Tredje natten i rad med sömntablett. Men jag var lite tveksam till det, så jag drog fram bipacksedeln för att kolla så att det inte skulle vara farligt. Men det verkade inte så, jag fick till och med intrycket av att det är meningen(!) att man ska ta dem varje kväll under en period.

Men jag läste några andra saker jag tyckte var intressanta. Det stod att det är OLÄMPLIGT att ta tabletterna om man har andningssvårigheter (jag har astma) eller i kombination med psykofarmaka (jag tar 150 mg antidepp om dagen). Texten påstod dessutom att hallucinationer tillhör de OVANLIGA biverkningarna (yeah right). Men kronan på verket var ändå informationen om att tabletterna kan orsaka DÅSIGHET (no shit, för det är ju inte det som är syftet med sömntabletter?!).

Hur som helst. Jag fick mig ett gott skratt och en god natts sömn. Och idag ska jag på utflykt, vilket förhoppningsvis kommer att fylla mig med så många intryck att jag somnar på egen hand ikväll.

Det blev piller inatt med. Om två veckor ska jag skicka in mina sex(!) uppsatser, och jag är bara helt klar med två av dem än så länge. :S En studietakt på 150 % under sommaren är lite för mycket...det märkte jag ju förra sommaren, borde jag inte har lärt mig något av det?! Nähädå, jag gör samma misstag i år igen... Så nu sitter jag här, helt sönderstressad, och ser deadline krypa närmare och närmare...och det gör att jag har svårt att somna på egen hand på kvällarna.

Jag var skittrött när jag vaknade imorse - trots att jag sovit typ tolv timmar inatt! Inte sammanhängande dock. Jag har något vagt minne av att jag vinglade ut i köket vid tretiden och fyllde på kissens matskål. Men å andra sidan har jag även minnen av att jag satt och sydde kjolar på Hogwarts, så jag vet inte...

Jag sov på piller inatt. Det förvånade mig att jag skulle behöva det, för jag mådde inte särskilt dåligt när jag gick och lade mig. Men jag har ju en tendens att ligga och tänka alldeles för mycket på kvällarna, och igår kväll var inget undantag. Tankarna snurrade, jag började oroa mig, ångesten kom smygande...och så gick jag till medicinskåpet. Och fick en god natts sömn.

Min dator har fortsatt att psyka sig, så jag har fått göra ännu en systemåterställning. :S Men nu verkar den sköta sig...

Jag var tvungen att gå en sväng på stan idag, till två olika bibliotek och så till mataffären. Jag planerade att stanna vid en glasskiosk och köpa glass på vägen till det ena biblioteket - något som jag aldrig gjort när jag varit själv förut (inte vad jag kommer ihåg i alla fall). När jag närmade mig kiosken såg det lovande ut - bara någon enstaka barnfamilj. Men så såg jag de två killarna som stod framme vid luckan. Och familjen som just klev ur bilen. Och då fegade jag ur...svängde in på tvärgatan innan kiosken och bannade mig själv för mitt misslyckande. :(

Men på tillbakavägen...då bestämde jag mig för att göra ett nytt försök. Det satt massor av folk vid borden då, och det var åtminstone tre familjer framför mig i kön. Och fler närmade sig. Men jag hade bestämt mig - jag skulle inte fega ur. Så jag stod där och svettades och upprepade Hej-en-bägare-med-blåbär-och-rabarber tusen gånger i huvudet innan det slutligen blev min tur.

Det var obehagligt. Men jag överlevde. Och jag är glad att jag försökte en andra gång (och det beror inte bara på att glassen var så god).

Ikväll har jag varit på allsång. Det var jättetrevligt, men jag kände verkligen av att jag inte är som alla andra. Jag var spänd i stort sett hela tiden, tyckte det var jobbigt att gå de femtio meterna fram till papperskorgen och slänga ett bananskal (men jag gjorde det ändå), såg till att inte sjunga så starkt, svarade knappt på tilltal när vänliga främmande människor sa något till mig...

And worst of all... När man köpte allsångshäfte fick man en biljett, och när det senare blev dragning var jag förstås rädd för att vinna och behöva gå fram och hämta pris...och jag vann faktiskt! :S Men tack och lov behövde jag bara vända mig till mamma och säga "jag vill inte!" och så tog hon min biljett och gick fram istället för mig. Jag var rädd att hon skulle insistera på att jag skulle göra det själv ("det är bra träning för dig bla bla bla"), men hon hjälpte mig utan några som helst diskussioner. :)

(Foto: digitalart / FreeDigitalPhotos.net)

Idag har jag varit på bio med syrran och Livrädd. Sista Harry Potter-filmen och godhetens slutliga triumf över ondskan. :thumbup:

Och så har jag fått samtal från ett bemanningsföretag. Men jag kände inte igen numret, så jag svarade inte, och då skickade de ett mejl istället. "Jag undrar om du har intresse för det uppdrag jag har lagt ut på annons via vår hemsida..." Och då blev det känslokaos inom Malin. Glädje, panik, smicker, ångest, mera panik... Men jag kommer nog inte att söka jobbet. När jag läste annonsen framgick det tydligt att jobbet skulle innebära massiva kundkontakter samt ansvar för alla företagets fastigheter... :S Inget för mig, med andra ord. Nej, jag sätter min lit till Arbetsförmedlingen. En trevlig liten trygghetsanställning någonstans, där de har förståelse för mina problem. Inte en framstående spindel-i-nätet-position.

Nej, nu skiter vi i onda trollkarlar och otäcka arbetsmarknader för idag. Jag är trött.

Jag har pratat med mamma och hon sa att det inte alls är fastighetsskötaren, utan jag själv, som ska byta batteri i brandvarnaren. Så jag behöver inte ringa det där jobbiga samtalet. :)

Ännu en gång har jag alltså oroat och stressat upp mig över något helt i onödan.

Jag väcktes förut av regelbundna, höga pipljud. Det tog en stund innan jag insåg att det var brandvarnaren - och att ljuden betydde att batteriet behöver bytas.

Vilket betyder att jag måste kontakta fastighetsskötaren. Fan fan fan! Brandvarnarbatterier behöver bara bytas vart tionde(!) år ungefär...varför måste det vara dags just när JAG bor i lägenheten?! Det tog mig ju fyra månader innan jag vågade upplysa fastighetsskötaren om att jag inte har något varmvatten i duschen...så hur lång tid kommer inte detta ta?!

Men det här är viktigare än varmvatten. Det handlar om min och kissens säkerhet. Så jag ska försöka ringa fastighetsskötaren redan idag.

Jag blev tvungen att formatera om datorn, men nu fungerar den igen. Vilken lättnad! Ett bekymmer mindre. :)

Min dator är fortfarande dum i huvudet, men nu känner jag att jag måste skriva ett inlägg ändå. Jag kom hem från syrran för en stund sen, och upptäckte då att jag hade ett missat samtal. Jag har haft mobilen på ljudlös och låtit den ligga i väskan i princip hela eftermiddagen, så jag märkte inget. Och jag kände inte igen numret, tänkte att det väl bara var någon jobbig försäljare...men så kollade jag upp det - och det var Arbetsförmedlingen! Herregud, här har jag gått och väntat i flera veckor på att de ska höra av sig, och när de väl gör det så märker jag det inte ens. :S Hoppas att de ringer upp igen imorgon...för jag har verkligen ingen lust att ringa!

Jag vet att jag är dålig på att uppdatera, men jag skyller på min dator. Den är dum i huvudet, så jag måste köra den i felsäkert läge - och då ser grafiken typ ut som Windows 95. :S Så jag håller mig borta från datorn så mycket jag kan.

Ja...vad säger man? Tack...? :P

Nu ska jag snart släpa mig ut ur min grotta och möta den stora otäcka världen. Annorlunda uttryckt: jag ska gå till affären.

Jag gick en långpromenad igår kväll. Och när jag gått ungefär en fjärdedel av sträckan, mindes jag plötsligt förra gången jag gick den rundan. Då hade jag världens ångest och gick för att frigöra endorfiner och tvinga tillbaka självskadeimpulser. Jag var helt förtvivlad och började nästan gråta mitt bland alla människor.

Men igår...då var det mest skönt. Såklart det var obehagligt att vara ute bland folk. Men jag var inte ledsen. Eller ja...inte förrän på hemvägen i alla fall. Då började jag av någon anledning tänka på den hemska rekryteringsprocessen i höstas. Och då blev jag genast nedstämd.

Men det gick över. När jag kom hem tog jag en varm dusch och läste 100 sidor kurslitteratur. Sen somnade jag relativt lätt.

Syrran sov över här inatt. Vi åt chips och grottade ner oss i gamla Mordkommissionen-avsnitt. Jättemysigt. :) Men såklart ledde det till ångest à la Jag-kommer-att-bli-tjock och Jag-borde-ha-pluggat-istället. :S Så under eftermiddagen har jag försökt skärpa till mig lite. Har läst ut en bok, och gått en promenad bort till affären för att hämta ut ett paket. Jag funderar även på att gå en långpromenad lite senare, delvis för att det brukar gå lättare att somna då och delvis för att dämpa viktångesten.

Det känns bättre idag. :) Jag pratade i telefon med syrran i över en timme inatt, och sen blev det sömntablett.

Idag blir det systerdag. Och pluggdag. En trevlig och rolig dag, med andra ord. :)

Dagen lider mot sitt slut. Och det känns inte som om jag har gjort något vettigt överhuvudtaget. Kollat upp några referenser. Korrekturläst romanen ännu en gång. Gått till affären. That's it.

Jag har ingen energi, ingen motivation.

Hoppas det blir bättre imorgon. Kommer nog sova på piller inatt. Och försöka gå en långpromenad imorgon bitti. Jag borde väl gå en ikväll också, men jag känner inte för att lämna lägenheten mer idag.

Jag kom precis hem från affären. Första gången jag lämnade lägenheten sen jag kom hem från mormor och morfar. Jag hade tänkt göra det redan i förmiddags eller till och med imorse, men det blev liksom inte av. Förrän nu. Och det var obehagligt som fan!

Egentligen hände det väl inget speciellt. Men jag har ju precis varit bortrest, jag är inte van vid att gå på de här gatorna, att handla i den här affären...det var som i skolan - ångest varje söndagskväll, för att jag inte varit där sen i fredags och det därför kändes "nytt" och skrämmande att gå dit på måndagsmorgonen (hur det kändes efter loven ska vi inte ens gå in på).

Redan här ute på gården var det något som ställde till det för mig. Det var någon jäkla sommarjobbare där och sopade gångarna! :S Och jag blev skräckslagen. Pep fram ett "hej" och skyndade förbi och hoppades att han inte skulle vara kvar när jag kom tillbaka - men det var han. Och i affären var det långa köer och jag kände mig jättedum för att jag inte släppte förbi folk som bara hade lite grann medan jag stod där med min halvfulla kundvagn.

Nu håller jag mig inomhus resten av dagen.

Mamma, syrran, kissen och jag har varit hos mormor och morfar några dagar. Därav ännu ett relativt blogglöst veckoslut. Men nu är semestern över! Tillbaka i stan och till studierna och bloggen.

Igår fick syrran och jag erbjudande om att gå hem till några grannar till mormor och morfar och bada i deras pool. Det verkade vara jättetrevliga människor, men det var människor som jag inte känner och ett hus jag aldrig varit i förut. Så...jag fick ångest. Och efter en stunds övervägande med mig själv förklarade jag det för mamma, så när grannarna kom och skulle hämta oss så gömde jag mig inne i sovrummet och så fick mamma tala om att vi "inte kände för det" men att det var jättesnällt av dem att fråga och så vidare.

På kvällen gick syrran och jag iväg till sjön för att bada där istället. Men det fullkomligt drällde av barnfamiljer där. :S Så vi gick till en klippa i utkanten av badplatsen och satte oss där och pratade en stund. Jag hatar att visa min kropp för folk, men jag tog faktiskt av mig både linnet och kjolen så jag satt där i bikini. :thumbup: När vi suttit där ganska länge och många av barnfamiljerna började dra sig hemåt, gick vi ut på bryggan och satte oss istället. Plaskade lite med fötterna och pratade. Det var mysigt. :)