Det blev inga tårar igår kväll, mot alla odds. Jag tog min sömntablett, pratade med mamma i telefon, läste lite i kurslitteraturen och slumrade in (i den ordningen). Och idag på jobbet kom mensen, vilket gjorde mig nästan löjligt lycklig... 

 

Det är tur att jag har syrran att skicka sådana här märkliga meddelanden till. :-P 

 

Nu ikväll har jag suttit och skrivit ihop en liten text om en kyrka jag besökte i lördags tillsammans med mamma och hennes man. Och nej, jag har inte blivit religiös - jag är fortfarande en kyrkofobisk hedning - men den senaste uppgiften i medeltidskursen var att besöka en medeltida kyrka och skriva en text om medeltida kyrkoliv utifrån det besöket. Så...det har jag gjort nu. Och det blev nog riktigt bra faktiskt. :-) 

 

 

Nu är det verkligen hög tid att jag går och lägger mig! Ska bara lyssna en gång till på "Juni-gatsu no Love Song"...

Jag är ovanligt labil just nu (även för att vara jag). De sista två kvällarna har det inte funnits någon ände på tårflödet, jag har känt mig så bottenlöst förtvivlad att jag blivit riktigt rädd för mig själv. Jag har umgåtts med familjen hela helgen och de har varit så gulliga emot mig, men så fort jag kryper ner i sängen på kvällen börjar jag storgråta. 

 

Jag misstänker, hoppas och tror att det hela beror på att min första månad med Qlaira närmar sig sitt slut (vilket betyder att mensen är i antågande). Så det är väl en massa hormoner som far runt och ställer till det. Förhoppningsvis kommer det att stabiliseras så småningom, när min kropp vant sig vid de nya tabletterna. Jag hoppas det blir snart! 

 

Jag vill inte vara såhär ledsen, känna mig såhär värdelös och vara uppfylld av en sådan meningslöshetskänsla. Livet är ju fint, saker och ting verkar ordna upp sig till det bästa och det finns egentligen ingen anledning för mig att må dåligt. 

 

Ska snart gå och lägga mig. Jag hoppas innerligt att den här kvällen och natten blir lugnare än de båda föregående. Jag behöver verkligen få sova! 

 

Efter yogapasset igår frågade jag om låten vi lyssnat på under meditationen fanns på Spotify. Jag var nervös för att fråga, jag smiter helst ut ur lokalen obemärkt efter yogapassets slut. Men igår var vi bara två personer plus ledaren där, så det blev lite mer "intimt" på något sätt. På gott och ont, kan jag väl säga, för jag kände mig mycket mer iakttagen under själva passet eftersom jag inte kunde "försvinna i mängden" på samma sätt när vi var så få. Jag var även lite rädd för att ledaren skulle ta illa upp av min fråga, vilket känns ganska bisarrt nu. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte där. Men hon blev i alla fall jätteglad och sprang och hämtade en lapp för att skriva ner låtens namn, och även adressen till en webbsida med massor av information om olika meditationer och deras innebörd. Så...det blev ju bra. :-) 

 

Morfar har fått komma hem från sjukhuset! :-D Jag har pratat med honom i telefon nu ikväll och han lät så pigg och glad. Han försökte ringa till mig redan i måndags, men jag visste inte att det var han eftersom sjukhustelefonen hade hemligt nummer - och jag vägrar svara när jag inte vet vem det är som ringer. Men nu har jag alltså pratat med honom och det kändes jättebra. Min fina morfar! 

 

Det har även hänt andra bra saker idag. Mitt paket med Yaoi-böcker har ÄNTLIGEN kommit fram. Jag har visst inte skrivit om det, men det har varit ett jävla kaos kring det där paketet. Jag fick en SMS-avisering i torsdags om att det fanns att hämta ut på mitt utlämningsställe. Men när jag kom för att hämta ut paketet i söndags fanns det inte där, trots att det stod i messet att det skulle ligga kvar till den 3 december. Jag gick hem och kollade paketspårningen, och såg att paketet returnerats till avsändaren redan på fredagsmorgonen. Jag kontaktade kundtjänst och bad dem skicka paketet igen, eftersom det blivit felaktigt returnerat. Fick veta att de inte kunde skicka tillbaka returnerade paket utan att jag skulle tvingas göra en ny order. Fakturan tänkte de inte makulera förrän de fått paketet i retur. Mina påpekanden om att det inte var mitt fel att paketet returnerats och att det heller inte var mitt ansvar huruvida paketet kom tillbaka till dem eller inte vann inget som helst gehör. Jag fick en liten rabattkod som plåster på såren att använda vid nästa köptillfälle. Jag blev upprörd och kontaktade kundtjänst igen, och även kreditföretaget som hade hand om faktureringen och Posten som klantat till det med paketet. Posten hörde inte av sig överhuvudtaget, kundtjänst och kreditföretaget gav mig samma svar som jag fått tidigare. Och jag blev ännu mer upprörd. Men så idag vid lunch hände det mirakulösa - paketet kom TILLBAKA till mitt utlämningsställe! Och jag sprang genast dit för att hämta det, innan de skulle hinna returnera det igen. Jag höll det hårt i famnen hela vägen tillbaka till kontoret, och slet upp det för att kontrollera att innehållet var det rätta. Strax därpå kom ett SMS från Posten om att jag hade paket att hämta ut. Vilket jävla skämt! Men men...nu är det över. 

 

 

 

Idag har jag även fått veta att jag kommer att få löneförhöjning från och med januari. Och ytterligare löneförhöjning från och med i sommar. Nice! 

 

Kvällens yogapass handlade om att öka tryggheten, minska rädslan och öppna upp för mirakler. Mycket lämpligt för mig just nu (och annars också för den delen). Det kändes väldigt bra. Och jag ser fram emot att gå på ett likadant pass imorgon igen. :-) 

 

Jag har gråtit mycket idag, och haft svårt att fokusera. Min fina morfar ligger på sjukhus, fick jag veta imorse. Och min fina mormor förstår det knappt. Och jag känner mig bara så ledsen och orolig. Varför kan inte mormor och morfar bara få fortsätta vara som de var när jag var liten, för tjugo år sedan? Eller åtminstone tio år sedan? Jag vill inte att de ska vara såhär gamla och råka ut för såhär hemska saker. Jag vill inte vill inte VILL INTE!!!

 

Idag blev det ett lite mindre maraton, bara Divergent och Insurgent. Den första har jag sett förut och den tycker jag om jättemycket. Den andra var ny för mig...och jag tror att jag känner mig lite besviken faktiskt. Jag menar, det är klart att fortsättningen var bra, det är ju en grym story. Men det var så jäkla mycket mardrömmar och hallucinationer hela tiden så till slut blev jag bara helt blasé, jag orkade inte jaga upp mig så fort det hände något dramatiskt -"ja ja, men det där händer ju inte på riktigt, gäääsp". Någon enstaka gång fick jag inse att "jaha, det VAR på riktigt, åh fan!" men oftast var det inte så. 

 

Och så slutet (SPOLIERVARNING!!!) när alla springer ut på ängarna i allmän happily-ever-after-stämning och det knappt verkar finnas några problem kvar i världen. Jag menar...vad fan ska nästa film i serien handla om?!

 

Har googlat och pratat med mamma och kommit fram till att det troligen inte är något farligt, utan sannolikt beror på att jag varit så spänd och suttit stilla i en kall lokal hela veckan i Stockholm och att det hela brutit ut nu när jag kommit hem och börjat slappna av. 

 

Jävligt frustrerande! Jag har ingen lust att ligga här på golvet alldeles invalidiserad hela helgen. Och hur ska det gå nästa vecka? Jag har ju massor att göra på jobbet! Suck... 

 

Det var obehagligt att vara på Centralen i eftermiddags. När jag kom dit stod det en polisbuss och tre vanliga polisbilar utanför. Vet inte om det är normalt, men det kändes lite mycket. Överhuvudtaget kändes det som om det var ovanligt många polisbilar ute och åkte i centrala Stockholm under den gångna veckan, jag har inget minne av att det varit så under mina tidigare huvudstadsvistelser. (Inte för att jag har någonting emot poliser, men deras närvaro indikerar ju ändå att det är någonting som inte är som det ska vara.) 

 

Inne på Centralen var det smockfullt med folk. Och jag blev rädd. Inte bara min vanliga socialfobiska panikrädsla för att det var mycket folk, utan en djup skräck för att det faktiskt skulle kunna komma in ett hjärntvättat psykfall där och spränga sig själv och människorna runtomkring i luften. Det var ju hur mycket folk som helst där! Och ingen kontroll, vem som helst kan ju gå in där och ha med sig vad som helst! 

 

Jag brukar inte tänka på det viset. Sådana saker har alltid känts så avlägsna, något som händer någon annanstans, långt borta. Men nu är det inte så längre. Efter vad som hände i Paris för en vecka sedan känns det som om terrorn har krupit så obehagligt tätt inpå. Och därför är jag rädd. Jag vet att det är "fel" att vara rädd, för det är ju det de vill att vi ska vara så om vi är det har de "vunnit". Men hur ska jag kunna låta bli att vara rädd, när sådana vidriga saker verkar kunna hända när som helst och var som helst?! 

 

Nåväl. Jag gick i alla fall tvärs över det stora golvet inne på Centralen (face your fears!) och smet in i SJ-butiken. Väntetiden var förvånansvärt kort, så snart fick jag hjälp av en jätterar kille som hjälpte mig att boka om min hemresa till en tidigare avgång. Jag hade av förklarliga skäl ingen större lust att tillbringa över två timmar där på Centralen nämligen. 

 

Utanför resebutiken fick jag i värsta hej-jag-kommer-från-landet-anda fråga SJ-personalen som stod där i gula västar var mitt spår låg. Det kändes lite dumt, för det satt tydligen en skylt om det alldeles i närheten. Men Malin i kombinerad socialfobisk ångest och skräck för att dö i ett sprängattentat var inte riktigt i ett skick för att kunna hitta och läsa sådana skyltar. Jag visste bara att jag måste BORT! 

 

I trappan upp till själva perrongen tog det stopp. Alla människor stod stilla och vi kom ingenstans. En massa främmande människor tätt inpå, paniken steg och det fanns ingenstans att fly. Jag var rätt skakig när jag till slut kom upp på perrongen. 

 

Skönt att få kliva på tåget, sätta mig ner och lyssna på Taylor och bara andas. Konduktören var rolig och kvinnan som satt bredvid mig var trevlig och alldeles lagom pratsam. Så det var en ganska angenäm resa. 

 

Veckan i Stockholm är över och nu är jag minst sagt trött. Ligger här i sängen och gosar med min spinnande katt, vilket har en otroligt lugnande effekt. Nu ska vi sova! Natti natti, alla fina människor!

 

 

Dessutom verkar de tro att lakto-ovo-vegetarian är detsamma som laktosintolerant, för de envisas med att ge mig laktosfritt fikabröd i pauserna. Jag förstår att det kanske kan vara lite knepigt att hålla reda på alla begrepp, men hur svårt är det att googla sådant en inte vet?! 

 

Och så glömmer de ju bort varenda dag att jag inte äter kött, så de ställer ner en tallrik med vidrigt innehåll framför mig och jag måste påpeka att jag är vegetarian. Det är samma personal (två personer) varje dag och vi kursdeltagare är väl runt 25 stycken, så det borde inte vara så svårt att hålla reda på den enda personen i gruppen med specialkost, kan jag tycka. 

 

Kallt som satan är det i lokalen också. Typ alla sitter med halsdukar och huttrar. Och personalen ger intryck av att anse sig vara lite förmer än oss gäster. "Östermalmssnobbar", muttrade en annan av kursdeltagarna och jag håller med. 

 

Nästa vecka är det dags för kursutvärdering. Jag kommer att ge lärarna högsta betyg, för de är jättebra, men lokalen tänker jag såga totalt och hoppas att de byter ut den till nästa kurstillfälle. Jag får lite ångest vid tanken på att ge negativ feedback - det är en sak att ventilera frustration här på bloggen utan att hänga ut vem det gäller, men en helt annan sak att direkt tala om för den att jag tycker den är dålig. Det känns elakt och jag vill verkligen inte vara elak. Men...jag är ju missnöjd, och det måste jag få uttrycka, eller hur?

 

Jag brukar inte bli så engagerad av nyhetsrapportering. Men Lisa Holm-fallet, liksom terrorattackerna i Paris, har berört mig väldigt mycket. Sedan i juni har jag följt det mesta som skrivits om Lisa Holm på seriösa nyhetssajter. 

 

Det känns skönt att domen äntligen har kommit, och att den blev så sträng. Sedan är det förstås beklämmande att han fortfarande nekar, och att skadeståndet till familjen blev så lågt. De har på ett fruktansvärt sätt förlorat sin lilla flicka! De förtjänar bättre än så. Pengar kan inte ersätta ett mördat barn, men ett erkännande och en förklaring från gärningsmannen om att - och varför - han gjorde detta vidriga är väl det minsta en kan begära!

Idag hade jag bestämt mig för att göra en liten utflykt efter kursdagens slut. Det finns nämligen en Kawaii-butik här i Stockholm, och den MÅSTE jag ju bara besöka när jag är här. Den stängde klockan 18 och kursdagen slutade klockan 17 och det var en bit att gå så jag stressade som bara den för att hinna (och hitta) dit. Kom fram när det var typ 35 minuter kvar till stängningsdags, så tyvärr hade jag inte riktigt ro att prova några av alla de fantastiska klänningarna. Får ta en heldag i Stockholm någon gång, när jag typ bara besöker den där butiken. Nu gick jag mest runt och fånflinade och var lycklig över att vara där. Så himla mycket fina japanska saker! Jag ville köpa typ allt. Men det får bli en annan gång, den här gången nöjde jag mig med två halsband. Ett med Sailor Moon och ett med kvinnosymbolen. Lycka! 

 

Nollåtta: "Var kommer du ifrån då?"

Jag: "Norrköping."

Nollåtta: "Jahaaa, där har jag kompisar som bor! Du kanske känner dem?"

Jag: "..."

Nollåtta: "..."

Jag: "..."

Nollåtta: "Eller Norrköping kanske är ganska stort?"

Jag: "Mm."

 

På Centralen kände jag hur jag började närma mig en panikattack, på samma ställe där den startade förra gången. Men på något sätt tog jag mig samman och lugnade ner mig något sånär. Möttes upp av en förbeställd taxi. Det blev en mycket tyst åktur - chauffören talade knappt förståelig svenska och jag talar som bekant helst inte alls. Men det tog inte många minuter att komma fram, så det var ganska uthärdligt. 

 

Stod en bra stund utanför byggnaden där hotellet och kurslokalen låg innan jag kom mig för att gå in. Men jag var ju givetvis ute i god tid som vanligt, så mitt velande fick inga negativa konsekvenser (förutom att jag frös lite och var kissnödig). Pratade med syrran i telefon under tiden. Det som slutligen fick mig att gå in var två gatsopare som närmade sig, för det kändes jobbigt att vara i vägen. 

 

Det värsta med att gå på kurs är det obligatoriska småpratet med främmande människor. I taxin gick det att undvika, det rörde sig ju bara om några minuter, men kursdeltagarna förväntas jag ju umgås med hela veckan lång. Det går alltså inte att bara sitta tyst och vänta på att det ska vara över (även om jag gör ett gott försök). Misstänker att de andra tycker att jag verkar rätt tråkig, men jag är faktiskt där för att lära mig saker och inte för att diskuteta träning och barn och annat som inte intresserar mig. Det hjälper inte att det verkar vara supertrevliga människor, jag kan helt enkelt inte mingla. 

 

I början av första passet körde vi en sådan där vidrig runda där alla kursdeltagare skulle säga vad de hette, var de jobbade någonstans och hur länge de hade jobbat. Och flera timmar senare chockade en av de där supersociala människorna mig genom att faktiskt komma ihåg allt jag sagt. Själv var jag ju så nervös att jag inte kunde fokusera på vad de som var innan mig sa, och när det blev min tur svamlade jag fram något helt annat än den eleganta presentation jag planerat, och sedan kunde jag inte fokusera på vad de som var efter mig sa heller, för då hade ju älta-allt-som-gick-fel-processen satt igång inom mig. 

 

Nåväl. Nog med gnäll. Det har varit en mycket intensiv och lärorik dag. Det är så härligt att åka iväg på kurs såhär (ja, det är det faktiskt) och finna inte bara ny kunskap utan även ny inspiration och motivation. Jag vill bara hem till kontoret och få börja jobba med allt det fantastiska! :-D 

 

Hotellet är fint också. Litet och charmigt men samtidigt pampigt. Och personalen är så söt emot mig! De har plockat bort alla jordnötter från hotellet den här veckan bara för min skull. Och om jag är rädd för eventuella andra typer av nötter som kan finnas i frukostmatsalen så kommer de gärna upp till rummet med min frukost på en bricka. Hur söta är de på en skala?! Jag blir alldeles rörd. 

 

Nu väntar lite välbehövlig sömn. Jag är helt slut! Natti natti! <3

Har umgåtts med mamma idag. Kramats och pratat om det hemska som hänt, men också om det som är fint och bra här i livet. Måste försöka fokusera på det, och inte låta rädslan och sorgen styra. 

 

 

 

De senaste dagarna har varit himla intensiva och jag har haft hur mycket som helst att göra men hann tyvärr inte klart med en koncernredovisning som en kund ville ha idag. Får göra det i helgen istället, insåg jag när klockan bara blev mer och mer och jag tröttare och tröttare under den sena eftermiddagen / tidiga kvällen. Det känns inget bra, jag tycker inte om att lämna jobb halvklara vid utsatt deadline. Men men...vad ska jag annars göra? Jag orkar helt enkelt inte! 

 

Nu ska jag sova. Imorgon bär det av på dagsutflykt över östgötaslätten... Spännande! :-)

 

Nåväl. Det är väl ett mindre problem egentligen. Jag har sovit jättedåligt inatt och vaknat med världens ångest och haft svårt att somna om. Nu känns det bättre, men jag är förstås väldigt trött. Och lättretlig. Jag har noll tålamod och bara fräser åt folk (främst åt min stackars chef). Det finns så många saker som jag oroar mig för och det tär på mig. 

 

Men det är fint väder idag i alla fall. Solsken och rätt varmt för årstiden. Jag har tagit mina nya mediciner från Kvinnokliniken i en vecka nu och jag tror faktiskt att de redan börjar göra skillnad. Jag tycker inte att jag behöver kissa på nätterna lika ofta som förut och jag har blivit pilsk som en liten kanin. :-P Det känns märkligt, men jag antar att det är bra. Får se hur det blir med PMS-eländet när det kommer (eller förhoppningsvis inte kommer). 

 

Funderar på att gå en sväng till lampaffären innan jag går tillbaka till jobbet. Det har jag funderat på i X antal veckor nu, för det blir ju mörkare och mörkare och jag behöver verkligen tre nya taklampor och en vägglampa, men butiken är väldigt liten så det känns jobbigt att gå in där och därför har jag hittills bara gått förbi utanför och spanat in genom skyltfönstren. Hm...får se om detta är dagen då jag äntligen tar steget in i butiken, eller om jag ska vela ett tag till.

Yay! Hemtentamen inlämnad, med nästan fem timmar till godo. :-) Nu är jag TRÖTT! 

 

Har ägnat större delen av dagen åt hemtentan (som jag äntligen tagit tag i). Och så har jag varit på årsmöte med superfina Pride-familjen. En av mina kollegor var med, i form av föreningens revisor, så jag var rädd att det skulle bli jobbigt med rollkrocken där - Pride-Malin vs. Körsbärsdalen-Malin - men det gick bra. 

 

Jag låste mig totalt och började gå in i ett paniktillstånd när det blev dags för mig att redogöra för föreningens ekonomi, då allt fokus hamnade på mig och jag inte visste vad jag skulle säga och allt bara blev allmänt skitjobbigt, men min kollega uppmuntrade mig och hjälpte mig att ta mig igenom resultat- och balansräkningens olika poster. 

 

Alla närvarande (utom möjligen en ny styrelseledamot) vet om att jag har social fobi, så de var jättegulliga och stöttande och peppande. De öste beröm över mig och min kompetens och mitt engagemang. Och så valde de mig enhälligt till ordinarie kassör för kommande två år (det senaste året har jag varit vice kassör). Det känns bra och jag är så glad över dessa fina människor. :-) 

 

Nu avslutar vi det här inlägget med en lite Pride-peppig godnattvisa, tycker jag. Jag måste gå och lägga mig nu, så att jag orkar skriva hemtenta hela dagen lång imorgon. Två tredjedelar kvar att skriva, deadline om typ ett dygn... 

 

Nästa studiedeadline är som sagt på söndag. Den här gången handlar det om medeltiden, närmare bestämt de monoteistiska religionernas förhållande till varandra under denna tid. Spännande! 

 

Jag har sett alla föreläsningar, läst all kurslitteratur...men jag har inte börjat skriva hemtentan än. Jag tänkte börja med det nu idag efter jobbet. Öppnade dokumentet, läste igenom frågorna...men då kom jag att tänka på en i sammanhanget intressant bok som jag lånat på biblioteket en gång, och som jag nu ville införskaffa. Inte för att jag kommer hinna få den innan deadline, men den kan ändå vara bra att ha (om inte annat som referenslitteratur till mitt medeltidsromanprojekt). 

 

Och när jag ändå var inne på CDON så kunde jag ju inte låta bli att klicka hem lite andra grejer...så nu är jag typ ruinerad (nävars). Men ååååhh, vad det är svårt att komma igång med hemtentaskrivandet! Nu när jag är färdig med shoppingen så sitter jag ju och bloggar istället (uppenbarligen). Självdisciplinen lyser med sin frånvaro och jag funderar på att skjuta upp hemtentaskrivandet till lördag morgon, när jag är lite mer utvilad. Länge leve undanflykter... 

 

Idag har det varit en allmänt jobbig dag då jag känt mig ledsen och orolig och nedstämd över en massa olika saker. Men nu känns det mycket bättre, efter kvällens Pride-möte. Så fort vi hälsade och kramades och började prata så kände jag hur jag fylldes av positiv energi, glädjen började bubbla i magen och leendet tittade fram. Jag är så glad över att ha dessa fina människor i mitt liv. 

 

 

Det första en ser när en kliver in i mitt arbetsrum i Körsbärsdalen. En rosa julgran med körsbärsblommor i! :-D

 

Ett jävla liv var det dock på stan igår kväll och inatt. Vrål, sång, biltutande, fyrverkerier och så vidare. Det ryktas om att det var en viktig fotbollsmatch här i stan igår och att den gick ganska bra. Jag har noll intresse för detta, men det finns uppenbarligen andra som är desto mer intresserade. :-P 

 

Idag är det följaktligen väldigt lugnt, jag ser inte ett liv när jag tittar ut genom fönstret. Antar att de flesta ligger hemma och sover efter gårdagens firande. 

 

Några studier har det inte blivit den här helgen. Bara lite grann i fredags kväll. Förhoppningsvis kommer det bli en del idag också. Bara en vecka kvar tills nästa hemtentamen ska lämnas in ju. :-O Shape up, Malin!