Tankebanor

Det blev inget Queer as Folk idag (första gången det händer sedan jag fick hem den där underbara dvd-boxen). Det blev Weekend istället. Bio med syrran. :) En väldigt fin historia...lite tung, efter allt mitt frossande i Queer as Folk...men absolut sevärd.
 
Jag hade tänkt lägga upp någon bild på mig från strax innan bion, men jag ser inte riktigt klok ut - jag har den där typiska Malin-ska-snart-få-se-bögar-och-är-alldeles-till-sig-minen och den tänker jag absolut inte visa upp här. Så ni får nöja er med filmtrailern.
 
Jag har haft en jättemysig eftermiddag och kväll med syrran. Verkligen. Men tyvärr envisades ju Ångestmonstret med att hänga med och flåsa mig i nacken. :S När jag gick genom stan kändes det som om alla glodde på mig. Glodde på mig och tyckte illa om mig. Om några skrattade eller viskade handlade det förstås om mig. Jag är ju världens medelpunkt. Allting handlar om mig.
 
Nej, det gör det förstås inte...men på något sätt får jag ändå allting att handla om mig. I tankarna. Jag vet att det inte är realistiskt, men jag kan inte hjälpa det.
 
"Jag har ingen behå idag, syns det? Det här linnet köpte jag på KappAhls barnavdelning för tio år sedan, ser det barnsligt ut? Har min kjol åkt upp där bak, eller har jag fått mens, är det det de tittar på? Ligger mitt hår i oordning, ser det konstigt ut? Är mina ögon väldigt allergiröda, tror de att jag gråter när jag håller på och kliar mig i ögonvrårna? Går jag inåt med fötterna nu igen, kutar jag för mycket med ryggen, stirrar jag för mycket i marken, ser jag fullkomligt livrädd ut?"
 
Åååh, varför måste jag TÄNKA så förbannat mycket?! :S
 
Hm...jag tänker inte ens gå in på hur jobbigt kändes att det var så lite folk i biosalongen eller att jag missade den extremt tydliga VI TAR INTE MAESTRO-texten på kortläsaren i kassan... Nej, det tänker jag inte gå in på. Jag tänker inte gå in på någonting alls nu. Jag tänker bara gå och lägga mig. Godnatt! :tired:

Nu håller jag väl på att bli tokig på riktigt

Igår kväll lyckades jag somna utan Imovane. Första gången den här veckan. Men så var jag också jävligt trött. Utmattad. Visst kom ångesten, men den fick mig aldrig riktigt i sitt grepp.
 
På sista tiden har jag haft en väldigt märklig känsla som kommit och gått. En känsla av att tappa greppet. Av att inte ha kontroll. Att falla handlöst. Vara helt utlämnad. Jag vet inte vad det handlar om eller vad som utlöser det, men det kommer över mig åtminstone en stund varje dag och det känns som om jag håller på att flippa ur.
 
Jag har aldrig haft den känslan förut, och den skrämmer mig. :bigeyes: Och har säkert bidragit en hel del till denna veckas flitiga bruk av sömntabletter. Vilket är ironiskt, med tanke på att Imovane gör just det - försätter en ur kontroll. Men det är ju på ett annat, mycket skönare sätt. Jag har inget emot att bli groggy, börja hallucinera och domna bort. Men oförklarliga inre fritt fall - det har jag väldigt mycket emot! :S
 
Nähäpp...nu ska jag sluta gnälla, och försöka göra något bra av den här dagen. Tvätta, handla, diska...titta på Queer as Folk - och Taylors nya musikvideo...
 
Nämen titta - en Taylor-låt som även Ninemile kan uppskatta...vem hade trott det?! :P

Dagens dos av Queer as Folk

Nu har jag kommit så pass långt i serien att karaktärerna börjar bli osams och deprimerade och få identitetskris och försöka reda upp sina liv. I början var det bara glammigt och sexigt och roligt. Nu har allvaret kommit ifatt.
 
Det har tagit Brian 29 år att våga berätta för sin pappa att han är bög. Men nu gör han det äntligen...  
 
 
Det är rätt kass kvalitet på det här klippet. Men det är också en jävligt kass situation. :( Gubbjävel, jag vill bara slå honom! :mad: Jag skiter i att han har cancer och kommer att dö inom några månader. Jag skiter i att det är synd om honom. För han ska föreställa en förälder. Och som förälder ska man älska sina barn villkorslöst. I alla lägen. Annars förtjänar man inte att kallas förälder.

Suspekt fredag

Idag har jag spenderat en hel del tid på Systembolagets hemsida, samt lärt mig det bokföringsmässigt korrekta sättet att hantera rån och stölder. Har jag inte ett intressant jobb, så säg? ;)
 
Blev nästan påkörd av mammas sambo på hemvägen. Nävars, men han fick stanna för mig när jag skulle gå över ett övergångsställe. :P Jag såg bilen komma, jag tyckte den såg bekant ut, jag kände lite vagt igen registreringsnumret...och ändå kopplade inte min hjärna att det var han förrän han tutade på mig. Jag får väl skylla på att jag var så trött och hungrig...och dessutom pratade jag i telefon.
 
När jag kom hem upptäckte jag att lägenheten vägg i vägg med min är tom. Igen. Jag börjar seriöst tro att det går en currylinje igenom den...jag menar, den blir ju ledig flera gånger om året - ingen verkar vilja stanna där! :O Scary.
 
Det pågår något slags dunka-dunka-jippo i parken här intill. Hoppas att det inte kommer hålla på alltför sent. Jag är ju skittrött redan nu! :tired:
 
Hm...men några avsnitt av min nya favoritserie ska jag väl orka med i alla fall. ;)

Malins kvällsbabbel (crowns, crack & other crises)

Jag skulle ha träffat min stödperson idag efter jobbet, men det blev inställt (vi ska ses nästa vecka istället). Istället gick jag till apoteket och inhandlade mediciner för nästan ett och ett halv tusen. :O Jag hade bara en enda sömntablett kvar i medicinskåpet (big crisis!!!), och med tanke på hur jävla mycket ångest jag haft på sista tiden är det omöjligt för mig att somna utan Imovane. Och när jag ändå var på apoteket passade jag på att impulshandla ett paket med superinhalatorer också (därav den abnorma summan kalaset landade på). Apotekaren/receptarien/vad-det-nu-kallas tröstade mig med att i den här takten så kommer jag ju snart upp till frikortsnivån igen. Yay.
 
 
Väl hemma plöjde jag igenom ytterligare några avsnitt av Queer as Folk. Guuud, vad jag älskar den serien!! :love: En sak stör mig dock. Precis som i hopplockade pojkband finns det speciella typer bland huvudkaraktärerna i serien - där finns Slampan, Fjollan, Smygbögen, Han-den-söta-lilla-blonda - och så Tönten. Tönten klär sig som en farfar, får typ aldrig några killar, är varken uppenbart snygg eller särskilt avslappnad, ger ett allmänt tafatt och lite misslyckat intryck. Och Tönten jobbar som...? REVISOR!!! Åååh, varför är det alltid så? True Blood, Deception...och nu Queer as Folk. Kan någon snälla visa mig en film eller teveserie där revisorn för en gångs skull får vara den coola typen?! :cool: Inte det? Nähä, det trodde jag inte heller. Suck. :tired:
 
 
Men men...åter till verkligheten. Jag vet inte om jag har berättat det, men i höst ska jag få gå en bokslutskurs. I Stockholm. Under fyra dagar. Jag ska få bo på ett väldigt elegant och väldigt dyrt hotell mitt inne i centrum av den stora stora staden. Jag känner mig glammig som faaan! :D Och fullkomligt livrädd. :bigeyes: Ingen av mina kollegor ska följa med, jag ska åka alldeles själv. Jag har aldrig bott på hotell ensam förut. Och jag har aldrig varit på någon dyr-intensivutbildning-i-flashigt-hotells-konferenslokaler förut. Vad kommer det vara för folk där? Ska man ha datorn med sig? Hur ska man klä sig? Jag har ingen aning. Verkligen ingen aning. Men...det löser sig väl. Det är hur som helst flera månader kvar till dess. Och jag har annat att bekymra mig för under tiden.
 
Telefonen. Jag vill helst inte prata om telefonen, det är så jävla pinsamt. :blush: En kund ringde idag. Min kollega svarade, och kopplade honom till mig. Men jag har aldrig fått ett samtal kopplat till mig förut, så jag trodde att det var hon som ringde till mig (eftersom det stod hennes namn på displayen). Så jag sa bara "hej". Sekunden efter kom hon inrusande i mitt rum - och jag insåg att det inte var henne jag hade i örat. Så jag stammade fram ett "hej, det är Malin" istället. Jag borde ha sagt företagsnamnet och sedan mitt namn. Med myndig, säker och serviceminded röst. Men det gjorde jag alltså inte. Jag sa "hej" och sedan "hej, det är Malin". Åååh!!! Jag DÖR!!!
 
Och tro inte att det blev bättre sedan. Nej, för sedan började han ställa frågor jag inte kunde svara på. Och jag fumlade med datorn, försökte hitta rätt i programmet där jag anade att svaren fanns. Till slut ursäktade jag mig och sprang och hämtade min kollega (som återvänt till sitt rum). Och så stod hon bredvid och instruerade och pekade. Men min panik steg i takt med kundens irritation. Så efter någon minut fick kollegan överta telefonen helt och hållet.
 
Några minuter senare ringde kunden igen, men då rusade jag in i badrummet och låtsades inte märka det. Och tur var väl det, för vid det laget var han arg som en bålgeting och skällde ut min stackars kollega. Hon verkade hantera det rätt bra, men det skulle garanterat inte jag ha gjort.
 
 
Nåväl. Efter all denna telefondramatik, tänkte jag komma med lite telefonromantik också. Jag var ensam på kontoret någon timme under eftermiddagen. Det har jag varit många gånger vid det här laget, och i början tyckte jag att det var skitjobbigt. Men idag satt jag och blev frustrerad över att nästan en halvtimme gick utan ett enda samtal. Jag VILLE verkligen få chansen att svara i telefon och ta ett meddelande till någon av mina kollgor (detta var alltså några timmar innan bålgetingen ringde och skrämde upp mig). Jag tycker faktiskt att det är riktigt roligt (hör och häpna). Fast det är bara när jag är ensam som jag känner så. Jag antar att det beror på att jag har problem med att prata i telefon när någon hör på.
 
Men när det sedan väl ringde blev jag faktiskt lite irriterad. Inte rädd, men irriterad. För jag var mitt inne i en momsberäkning och uppskattade inte alls att bli avbruten (jag HATAR moms!!!). Men visst var det kul att svara. Och han som ringde var jättetrevlig. :thumbup: Och jag fick lämna en av mina rosa små post-it-lappar på en kollegas skrivbord. Undrar hur länge jag kommer känna mig sådär löjligt stolt varje gång jag gör det... :P
 
Imorgon bitti kommer det hantverkare till kontoret. Och jag förväntas tydligen ta emot dem, för det är ingen annan som är där så tidigt på morgonen. Läskigt! :bigeyes: Men jag träffade en av dem idag, och han verkade rätt harmlös. Hoppas att jag bara behöver släppa in dem och le lite sött. Jag tänker inte bjuda på kaffe, för jag har ingen större lust att sitta och konversera med främmande människor...och så vet jag inte hur kaffebryggaren fungerar. Förresten borde de väl redan ha druckit kaffe till frukosten...? :question:
 
 
Men shit, vad jag babblar på! Är det någon som läser fortfarande? :S Nu lägger jag ner för ikväll. Godnatt! :tired:

På toppen av berg- och dalbanan

Har kraschlandat på syrrans soffa efter en väldigt lång men väldigt angenäm arbetsdag.
 
Hela morgonen och förmiddagen ägnades åt att flytta möbler. Mellan mitt rum (i ena änden av korridoren) och ett numera folktomt arbetsrum (i andra änden av korridoren). En kollega slutade förra veckan, och jag har fått överta hans snygga möbler och typ helt nya dator. :thumbup:
 
En annan kollega föreslog i måndags att jag helt enkelt skulle överta det andra arbetsrummet. Men aldrig i livet att jag lämnar min körsbärskakelugn! :O Jag kände mig (och lät förmodligen) helt förtvivlad. Men tack och lov var det ingen som protesterade över min krångliga önskan att låta möblerna och inte jag byta rum. "Jag gillar också det här rummet bättre än det andra", sa en till och med.
 
Nu har syrran lagat mat, så nu får det bli ett slut på det här inlägget. Måste bara tillägga att det löste sig med momsavstämningen idag. :D Efter mycket om och men fick vi ihop det. Och jag nästan skrek rakt ut när de rätta siffrorna äntligen uppenbarade sig på skärmen. Vadå skadad...

Miffo-Malin på nya äventyr

Det har varit en lång dag idag. Verkligen lång.
 
 
Jag vaknade upp med världens ånget. Ja, egentligen somnade jag med världens ångest också. Som höll i sig hela natten. Och sedan hela dagen.
 
"Tag det lugnt gumman, du klarar av mycket här i världen!" messade mamma imorse. Det hjälpte lite. En stund.
 
Under förmiddagen följde jag med en kollega till ett företag i utkanten av stan. Mitt allra första ute-hos-kund-besök. Tack och lov lät jag tanken på en proper och seriös stil stanna vid en tanke när jag klädde mig imorse. För kunden vi skulle träffa visade sig vara en jordnära och genomtrevlig kvinna i Iron Maiden-tröja. :thumbup: Hennes två sommarlovslediga ungar hade bosatt sig på en filt på lagergolvet med varsin laptop. Och så fanns det en hund också - jag måste erkänna att jag blev lite ofokuserad på pratet om inventarier och kundfakturor när besten kom för nära, den kände nog av min rädsla för den blängde en hel del på mig men tack och lov var den inte hoppig av sig.
 
Personalmöte på eftermiddagen. Chefen offentliggjorde det faktum att jag blir heltidsanställd från och med 1 augusti. Han offentliggjorde också att jag numera är ansvarig för tre kunduppdrag, utöver de revisioner jag hjälper honom med. Det känns väldigt lite, med tanke på hur mycket alla andra har ansvar för, samtidigt som det känns överväldigande mycket. :S
 
Senare på eftermiddagen blev det alldeles för mycket. Satans momsavstämning! :( Jag försökte och försökte...jag bad om hjälp ungefär tusen gånger...och sedan slutade jag be om hjälp, inte för att jag plötsligt fattade utan för att jag kände mig så dum i huvudet som inte fattade efter att ha fått det förklarat för mig så många gånger.
 
Jag kände mig precis som på mellanstadiet. Precis som när jag gick i fyran och ville klara av allt allt ALLT och kände mig fullkomligt värdelös när jag inte gjorde det. :bigeyes:
 
Och så började jag gråta. ;( Herregud, jag började gråta på jobbet! Egentligen är det konstigt att det inte hänt tidigare - jag har ju varit där ända sedan mitten av januari, och tårar är min naturliga reaktion för allehanda starka känslor...men det dröjde alltså ända till den 26 juni innan det hände.
 
Jag gick in i badrummet. Grät sådär tyst som jag är så duktig på. Förbrukade väldigt många pappershanddukar och hoppades att mina röda ögonvitor inte skulle vara alltför uppenbara för kollegorna när jag kom ut igen.
 
"Vad är det som är jobbigt?" frågade första kollegan som fick syn på mig där jag satt framför min datorskärm. Och då började tårarna forsa igen. Samtidigt log jag och försökte skratta medan jag förklarade (det måste vara någon slags försvarsmekanism - att inte visa sig svag, bla bla bla). Och hon tog det hur bra som helst. Blev varken besvärad eller började oja sig. Sa att det ibland blir för mycket, att jag är trött och borde gå hem och vila, att vi får titta på det där imorgon istället... Det var en sådan otrolig lättnad! Även om jag skäms nu, så var det skönt då.
 
Jag gick hem och tröstade mig med några vaniljhjärtan samt fyra avsnitt av den nya serien jag beställt hem. Queer as Folk (den amerikanska versionen). Herrejävlar, varför har ingen visat mig den förut?! :love: Absolut en välfungerande metod om man behöver bli distraherad.
 
 
Nu ska jag sova. Med andra ord, ta en sömntablett. Och hoppas att det blir bättre imorgon. Imorgon ääär en annan daaag...

Förgänglig trygghet

Jag är bortskämd. Fan, vad bortskämd jag är. Jävla snorunge! :(
 
Chefen och jag hade ett möte för en stund sedan. Och då stod det klart för mig att det jag trott skulle bli en tillsvidareanställning, i själva verket är en provanställning på sex månader. :O "För att se om du vill det här. Du kanske känner sen att du hellre vill göra nåt annat", motiverade chefen. Han säger att han absolut tror att jag kommer klara av uppgifterna, det är inte det...
 
Men inom mig vrålar Ångestmonstret. Man ska inte ta ut glädje i förskott, jag kommer inte klara av jobbet, det är lätt att göra sig av med någon efter en provanställning, jag kommer att stå utan arbete igen i vinter... :bigeyes: Jag som trodde att jag kunde slappna av nu. Men det kan jag uppenbarligen inte. Jag kommer gå och oroa mig ända tills chefen bestämmer sig för om det ska bli tillsvidareanställning eller avsked.
 
Alltså...egentligen borde jag väl inte klaga. Jag kommer att ha ordnade inkomster och något meningsfullt att göra till och med januari 2013. Jag kommer kunna lägga undan en stor del av min lön som jag kan ha att leva på om det skulle gå åt helvete sedan. Och på ett halvår hinner man lära sig massor, jag kommer ha massor av kompetens med mig ut i jobbsökardjungeln...
 
Men fan!! Jag vill ha klara besked, garantier och trygghet. Jag vill stanna HÄR forever and ever. Och jag vill veta om jag får det eller inte NU meddetsamma.

Blod, blod, blod

Jahapp. Så var söndagsångesten ett faktum. :S Och jag har inga fler True Blood-avsnitt att dämpa den med (jag såg slutet av tredje säsongen tidigare idag och har ännu inte hunnit införskaffa fjärde säsongen).
 
Det kanske är lika bra förresten - jag börjar nog bli lite väl vampyrskadad. På hemvägen från gårdagens hemliga utflykt passade vi på att handla lite, och när jag bland affärens sommaraktivitetssaker fick syn på ett par sådana där pinnar som sitter i början och slutet av en krocketbana var min första tanke att "de där kan man döda vampyrer med".
 
Och när jag bättrade på min röda slinga i luggen förut och skulle skölja ur och det blev rött i hela badkaret, började jag genast tänka på blodiga badrumsscener i stil med klippet nedan...
 
 
Så...det kanske är bäst att jag låter bli vampyrfiktionen ett tag. Jag har hur som helst beställt samtliga säsonger av en annan teveserie, som jag aldrig hade hört talas om tidigare men som verkar väldigt...eh...fascinerande, utifrån de YouTube-klipp jag råkat ramla över. ;) Så nästa söndag kommer det nog gå lite lättare att hålla ångesten borta.
 
Åh, nu har jag fått veta att syrran är på väg hit, så det kanske blir en rätt trevlig avslutning även på denna söndag. :) Men till natten blir det sömntablett. Garanterat.

Pensionat Slödåsa har öppnat filial i Norrköping

Nu är jag verkligen förslappad. Idag sov jag ända till klockan nio. NIO!!! :O Och imorgon ska jag gå upp halv sex och sedan väntar en lång arbetsdag full av nya, läskiga, utmanande uppgifter. Det blir garanterat sömntablett ikväll, om detta ska gå iland.
 
Klockan är halv elva och jag sitter fortfarande i nattlinne, oduschad och med oborstade tänder. Har dock ätit frukost och tagit mina mediciner samt utfört mina matteplikter.
 
Sådana som jag borde aldrig ta semester. Jag menar, om det blir såhär efter bara några dagars ledighet - hur ska det då inte bli efter flera veckor?! :S

Dagens hemliga utflykt

Det är lite spännande med hemliga utflykter, tycker jag. Att hoppa in i bilen och inte få veta vart vi ska förrän vi är en bra bit på väg (eller till och med framme). Idag skulle vi till Västervik. Jag hade aldrig varit där innan, så det var kul. :) Det visade sig vara en trevlig liten stad med många vackra gamla hus, och vi lyckades hitta en restaurang som hade ett jättegott vegetariskt alternativ. :thumbup:
 
På minussidan kan ju nämnas regnet som gjorde oss alldeles våta innan vi hann tillbaka till bilen där paraplyerna låg till ingen nytta, alla midsommardagsstängda affärer, den långa bilresan som gjorde mig lite illamående samt en restaurang vi hade tänkt äta på men som vi valde bort eftersom det dels var så himla dyrt och dels inte fanns någon vegetarisk rätt på menyn (de erbjöd mig lite sparris som jag inte tål och rödbetor som jag inte tycker om).
 
Men sällskapet var trevligt och vi hade jättekul. :) Jag är absolut nöjd med dagen. Men faaan, vad trött jag är nu...jag är inte van vid dessa sena kvällar! Så...godnatt! :tired:
 
Torghandeln är tydligen ett minne blott.
 
Stan var full av söta gamla små hus.
 
En revisionsbyrå fanns det minsann också. :D
 
Och titta här, något så sällsynt och antikt som en telefonkiosk! ;)
 
Hysch hysch!
 
Yes, there are many good things in my life right now. :thumbup:
 
Sakta vi går genom stan...
 
Bye bye, Västervik! Kanske ses någon mer gång. :)

Hednisk högtid i adlig miljö

Igår blev det midsommarfirande vid Löfstad slott. Himla trevligt, måste jag säga. :)
 
Hinner inte skriva så mycket mer nu, för jag måste göra mig i ordning inför dagens hemliga utflykt, men här kommer lite bilder från gårdagen...
 
Två sötisar som höll mig sällskap medan jag väntade på att bli upphämtad utanför mitt hem. :)
 
Jag älskar gamla slott! :D Men så är jag också väl indoktrinerad...första gången jag blev medsläpad till Löfstad var jag typ en månad gammal. ;)
 
Små dansarna, små dansarna, är lustiga att se...
 
...men själv föredrar jag att sitta på åskådarplats.
 
Fatta att jag satt mitt i den där smeten i flera timmar! :O
 
När vi först kom dit och jag såg alla människor kände jag ungefär såhär. :bigeyes: Men jag vande mig förvånansvärt snabbt. :thumbup:
 
Dessutom fick jag stolsnummer FEEEM...
 
...och vann högsta vinsten i gosedjurslotteriet. :D
 
Sådant här får mig att tänka på en av mina favoritfilmer - Driver dagg, faller regn (Sverige, 1946). Det är något visst med 1800-talet. :)
 
Spegelhimlen och The Worrying Kind visar sig från sin bästa sida. ;)

Malins midsommarplaner

Två dagars ledighet, och jag är redan helt förslappad. Herregud, att inte gå upp förrän klockan 7 - då brukar jag ju redan sitta på plats vid mitt skrivbord på jobbet! :O Och än så länge är det ju bara fredag - jag vill inte ens tänka på hur slö jag kommer ha blivit innan helgen är över...!
 
Men men...idag är det den hedniska fruktbarhetshögtiden som kallas midsommarafton. Men eftersom jag ogillar symboliken, är vegetarian, lever asexuellt och har blivit nykterist, tänker jag varken dansa runt midsommarstång, äta sill, ha sex eller supa mig full. Jag ska följa med familjen på en liten utflykt till ett slott några mil härifrån. Hoppas att det blir stillsamt och trevligt och inte alltför kallt (det verkar vara rätt blåsigt ute).
 
Just nu känner jag mig ganska harmonisk. En känsla som jag hoppas kommer hålla i sig ett tag. :)
 
Vi tar en liten sommarvisa på det, tror jag...
 
Balsam för själen.

I don't wanna do bad things with you...I just like to watch you

 
Det måste vara något allvarligt fel på mig. (Okej, det är väl flera fel på mig, men nu pratar jag om ett specifikt fel.) För hur många flator går igång på bögar?! Jag har noll intresse av killar, verkligen NOLL. Men när jag ser två killar tillsammans...fan vet vad som händer, men jävligt weird är det. :blush:
 
"Det är en fetisch", förklarar syrran sakligt. Och det kanske det är. Men den känns väldigt fucked up. Och jag fattar inte varför jag har den. (Okej, jag har teorier om det, men dem tänker jag inte dra nu.)
 
Hur som helst...när jag skrivit klart detta inlägg måste jag nog gå och ta en kall dusch eller något. För jag har tillbringat kvällen tillsammans med typ hela tredje säsongen av True Blood. Och det är en väääldigt bögig säsong...
 
 
Oj oj... :love: Ja, det förekommer förstås även heteros och flator i serien. Men det första går jag inte igång på och det andra är jag fortfarande för sårad för att riktigt kunna ta till mig på det sättet. Så...tills vidare fokuserar jag på bögarna.

Vad mycket tid det finns...

Men shit, vad stirrig jag blir av såhär mycket ledighet! :S Hur överlevde jag innan jag började jobba? Jag fattar inte det.
 
Hittills har jag bäddat sängen, nördat Facebook och hunnit äta både frukost och lunch samt tagit ett apelsindoftande bubbelbad - så nu stinker hela jag apelsin. :P Funderar på att dra ner rullgardinen och se några avsnitt av True Blood, om man nu "får" göra det när det är så fint väder ute.
 

Skräckblandad förtjusning

Igår gick en kollega och jag igenom en av hans kunder som jag ska ta över. Det verkar vara ett rätt krångligt företag och massor att tänka på i bokföringen - och dessutom är ägaren Internet-fientlig och föredrar att man kontaktar honom via telefon. :bigeyes: Aaaah, skrik och panik!!!
 
Men det känns faktiskt lite spännande också. Skräckblandad förtjusning, kan man säga. Det kommer att bli en intressant måndag...
 
Precis, måndag. För imorgon är det ju midsommarafton, och chefen insisterade på att jag skulle ta ledigt även idag. När han berättade det för mig, förra veckan, fick jag lite lätt panik. Jag tänkte att "herregud, jobbar jag för mycket, är jag överflödig, behövs jag inte på kontoret längre?!" och en massa andra skräckslagna tankar. Mina chanser till fortsatt anställning tycktes krympa inför mina ögon och förtvivlan var inte långt borta. :(
 
Och några dagar senare erbjuder han mig tillsvidareanställning! :D
 
Så...jag antar att han menade vad han sa, att han behöver komma ifatt lite med revisionerna samt att det kunde vara skönt för mig med lite extra ledighet. :)
 

Stjärntanken vs. Kärlekstanken

Under förra årets Norrköping Pride var jag och lyssnade på en föreläsning av Cajsa Tengblad. Efter föreläsningen köpte både syrran och jag varsitt exemplar av hennes bok Självbild...
 
 
Men som typ alla andra självhjälpsböcker jag samlat på mig genom åren, har den mest stått och samlat damm i bokhyllan. Fram tills nu. Nu har jag äntligen läst den. Och den var jättebra! :thumbup:
 
Det stod väldigt många kloka saker i boken, men det var framför allt en sak som jag kommer att ta med mig. Att jag måste skilja mellan vad jag GÖR och vad jag ÄR. Jag lider ju som bekant av Duktig Flicka-syndromet och har alltid mätt mitt värde genom mina prestationer. Främst genom mina betyg. Jag måste komma ihåg att jag ÄR bra även om inte alltid det jag GÖR är så himla bra. Svårt, men jag ska försöka.
 
En sak som gör att jag drar mig för att läsa självhjälpsböcker är alla dessa övningsuppgifter som kommer med på köpet. Jag gillar verkligen inte att göra den här typen av övningsuppgifter. :S Ändå bestämde jag mig för att försöka med dem i Självbild. Jag gjorde en av de första, sedan läste jag bara. :P
 
"Rita ett enkelt självporträtt i mitten av ett A4-papper. Runt omkring figuren skriver du så många ord som möjligt som passar in på dig som person. Exempel: lillasyster, Stockholmare, glad, godisälskare, idrottsfantast, AIKare, gitarrist med mera."
 
Jag trodde att det skulle bli en enkel streckgumma med ett tiotal ord runt omkring. Det blev det inte...
 
 
Tänk att det finns så mycket att säga om mig! :O Det trodde jag inte. Och tänk att jag ritar mitt självporträtt med uppåtvända mungipor. :D Jag blev riktigt förvånad när jag insåg att jag hade gjort det. Men ja...jag mår ju faktiskt riktigt bra just nu. :thumbup:

Man måste bara vänja sig...

Okej...detta blir första inlägget med "nya blogg.se". Det känns väldigt weird, men man lär väl vänja sig.

Vi är fyra personer på kontoret just nu. Samtliga befann sig i köket för att fixa till lite eftermiddagsfika, när telefonerna började ringa i alla arbetsrum. Och rent spontant trippade jag iväg för att svara. :O Halvvägs till mitt rum stannade jag till och tänkte att "vad fan håller jag på med?!" men så fortsatte jag min lilla promenad, lyfte luren, svarade, lyssnade och kopplade samtalet till chefen. Hur enkelt som helst. :thumbup:

Jag vill, jag kan och jag vågar!

Tack så jättemycket för kommentarerna till förra inlägget. :) Ni är så snälla!

Efter arbetsdagens slut firade jag med lite shopping tillsammans med syrran. En prickig kjol och ännu en tröja som det står San Francisco på. ;) Jag fick betala 20 kronor för mycket för kjolen, men jag protesterade inte. Dels blev jag hindrad av Ångestmonstret, och dels känns inte 20 kronor som hela världen nu när jag kommer bli så snuskigt rik.

Ångestmonstret stack förresten upp sitt fula tryne en stund efter att jag skrivit det förra inlägget. Det upplyste mig om vad tillsvidareanställningen och de nya uppdragen kommer att innebära. Telefonsamtal och kundbesök och andra obehagligheter. :bigeyes: Men...det får jag helt enkelt klara av. Jag vill verkligen det här, och jag är så himla glad! Ångestmonstret kan ju bara ta och dra åt helvete. Jag lyssnar hellre på mamma...


SMS från mamma tidigare idag. :)

Andas, Malin! Andas!

Jag kan inte jobba just nu, jag är helt jävla ofokuserad. Herregud, om jag inte lugnar ner mig snart kommer jag börja gråta.

Jag är så himla LYCKLIG!!!

För vet ni vad? Jag ska få stanna i Körsbärsdalen! På heltid. Med höjd lön och fler egna uppdrag. Det känns för bra för att vara sant...men det ÄR sant! Chefen talade om det för mig för bara en liten stund sedan. Jag har varit inne i badrummet och skuttat, men det hjälpte inte. Jag skulle nog behöva springa ett varv runt kvarteret och skrika hysteriskt. Men det kan jag ju inte göra. Så jag bara sitter här och är lycklig...



Internt-PS-som-ingen-mer-än-syrran-och-möjligen-Livrädd-fattar: På något sätt kanske jag borde ha anat att det skulle bli såhär. Jag menar, något som tar sin början den 16 januari kan ju inte gärna bli mer än perfekt. ;)

Alla borde ha ett eget Lyckopiller

Efter en viss tvekan upplyste jag Lyckopillret om gårdagens uppenbarelse...



Han gör mig alltid så glad. Han har gjort mig glad i över tio år nu. :)

Nähäpp, nu är det bäst att jag slutar sväva omkring och sätter igång med kassaflödesanalysen...

(Ursäkta den tattiga bildcensureringen, men har liksom bara Paint att tillgå här på jobbet.)

Vilda djur. På riktigt.

Idag var det dags för bussresan till Kolmårdens Djurpark. Syrran och jag har haft en jättemysig dag, och jag är verkligen nöjd. :thumbup:

Att det var en fruktansvärt tragisk dag för djurparken, märkte vi aldrig av. Inte förrän klockan blev halv fem och vi satt på bussen och hörde nyheterna på radion. Tänk att en människa har dött idag, på en plats där vi befann oss. Det är förbannat olustigt. :bigeyes: Hela historien är så himla tragisk. För den dödade kvinnan, för hennes stackars anhöriga, för hennes kollegor, för djurparken, för den av många redan föraktade svenska vargstammen... Det är bara så hemskt. ;(

Men jag tänker inte deppa ihop nu. För mig har det ju varit en bra dag. Kan inte minnas att jag fått fobirelaterad ångest en enda gång faktiskt, trots att jag varit omgiven av folk typ hela dagen. Och vi har haft så mysigt, syrran och jag. :)

Det var en del andra besökare som inte hade det fullt lika mysigt. Vi stötte på ett antal familjer där föräldrarna härjade och bråkade med sina barn. :S Och det gjorde mig så ledsen. Allra värst var nog pappan och dottern som efter ett utdraget släpa-runt-på-dottern-och-fräsa-åt-henne-bråk satte sig ner flera meter ifrån varandra utan att vare sig prata med eller titta på den andra. De bara satt där, utan att kunna nå varandra. Jag hade verkligen velat ta den där lilla flickan i handen och ta med henne bort från den där hemska mannen och göra hennes besök i djurparken till en trevlig upplevelse. Men det gjorde jag förstås inte. Jag vågade inte. Och jag hade väl heller ingen rätt till det - det skulle förmodligen ha klassats som kidnappning.

Ett annat hemskt exempel, som också är en kandidat till förstaplatsen på värsta-listan, var mamman som fräste åt sin dotter när de var på väg ut ur parken, att hon minsann var den som förstört hela dagen. :bigeyes: Hur kan man säga så till sitt barn?! Jag fattar verkligen inte det.

Vissa människor borde inte få bli föräldrar. :(

Men tack och lov såg vi också många underbara exempel på BRA föräldrar och lyckliga ungar. Där var pappan som körde rally med skrindan så att ungarna skrek av förtjusning. Och föräldrarna som verkade ha allt tålamod i världen inför döttrarnas utdragna glassvalsprocess. Föräldrar som lyfte sina barn när de inte såg, som pekade och förklarade och lyssnade. Och det var så härligt att se! :)

Ja, det var många som hade det bra idag. Inklusive jag själv. Och mitt harmoniska hjärta började dunka som satan när vi klev in i en butik och jag fick syn på Lyckopillret bakom disken. :blush: Fast det var förstås inte Lyckopillret, utan hans dubbelgångare. Om jag inte insett det tidigare, så gjorde jag det i alla fall när han började prata (med helt fel dialekt) och när jag slängde ett öga på hans namnbricka (där det stod helt fel namn) - och definitivt när han inte uppvisade minsta tecken på igenkännande vid åsynen av mig. Men jag fortsatte stirra på honom, och tog även tre mycket indiskreta smygbilder på honom. ;) Syrran verkade inte tycka att jag var riktigt klok, men mamma förstod mig fullkomligt när jag ringde och berättade det för henne.

Jag tänker inte lägga upp just de bilderna här, men ni kan få se en hel del andra bilder från dagen...


Vädret såg väl inte sådär överdrivet lovande ut imorse...men det blev faktiskt bättre efter några timmar.


Jag hade inte varit i djurparken på nästan fem år...och de har ju en tendens att ständigt göra om allting där, så det krävdes en del kartläsning för att vi inte skulle virra bort oss alldeles.


En av de nya grejerna som jag absolut inte tänker klaga på är de sjukt snygga papperskorgarna! Om de inte hade varit så förbannat stora så hade jag kanske försökt smuggla med mig en hem. ;)


Lycklig zebraflicka har hittat en zebrapojke. :thumbup:


Zebror är så himla vackra!


En zebrabild till...men det är den sista, jag lovar. Har fler i datorn, men ni kanske inte är lika fascinerade av dessa djur som jag är. :P


Syrran var mer intresserad av kamelerna. Och de är ju också himla söta. De ser så snälla ut på ögonen. :)


Suck. Varför ska pojkar alltid bråka?! :S


Gräset är grönare på andra sidan...


Skåda den supersöta skuttande "gnubbisen" (som en av besökarna kallade gnubebisen).


True Blood-skadad som jag ju blivit, fick åsynen av noshörningen mig att tänka på när Sam skiftar till en tjur och spetsar den onda menaden Maryann på ett av sina horn. (Apropå min True Blood-skada, så tyckte jag att en av de övriga passagerarna på bussen såg ut precis som Alexander Skarsgård.)


Gapa stort! :P


Sälshowen har verkligen utvecklats sedan jag såg den sist. Den var jätterolig. :) Som synes hade den pirattema, och som ett extra plus i kanten var det en tjej som var kapten. :thumbup:


Bilderna från delfinshowen blev som vanligt skitkassa (eftersom det var så mörkt och eftersom min kamera är så seg att delfinerna hinner försvinna ner i vattnet igen innan bilden tas), så ni får nöja er med en exteriörbild på delfinariet.


Katter är väl för underbara...även om jag aldrig i livet skulle vilja kela med just de här kissarna.


Fruktansvärt dyr kattleksak. Men vad gör man inte för sin lilla älskling, hon måste ju få en souvernir! Och den uppskattades tydligen, för hon har slickat på den och nu ligger hon och sover med den bredvid sig. :)


Som sagt...katter är väl för underbara!


Schimpanser är också himla fascinerande. Jag tror att jag skulle kunna sitta och titta på dem en hel dag (om det inte stank så förbannat inne i aphuset).


Jag börjar förstå varför de där tuffa gangsterlakejerna kallas för "gorillor"... :bigeyes:


Detta måste vara en mycket exotisk syn för stadsbarnen. ;)


Åh, en liten nallebjörn! (Eller, den var ganska stor faktiskt...)


Från en björn till en annan. :P Jag är uppvuxen med Bamse, men numera är jag rätt sur på honom eftersom han sålt sin själ till Migrationsverket. Men men...när jag var liten var han bra i alla fall.


Precis innanför entrén fanns det små band som föräldrar kunde skriva sina namn och telefonnummer på och fästa runt sina barns handleder, om ungarna skulle råka komma bort. Syrran och jag gick självklart omkring med varandras namn och telefonnummer runt handleden hela dagen. "Det är bra att ni är lekfulla", var mammas kommentar när hon fick höra det. Och jag håller med. När man slutar leka är man inte vuxen - då är man död.

Blodigt allvar



Det har nog blivit lite för mycket True Blood på sista tiden. Jag menar, bara igår kväll såg jag sex avsnitt! Inatt hade jag hemska, bloddrypande mardrömmar...och idag ser jag monster och lik i vartenda hörn när jag går ner till tvättstugan i källaren. :O Kära nån, hur ska detta gå...jag har två avsnitt kvar på andra säsongen - och sedan står hela tredje säsongen och väntar på mig i filmskåpet.

Och ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är rätt avkopplande att titta på den här serien. Speciellt nu, när kommer-jag-att-få-stanna-kvar-på-kontoret-efter-juli-månads-slut?-ångesten börjar smyga sig på allt mer. Jag tyckte att tre månaders anställning verkade som en underbar evighet - men nu har redan halva den tiden gått, och det har gått alldeles för fort.

Surrealistiskt och hämningslöst är perfekta ingredienser för en välbehövlig verklighetsflykt. Så...mera True Blood!

Sjungom studentens lyckliga dag...

Idag skulle två 19-åriga pojkar här i stan ha sprungit ut från sin gymnasieskola med studentmössor på huvudet. Det gör de inte. Istället ligger de på intensivvårdsavdelning med svåra brännskador. Natten till i onsdags fick de nämligen för sig att de skulle klättra upp på taket till ett stillastående tåg. Och fick 16 000 volt genom kroppen. Så jävla onödigt! Och tragiskt. :(

Jag vet inte exakt vilka de här pojkarna är, men jag är ganska säker på att de medverkade i musikalen som syrran och jag var och såg förra helgen. :bigeyes: Så glada och duktiga och begåvade... Tänk om man hade vetat då att det skulle gå så illa för dem bara några dagar senare.


En stad med vänligt sinnad atmosfär

Jag har en så himla fin syster! :) Nu har hon planerat in en liten minisemester för oss i augusti. Jag fick ett kuvert med en kryptisk text (se nedan) samt fyra olika boendealternativ att välja mellan.



Det känns lite som På spåret. :P Fattar ni vilken stad det är? Jag gissade rätt på första försöket. Göteborg! :D Jag har bara varit där en gång tidigare, och det var en rätt sorglig tillställning...så det vill jag helst glömma. Både syrran och jag skulle behöva reclaim the city när det gäller den här staden, och detta blir ett utmärkt tillfälle att göra det. En mysig systerweekend med lugn och ro och aktiviteter som passar oss. :thumbup:


Som den lilla groupie jag är har jag önskat att vi ska gå en promenad förbi där Håkan bor. ;)

Alldeles för öppet hus

Det känns som om vi har öppet hus på kontoret idag. Det har ränt kunder här hela förmiddagen, porttelefonen ringer konstant och jag blir alldeles stirrig. :bigeyes: Imorgon vid midnatt är det deadline för deklarationerna, det är därför det blir sådan hysteri nu när alla ska komma och skriva på papper.

Just nu är jag helt ensam på kontoret. Och jag hoppas verkligen att det inte kommer någon nu medan alla andra är ute. För jag vet inte alls vad jag ska göra då. "Säg att vi inte har tid med dem eller att de har gått fel", sa chefen innan han gick. :P Det var förstås ett skämt och jag skulle förresten aldrig våga säga så.

Det är bara att hoppas att det inte kommer någon, så jag slipper säga någonting överhuvudtaget.

Läsa mellan raderna

Jag har ramlat över ett privat mejl som absolut inte var avsett för mina ögon. Jag känner bara den ena personen (mottagaren) och jag har ingen aning om vilken relation hen har till avsändaren. Rör det sig om ett internt skämt? En hemlig affär dem emellan? Eller rentav sexuella trakasserier?! Jag vet inte. Och det jobbiga är att jag inte kan ta reda på det. För det är ju inget som jag har med att göra. Men obehagligt är det, och jag känner mig rätt illa till mods. Fan också.

Var går gränsen till det oförlåtliga och när är det för sent?

Kissen och jag är nu inne på andra säsongen av True Blood. Jag har sett den förut, på den tiden när jag fortfarande tittade på teve. Jag kommer ihåg att den var skitkonstig, men inte att den var så äcklig...och så hemsk.



Efter två dvd-skivor (det vill säga fyra avsnitt) är det som berör mig mest faktiskt Taras mamma. Inte slaktandet, inte huggtänderna, inte politiken, inte sexet eller det ständigt rinnande blodet. Utan den alkoholiserade kristna ensamstående mamman. Jag känner så starkt för henne. Hon är på många sätt en förfärlig människa och har gjort sin dotter så fruktansvärt illa...och ändå kan jag inte låta bli att tycka synd om henne.

Hon vill så mycket men klarar så lite. Hon försöker och försöker och försöker vara en bra förälder...men misslyckas. Jag borde bara tycka att det är rätt åt henne när hennes dotter vänder henne ryggen, jag borde förakta henne när hon kommer krypande och vill ställa allt tillrätta, jag borde inte bry mig om hennes ensamhet eller ledsna ögon. Men det gör ont inom mig att vara en åskådare till denna tragedi. Det gör ont.







(Jag är medveten om att jag förmodligen projicerar/applicerar/vad-det-nu-kallas en del, men jag har varken ork eller lust att vidareanalysera det just nu...ni får tolka hur ni vill.)

Det är trevligt att bli positivt överraskad

Jag är ju numera tvungen att skriva månadsrapporter till min handläggare på Arbetsförnedringen. :S Det är inget jag vill göra, men jag måste ju. Och jag skickade faktiskt iväg ett mejl till henne, mycket motvilligt och i sista minuten.

Jag berättade om hur bra jag har det på kontoret, hur mycket jag har fått jobba, hur mycket jag har lärt mig och hur gärna jag vill stanna där. Inte ett ord skrev jag om mina "jobbsökaraktiviteter", och jag har gått och varit nervös över det i flera dagar nu medan jag väntat på ett svar i stil med "Redogör för vilka jobb du har sökt annars jävlar!"...fast med lite mer civiliserade formuleringar.

Och så idag fick jag detta meddelande...



Vilken lättnad! Hon fattar verkligen att det är i Körsbärsdalen jag vill vara, och hon hetsar mig inte att ge mig ut i den stora otäcka jobbsökardjungeln. :) Jag väntar ju fortfarande på besked (det kommer någon gång i juli) om huruvida jag får stanna kvar i Körsbärsdalen forever and ever, och innan dess har jag verkligen ingen lust att utsätta mig för rekryterarrovdjuren...

Badrumsgymnastik

Det är så himla bra att det finns ett rum alldeles intill mitt som går att låsa. :thumbup: Jag talar förstås om badrummet, dit jag ränner mest hela dagarna. Och det beror inte bara på min överaktiva blåsa (även om den ger upphov till majoriteten av besöken). Det är också himla bra för starka känsloyttringar.

När jag känner mig ängslig går jag in där och slår armarna om mig själv. Så står jag där och kramar mig själv en stund för att lugna ner mig innan jag går ut igen. Och om jag blir sådär hysteriskt femåringslycklig som jag kan bli ibland, går jag in i badrummet och ställer mig och skuttar och fånflinar framför spegeln och sträcker armarna högt upp i luften. Sedan går jag ut och fortsätter mitt mogna, behärskade vuxenuppförande.

Senast jag stod och skuttade framför spegeln var för bara en liten stund sedan. Telefonen ringde (externsamtal!) och jag svarade. Och det var en jättegullig tant och jag lyckades koncentrera mig så mycket att jag uppfattade - och efteråt även kunde komma ihåg - hennes ärende. Vi tog ett mycket hövligt avsked och jag skrev en lapp till chefen om vad samtalet hade gällt. Och sedan låste jag in mig i badrummet. ;)

Decisions, decisions...



Holy shit! :O Jag har avregistrerat mig från sommarkurserna. Jag har faktiskt avregistrerat mig.

Det är en sak att bara strunta i att logga in på forumet, låta bli att skaffa kurslitteraturen och inte lämna in en enda uppgift...bara låta allt rinna ut i sanden. Det var vad jag hade tänkt göra. För då hade det ju liksom fortfarande funnits en liten chans för mig att ändra mig. Men nu finns inte den chansen längre, för nu har jag officiellt talat om för universitetet att jag inte tänker plugga där i sommar.

Och det känns...läskigt. Men skönt. Wohoo, nu är det sommarlov på riktigt! :D Mitt första sedan 2007. De flesta kanske inte skulle kalla ett heltidsjobb för "sommarlov", men för mig känns det jävligt skönt att bara ha en sysselsättningsgrad på 100 % just nu...och det är helt otroligt att kunna göra vad jag vill när jag kommer hem från jobbet.

Men helgerna...helgerna är jobbiga. :S Rastlösheten förtär mig. Fast nu i helgen ska jag förmodligen spela minigolf med min stödperson och lite annat folk, och så ska ju syrran och jag åka på bussresa. Så det blir nog relativt lugnt. Ångestfyllt, ja, men på ett annat sätt. Och jag föredrar att få ångest av att jag utmanar Ångestmonstret, framför att gå i Ångestmonstrets ledband av rastlöshet. :thumbup:


Det är inte lätt, det här med att fatta beslut...

Nu vill jag hava skatteberäkning...



Chefen har två kunder på besök i konferensrummet i andra änden av korridoren. Och jag ränner fram och tillbaka mellan mitt rum och kopieringsrummet och konferensrummet som den värsta Bullerby-unge för att chefen upptäcker fler och fler saker som blivit fel i deklarationen. "Skriv ut den blanketten igen", "Den här också förresten", "Nämen nu blev ju den här fel igen", "Vart har den tagit vägen, skriv ut en ny" och så vidare.

I början kände jag mig lite stolt över uppdraget. Sedan blev det jobbigt, jag tänkte att "säger han till mig en gång till så börjar jag tjuta". Det var så pinsamt att ideligen komma och störa mötet och att allting bara blev fel. :(

Men han sa till mig fler gånger utan att jag började tjuta. Och kunderna hade humor, de skrattade och sa till chefen att "det är inte lätt att jobba för dig". Och chefen kom in till mig och log och sa att det inte var någon fara. Så nu känner jag att jag håller på att "landa" och om det skulle visa sig vara några mer fel tror jag inte att det kommer kännas så farligt. :)

Egoboost

Åååh, lycka!! :D Idag har jag fått läsa Livrädds fina respons på senaste versionen av min roman - OCH fått veta att jag får VG på uppsatsen i litteraturvetenskap. Stjärntanken inom mig fullkomligt svämmar över och jag känner mig duktig duktig DUKTIG. :thumbup:

Kundbesök

Just nu befinner jag mig uppe i det blå (nej, jag är inte hög längre, jag lovar). Jag hade precis ett kundbesök! Och det gick jättebra! :D Att jag blev tvungen att springa och hämta chefen efter en stund, när det dök upp frågor jag inte kunde svara på, kan vi ju tala tyst om... I stort sett klarade jag mig själv och jag fick inte ens panik. :thumbup:

Verkligt, overkligt, märkligt

Självklart kom Ångestmonstret på besök även igår. Hur kunde jag vänta mig något annat?! :S Och det fick bli sömntablett igen. Jag har märkt att jag inte tar sömntablett lika ofta längre, men nu har det som sagt blivit två kvällar i rad.

Först tyckte jag inte att tabletten tog något alls. Sedan förvandlades kissen till en liten ponny och jag fick ett stort svart hål strax ovanför nyckelbenen. Och då insåg jag att det var dags att sluta ögonen och domna bort.

Nu tänker jag bara vara jävligt glad och tacksam över att det är måndag och över att jag har en mysig arbetsplats att gå till.

Söndagsångest på lördagskvällen

Ångestmonstret kom på visit igår kväll, och ville dra ner mig i mörkret. Men jag hade ingen lust med det, så jag satte igång Fearless-skivan och började en grundlig rengöring av badrummet.



Det hjälpte en stund. Men sedan kände jag hur rastlösheten började krypa i skinnet igen. Så då bytte jag metod - varm dusch, spetsnattlinne, hudkrämer, nybäddad säng och en fängslande bok. Det hjälpte också en stund. Men till slut fick det i alla fall bli sömntablett.

Idag har jag mått ganska bra. Det verkar som om söndagsångesten blivit lite veckovill, eftersom den kom igår kväll och inte idag. (Fast dagen är i och för sig inte slut än, så den hinner ju komma idag med.) Jag har diskat och tvättat och skurat golven. Och rensat ut en del gammal skit (typ saker som tillhör L) och plockat i ordning och dammat. Så nu är det fiiint här hemma.

Väntar med skräckblandad förtjusning på att Livrädd ska ge mig respons på romanen. Hon lovade mig det senast den 10 juni - och det är idag. Ja shit, det är faktiskt den 10 juni idag - vilket innebär att det är exakt sex år sedan jag tog studenten. Fatta! SEX ÅR!!! :O Hur kan tiden gå så himla fort?!


Picknick i Venedig

Syrran och jag hade tänkt ha picknick i parken idag. Men så började det ösregna...det verkligen vräkte ner, och bildade en SJÖ på gården. :O

Så fort den värsta skuren var över skyndade jag ut med kameran för att dokumentera min nya hemort - Venedig! ;)



Och då fick jag ju anledning att premiäranvända mina nya gummistövlar... :thumbup:



Picknicken blev inte inställd - tro inte det, för all del! - utan vi bredde ut en filt på mitt golv och hade picknicken inomhus istället. :) Himla mysigt, det med.




Krabb-Malin



Jag känner mig lite som en krabba idag. Jag går som en i alla fall. För igår skavde bindan så hemskt att jag fick sår på insidan av låren. :S

Det har hänt en gång förut, ett av de första åren jag hade mens. Hela skolan var i skogen för att springa ett lopp och jag hade mens och bindan skavde upp hemska sår som jag fortfarande har ärr efter. (Detta var alltså på den tiden när jag fortfarande deltog i skolidrotten, medan jag ännu klarade av att byta om och duscha tillsammans med andra, delta i lagsporter, prestera inför publik och så vidare.)

Det är vid sådana tillfällen man seriöst börjar överväga tampong...

Jag vill tro på en värld där drömmarna finns

Tänk att det är ett helt år sedan jag rände till teatern fem kvällar av sex för att få se min absoluta favoritmusikal Atlantis. Det känns inte alls så länge sedan. Men vad mycket som har hänt sedan dess!

Igår kväll var syrran och jag och såg en föreställning av Dröm! som är årets musikal. Så himla fin och berörande! Jag fick faktiskt gåshud, trots den tryckande värmen i lokalen. Vet inte riktigt vad jag ska skriva för att förklara den här upplevelsen...ni måste nog gå och se musikalen själva för att förstå. Den spelas för sista gången ikväll, så skynda er att boka biljetter innan de tar slut!


Utanför teatern strax innan föreställningen skulle börja. (Det kom en hel hjord människor bakom syrran när hon skulle fota mig, det är därför jag ser så sammanbiten ut.)



Jag vill tro på en värld där drömmarna finns
Vi kan drömma ihop, du och jag
Om det som vi saknar men som kanske vinns
När vi går mot en ny morgondag
För hjärtat blir drömmen ett stort äventyr
Som lyfter mot målet där framtiden gryr

Låt vindarna viska med drömmarnas röst
En dröm är en fågel som stiger mot skyn
Och en dröm är ett hopp och en tröst
Och drömmar kan ändra din syn
Jag har styrka och mod att möta min värld
Och jag längtar att möta allt på min färd

Drömmarnas vingar ska bära min tro
Drömmarnas vingar ska bygga en bro
Vill inte ha makt eller rikedomsglans
Min dröm är att kärleken finns någonstans

Komplikationer

"Malin! Kom in hit ett tag!" :mad:

Att säga att jag blev nervös när chefen ropade är en grav underdrift. :bigeyes: Men han var inte arg på mig, den barska rösten kom sig av att datorn krånglade för honom och han behövde min hjälp med att fixa till det. (Teknik har aldrig varit min starka sida, men här på kontoret går jag för något slags datageni - och visst kunde jag reda ut chefens dilemma, inga problem.)

När ska jag lära mig att slappna av och lita på att människor faktiskt vill mig väl?!

Bland blommor och blader

Jag skulle egentligen ha träffat min stödperson efter jobbet idag, men hon ska på anställningsintervju imorgon och är helt stirrig inför det (vilket jag verkligen har full förståelse för!) så vi ställde in. Istället har jag tillbringat kvällen tillsammans med mamma och syrran. :)

Shopping + Fika = Kvalitetstid. :thumbup:

Vi började shoppingsrundan i en gigantisk blomaffär, eftersom jag behöver nya kedjor till mina amplar. Det var mitt förslag att vi skulle åka dit, och det kändes som en bra idé - tills jag insåg att jag förmodligen skulle behöva be personalen om hjälp för att kunna hitta de där kedjorna... :bigeyes:



Jag trippade efter mamma och hoppades att jag antingen skulle få syn på kedjorna själv eller att mamma skulle haffa någon ur personalen och fråga åt mig. Men nähädå. Vi letade och letade, men hittade ingenting. Och mamma började så smått lägga fram att "du borde nog be om hjälp" och jag instämde mumlande att "jo, det borde jag nog". Och sedan fortsatte vi leta.

Till slut pekade mamma ut en i personalen och tyckte att vi skulle fråga henne och undrade om jag tänkte göra det själv...? Och jag sa att "ja, det är bra träning för mig" och mamma sa att "ja, precis vad jag tänkte". Och så svävade jag runt den där tjejen som en osalig ande och väntade på att hon för det första skulle bli ledig och för det andra lägga märke till att jag behövde hjälp.

Jag kan inte fatta att det gick så lekande lätt sedan. Att jag lyckades fånga hennes uppmärksamhet, att jag kom ihåg vad jag skulle säga, att jag inte svamlade, att hon förstod vad jag menade... När jag skyndade efter henne bort till den rätta avdelningen kände jag nästan för att ta några små danssteg av pur lättnad. :P Att det sedan knappt fanns några kedjor när vi väl kom fram, för att typ alla tydligen blivit stulna (vem fan länsar en affär på ampelkedjor?!) gjorde inte så himla mycket, åtminstone inte för min del. För jag hade ju ännu en gång fått visa Ångestmonstret vem det är som bestämmer. Och nu kommer jag ju få möjligheten att göra det igen, i nästa blomaffär. :)

Systerdag

Har haft en jättemysig dag med syrran idag. :) Helt spontant, inget inplanerat. Och så himla avslappnat! Vi tog bussen ut till Ingelsta och shoppade loss. Tittade på dansuppvisningar, åt på ett matställe "mitt i smeten" och besökte massor av olika affärer. Och det märkliga var att jag kände mig så himla LUGN.

Lugn för att vara jag alltså. Jag fick ingen panik i folkmassorna eller på bussen eller i kassaköerna. Lite jag-måste-ut-härifrån-känslor i en del butiker...men det var inte sådär outhärdligt som det kan vara, mer som ett lätt obehag.

När vi stod och tittade på dansuppvisningarna kände jag inte ens något obehag. Jag tittade mig omkring på människomassan som omgav mig, men den kändes inte hotfull som den brukar göra. Jag tänkte att jag borde bli rädd som jag brukar bli, men det blev jag inte. Jag stod där som vem som helst och hade trevligt, helt enkelt. :thumbup:

När jag kom hem och loggade in på Internetbanken, insåg jag att jag gjort av med typ ett och ett halvt tusen. Holy shit! :O Och ändå har jag massor av pengar kvar. Undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid detta nya rika liv... :cool:


Några av dagens inköp. Ett av mina intressen är att inreda dockskåp...och nu har jag ju äntligen råd med de dyra Lundby-möblerna. :)

6 juni

Jahapp. Då var vi framme vid den där dagen när man förväntas springa runt och vifta med flaggor...


...och sjunga nationalsången. ;)

Här gläds vi över småsaker



Det kom ett brev idag till kontoret - till MIG! :D Det är första gången jag får post på jobbet. Det kändes stort när jag började få mejl i vintras...men det här, att någon skrivit mitt namn på ett kuvert med företagets adress - det är tusen gånger större!

Jag blev så lycklig att jag tog med mig kuvertet hem. :P Innehållet lämnade jag dock kvar på kontoret. Det var en kunds deklarationsblankett som jag ska fylla i senare i veckan. ;)

True Accountants



Innan jag gick iväg till affären och hade mitt traumatiska möte med den blodtörstiga besten, plöjde jag igenom några avsnitt av True Blood. Jag tror att det blev sex avsnitt sammanlagt...och under de avsnitten hann det dyka upp inte mindre än TVÅ revisorer. Båda småfeta, tafatta, medelålders män i kostym.

Suck. :thumbdown:

Men jag börjar bli van. Hittills har jag inte stött på en enda revisor inom populärkulturen som inte gestaltats på ett klyschigt sätt.

Fast när JAG ska gå till jobbet tar jag på mig leggings och korta kjolar och tröjor med tryck och klänningar med volanger och svarta arméjackor och annat jag trivs i. :cool: Och det tänker jag fortsätta med. I början försökte jag använda mycket blusar och sådant där...men jag har lagt det mer och mer åt sidan under våren. Och jag har inte blivit en sämre revisorsassistent för det. ;)

Det är inte bara människor som är otäcka...

Jag gick till affären för att köpa mjölk för en stund sedan. När jag var nästan framme fick jag syn på typ världens största hund på andra sidan gatan. Jag trodde att jag hallucinerade eller något, jag blev tvungen att titta en stund innan jag riktigt kunde fatta att den var på riktigt. Den var så himla stor! Tänk size Twilight-varg...



Okej, lite överdrivet kanske - but you get the picture. Och när jag insåg att jag skulle möta denna best och dess husse (som såg nästan lika farlig ut som hunden) mitt på övergångsstället, övervägde jag att rusa över vägen några meter innan övergångsstället.

Men det gjorde jag inte. Face your fears! tänkte jag och sedan hann jag tänka ungefär en miljon hunden-känner-att-jag-är-rädd-och-den-kommer-hoppa-upp-och-hugga-mig-i-strupen-när-vi-möts-tankar (vilket inte gjorde mig nämnvärt lugnare) innan mötet faktiskt ägde rum. Och sedan fick jag nog någon slags blackout, för jag minns inte direkt att hunden passerade mig. Men plötsligt var jag på andra sidan gatan, och hunden var flera meter bakom mig.

Sedan gick jag in i affären och köpte mjölk och en påse vaniljhjärtan. Slutet gott, allting gott (vaniljhjärtan är JÄVLIGT gott).

Cold

Jag fryser. Jag har frusit i flera dagar. Även inomhus, fast det är över 20 grader i lägenheten. Nu sitter jag på jobbet och fryser. Och önskar att jag tagit med mig en extra tröja.


Sandpapper

Jahapp, så var helgen slut. Den har varit kort, men ändå lång. Behaglig, men samtidigt fylld av ångest. Jag fattar inte varför jag går och längtar efter helgen hela veckan. När den väl kommer får jag ju bara ångest. Och jag trivs ju jättebra på jobbet, det är absolut ingenting att längta bort från.

Den här helgen var nog lite värre än vanligt, eftersom det är sista studieveckan för en lång tid framöver. Jag skickade in sista uppgiften igår förmiddag. Och sedan har jag varit helt stirrig. Vad i hela världen ska jag göra av all min tid nu?! Inga deadlines, ingen kurslitteratur...jag kan göra precis VAD JAG VILL utanför kontorstid. Och det känns jävligt skrämmande.

Jag gick till exempel till centrum för att shoppa idag. Och det gick inte så himla bra. Irrade runt mellan olika affärer utan att köpa något. I slutänden handlade jag bara på ICA och på biblioteket. Sedan gick jag hem igen.

I övrigt har jag bakat scones, pysslat med dockskåpen, avverkat några avsnitt av True Blood och tagit hand om syrran. Och lyssnat på Taylor förstås. Och känt vemodet komma och gå.

Och nu är det läggdags. Avslutar dagen (och inlägget) med några visdomsord jag såg någon lägga upp på Facebook i fredags...


Hur skulle du vilja säga att din hälsa är?

Jag har som vanligt blivit "slumpvis utvald" att svara på en enkät. Har dragit ut på det ett tag, för det känns så himla meningslöst. Enkäter ÄR jävligt meningslösa. De säger ju egentligen ingenting.

Hur ska man till exempel besvara den här frågan...



Det är som när läkarna frågar om jag är "fullt frisk". Menar de fysiskt eller psykiskt? Menar de med eller utan medicinering? Menar de enligt min egen bedömning eller enligt de journaler som finns om mig? Menar de över en tidsperiod eller hur jag känner mig just idag?

Dumma frågor får dumma svar. Idiotiska frågor får inga svar alls. Så jag tror att jag hoppar över att svara på just den här frågan.

Ovälkomna nattgäster

Jag gjorde som jag skrev inatt. Bakade en paj och lyssnade på Taylor. :P Och medan jag väntade på att pajen skulle grädda färdigt, passade jag på att diska. Klockan hann bli två innan jag gick och lade mig igen och lyckades somna om. :tired:

Men vilken ångest jag hade inatt! Både när jag vaknade vid tolv, och när jag gick och lade mig igen vid två. Jag låg och tänkte på i princip allt jobbigt man kan tänka på. :bigeyes: Jag är som bekant en mästare på skräckfantasier, och inatt härjade de vilt i min stackars hjärna...

Det är fullmåne på måndag. Kan bero på det. Eller så var det bara mina på livstidskontrakt inhysta hyresgäster Oron, Vemodet och Otryggheten som hade fest. Önskar att jag kunde vräka dem, och låta Lugnet, Sinnesfriden och Tilliten flytta in istället. Jag har hört att de ska vara mycket trevliga och skötsamma att ha som hyresgäster.


Malin mitt i natten

Shit, vad trött jag var när jag kom hem! :tired: Gick och lade mig redan vid halv sju-tiden. Dumt, för nu har jag vaknat och är för pigg för att somna om. :S Vad ska jag göra uppe nu?! Herregud, det är ju mitt i natten och jag ska upp tidigt imorgon (idag?) och tvätta. Suck.

Kissen är i alla fall glad över att jag är vaken. :P Hon har ju inte för vana att sova lika många timmar i sträck som jag.

Tror att jag ska gå och baka en paj eller något. Och lyssna på Taylor. Och hoppas på att tröttheten ska komma smygande så att jag får sova åtminstone ett par timmar till.


Vatten, vatten, vatten

Är maj redan slut?! Är vi redan inne i juni? Hur gick det till?! :O

Regnet vräker ner idag, och efter en stunds dividerande med mig själv huruvida jag skulle skämmas ihjäl eller känna mig klok och praktisk om jag gick genom stan i gummistövlar, gick jag ner i källarförrådet för att rota fram dem. Och insåg att de nog står kvar hemma hos mamma, på landet. Och mindes att jag resonerat såsom så att de nog inte skulle behövas i stan.

Så det fick bli vinterstövlarna. Som nu står under elementet i mitt arbetsrum, blöta och fyllda med pappershanddukar. Tack och lov var jag tillräckligt förutseende att ta med mig ett par extra strumpor, så jag slipper vara blöt om fötterna medan jag jobbar i alla fall. Värre blir det sedan när jag ska gå ut igen...

Och idag ska jag ju inte direkt hem heller, jag ska till studentkåren och titta på eventet som syrran och hennes klass anordnar för att visa upp sina examensprojekt.