Ångest och kreativitet och full sysselsättning
Igår började jag dagen med att storgråta. Sedan fick jag syn på min gamla sopranblockflöjt (som jag av någon anledning förvarade i en låda i nattduksbordet och som nu ligger i en hög tillsammans med allt annat jag förvarade där) och började spela på den istället. Sedan grundmålade jag nattduksborden. Och skrev en liten text om Mannekäng i rött (se föregående inlägg). Och pluggade. Och började göra en fotobok med kissens och min historia.
Jag sov väldigt oroligt inatt. Vaknade flera gånger och trodde/önskade att det var morgon. När klockan väl ringde vid halv sex for jag upp meddetsamma. Jag var på plats på kontoret redan tio över sex. Jobbade intensivt ända till bortåt fyratiden och fick massor gjort.
Nu ikväll har det varit en dam här från en katthjälpsförening här i stan och hämtat en del av kissens saker. Och så har jag målat det första lagret med rosa på nattduksborden. Och nu ska jag väl plugga lite kanske.
Jag mår inte så jättebra. Just saying.
Heteronormativitet in absurdum
Om ni har tänkt se filmen Mannekäng i rött eller läsa boken med samma namn och inte vill få alltför många spoilers, föreslår jag att ni slutar läsa detta inlägg nu.
Så. Nu har ni blivit varnade.
Jag tänker inte gå igenom hela handlingen, utan fokusera på relationen mellan Gabrielle och Petra. De är ett par. Ett lesbiskt par i en svensk deckare från 1950-talet - hur himla coolt är inte det?! Tyvärr är det så oerhört diskret framställt i filmen att jag inte ens FATTADE att det var så det låg till förrän helt nyligen (när syrran upplyste mig om det). Jag har annars en rätt bra gaydar och tolkar till och med in dylika tendenser även där de inte ens finns...men här gick det mig ändå helt förbi. I boken (som jag läste först nu i dagarna) är det tydligare, men även där behandlas relationen med irriterande stor diskretion.
Första gången en får se Gabrielle och Petra tillsammans är på restaurangen där Gabrielle arbetar som sångerska. De är uppenbart förtroliga med varandra, men de kan lika gärna vara nära väninnor eller kumpaner - de sitter faktiskt och diskuterar möjligheten att ta livet av Gabrielles moster (huruvida de menar allvar eller inte är svårt att veta, men det kommer inte att dröja länge innan mostern ifråga hittas mördad).
Petra ställer den trolösa Gabrielle mot väggen. Petra har fått reda på att Gabrielle nyligen tillbringat en natt tillsammans med en man och är förståeligt nog väldigt upprörd över detta. Dialogen är dock upplagd på ett sådant sätt att det inte alls är uppenbart att det handlar om ett svartsjukedrama, såvida en inte redan är insatt i att Gabrielle och Petra har en relation. Nu verkar Petra mest upprörd över att Gabrielle ljugit för henne så att hon själv i sin tur råkat berätta osanna uppgifter för polisen angående var Gabrielle höll hus den natt hennes moster blev mördad, vilket hon upplever som väldigt obehagligt.
Petra sörjer den döda Gabrielle, som mördats av sin släkting Bobbie (som nu i sin tur blivit mördad). Filmsekvensen är från Bobbies begravning, så det ligger nära tillhands (även om det helt saknar logik) att tro att det är honom hon gråter över, men i boken framgår det att hon får flashbacks till Gabrielles begravning några dagar tidigare och att det är därför hon gråter.
Detektiverna diskuterar vem som kan ha mördat Bobbie. Kajsa lägger fram Petra som förslag, vilket genast avfärdas av hennes man John som bestämt hävdar att Petra saknar motiv. Den annars så korkade medarbetaren Freddy är för en gångs skull smartare än den stora mästerdetektiven och stammar ifrågasättande: "I-inget motiv?!". Tyvärr viker sig Kajsa för sin mans "visdom" och som vanligt är det ingen som lyssnar på Freddy. Visserligen ska det senare visa sig att Petra inte hade någonting alls med mordhärvan att göra - men hallå, personen som mördat Petras flickvän hittas i sin tur mördad, så att inte ens ÖVERVÄGA möjligheten att hon kan vara inblandad i mordet på Bobbie utan rentav hävda att hon saknar motiv(!) är inte bara extremt heteronormativt, det är även ett askasst polisiärt arbete. Heteronormativitet in absurdum.
Nu är skåpet klart och på plats i mitt sovrum
Jag ligger på sängen och bara TITTAR på det. Så himla vackert det blev! 😍😍😍
Såhär såg det ut när jag hittade det på en loppis i mitten av januari:
Jag måste säga att det fått ett rejält lyft nu. 😊
Nästa projekt blir att måla nattduksborden i samma rosa färg och köpa nya knoppar till dem...
Awkward möte
Vem mötte jag på stan i eftermiddags då? Chefen för restaurangen som försökte ta död på mig med sina nötter i maten i höstas. Jag har inte haft någonting med honom att göra sedan jag skrev till honom på Facebook och frågade till vilken adress jag skulle vidarebefordra sjukhusräkningen för min ambulansfärd.
Jag tänkte först titta åt ett annat håll och låtsas som om jag inte såg honom. Men så fick vi ögonkontakt, såg allvarligt på varandra och nickade lite avmätt när vi möttes.
Det är så trist alltihop. Jag åt ju lunch där flera gånger i veckan förut och var en riktig stammis. Innan de försökte ta död på mig och gjorde mig livrädd för att överhuvudtaget äta ute igen. Och jag har ju berättat för alla som har undrat vilken restaurang det hände på. Så jag har ju inte precis gjort någon vidare reklam för restaurangen.
Kanske vet han om det, kanske inte. Hur som helst tyckte vi nog båda två att det kändes väldigt awkward att mötas idag.
Studienarkomani
Idag öppnade anmälan till sommarkurserna. Endast 88 distanskurser utan några fysiska träffar...och de som verkade intressanta har jag redan läst. 😜 Nåväl, jag hittade tre stycken att anmäla mig till i alla fall. Inte för att jag tänker läsa någonting i sommar (säger jag nu, vi får se hur det låter när antagningsbeskedet kommer), men jag liksom bara MÅSTE söka någonting så fort anmälningsperioden startar...det är svårt att förklara.
Hon är hemma nu
Jag fick hämta hennes aska på smådjurskliniken idag. Har inte satt min fot där sedan den hemska dagen när hon dog...och panikattacken kom som ett brev på posten när jag var på väg ut därifrån bärande på hennes aska.
Väl hemma på hallgolvet öppnade jag kartongen och plockade upp den lilla urnan med hennes namn på...och då kom tårarna. Jag har varit relativt behärskad den senaste tiden, men nu bara rasade allting igen.
Hade det inte varit för att jag skulle iväg på möte med Pride-familjen så hade jag säkert blivit kvar på golvet hela kvällen. Men nu blev jag tvungen att samla ihop mig. Placerade urnan i hennes favoritfåtölj i vardagsrummet, torkade tårarna och gav mig iväg till möteslokalen.
Anlände som ett vrak. Men som vanligt hade samvaron med Pride-familjen en mycket stärkande och lugnande effekt på mig. Efter två och en halv timmes möte var vraket renoverat och redo att segla hemåt.
Självklart måste jag röra vid urnan. Igen. Och den här gången råkade jag luta den en aning - och hörde till min stora skräck hur askan rann inuti den. Fruktansvärt obehagligt.
Jag har beställt en annan, finare urna som är på väg hit från USA. Men hur jag ska förmå mig att öppna den här urnan och hälla över askan i den nya urnan...det fattar jag bara inte.
Teaternörden
Idag har jag varit på öppen repetition på teatern (ja, jag tog ledigt från jobbet hela eftermiddagen för detta - så teaternördig har jag blivit!). Fick se repetitionen av två scener ur pjäsen Dissekering av ett snöfall som har premiär på lördag. Verkar jättespännande! Jag kommer absolut att gå och se den någon kväll framöver. 😊
Så fort jag klev in i salongen fick jag syn på regissören (som även spelar en av huvudrollerna i musikalen) och då blev jag helt starstrucked och började flina som en idiot. 😍 Jag försökte att inte stirra för mycket på honom (det gick sådär). Jag hade verkligen velat gå fram och säga någonting, men det vågade jag förstås inte (och det kanske var lika bra det).
Ju mer jag är på teatern, desto större blir min längtan efter den. Jag ÄLSKAR teatern! ❤ Jag skulle vilja vara där...jämt! Eller nästan i alla fall. Drömmer om att stå där uppe på scenen, men det vet jag ju tyvärr att jag aldrig kommer våga. 😔 Men att bara VARA där...titta, lyssna, känna, uppleva...det räcker långt. 😊
Efter mindre än en timme var den öppna repetitionen slut och det kändes riktigt sorgligt. Jag ville stanna kvar och se mer!
Oro i luften
Idag har jag målat andra lagret med rosa på skåpet (jättefint!), kollat på sista Twilight-filmen (utan att gråta) och så har jag varit i Linköping för musikalbesök nummer 17.
Det var en lite märklig upplevelse idag, det låg någon form av oro i luften. Det började för min del redan flera timmar innan jag skulle gå iväg till tåget, Ångestmonstret gjorde verkligen sitt yttersta för att få mig att stanna hemma. Jag låg hopkrupen på sängen och ville inte alls åka någonstans, ville överhuvudtaget inte gå utanför dörren. Men det gjorde jag i alla fall.
Väl där började föreställningen flera minuter för sent (det har aldrig hänt förut), flera gånger hände det att skådespelarna tappade saker på golvet, stakade sig på sina repliker - och i slutet av första akten ramlade Zaza nedför en trappa. 😨 Allmänt stökigt och oroligt...jag fattade ingenting.
För mig personligen blev det även stökigt av att det var "fel" person som spelade Georges...det var det även förra söndagen men då tänkte jag att han säkert var sjuk och det måste jag ju acceptera...men när det nu en vecka senare fortfarande var "fel" person i rollen så blev det lite smått kaotiskt inom mig. Jag har svårt för förändringar även i vanliga fall, men nu när jag är så labil blir det ännu viktigare än annars att saker och ting är som de brukar vara. Var sak på sin plats, ordning och reda, en åtminstone skenbar stabilitet.
Med det sagt...det var ändå en helt fantastisk föreställning. Som alltid. 💖 Och jag ser fram emot mitt nästa (och tyvärr sista) musikalbesök i början av mars...
Mercedes.
Malin.
Ett Malin-skåp
Idag har vi målat skåpet rosa. Ska måla ett lager till imorgon. Det blir så himla fint! Och det kommer att passa perfekt i mitt sovrum. 😊💖
Prata om det
Kollar på Melodifestivalen och har precis fått en ny hjälte. Jasmine Kara. Att i landets förmodligen mest sedda teveprogram helt otvunget berätta att hon var inlagd på psyk som tonåring. Love it! Mer sådant, tack. ☺👍
Tillfälliga lättnader i sorgen
Jag håller mig vansinnigt upptagen. Imorse var jag på kontoret redan tjugo över sex(!), har jobbat som en tok hela dagen och ända sedan jag kom hem i eftermiddags har jag ägnat mig åt skåprenoveringen. Maskerat och målat med grundfärg.
"Vad betyder det här? Att du mår bra nu?" Nej, inte precis. Det betyder bara att jag vaknar tidigt och har svårt att somna om. Och att jag går upp helt i arbete och projekt för att slippa tänka på det som gör ont. Det är ett ganska vanligt beteendemönster vid sorg.
Jag gick en sorgutbildning igår kväll (tack för tipset, kära syster!) och den var mycket givande med hög igenkännighetsfaktor. Det jag ägnar mig åt nu kallas "tillfälliga lättnader i sorgen". Istället för att bearbeta så försöker jag skaffa mig massor av annat att tänka på.
Utbildningen riktade sig egentligen till personer som möter människor i sorg, inte till sörjande själva. Så därför tog den förstås upp hur en bör bete sig - och hur en INTE bör bete sig. Det är en jävla skillnad mellan att bara komma med tröstande kommentarer och att faktiskt ge stöd.
Dessvärre tenderar de tröstande kommentarerna att vara betydligt vanligare, så också i mitt fall. Något en ABSOLUT INTE ska säga till en människa i sorg är: "Jag vet hur det känns"...för det upplevs i princip alltid som rent kränkande. Jag har fått höra det från så många håll de senaste veckorna, och jag fattar att det sägs i all välmening, men jag blir så jävla förbannad. Kissens och min relation var unik, min sorg är unik, det finns ingen i hela världen som kan förstå hur det känns för just mig.
En annan vanligt förekommande "tröstande kommentar", som jag ju tyvärr fått min beskärda del av, är uppmaningar om att hitta en ersättning för det en förlorat. Jag tänker inte gå in på hur jävla förbannad jag blir av detta, det har jag ju redan behandlat i ett tidigare inlägg;
(Jag hade tänkt skriva mer i det här inlägget, men jag börjar bli jävligt trött nu...den långa och intensiva dagen tar ut sin rätt. Så jag säger nog bara natti natti.)
Kallprat failed
Kund: "Hur är det med dig?"
Jag (artigt): "Jo, det är bra."
Kund: "Hur är det med katten?"
Jag (tappar masken totalt): "Hon är död."
Det går upp och det går ner och det vänder fort
Igår kväll kollade jag på de två första Twilight-filmerna. Under New Moon fick jag tårar i ögonen flera gånger. Det har förvisso alltid varit den av Twilight-filmerna som jag tyckt minst om, men jag har nog aldrig varit så känslig för den smärta och ångest och sorg den förmedlar som jag är nu. Usch, det var himla jobbigt. 😔
Något liknande upplevde jag i slutet av yogapasset tidigare ikväll. Vi slutar alltid passet med sången "Long Time Sun"...och när jag lyssnade på texten tänkte jag förstås på kissen...och så kom tårarna. 😢
Annars har det varit en ovanligt bra dag idag. Jag har varit supereffektiv på jobbet och fått massor gjort - min debiteringsgrad låg på nästan 100 % idag. 👍 Det har den inte precis gjort under de senaste veckorna, om vi säger så.
Klockan tolv idag släpptes biljetter till tre extraföreställningar av musikalen. 😍 Jag satt förstås och vakade över biljettbokningssystemet i typ tio minuter innan det öppnade. Dessvärre hade de inte allting i ordning vid öppningen klockan tolv (de väntade sig väl inte någon rusning av detta slag) så jag lyckades boka en plats som inte fanns - jag skulle hamna i orkesterdiket! 😂 Efter bara några minuter blev jag uppringd av en vänlig människa från teatern, som hjälpte mig att flytta till mitten av främsta raden istället. 😉 Hon visste nog vem jag var, lät det som, och det förvånar mig inte alls. 😜
Igår mejlade jag till psykologen och bad om en veckas uppskov med övningarna. Den här veckan förväntas jag nämligen fundera över vad jag tycker är viktigt och hur jag vill ha det inom olika områden i livet (kärlek, arbete, fritid, samhällsengagemang, vänskap, hälsa och så vidare). En himla svår uppgift! Det är så lätt att fastna i att tänka på hur det ÄR och tro att det alltid kommer att vara så och till och med att det är så jag vill ha det...och när jag funderar över eventuella förändringar så ser jag ångesthinder i vägen och vågar inte riktigt tänka i så vida banor som jag kanske borde. Så...jag behöver lite mer tid.
Nu ska jag försöka sova. Med eller utan Imovane återstår att se. Det har gått lite sisådär med nedtrappningen på sista tiden...
Helg nummer 2
Idag har jag som sagt varit i Linköping och gått på musikal. Och igår var jag och shoppade med familjen och på kvällen tittade jag på Melodifestivalen (och fick nya idoler - Dismissed). Och i fredags kväll var jag på möte med Pride-familjen (vi fattade jobbigt men nödvändigt beslut och det kändes väldigt skönt).
Så har ännu en helg utan kissen gått. Jag håller mig väldigt upptagen, har hela tiden saker att göra och tänka på. Men så får jag i ögonvrån syn på min vita lurviga tröja som ligger hoprullad på sängen - och jag tror att det är hon. Eller så tar jag på mig en klänning - och upptäcker att den är full med vita katthår. Eller så går jag upp och kissar tidigt på morgonen och tar varvet förbi köket för att se om hennes matskål behöver fyllas på - men där finns ingen matskål. När jag går hemifrån på morgonen viskar jag "hej då, älskling" och när jag kommer hem från jobbet på eftermiddagen viskar jag "hej, älskling". Jag råkar själv välta en flaska i hennes "klöshörn" när jag tar av mig kappan - och inbillar mig för ett ögonblick att det är hon som kommer springande för att glädjeklösa över att jag kommit hem.
Jag fungerar mer och mer i vardagen och livet. Men jag är jävligt labil. Får se hur den här veckan kommer att bli...
"I min värld, ser jag livet som ett vackert lån..."
Musikalbesök nummer 16. Jag kände mig inte precis jätteupplagd för det, och jag var rädd att jag skulle börja storgråta under någon av de känsliga scenerna (typ första aktens sista scen). Men när jag närmade mig teatern och såg affischen...då tog hjärtat ändå ett litet skutt. Och visst blev jag lite snyftig i slutet av första akten, men inte mer än vanligt. Det var på det stora hela en mycket fin upplevelse - ingen i närheten åt jordnötter, jag hörde inga homofobiska kommentarer och historien uppe på scenen berörde mig som den alltid gör. Jag kände mig inte sådär sprudlande lycklig som jag brukar göra efter att ha sett musikalen, men jag lämnade ändå teatern med en viss känsla av harmoni. Det var bra för mig, det här. 💖
Min nuvarande vallfartsort.
Först på plats i vanlig ordning.
Plats längst fram (också i ganska vanlig ordning).
Mercedes. 💖
Hon är ingen kvaddad cykel!
"Är du fortfarande ledsen? Du kanske borde skaffa en ny katt?" Bara idag har jag hört detta från TVÅ personer. Alltså...tänk dig att något liknande sagts till någon som mindre än en vecka tidigare förlorat ett barn eller en partner...fatta hur socialt inkompetent den personen skulle ha framstått! Men när det gäller förlust av en katt beter sig folk som om det gällde en kvaddad cykel...bara att skaffa en ny!
Alltså, jag fattar att det finns någon form av välmening bakom dessa klumpiga ord...men jag blir så jävla ledsen och arg när jag gång på gång möts av denna totala oförståelse inför min sorg. Jag har förlorat någon som jag bott ihop med i nästan sju år. Min livskamrat, mitt barn, min kärlek, mitt stöd, min vän...mitt allt! Det finns ingen som kan fylla tomrummet efter henne. Bara tanken är helt absurd.
Tack och lov finns det andra människor, som kommer med stöttande ord som väger upp emot denna sociala inkompetens. Såhär skrev till exempel min kontaktperson på katthjälpsorganisationen jag adopterade henne ifrån till mig idag:
I'm sensitive
Jag har inte lyssnat så mycket på min "vanliga" musik på sista tiden. Vill inte förknippa Taylor eller Yohio eller Pansy Division eller La Cage aux Folles-soundtracket eller något annat mysigt med sorg och smärta. Så nu lyssnar jag typ bara på Jewel. Fin och trösterik musik som jag tycker om men inte brukar lyssna så jättemycket på i vanliga fall. Idag går "I'm Sensitive" på repeat. Mycket lugnande.
Första arbetsdagen utan henne
Jag sov väldigt oroligt inatt. Kände mig helt slut när klockan ringde imorse. Grät till och från medan jag gjorde mig iordning. Samlade ihop mig och gav mig iväg till jobbet. Bröt ihop igen på vägen, för jag passerar kliniken på väg till och från jobbet. Bara känslan att gå förbi där det hände, och veta att hon ligger därinne i ett kylrum i väntan på kremering... 😢
Har inte precis varit supereffektiv på jobbet idag, men har ändå lyckats få lite gjort. Och jag grät ingenting på kontoret faktiskt. Det har jag däremot gjort nu under kvällen. Jag går liksom runt här hemma och letar efter henne, tycker att jag ser och hör henne hela tiden...min lilla älskling! 😢❤
Har skickat några viktiga mejl idag. Till katthjälpsorganisationen jag adopterade henne ifrån för att meddela vad som hänt, till en katthjälpsförening här i stan för att skänka bort en del av hennes saker, till psykologen för att förklara varför jag inte engagerat mig i KBT-behandlingen den sista tiden, och till läraren för en av mina vårterminskurser för att lämna besked om avhopp.
Ja, jag hoppar faktiskt av psykologikursen. Jag pallar inte just nu. Nöjer mig med rockhistoria och genusvetenskap den här terminen, sådant som är superintressant och som ger mig massor av energi. Jag försöker att ha så lite kravfyllda "tunga" aktiviteter som möjligt.
Det dräller in mejl från Pride-familjen med viktiga frågor som jag vet att jag borde svara på. Men jag orkar liksom inte bry mig just nu. Det har även kommit meddelanden från lärarna på höstterminskurserna, med lovord och högsta betyg på samtliga delmoment. Har nog aldrig känt mig så oentusiastisk över dylika spörsmål faktiskt.
Samtidigt finns det saker som fungerar. Jag sköter ju mitt jobb (någorlunda), pysslar här hemma och gör en del roliga saker som att titta på film. Så jag är inte helt lost. Men jag är jävligt labil. Och tårarna bara kommer och kommer.
Det är fruktansvärt tomt
Hemma. Jag kom in i köket, fick syn på hennes fortfarande fyllda mat- och vattenskålar och hennes många mediciner och hjälpmedel - och sjönk ner på köksgolvet och bröt ihop. Tycker att jag ser och hör henne överallt, bara väntar på att hon ska dyka upp i en dörröppning eller ligga i en fåtölj och titta på mig. Vi har plockat bort hennes saker, det mesta ligger instuvat i min klädkammare nu. Jag fasar för att gå och lägga mig. Har bytt till rena underlakan, som inte bär spår efter hennes snorande. Men hon finns där ändå. Hon finns överallt.
Flykt
Vaknade imorse och började som vanligt titta och känna efter henne omkring mig i sängen. 😢❤
Har inte varit hemma än. Har tagit min tillflykt till mamma över helgen. Syrran plockade ihop mediciner, kläder och mobilladdare åt mig och kom ut med det, jag väntade i mammas bil under tiden.
Fasar för att komma hem och se henne överallt. Hennes saker, hennes hår, alla minnen...det pallar jag inte just nu.
Nu är det över
Min älskade kisse. Hon finns inte mer. 😢❤ Vi var hos specialistveterinären i Linköping idag, och fick det fruktansvärda beskedet. En stor tumör i skallen. Jag fick se bilderna, det såg hemskt ut. Och jag fick veta att det inte fanns någonting att göra. Så jag tog det fruktansvärda beslutet. Att låta henne somna in. Det hände på kliniken i Norrköping vid femtiden. Sådan jävla ångest. Så jävla hemskt. Men det gick snabbt, och hon låg där så fridfullt. Hon såg ut som om hon bara låg och vilade. Jag smekte henne medan hennes hjärta stannade. Det var verkligen fruktansvärt. Men veterinären sa att det var helt rätt beslut. Och det vet jag ju. Men det gör så ont. Min älskling. ❤
Livet återgår sakta men säkert till det normala
Jag var och jobbade några timmar på eftermiddagen idag. Inte för att någon alls förväntade sig det (jag är ju hemma och "vabbar" min katt) men för att jag kände själv att jag ville dit. Har ju inte varit på kontoret sedan i fredags, så jag hade faktiskt lite abstinens, och kissen mår så pass bra nu att jag inte behöver övervaka henne tjugofyra/sju (men jag har ändå avbokat min klipptid imorgon - om kissen skulle bli sämre har jag inte ro att sitta hos frisören hela förmiddagen, och om hon inte skulle bli sämre borde jag ju verkligen försöka få något gjort på kontoret imorgon istället för att klippa och färga håret).
På kvällen har jag varit på möte med Pride-familjen. Ett lååångt och innehållsrikt planeringsmöte inför vårens festival. Det kändes fint att träffa alla igen, vi har ju inte haft möte sedan mitten av december. Mycket att fundera över, mycket att ta ställning till...men jag är övertygad om att resultatet kommer att bli helt epic, som vanligt. 😊
Och nu säger jag och min lilla kisse natti natti. Hon ligger tätt intill mig och spinner. Herregud, vad jag är lycklig över att få ha henne här! ❤
Cirkus Psyk i sitt esse
Jag infann mig på psyk klockan elva enligt kallelsen och fick träffa en AT-läkare.
Han: "Nu får du hjälpa mig, Malin, varför är du här idag?"
Jag: "Det undrar jag också. Jag bara fick en kallelse. Så...vad vill du?"
Vi satt och småpratade i en kvart, gick igenom olika alternativ till varför jag fått kallelsen men kunde inte komma fram till någonting. Efter att vi konstaterat att jag inte har något behov av deras hjälp fick jag gå därifrån. End of story.
