länge sen sist. Jag började se ut som en riktigt slusk, så jag kände att det var dags. Men jag hatar att gå till frisören! Jag fattar inte hur folk kan sitta och småprata obesvärat om allt och ingenting - själv sitter jag tyst och på helspänn och blundar så mycket som möjligt och väntar på att jag ska få gå därifrån. Det är nästan så jag funderar på att gå en frisörutbildning, så att jag kan fixa till håret själv hemma sen. Men det kanske vore lite väl drastiskt (till och med för mig). Nåja, nu är det i alla fall gjort. Nu behöver jag inte tänka mer på det under de närmaste månaderna...
Atlantis
I förrgår kväll var syrran och jag på musikal. Och igår kväll var jag där igen - fast ensam. Och ikväll ska jag dit igen - också ensam. Det är min absoluta favoritmusikal, annars skulle jag aldrig utsätta mig för detta! Det var pinsamt att vara där ensam igår - att komma dit ensam, hämta ut bara en biljett, gå in i salongen ensam, sitta ensam bland okända människor...alla andra är ju minst två, oftast fler. Och precis när andra akten skulle börja så gick brandlarmet - och då fick jag gå ut ensam, stå utanför på gatan ensam mellan klungorna av folk som diskuterade vad som kunde ha hänt... Men det var absolut värt denna pärs för att få se musikalen en gång till. Den är så underbar, i andra akten ryser jag i var och varannan sång...trots att jag kan i princip vartenda ord utantill och vet precis vad som kommer att hända så blir jag berörd in i själen - varenda gång. (Och nej, jag är inte sponsrad - jag är bara ett extremt stort fan!)
Den Nya Drogen
Resultatet av filminspelningen ligger nu uppe på YouTube.
(Jag dyker upp efter 8 minuter och 44 sekunder.)
(Jag dyker upp efter 8 minuter och 44 sekunder.)
Modellkrångel
Helvete! Det som löste sig så bra med modelldilemmat. Jag fick detta svar på mejlet jag skickade:
Så jag blev såklart lättad. Och sen släppte jag det och har inte tänkt så värst mycket mer på det. Trodde det var ur världen liksom. Men så kommer lik förbannat ett påminnelse-om-inbokad-fotografering-SMS. Fan fan fan!
Det normala vore väl att ringa upp och påpeka att jag avbokat. Alternativt mejla till den här trevliga, förstående människan igen. Men helst vill jag bara köra strutsmetoden - stoppa huvudet i sanden och tro att problemet försvinner om jag ignorerar det.
Så jag blev såklart lättad. Och sen släppte jag det och har inte tänkt så värst mycket mer på det. Trodde det var ur världen liksom. Men så kommer lik förbannat ett påminnelse-om-inbokad-fotografering-SMS. Fan fan fan!
Det normala vore väl att ringa upp och påpeka att jag avbokat. Alternativt mejla till den här trevliga, förstående människan igen. Men helst vill jag bara köra strutsmetoden - stoppa huvudet i sanden och tro att problemet försvinner om jag ignorerar det.
Tillbaka till tornet
Jag var i affären förut. Det var min första konfrontation med Toalettpapperstornet sedan katastrofskredet, så jag nästan skakade av nervositet och sträckte ut handen ytterst försiktigt när jag skulle ta ner en förpackning från toppen. Men det gick bra. Inget vållande-till-tants-död idag.
Publik
Efter en helg hos mamma "på landet" (läs: utan internet) är jag sedan igår kväll hemma i stan igen. Nu på förmiddagen har jag varit på universitetet och lyssnat på när några i syrrans klass presenterat sina projekt. Lite läskigt att kliva in i en sal där alla utom jag känner varandra. Men jag överlevde. Och det verkade inte vara så många som överhuvudtaget lade märke till mig. :)
Och ikväll blir det musikal. :D Också lite läskigt, men bara yttepyttelite, för jag ser fram emot det så himla mycket att ingen rädsla i världen kan hindra mig från att gå dit och uppleva den här historien. Jag har aldrig sett den här musikalen live förut, men jag kan den ändå utantill. :P
Och ikväll blir det musikal. :D Också lite läskigt, men bara yttepyttelite, för jag ser fram emot det så himla mycket att ingen rädsla i världen kan hindra mig från att gå dit och uppleva den här historien. Jag har aldrig sett den här musikalen live förut, men jag kan den ändå utantill. :P
Teater
Igår kväll var jag på teater med familjen. Det var roligt och jag kände mig inte alls så skräckslagen som jag gjort tidigare år. :) Inte så att jag var 100 % avslappnad - det kommer jag nog aldrig kunna vara ute bland folk - men jag märkte en klar skillnad. Och jag vågade dagdrömma om att själv vara med i nästa års uppsättning. Men jag låter det stanna vid dagdrömmande, för jag kommer aldrig att klara av det i verkligheten. Även om jag älskar teater så skulle jag aldrig klara av att ingå i en teatergrupp och göra övningar och repetera tillsammans med dem - för att inte tala om att uppträda inför publik... Not gonna happen!
Men det är kul att titta på. Och att drömma om.
Men det är kul att titta på. Och att drömma om.
Kändis!
Jag blir jätteglad av fina kommentarer här, men att någon skulle hitta mig någon annanstans - det trodde jag inte. Betyder det att jag börjar bli känd? Häftigt i så fall. Lite läskigt, men mest roligt. Uppskattning är alltid trevligt. :)
Musikaldröm
Inatt drömde jag att jag skulle spela den manliga(!) huvudrollen i en musikal. Vet inte riktigt hur det gick till, för jag var skräckslagen och trodde jag skulle dö när jag skulle gå upp på scenen vid det första repetitionstillfället. Men tack och lov vaknade jag precis då. Och var extremt kissnödig.
Helt sjukt att jag inte kan slippa mina problem ens i drömmarna.
Helt sjukt att jag inte kan slippa mina problem ens i drömmarna.
