Hoppingivande läsning
Min fina syster är helt betagen i Elisabet Nemerts böcker, och jag förstår henne verkligen. Jag läste min första Nemert-bok på gymnasiet. Det var Den vita liljan och den berörde mig väldigt djupt. Men när jag skulle sammanfatta den inför några klasskamrater under en svensklektion (vi hade i uppgift att berätta om en bok vi hade läst) kunde jag bara få ur mig att den handlade om en adelsdam på 1400-talet, min hjärna var helt blockerad av den sociala ångesten. Jag kommer inte ihåg ifall jag började gråta, men det skulle jag tro. Jag var fullständigt lamslagen. :bigeyes:
Men nu kan jag berätta vad både den och de båda andra Nemert-böckerna jag hittills läst (Bortom stjärnan och Ljusets dotter, den senare läste jag ut för bara en liten stund sedan) handlar om. Om modet att följa sin egen väg, att kunna försonas med sitt förflutna och gå framtiden till mötes, att börja lita på sig själv och på andra människor, att finna sin inre styrka, att öppna sitt hjärta för kärleken...att leva. :thumbup:
Dagsaktuellt
För att fira att alla tolvtrettioettorna (årsredovisningar med bokslutsdatum sista december) blivit granskade och inskickade till Bolagsverket i tid, bjöd chefen på prinsesstårta idag. :thumbup: Jag fick ta först (något jag alltid tycker är lite jobbigt) och chefen sa att han aldrig skulle ha klarat av att bli klar med alla revisionerna i tid om det inte varit för mig. :blush: Jag blev faktiskt rörd över att han sa så. Men eftersom jag har svårt för att hantera komplimanger svarade jag inte utan tittade bara i golvet och log lite grann.
Det börjar rycka av abstinens i mina studienerver nu, så på lunchen idag kollade jag igenom listan över höstens kurslitteratur och beställde några böcker. :P Jag har inte pluggat på hela sommaren, det känns jättekonstigt... :O Det ska bli skönt att komma igång igen. Känna pressen och stressen och prestationsångesten...ah, ljuva välbekanta känslor! ;) Det är tryggt med det som är välbekant. Det är väl därför man söker sig till det, även om det inte alltid är så bra för en.
(Foto: FreeDigitalPhotos.net)
På sista tiden har jag undvikit att gå genom parken på hemvägen från jobbet. Jag försöker intala mig själv att det är för att det är så jäkla soligt och varmt där...ingen skugga på hela sträckan ju! Men jag vet att det inte är den egentliga anledningen. Såhär års är det så äckligt mycket folk i parken om dagarna (vilket i och för sig är en konsekvens av solen och värmen, så man skulle ju kunna säga att det är för solens och värmens skull som jag undviker parken på eftermiddagarna). På morgnarna går det bra, då är det bara parkarbetarna (som jag är rädd för men går förbi ändå) och hundägarna och andra som är på väg till jobbet och en och annan alkis där. Men på eftermiddagarna - då är det barnfamiljer, fotbollsspelare, cyklister, ungdomar, fler hundägare och fler alkisar...och då går jag hellre en annan väg.
(Foto: FreeDigitalPhotos.net)
Happy Pride!
Sänder en smått avundsjuk tanke till alla lyckliga människor som befinner sig i Stockholm den här veckan...
Själv har jag bevistat Stockholm Pride exakt två gånger (2007 och 2008) och deltagit i paraden båda gångerna. Inte beskådat den - DELTAGIT i den.
Hur fan klarade jag det?!
Jag befann mig i det euforiska lyckorus som Pride-sammanhang alltid försätter mig i. Jag höll en flicka jag älskade i handen. Jag såg till att titta rakt fram, inte på de typ en halv miljon(!) människorna som kantade gatorna. Jag lät mig uppfyllas av musiken som dunkade ur stereoanläggningen på det närmaste lastbilsflaket, underbara låtar som The Arks "Father of a Son". Jag var lycklig (åtminstone 2007) och det kändes som om allt var möjligt.
Stockholm Pride 2007.
"Och du vill ha Imovane, förstår jag...?"
Jahapp. Nu ingår jag alltså officiellt i kategorin Knarkare. :O
Idag blev jag klar med revisionen av den sista av alla årsredovisningarna som ska vara Bolagsverket till handa senast imorgon. Puh! Detta måste förstås firas...så jag gick en sväng förbi apoteket på hemvägen. :P
Malins måndagsgodis. ;)
När det blev min tur smilade receptarien/apotekaren/jag-lär-mig-aldrig-vad-de-kallas-men-ni-fattar-nog-vad-jag-menar upp sig och sa "Hej, är det bra med dig idag? Och du vill ha Imovane, förstår jag...?"
Herregud! Jag har nio(!) olika receptbelagda mediciner. Bara en är narkotikaklassad - och det är tydligen den jag förknippas med. :O Hm...
Imorgon är en annan dag
Jag har haft den här låten på hjärnan hela jäkla dagen idag. Har försökt att lyssna på både Taylor och Lyckopillret, men nähädå - Christer Björkman ska det tydligen vara idag. :P
Den är faktiskt rätt lugnande, den här låten. Harmonisk. :thumbup:
Brian + Justin = Ångestdämpare #1
Okej, jag klarade visst av att se några avsnitt av Queer as Folk ändå. :thumbup: Ååh, det finns inget som distraherar mig från jobbiga tankar bättre än Brian och Justin. :D Nu är jag klar med hela tredje säsongen...vilket innebär att jag bara har två säsonger kvar. :O Jag känner redan ångesten inför seriens allra sista avsnitt...åååh, varför måste denna underbara serie ta slut?! :( Jag vill att den ska hålla på forever and ever.
Hm...men nu ska vi kanske inte gå händelserna i förväg. Jag har ju fortfarande två fantastiska säsonger kvar. :)
Turbulens i tvättstugan
Usch, vad mycket det är kvar av söndagen. Söndagar är verkligen helt värdelösa, jag bara irrar runt och har ångest och får inget vettigt gjort. :S Okej, jag har tvättat och gjort tre matlådor och diskat idag...men nu har det tagit stopp, nu fixar jag inte mer. Kan inte bädda sängen, kan inte städa, kan inte skriva. Det enda som återstår är väl att kolla på några avsnitt av Queer as Folk, men jag vet inte ens om jag klarar av det. :O
I förmiddags blev det lite oroligt i tvättstugan. När jag var i torkrummet kom det in en granntjej (OMG, både blond och söt!) och frågade om jag behövde tvättmaskinerna mer eller om hon kunde få tvätta två maskiner bara...? Klart hon kunde få göra det. Men då kunde jag ju inte sätta min tvättkloss på dörren (för då skulle ju inte hon kunna komma in i tvättstugan), och tänk om hon satte dit sin kloss så att inte jag skulle kunna komma in och tänk om hon råkade få med sig min tvätt när hon gick därifrån och tänk om någon annan tog sig in i tvättstugan medan den var obevakad och var jag tvungen att se så ovårdad ut (rufsigt hår och ingen behå och skrynklig klänning och bara en strumpa och trasiga skor) just idag när jag mötte denna vackra varelse...
Som synes försvarar jag tappert min världsmästartitel i katastroftänkande. Men allting gick bra. Hon satte inte dit sin tvättkloss och jag blev inte av med någon tvätt och hon var både glad och trevlig. Och som en extra bonus visade det sig att hyresvärden fixat torktumlaren (ÄNTLIGEN!) så min tvätt var torr efter bara två timmar - förut har den fortfarande varit halvfuktig efter fem timmars torktumling...
Bilden av mig
Facebook-nörd som jag är, var jag ju tvungen att lägga upp gårdagens Vadstena-resa i min tidslinje. :P Men jag hade ingen lust att lägga upp någon av dårhusbilderna där, så jag valde en bild på mig istället...
Och genast fick jag höra hur FIN jag är. Och jag fattar verkligen inte det, för jag tycker inte att jag ser riktigt klok ut på den här bilden. :S Jag valde den bara eftersom de andra bilderna på mig ser ännu värre ut och jag tror att det skulle se lite märkligt ut om jag valde en dårhusbild att representera gårdagens resa... ;) Så det fick bli den här, helt enkelt.
Vomering i Vadstena
Jag har inte kräkts sedan sommaren 2007 (inte vad jag kommer ihåg i alla fall). Förrän idag alltså. Den gången berodde det på en karusell, idag berodde det på ett museum.
Jag har tillbringat dagen i Vadstena tillsammans med mamma och hennes karl och hans son. Vi gick bland annat på guidad visning på Hospitalmuseet. Det var jag som tjatade mig till att vi skulle göra det (det handlade ju om psykfall!) och det var mycket intressant (som sagt, det handlade ju om psykfall!). Jag önskar att vi hade kunnat stanna kvar längre och läsa skyltarna mer ingående och gå in i fler av rummen och ställa frågor till guiden och titta närmare på alla spännande skrämmande saker.
Men jag blev så illa berörd av det vi fick höra och se under visningen. Jag fick den där stickande känslan i händerna, andningssvårigheter, blev varm och matt och blev tvungen att sätta mig ner framåt slutet av visningen. Illa mådde jag också. Som fan.
Efter visningen fick man gärna stanna kvar inne i museet och se sig omkring, och det hade jag gärna velat, men jag kände att jag bara måste ut därifrån. Och en stund senare spydde jag i ett gathörn.
Fy fan, vad jag är tacksam över att jag lever på 2000-talet!!! Ingen kedjar fast mig i någon liten cell, ingen spänner fast mig i ett badkar, ingen stänger in mig i en kista, ingen lobotomerar mig, ingen tvångssteriliserar mig, ingen experimenterar på mig, ingen åderlåter mig... Jag får mina piller - and that's it.
Stora Dårhuset, numera Hospitalmuseum.
En av alla vidrigheter man utsatte de intagna för. Man ville få dem att må illa, för man trodde att det var nyttigt för dem att kräkas mycket.
En modell av vidrigheten ovan. Guiden visade hur den fungerade och det var väl där någonstans jag började må dåligt.
En slags transportkista (för att man skulle slippa sitta och hålla fast nya fångar/patienter/vad-vi-nu-ska-kalla-dem hela vägen till dårhuset), även lämplig att förvara svårhanterliga personer i om nätterna. Tänk vilken panik och vilken förnedring man måste känna när man blir inspärrad i den där och tvingas stanna där kanske uppemot en hel dag. :bigeyes:
Långa bad ansågs nyttiga - de intagna kunde få spendera hela dagar i badet. Var de besvärliga eller ansågs självmordsbenägna spände man fast dem (huvudet stack då upp genom det lilla hålet till höger).
Sömnlös med vampyrer
Ännu en elvatimmarsdag i Körsbärsdalen avklarad. "Trött" är en grav underdrift av hur jag känner mig just nu. :tired: Jag skulle vilja gå och lägga mig nu meddetsamma och sova hela helgen...typ. Men det går inte, för inatt ska syrran och jag gå på utomhusbio och se Breaking Dawn. Hur jag ska orka det är ett mysterium, men eftersom jag är så himla besatt av Twilight så lär jag väl hålla mig vaken. :P Speciellt med tanke på att jag inte har införskaffat fjärde filmen på dvd än och följaktligen inte har sett den sedan mina fyra(!) biobesök i vintras. :O
Se på luffarn...
Det börjar bli hög tid att uppsöka en frisör. Det över två månader sedan sist och jag känner mig skitful, nästan så att jag skäms för att gå utanför dörren. :S Håret känns stripigt och livlöst och alldeles för långt och alldeles för ovårdat och alldeles för fult. Det hjälper liksom inte vad jag än gör, det ser lika hemskt ut ändå. Det blir nog ingen annan råd än att gå till frisören. Och det är bland det värsta jag vet! Så jag drar ut på det, kommer med undanflykter...men förr eller senare måste jag väl ta tag i det. Håret lär ju inte bli finare för att jag väntar.
Highway to Körsbärsdalen
Min promenad till och från jobbet är ett riktigt äventyr.
Igår morse mötte jag två japanska turister, som strosade runt på en liten gata vid tjugo i sju på morgonen...och jag överväldigades av det faktum att de valt att åka till just Sverige av alla länder och till just Norrköping av alla städer och att de promenerade på just den gatan av alla gator och att just jag av alla människor mötte dem. (Jag vet inte om det är riktigt normalt att tänka på det här sättet, men det är väl sedan länge fastslaget att jag inte är särskilt normal så det spelar väl ingen roll kanske.)
Allsång på Skansen går tydligen hem i de flesta stugor. När jag gick hem från jobbet igår eftermiddag satt alkisarna på sina vanliga bänkar med armarna i luften och gungade fram och tillbaka och skrålade "jag vill vara din, ska du veta, bara vara din, Margareta" och jag kunde inte låta bli att le. :)
Klipp från Allsång på Skansen 24/7-2012.
Och så har vi förstås portvalvet mellan innergården och gatan vid Körsbärsdalen. På eftermiddagarna brukar det stå ett ungdomsgäng och hänga där. Och jag får svårt att andas när jag måste passera dem. :bigeyes: Jag har alltid varit rädd för ungdomar. När jag var liten, när jag själv var tonåring, nu när jag är (någorlunda) vuxen. Alltid. Speciellt när de är i grupp. Men jag passerar de här ungdomarna i alla fall, jag vänder inte och går en omväg (vilket jag skulle kunna göra). Och hittills har de inte gjort mig något (och det kommer de förmodligen inte göra heller).
Ett annat dilemma är parkarbetarna, som jag går förbi varje morgon. Jag är medveten om att jag är överdrivet paranoid, men det känns faktiskt som om de gör sig lustiga över mig. :S Nu har jag i och för sig musik i öronen och blicken i backen när jag passerar dem, så det är väl inte så himla lätt att avgöra...men det är den känslan jag får i alla fall.
Ica-kassörskan har jag inte sett till något mer sedan den där morgonen när jag hälsade på henne. Det är rätt skönt, för jag vet inte hur jag ska agera nästa gång vi möts. Förväntas jag hälsa varje gång jag ser henne nu? Eller räcker det med att le? Eller ska jag inte göra någonting alls, bara låtsas som ingenting? Jag har till och med övervägt att byta affär. :O Och allt detta för att jag sa hej till henne en gång. Suck. Jag är hopplös.
Emotionella känselspröt
Varför måste jag vara så himla känslig för negativa vibbar i luften?! Det är faktiskt ganska jobbigt. :(
Idag fick jag för mig att en kollega var nedstämd. Inte bara lite låg, utan riktigt nere. Och jag började oroa mig och överanalysera och lägga märke till minsta lilla detalj som kunde befästa min teori (hon var länge inne i badrummet, hon gick med nerböjt huvud, hon höll mobilen krampaktigt i handen, hon var väldigt fåordig). Och jag började skräckfantisera ihop det ena traumat efter det andra.
Till slut kunde jag inte hålla mig längre. Jag tog mod till mig och trippade iväg till hennes arbetsrum. Hjärtat bankade och jag hann ångra mig ungefär tusen gånger innan jag kom fram.
Men hon var inte alls nedstämd. Hon hade haft väldigt ont i magen under förmiddagen (därav det långa badrumsbesöket och inte direkt sprudlande humöret). Det var skönt att få veta att hon var okej, men samtidigt kände jag mig så himla dum. Jag trodde att jag skulle skämmas ihjäl. :blush:
Efter det försökte jag undvika henne. För att jag kände mig så dum, för att jag borde ha hållit käften, för att jag inte borde ha lagt mig i sådant jag inte har med att göra.
Men på en så liten arbetsplats kan man inte undvika varandra i all evighet. Till slut möttes vi i kopieringsrummet. Och hon var precis som vanligt. Zero weirdness. Och jag kunde så sakteliga börja slappna av igen.
Ingen allsång för mig
Just nu befinner sig över 26 000 människor framför Sollidenscenen på Skansen i Stockholm. Fatta vad himla mycket folk! :bigeyes: Och mitt i detta enorma människohav befinner sig mamma och syrran.
Själva allsången slutade för typ tjugofem minuter sedan, nu är det Tomas Ledin-konsert (mammas stora idol). Vilken tur att jag jobbar, annars finns risken för att jag i ett svagt ögonblick och utan att tänka mig för riktigt ordentligt skulle ha tackat ja till att följa med (för det lät himla roligt när de berättade att de skulle dit).
Men att sitta X antal timmar omgiven av 26 000 människor och dessutom riskera att komma med i teve...det är inte riktigt my piece of cake. Men jag hoppas att mamma och syrran har det trevligt i alla fall. :)
Ögonblicksbild från kvällens Allsång på Skansen.
Gå som katten kring het telefonlur
Jag lät Ångestmonstret styra idag. :( Jag skulle ha ringt till en annan revisionsbyrå och bett om några uppgifter jag behöver för att kunna utföra bokslutsrevisionen åt en kund. Jag borde egentligen ha gjort det redan igår. Men gjorde jag det igår? Nej. Gjorde jag det idag? Nej.
Jag kollade upp numret, skrev ner det mycket prydligt på en lapp, funderade på vad jag skulle säga...men jag ringde aldrig. Jag gick in på revisionsbyråns hemsida imorse och klickade fram till ett kontaktformulär, där jag förklarade mitt ärende...men hela dagen gick utan att jag fick något svar, och jag tvivlar på att jag kommer få det innan deadline nästa vecka. (Och jag hoppas faktiskt nästan att mitt meddelande försvinner i cyberspace, för detta är verkligen inte det traditionella sättet att gå tillväga för att hämta in uppgifter från en annan byrå.)
Några timmar innan jag gick hem idag mejlade jag till kunden och bad henne hämta in de uppgifter jag behöver. Fegt och oprofessionellt. :( Jag väntade mig nästan att hon skulle bli helt pissed off och ringa och skälla på mig eller ringa till chefen och klaga och sedan byta byrå och då skulle chefen bli förbannad och inte vilja ha mig kvar i företaget längre (japp, jag är världsmästare i katastroftänkande). Men hon svarade bara lugnt att hon ska försöka få tag i de uppgifter jag behöver (jag anade dock en viss irritation mellan raderna).
Detta gjorde mig förstås otroligt lättad (eftersom jag slipper ringa). Och frustrerad och besviken (eftersom jag vidmakthåller mina problem).
Man inser hur sjuk världen är...
...när det är de oblodiga nyheterna som får en att haja till.
Elände, mer elände, och ännu mer...och så kommer det plötsligt något helt annat.
Tiden är vår vän
Ja, jag fortfarande vaken. Otroligt, men sant. Jag gick verkligen och lade mig förut, men så blev jag hungrig och så tänkte jag på att jag inte har så många matlådor kvar i frysen...så jag gick upp och lagade mat. :P
Det är verkligen skillnad på min sinnesstämning nu och för tolv timmar sedan. Jag känner mig riktigt...tillfreds, vet jag inte, men nöjd i alla fall. Och medan jag stod och kokade pasta kom jag att tänka på en låt jag inte lyssnat på på evigheter...
Jag är tveksam till om herr Ledin tänker lika mycket i metaforer som jag gör (det finns väl förresten INGEN som tänker lika mycket i metaforer som jag gör), men jag tror inte alls att den här låten enbart handlar om årstidsväxlingar...för mig handlar den om vägen ut ur depressioner och andra själsliga mörker.
Elva timmar i Körsbärsdalen
Shit, vad jag kände mig låg imorse. :( Ville gråta, men kunde inte. Kunde inte göra så mycket annat heller för den delen. Tänkte nästan be om att få gå hem igen, för jag trodde aldrig att jag skulle klara av att jobba hela långa dagen.
Men så kom chefen in i mitt rum och frågade om jag kunde tänka mig att jobba över, eftersom vi har så sjukt mycket att göra just nu. Och jag sa att "javisst, klart jag kan". Just då kändes det inte så himla genomtänkt, men det skulle visa sig vara skitbra.
Idag har jag varit på jobbet i elva(!) timmar och haft fullt upp hela tiden (förutom min sega ångeststart imorse), så jag har inte riktigt haft tid att må dåligt. :) Vilken himla tur att jag inte gick hem imorse! Herregud, hur skulle jag ha klarat av att sitta här hemma i lägenheten hela långa dagen utan att grotta ner mig totalt i självömkan... :bigeyes:
En annan sak som gav mitt humör ett rejält uppsving var att Arbetsförmedlingen ringde vid niotiden (ja, ni läste rätt). Jag kommer inte ihåg vad hon som ringde hette, men jag kommer ihåg vad hon sa. Hon sa att hon pratat med chefen i fredags och att de kommit överens om att min provanställning ska övergå i tillsvidareanställning från och med 1 november. Aaaaaah!!! :D Vet inte riktigt om jag törs tro på detta...men hoppas kan man ju alltid göra. :)
Nu ska jag nog gå och lägga mig. Det känns som om jag behöver det. :tired:
Trött? Vem, jag?! :P
Det är något mörkt över veckans sista dag
Söndagsångest, ja. När jag hade skrivit förra inlägget tänkte jag dra ner rullgardinen och sitta här i mörkret och tycka synd om mig själv. Typ. Men så klädde jag på mig och gick till affären istället (visserligen med deppig min och med deppmusik i öronen, men ändå). Och sedan såg jag på en film (Slumdog Millionaire, den var bra). Och nu ska jag ta Imovane och gå och lägga mig. Så snart är söndagen över för den här gången, tack och lov.
Förutsägbart
Det är söndagkväll, så jag antar att ni fattar vad jag kommer att skriva?
Precis.
S-Ö-N-D-A-G-S-Å-N-G-E-S-T.
Mer än blyg
Loppisen igår var en liten garageloppis hos en granne till mormor och morfar. Jag förväntade mig inte direkt att jag faktiskt skulle hitta någonting att köpa där. Men längst in i garaget stod en bokhylla - och dit drogs jag förstås som en magnet...och när jag lyckades slita mig därifrån hade jag samlat ihop en nätt liten trave på sex böcker. :P
Den första boken jag fastnade för var en som jag sett på biblioteket och tänkt att jag borde låna någon gång...
Jag har läst ett antal sådana här böcker. Och de liknar varandra rätt mycket. Den här fokuserar dock mer på unga människor, på hur man ska kunna upptäcka och behandla social fobi hos barn och ungdomar. Annars är det ju i regel vuxna de här böckerna brukar handla om.
Visste ni att den yngsta person som blivit diagnostiserad med social fobi bara var 6 år gammal? :O När jag först läste det tyckte jag att det lät vansinnigt...men så tänkte jag till lite - och insåg vilken himla tur den ungen hade. Jag menar, tänk om någon hade fattat att sexåriga Malin led av social fobi...vad mycket lättare mitt liv kunde ha varit.
Vad är det då som gör att en person drabbas av social fobi? Den frågar förblir obesvarad i bok efter bok. Så även i denna. Författarna tar dock upp de olika faktorerna som i kombination med varandra anses ligga till grund för problematiken - biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Man kan alltså inte urskilja någon specifik grund, det verkar kunna bero på lite vad som helst. :question:
Att familjen påverkar slår man dock fast (även om man inte kunnat fastställa om det ligger i generna eller miljön). Hur som helst gör det mig ängslig för att skaffa barn. För jag vill verkligen inte utsätta dem för det här lidandet. :S Om det sker genom DNA eller genom de budskap jag genom min egen ångest förmedlar, är mindre intressant i sammanhanget - the bottom line is att jag kommer ge den här skiten till de barn jag eventuellt väljer att skaffa i framtiden. :bigeyes:
Hm...efter denna orgie av pessimism, levererar boken några positiva meningar som slutkläm på stycket. :P Enligt författarna är det inte så himla viktigt att reda ut hur en persons sociala fobi uppkom - det viktiga är att reda ut vad det är som vidmakthåller den här och nu. Uppenbar KBT-propaganda - och jag sväljer den utan några som helst betänkligheter.
För jag håller med. Jag har aldrig gillat psykologer som envisats med att sitta och rota i min barndom, istället för att hjälpa mig i min aktuella livssituation. Visst kan man behöva prata om det som varit - jag har själv behövt det många gånger - men jag tror inte att fokus bör ligga där, det bör nog vara mer som en parentes.
Det förgångna kan man inte ändra på - men nuet kan man förändra och framtiden kan man påverka.
Säg den lycka som varar för evigt
Kissens öga såg lite bättre ut imorse, så jag bestämde mig för att följa med till mormor och morfar i alla fall. :)
Mina känslor efter besöket är väldigt splittrade. Jag älskar min mormor och morfar, och visst tycker jag om att besöka dem...men det är inte som förr. Jag vet att jag måste acceptera det, men jag vill inte. Jag kan inte. Jag vill att mormor ska fortsätta vara som hon alltid varit, som jag minns henne från min barndom och mina tonår. Trygg och klok och alltid lyssnande, alltid närvarande, alltid stöttande. Nu är hon så vimsig och stressad, glömmer saker och har ingen koll. Hon är inte sig själv längre. Och det gör ont. :(
Förr kunde vi prata länge och om precis allting. Numera varar våra telefonsamtal max en minut - hon frågar hur det är med mig, lyssnar knappt på svaret, berättar något hon redan berättat minst en gång förut, sedan får hon bråttom att säga hej då och lägga på. Och innan jag vet ordet av är samtalet brutet.
Men men...jag får väl försöka vara glad över alla fina år vi fått tillsammans. Och vara tacksam över att hon åtminstone vet vilka vi är fortfarande...för jag antar att den dagen kommer komma, när hon inte vet det längre. Men usch, det vill jag inte tänka på! :bigeyes:
Oj...vad deppigt det här inlägget håller på att bli. :O Det var inte alls tanken när jag började skriva. För på många sätt har det varit en väldigt trevlig och mysig dag idag. Härligt att göra någonting tillsammans med familjen, att träffa mormor och morfar igen, att bara ta det lugnt, fika och gå på loppis och klättra i kastanjen och kela med grannkatten. Jag hade mest tänkt berätta om det, och så lägga upp några bilder...
Jag saknade min fyrbenta sambo, men fann ett lämpligt substitut i grannpojken Totte.
Denna bok tillhörde morfars mamma. Den gavs ut 1913 och syftade till att förbereda de unga flickorna och pojkarna inför äktenskapet. Jag läste lite i den, och en del saker var faktiskt riktigt vettiga...men det mesta gjorde mig rent mörkrädd...och en del saker kunde jag inte annat än skratta åt. Över lag rätt underhållande läsning.
Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var första gången jag klättrade upp i kastanjen. Men det är något jag bara MÅSTE göra varje gång vi besöker mormor och morfar - även på vintern. Det är inte bara ett klätterträd, det är min gröna salong, min undanskymda vrå, min läshörna och min utkikspost. Jag älskar den där kastanjen.
"Jag får rysningar utmed ryggraden", löd syrrans utlåtande om mitt fiolspel. Med andra ord - det lät för jävligt. ;) Men det var roligt i alla fall.
Sooov!
Allvarligt talat. Att vakna vid halv fyra och känna sig något sånär utvilad...det känns inte riktigt normalt. Speciellt inte med tanke på att jag inte somnade förrän någon gång runt elva igår kväll. Ska nog gå och lägga mig igen, och försöka sova åtminstone ett par timmar till.
Fredagkväll à la Malin
Yay! Brian och Justin är tillsammans igen! :D :D :D
Hm...nog med Queer as Folk för idag. Nu ska jag skaffa mig ett liv. Eller torka bort var från kissens öga. Får se vilket det blir. ;)
Ögonkontakt
Vid tvåtiden inatt väcktes jag av en katt som ville kela. :) Och då passade jag på att rengöra hennes öga. Jag var skittrött och hög på Imovane, men det gick faktiskt riktigt bra ändå. :thumbup:
På vägen till jobbet passerade jag en Ica-kassörska som stod och rökte. Hon brukar stå där när jag går förbi på morgnarna, och jag brukar antingen ta en liten omväg runt henne eller vara så upptagen av att välja låt på min mp3 att jag "inte ser henne".
Det gör mig så förtvivlad att jag gör på det här sättet. Jag menar, jag har handlat av henne i nästan två år nu. Och så hälsar jag inte ens när jag ser henne utanför affären. :S I'm not ignoring you, I have social anxiety disorder, vill jag säga till henne.
När jag såg henne stå där idag igen, så tänkte jag först göra som jag brukar. Men så ändrade jag mig. Tittade upp, mötte hennes blick, log och sa hej. Och hon log tillbaka och sa hej hon också. Och det kändes så jävla bra. :thumbup:
Kattögon
Kissens öga ser fortfarande hemskt ut. :( Jag har tagit saltlösning på tummen och smetat över ögat några gånger igår kväll, imorse och nu på eftermiddagen och kvällen. Vet inte om det gör någon nytta - egentligen ska man ju "spola ordentligt", men det är faktiskt att begära det omöjliga. Hon tvättar själv rätt duktigt, och det rinner ganska mycket från ögat...så jag hoppas att det kommer gå över snart, vad det nu är som är problemet. För ett veterinärbesök skulle nog göra mer skada än nytta - för alla inblandade parter...
På lördag skulle jag egentligen ha åkt till mormor och morfar, tillsammans med syrran och mamma och hennes karl. Men jag tror att jag stannar hemma. Som det är nu kan jag absolut inte vara borta från kissen så länge! :O Det är illa nog att jag var tvungen att gå till jobbet idag. Tänkte på henne hela tiden och oroade mig för henne och undrade hur det var med henne och längtade hem till henne. Tack och lov var syrran här några timmar och tittade till henne. :thumbup:
Som om det inte vore nog med min oro för kissen - på förmiddagen hade vi dessutom möte med en kund på jobbet. Chefen och jag och en annan kollega. Det var en väldigt misstänksam och snål ifrågasättande och ekonomisk kund och jag kände hur jag blev alldeles tom i huvudet inför hans storm av frågor och kritiska kommentarer. :bigeyes: Tack och lov styrde min kollega upp det hela riktigt bra, hon tappade aldrig fattningen utan kom hela tiden med de rätta svaren och kunde argumentera mycket väl för det hon sa. Själv satt jag där som en annan fågelholk, trots att jag pluggat på en del innan och dessutom hade stödanteckningar med mig. :S Till slut skickade chefen iväg mig för att kopiera papper istället.
Nu ikväll har min stödperson varit här. Och hon tyckte inte att kissens öga såg så hemskt ut som hon hade trott att det skulle göra. :thumbup: Kissen TITTAR ju faktiskt, hon kniper inte ihop ögat...så då kanske det inte är någon skada på hornhinnan? Det kanske "bara" är en inflammation eller något skräp som kommit in? Väl? Eller? Hoppas hoppas hoppas!
Något annat som känns hoppfullt är att jag ikväll fått lite upprättelse efter helgens nederlag i Mastermind. Jag tvingade min stackars stödperson att spela några omgångar med mig - och det gick skitbra...för mig alltså. ;)
En dag kvar att jobba innan det blir helg. Sedan kan jag terrorisera kissen med mina pipetter med saltlösning från morgon till kväll. Hm...jippi?
Avslutar dagen (och inlägget) med lite finstämd, lugnande, hoppingivande tröstmusik. För mig, för kissen...för alla andra som behöver det.
Lille katt
Djup kris! Kom hem från jobbet och möttes av en katt med igensvullet öga. :O Det rann och såg allmänt eländigt ut. Inte en gång till! tänkte jag förtvivlat och mindes senaste gången detta hände och vi tvingades uppsöka veterinär. :bigeyes:
Trots det kastade jag mig över telefonen och ringde runt till tre olika smådjurskliniker - den första tyckte att det lät allvarligt men hade ingen ledig tid de närmaste dagarna, den andra hade stängt för dagen (antar jag, eftersom jag inte fick något svar) och den tredje rekommenderade mig att spola kissens öga med saltlösning flera gånger om dagen i några dagar och sedan kontakta dem igen om det inte skulle ha gått över innan dess.
Jag misstänker att det sista svaret främst berodde på självbevarelsedrift från veterinärens sida (jag berättade nämligen att kissen bet den senaste veterinären som velat undersöka hennes öga). Men jag är tacksam om vi kan ordna det här på egen hand, kissen och jag, så jag travade iväg till apoteket och köpte ett paket saltlösning.
Har inte lyckats droppa i något i ögat än, jag får knappt ens klappa henne på den sidan av huvudet. :( Men jag tänkte lägga mig och titta på Queer as Folk nu, och då brukar hon ju vilja vara med...och då ska jag försöka smyga fram pipetten.
Wish me luck!
Lyckta dörrar
En vacker flicka ringde på min dörr förut. :blush: Jag vet inte vad hon ville, för jag vågade inte öppna. :S Jag stod en stund och såg på henne genom tittögat, sedan tassade jag tillbaka ut i köket och fortsatte med disken.
Min kvalificerade gissning är att hon behövde hjälp med att bära möbler. För efter en liten stund hörde jag röster ute i trapphuset, och genom tittögat (som jag förstås genast rusade tillbaka till) såg jag den vackra flickan och några andra komma nerför trappan bärande på soffkuddar och en del annat.
Jahapp. Där gick jag miste om chansen att lära känna henne (eller åtminstone få veta vad hon heter och ge henne en hjälpande hand). Där förlorade jag ett potentiellt rykte som Hjälpsam Granne. Jag förblir den tjuriga enstöringen som barrikaderar sig i sin lägenhet. Fan.
Malin på gränsen till nervsammanbrott
Idag har jag granskat en 76 sidor lång lagerinventeringslista. Man kan ju bli dum i huvudet för mindre. :O Liksom, när man blir lycklig över att hitta ord som "ändhylsa" och "gjutjärnslock"...då vet man att man är illa ute. ;) Men om man beaktar det faktum att typ 90 % av listans innehåll bestod av obegripliga bokstavs- och sifferkombinationer...då kanske det inte är så konstigt om man blir glad över ett och annat gjutjärnslock - det är ju i alla fall ett ORD! :P
Idag fick jag även en skymt av ett papper som chefen höll i handen. Ett papper som säger att jag får provanställning till och med den 31 januari 2013. Jag är ganska säker på att det stod så i alla fall. Och jag vet inte om jag är glad eller orolig över detta (det ena utesluter förstås inte det andra). Jätteskönt att veta att jag har en vettig sysselsättning och ordnade inkomster i sex månader framöver...men sedan då? Vad händer sedan? Nu kanske jag framstår som en bortskämd snorunge som kräver för mycket...men jag mår inte bra av osäkerhet. Jag vill VETA hur det kommer att bli. Inte bara tro och hoppas och ängslas. :S
Hm...dags att leverera dagens alltigenom positiva nyhet. Jag kommer inte ihåg hur många gånger jag svarat i telefon idag. Fatta det! Jag KOMMER INTE IHÅG hur många gånger idag som jag har gjort en av de saker jag är mest rädd för. Men det var flera gånger i alla fall. Och jag överlevde (obviously). :thumbup:
Pratig måndag
Idag var det bara jag och en till på jobbet. För två var sjuka och en har fortfarande semester. På ett sätt var det ganska lugnt och behagligt, men på ett annat sätt var det jobbigt. Jag kände en helt annan press än jag brukar att vara social och behöva komma på saker att prata om. :S I vanliga fall sitter jag mest och lyssnar på de andra och kommer med inpass någon gång ibland...men det fungerar ju inte riktigt när man bara är två personer. :P Så förmiddagsfikat blev en riktig utmaning. Men jag tror att det gick ganska bra...vi pratade bland annat om syrrans och min kommande Göteborgsresa. :)
Jag gick en sväng förbi syrran på hemvägen...och blev kvar i fyra timmar. :O För hon började prata om en serie som gick på teve när vi var yngre - och lättpåverkad som jag är ville jag förstås genast titta på den. Så vi avverkade hela första säsongen innan jag kunde gå hem. :P
Bilder från den finska ungdomsserien Laura.
Fobisk ringde när vi hade cirka fem minuter kvar att se. Det är andra gången vi pratar i telefon sedan han åkte härifrån igår kväll. Och det känns bra. :) Visst vrålar Ångestmonstret inom mig (och överöser mig med livekritik som värsta sportkommentatorn - "nu är du för tyst, nu är du för tråkig, nu låter du otrevlig, nu borde du ha sagt det där, du borde INTE ha sagt det här"), men det är okej att det gör det. För Fobisk vet om det och förstår det. Och därför känns inte det där vrålandet riktigt så hotfullt som det brukar göra. :thumbup:
Vi ska ses igen den 17 augusti. Också ett jävla datum (L's och min årsdag). :bigeyes: Men jag kan behöva något trevligt att göra den dagen. Precis som den 10 oktober (L's födelsedag) - då åkte jag ju till Stockholm och medverkade i en filminspelning hela långa dagen. Den här gången blir det livemusik på en småländsk bakgård. Det blir nog jättebra. :thumbup:
Forget our fear, remember how to trust.
Vilken härlig dag!
Nu har både Fobisk och syrran lämnat mitt hem, så nu sitter jag här ensam med Ångestmonstret. :bigeyes: Som är fullkomligt ifrån sig över allt jag vågat den här helgen (och som verkligen går in för att övertyga mig om att alltihop gick åt helvete). Träffa Fobisk IRL för första gången, låta honom sova här, agera värdinna och visa honom stan, äta och prata och vara social och normal hela långa söndagen (och gärna framstå som intressant och rolig och trevlig). Verkligen inte i Ångestmonstrets smak (inte i kissens heller förresten - hon sprang antingen omkring och jamade eller så gömde hon sig).
Men jag tyckte om det. Jag tycker om Fobisk. :) Och vilken himla befrielse det är att umgås med någon som har samma problem som en själv! Som verkligen fattar, som inte tycker att man är konstig, som man kan utbyta erfarenheter med, som kan känna igen sig i det man upplever...och som faktiskt verkar tycka om mig, även efter att ha träffat mig. Som dessutom vill träffa mig igen, ganska snart. :thumbup: Helt otroligt.
In this moment, now capture it, remember it...
Något annat som är otroligt är att han spöade mig i Mastermind. Fatta! JAG har blivit totalt utklassad i Mastermind! :O Den dagen trodde jag fan aldrig skulle komma... Jag är ju BÄST på det spelet. Herregud, säger jag bara...jag har fortfarande inte kommit över chocken. ;)
Nattvak
Väntar på Fobisk, han kommer om typ en timme. Vilket fint första intryck jag kommer att ge - skittrött, rufsig i håret och klädd i pyjamas. :P Men detta är faktiskt inte riktigt min tid på dygnet...jag brukar ju sova såhär dags! :tired:
Jag är nästan (men bara nästan) för trött för att vara nervös. Ligger på sängen och halvsover med en kudde i famnen (ja, inte just i detta ögonblick alltså - för nu sitter jag ju här). Syrran vaggar mig till sömns med new age-aktig godnattvisa...himla lugnande faktiskt. :)
Får vara social med Fobisk imorgon. För jag kommer nog inte vara riktigt kontaktbar när han dyker upp. Hoppas att jag är tillräckligt vaken för att öppna dörren och hälsa i alla fall. :P
Städning, kurser och katter
Jag börjar bli jävligt stirrig över att Fobisk ska komma hit imorgon kväll. :bigeyes: Vilket är anledningen till att jag ägnat de senaste timmarna åt Hysteriskt Städande. En mycket produktiv form av ångestdämpande åtgärder, måste jag säga. ;) Och nu är jag skittrött (det var jag förresten redan innan jag började fara runt som en virvelvind med dammtrasan). Så jag ska väl gå och lägga mig ganska snart.
Jag har förresten bestämt mig för vilka utbildningar jag ska gå i höst...
Det blir 100 % studietakt. Parallellt med 100 % jobb. :O Jag vet inte om det är en särskilt bra idé egentligen...men jag bara MÅSTE gå skrivarkursen, och när jag gick in och studerade kursplanen på den andra kursen - för att övertyga mig själv om att den är bortvalbar - kände jag att jag bara MÅSTE gå den också. Åååh...jag är hopplös.
Och nu ska den hopplösa stirriga lilla flickan gå och lägga sig i sina nya Hello Kitty-lakan. Godnatt! :tired: 
Brian i Norrköping
Jag har en tid misstänkt att Brian Kinney flyttat till stan, eftersom en bil som (i mina extremt bilokunniga ögon) ser ut precis som hans stått parkerad utanför mitt fönster ett flertal morgnar. Och efter att ha upptäckt denna artikel på NTs hemsida är jag fullkomligt övertygad. He is here! ;)
Gale Harold som Brian Kinney i Queer as Folk.
Studienarkomanen har fått återfall
Idag är det den stora dagen som vi alla har väntat på. :D För ni hängde väl också på Antagning.se vid 13-tiden och klickade som galningar för att få se antagningsbeskedet till höstterminen? Det var väl inte bara jag? :P Det vet jag förresten att det inte var, för Antagning.se blev tydligen överbelastad. :O Och SÅ mycket klickade jag faktiskt inte...jag lovar. ;)
Efter mycket om och men fick jag dock mitt efterlängtade besked...
Åååh, beslutsångest!!! Kreativt skrivande - självklart! Men de andra då? Jag ska ju faktiskt jobba heltid i höst...kommer jag orka med mer än 50 % studier då? :question: Man får ju även ta i beaktande att det är just höst - min deppigaste, tröttaste, mest omotiverade period på hela året. :S
Det tål att tänka på. Men jag behöver ju inte bestämma mig än på ett par veckor.
Because I'm worth it
Efter dagens bravader tyckte jag att jag gjort mig förtjänt av två nya klänningar samt en påse krämbullar. Så det har jag införskaffat nu ikväll, under en minishoppingtur med syrran. :)
Ett av kvällens fynd. :)
Och nu tänker jag gå och lägga mig. :tired: Har ju två långa arbetsdagar kvar att ta mig igenom innan helgen. Och dessutom måste jag ju ha ork över för att göra mitt hem lite representabelt, innan Fobisk kommer hit på lördag kväll. Så...jag kan behöva lite sömn nu. Godnatt!
Telefonmästaren Malin
Nu är jag TRÖTT!!! :tired: Har varit på jobbet i tio(!) timmar idag. Det är så mycket att göra hela tiden - speciellt nu när en kollega har semester och en är sjuk. :O
Jag har varit förbannat duktig idag, om jag får säga det själv. :) Strax efter förmiddagsfikat ringde en kund och behövde hjälp med några inställningar i bokföringsprogrammet - och jag kunde guida henne igenom hela processen via telefon utan att tappa fokus eller få panik eller virra till det. :thumbup:
Och under eftermiddagen kom en kund in och lämnade några papper och bad mig ringa honom när jag gjort klart momsrapporten. :bigeyes: Läskigt som fan. Men det är en himla snäll och trevlig och rolig kund. Så jag ringde(!) strax innan jag gick hem förut. Och det var inte alls farligt. Det gick faktiskt skitbra! :D
Kan själv!
Yeees! Jag somnade utan Imovane igår kväll. :D
Love
Åh, jag har skrivit ikväll! :D På en roman jag inte har rört sedan slutet av april. :O Jag fattar inte hur det har kunnat gå så lång tid, men nu har vi i alla fall börjat hitta tillbaka till varandra. Efter all inspiration jag fått genom mitt Queer as Folk-tittande kunde jag helt enkelt inte låta bli att ta upp det här fina gamla projektet igen. ;)
Jag är rätt kass på att sammanfatta vad mina romanprojekt "handlar om", men Taylor sammanfattar just den här romanen väldigt bra i videon ovan...om man byter ut den blonda tjejen mot en kille alltså. ;)
Jag måste säga att jag skriver ovanligt mycket om kärlek, för att vara en person som inte tror på kärleken. :P När jag var yngre skrev jag mest om mördare, pirater, monster, tjuvar och andra hemskheter. Nu skriver jag mest om relationer. När jag var liten trodde jag på happily-ever-after, men det gör jag inte nu. Kan någon få denna ekvation att gå ihop? :question:
Malin i balans
Igår kväll tände jag doftljus, satte "Ours" med Taylor på repeat och lade mig på kökssoffan för att titta på regnet och blixtarna. Det var rätt avkopplande faktiskt. :)
Och när jag vaknade imorse kände jag mig helt harmonisk. Jag drömde nämligen om Lyckopillret inatt, och då kan man ju inte gärna vakna med ångest. :) Han har en sådan lugnande effekt på mig, det har han haft ända sedan jag var 14 år och träffade honom för första gången. Jag fattar inte hur det fungerar - men ATT det fungerar är ett mycket behagligt faktum. :thumbup:
Förmiddagen har avlöpt bra på jobbet. Inga arga kunder, ingen ångest. Förrän jag bad en kollega om hjälp förut och hon lät lite irriterad när hon sa att hon inte hade tid. Då började ångestmolnen täcka den innan så klarblå himlen. :bigeyes: Men hon var väl stressad, antar jag. Hon har lovat att hjälpa mig efter lunchen i alla fall. Förhoppningsvis är hon lite gladare efter att hon fått lite mat i sig.
Blixt och dunder, magiska under
Holy shit! Jag insåg precis att det åskar ute. :O Och regnar och blåser och är allmänt mörkt och jävligt. Men jag har inte märkt någonting, jag har varit alltför upptagen med Brian och Justin...jag har tittat på Queer as Folk alltså. ;) Har nu avverkat hela andra säsongen. Vill börja på tredje nu nu nu meddetsamma, men jag borde inte ha några tekniska prylar igång nu när det åskar...så jag borde nog stänga av datorn också. :P Förresten är det väl läggdags snart, så...godnatt!
Telefonteknik
Herregud, vad trött jag har varit idag! :tired: Jag är ju inte van vid sådana här helger, där man är vaken på nätterna, far omkring och busar och umgås med folk. Jag hade nog egentligen behövt stanna hemma och sova idag, men gick ändå till jobbet och lyckades hålla mig vaken under hela arbetsdagen (även om det såg lite kritiskt ut strax innan förmiddagsfikat).
Det första chefen sa till mig efter "godmorgon" var namnet på företaget som jag skulle ha ringt om i fredags. :bigeyes: Och jag kröp ihop på stolen och bekände att jag inte hade ringt. :blush: Men det gjorde ingenting, visade det sig, för chefen hade ringt själv. Han undrade bara var företagets pärmar låg någonstans (på mitt skrivbord). Vilken lättnad! :)
Jag behövde ett kontoutdrag för ett annat företag, och eftersom Internet FORTFARANDE inte fungerade (det lade av i fredags!) blev jag tvungen att RINGA till banken. :bigeyes: Jag skrev ner stödord, harklade mig, sträckte mig efter luren X antal gånger...sedan ringde jag. Och fick ett automatiskt personen-du-söker-har-semester-svar. Suck. Så jag fick börja om processen (bortsett från stödorden, de behövde jag ju inte skriva ner en gång till) och ringa till bankens växel istället. Och jag klarade det! :D Jag presenterade mig, framförde mitt ärende, lämnade rätt uppgifter och tackade så mycket för hjälpen.
Efteråt genomförde jag några smått hysteriska glädjehopp runt arbetsrummet. :P När Internet någon halvtimme senare började fungera igen blev jag dock lite sur...tänk om jag hade vetat det lite tidigare, liksom - men då hade jag å andra sidan inte fått träna på att ringa. :thumbup:
På eftermiddagen kopplade en kollega ett samtal till mig. Och numera vet jag ju hur det ser ut på skärmen när man får ett samtal kopplat till sig, så den här gången gjorde jag åtminstone inte bort mig när jag svarade. :P Inte för att det skulle ha spelat särskilt stor roll, för kunden som ringde var redan på krigsstigen och kunde inte gärna ha blivit mycket surare. :S Hon ställde en fråga som jag egentligen, om jag hade tänkt efter lite, skulle ha kunnat svara på. Men jag blev så överrumplad att jag kopplade henne till chefen (som satt i möte och därför lät bli att svara - vilket ledde till att kunden faktiskt blev om möjligt ännu surare).
Sedan gick jag in till kollegan som kopplat samtalet till mig, satte mig på hennes besöksstol och småpratade och levererade snyggt och prydligt exakt de ord som jag borde ha sagt till kunden. De fanns där inom mig, jag kunde bara inte få fram dem i rätt situation. Men om jag får den här frågan igen, så tror jag nog att jag kommer kunna svara på den.
Vad praktiskt det vore om man kunde få veta i förväg vilka frågor kunderna tänker ställa...
Det suspekta helginlägget
Puh. Nu är jag hemma igen. Har varit på 40-årskalas hela dagen idag...ända sedan tretiden inatt. ;) Åkte hemifrån igår kväll och tillbringade kvällen och en del av natten hos Ninemile. Och där tenderar det ju att hända en del suspekta saker... Igår fick jag till exempel se två riktiga haschplantor, hålla i typ världens största dildo, rulla upp Ninemiles hår på thailändska sugrör och sova tillsammans med Fabian Bengtsson (få inga lustiga idéer nu, det är hennes bolltäcke som heter så).
Är det bara jag som tycker att detta ser ut som ett troll?! Det är något mörkt man ser från Ninemiles balkong...och jag tycker verkligen att det ser ut som ett troll som sitter där borta och stirrar på mig.
Ninemile med håret fullt av thailändska sugrör. :P
Mitt i natten och regnet gav vi oss iväg, klädda i sjukhuskläder (jag i psyknattlinne och hon i trosor som gick typ upp till armhålorna, båda i vita strumpor som räckte ända upp på låren), och pyntade den nyblivna 40-åringens trädgård med över 140 stycken reklampennor (han samlar på dem), backade upp bilen fram till ytterdörren och drog igång mer eller mindre märkliga födelsedagsvisor på vrålhög volym på bilstereon...
Efter väl utfört arbete kraschlandade vi i varsin ände av vardagsrumssoffan och sov ända till åtta.
(Jag har inga bilder från nattens bravader eller dagens kalas ännu, men de kommer nog så småningom.)
Under de första timmarna av kalaset kände jag mig rätt nere. För man tog varken hänsyn till min svåra allergi (två påsar med jordnötter tömdes trots mina protester i en skål och ställdes fram) eller det faktum att jag är vegetarian sedan över åtta år tillbaka (jag fick äta grönsaker och mackor till middag). Jag blev både ledsen och förbannad och frustrerad. :( Men eftersom det inte ligger för mig att ställa till med någon scen, stod jag mest och hängde vid ytterdörren och andades frisk luft och spanade efter syrran som skulle komma någon gång mitt på dagen.
Det var öppet hus under eftermiddagen, så det kom massor av folk. Och det var ju förstås jättekul för födelsedagsbarnet och obehagligt för psykfallet. Så psykfallet gömde sig i gillestugan nere i källaren. Jag hittade en San Francisco-reseguide i bokhyllan, som jag lade mig på soffan och läste. Efter en stund letade syrran reda på mig och höll mig sällskap, och mamma kom ner med jämna mellanrum för att kolla läget, informera om att hon fixat undan jordnötterna samt leverera en banan för att jag skulle slippa vara hungrig. Min sinnesstämning steg väsentligt. :)
Och när allting kändes rätt okej, den värsta folkstormen hade dragit förbi och jag hade tagit mig upp från källaren - då ringde min mobil. Och det var Fobisk. Och jag blev så häpen (vi har aldrig pratat i telefon förut) att jag inte hann bli nervös innan jag tryckt på svarsknappen och smitit in i sovrummet för att få prata ifred. Vi pratade i typ sex och en halv minut och jag är så himla stolt över honom som vågade ringa och över mig själv som vågade svara. Fan, vad bra vi är! :thumbup:
Nu är det dags för mig att sova. Med eller utan Imovane. Troligen med. För imorgon måste jag reda ut härvan jag trasslade in mig i under fredagen. :S Och det ser jag INTE fram emot.
Nattens maror
Jag messade med JJ igår kväll, och jag skrev till henne att jag inte kan somna utan Imovane. Sedan lade jag mig ner och somnade - utan Imovane. Tror jag. :question: För jag är faktiskt inte helt säker på om jag steg upp och gick till medicinskåpet eller om jag låg kvar i sängen. Hur sjukt är inte det?! Och det är inte första gången det händer heller.
Nåväl. Somnade gjorde jag i alla fall. Och drömde mardrömmar. :( Jag drömde att jag åkte till San Francisco (vilket jag verkligen vill göra någon gång). Men jag fick inte lämna flygplatsen. Jag sattes, tillsammans med en massa andra resenärer, i ett inhägnat område. Asfalt, basketkorgar, träd och trasiga parkbänkar - det kändes som rastgården på en anstalt, eller något. :S Sedan utsattes vi allihop för korsförhör, och man sökte igenom vår packning. Allt för att se om vi var "värdiga" och "lämpliga" att få vistas i USA eller om vi skulle skickas tillbaka till Europa. Jag var en av dem som inte fick stanna. På grund av mina många mediciner, på grund av min sexuella läggning, på grund av min inte helt perfekta engelska, på grund av min oförmåga att hantera pressade situationer vilken gjorde att jag inte riktigt klarade av att förmedla de bakomliggande motiven till mitt besök i landet. Nästan alla mina medresenärer fick stanna - men inte jag.
Jag vaknade upp helt förlamad av ångest. Det tog en bra stund innan jag kunde lugna ner mig. Inte för att jag tror att det verkligen går till sådär när man åker till USA. Men känslan av att inte duga, inte räcka till, bli dömd och bortvald och utestängd...den känslan gör mig verkligen illa. :(
Nyheter, mammor och telefoner
Jag engagerar mig inte så mycket i nyheterna nuförtiden. För det känns som om det bara är en massa våld och krig och terrordåd och svält och konflikter och uppror och annat elände hela tiden. :S Och det orkar jag faktiskt inte med.
Men när mina kollegor under dagens lunch (som intogs i mycket magnifik slottsmiljö) började prata om att Anja Pärson hade blivit mamma (jag visste inte ens att hon väntade barn) och funderade över huruvida det var hon eller hennes flickvän som fött barnet (jag visste inte ens att hon var lesbisk)...då kändes det jävligt märkligt. Jag menar, varför visste inte JAG om detta?!
För att mitt inhämtande av nyheter sker via Facebooks menlösa nyhetsflöde och MSNs sensationsrubriker samt småpratet runt fikabordet. That's why.
Så...jag kanske borde börja lyssna lite på radio. Eller något. För det händer ju tydligen trevliga saker där ute i världen, och det kan ju vara nice att känna till dem. :)
Apropå mammor, så hälsade mamma på mig på jobbet idag. :) Jag visste att hon skulle göra det och jag VILLE att hon skulle göra det. Men faaan, vad stirrig jag blev. :S Både innan, under och efter besöket. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det blir liksom en "krock". För Malin-på-jobbet och Malin-med-familjen är ju inte alls samma person. Det är olika sammanhang och jag har olika roller...och när de möts blir det liksom - fel. Fattar ni hur jag menar, eller låter jag bara schizofren? :P
Ett annat orosmoment under eftermiddagen utgjordes av ett telefonsamtal. Eller rättare sagt av ett uteblivet telefonsamtal. För chefen sa åt mig att kontakta en konsult, och jag sa att jag skulle göra det. Men självklart lade Internet av just då - och hade inte börjat fungera igen när klockan blev fyra och jag skulle gå hem. :O Så jag kunde inte mejla. Och den här konsulten hade sin sista arbetsdag innan semestern idag, så jag kunde inte vänta till efter helgen med att kontakta henne. Jag måste alltså ringa. Lyfta telefonluren och prata med en vilt främmande människa, be henne om en tjänst och kanske behöva motivera och argumentera. :bigeyes: Men det gjorde jag inte. Fan, det gjorde jag inte. Jag fixade det bara inte. :(
Så allt jag kan hoppas på nu är att jag kan mejla till någon av hennes kollegor på måndag morgon och att de kan hjälpa mig med det som hon skulle ha hjälpt mig med. Och att jag hinner göra detta innan chefen dyker upp framåt förmiddagen och börjar ställa frågor om det hela. Jag vill inte att han ska tro att jag är glömsk eller slarvig som inte gjort detta...men jag vill heller inte avslöja mig själv som ett psykfall med telefonskräck. :S
Ska försöka koppla bort telefonproblemet under helgen. Dränka det i Queer as Folk-orgier och 40-årskalas. Det blir nog bra.
Lilla Malin i stora världen
Idag har det varit seriöst värre. Möte i konferensrummet med chefen, en kund och en advokat. Tre gubbar - och så lilla jag. :P Jag var skitnervös och satt som på nålar och försökte komma med vettiga inlägg i bokföringsdiskussionen vilket inte var så lätt eftersom jag inte kan tänka när jag hamnar i centrum för uppmärksamheten. :S Men jag överlevde och jag tror inte att jag gjorde bort mig alltför mycket.
Kollegan som slutade innan midsommar kom och hälsade på idag. Alla andra sprang fram och levererade översvallande välkomsthälsningar. Jag satt kvar i mitt arbetsrum och oroade mig för att chefens "hej, har du ångrat dig, vill du börja här igen?" var allvarligt menat och skulle göra mig ganska överflödig och väldigt arbetslös. :bigeyes: Men till slut insåg jag att det inte var så, och sedan kunde även jag känna mig helhjärtat glad över att se honom igen.
Jag kommer att ha två veckors semester i augusti. Chefen tvingade mig att gå med på det idag. Herregud, två veckor utan vettig schemalagd sysselsättning?! Det är ju som efter operationen i våras. Jag kommer bli galen och börja klättra på väggarna. :O Men chefen säger att jag behöver lite ledighet för att orka med hösten. Och han vet väl vad han pratar om, antar jag.
Jag måste komma ihåg att inte ta med någon matlåda imorgon. För chefen bjuder på lunch. På Löfstad slott, där jag firade midsommar. :thumbup: Fint värre.
Dessa ord trodde jag aldrig att jag någonsin skulle komma att yttra - men det kommer hit en kille och sover över nästa helg. Whaaat?! tänker ni nu. :question: Men det är inte så illa som det låter. Jag lovar.
Nu hinner jag inte skriva mer, för min stödperson kommer hit snart. :)
Mänsklig kontakt
Vad seriöst det låter. Men det är verkligen jag och det är verkligen mitt jobb. Och nu står det att läsa på Körsbärsdalens hemsida. Coolt. :D Nackdelen är att nu förväntas jag ta en seriös, professionell och förtroendeingivande bild som de kan lägga till bredvid den här informationen. :S Blä.
Jag behövde inte besöka den där kunden alldeles ensam idag. Jag försökte att inte se alltför jättelättad ut när jag fick veta att en kollega skulle följa med mig. Det gick sådär. Jag såg förmodligen ut som om någon just räddat livet på mig. Och det var väl ungefär så det kändes.
En annan kund fick jag dock ta hand om själv. "Här inne sitter Malin", hörde jag en kollega säga och strax därpå kom en vilt främmande man in i mitt arbetsrum. Helt oanmäld. Bara sådär. :bigeyes: Det dröjde dock bara ett ögonblick innan jag fattade vem det var (trots att jag aldrig sett människan förut - se där vad fördomar kan vara behändiga ibland), och jag tror inte att jag gjorde bort mig alltför mycket. Jag missade dock att fråga honom en del saker som jag borde ha frågat, för jag var ju inte alls beredd på att han skulle dyka upp.
När vi ändå är inne på dagens kundkontakter, kan jag ju tala om att jag ringde till en kund imorse. Fattar ni?! Jag RINGDE!!! (Applåder på det, tack.) Stängd dörr, hjärtklappning, andnöd, skakande händer - och så var det upptaget. Suck. Nytt försök - den jag sökte var inte där, men han som svarade var jättetrevlig och samtalet avlöpte utan några större missöden. :thumbup:
Efter jobbet träffade jag Livrädd. Har nog inte träffat henne sedan i julas, så det var fan på tiden. :P Hoppas att hon inte blev alltför avskräckt av min trötta tråkighet, för jag vill träffa henne fler gånger i sommar.
Nu har jag säkert glömt nämna något viktigt som hänt idag eller som jag tänker på, men jag vet inte vad för jag är så himla trött så jag tänker bara gå och lägga mig nu. Inget Queer as Folk ikväll (hör och häpna), det orkar jag inte. :tired:
Dagens upptäckter
1. Mens + Vita leggings = Inte nödvändigtvis en katastrofal kombination (det blev faktiskt inte en endaste liten fläck).
2. Karmanjaka befolkas inte enbart av ondsinta varelser. Jag kontaktade konsulten som upprättat bokslutet jag skulle granska och efterfrågade en del material som hon missat att skicka med, skulle jag möjligen kunna få det inscannat och mejlat till mig? Häxan med flera skulle i detta läge bli förbannade/stötta/irriterade/upprörda och så vidare. Men denna individ bad om ursäkt för sitt slarv och erbjöd sig att komma till Körsbärsdalen med en hel pärm med sådant jag kanske skulle kunna tänkas behöva plus mycket mer. Jag trodde knappt det var sant. :) Men faktiskt, en stund senare kom en snövit duva (det var verkligen så jag upplevde henne) inflygande med en pärm i en påse. :thumbup:
3. Det fördärvliga grammatikfelet ÄVEN FAST sprids i en sång som spelas på radion. Gaaah!!! :mad: Man kan inte säga ÄVEN FAST, det heter ÄVEN OM eller FASTÄN. Okej?!
4. Imorgon förväntas jag besöka en kund jag aldrig har träffat förut. Ensam! :bigeyes: En frågvis och ifrågasättande kund. :S Visserligen trevlig (påstår en av mina snälla kollegor, men jag vet inte om hon säger det för att lugna mig eller för att det är sant), men som troligen kommer utsätta mig för korsförhör om de bokningar jag har gjort. Och i sådana lägen blir det ju som bekant kortslutning i min hjärna. :S Ååååh, hoppas att han inte har tid med mig när jag kommer, att jag bara behöver lämna pärmen med bokförda verifikationer och hämta pärmen med ännu icke bokförda verifikationer och sedan gå tillbaka till Körsbärsdalen.
5 (även om det är ett redan konstaterat faktum och inget jag upptäckt just idag). Nu behöver jag lite nervlugnande i form av Queer as Folk. Sedan behöver jag lite mer nervlugnande i form av Imovane.
Jag är störd. Kom inte och påstå något annat.
Ursäkta mitt senaste inlägg. Jag var inte riktigt vid mina sinnens fulla bruk, som det så fint heter.
Jag sov knappt någonting inatt, trots sömntabletten. Jag vaknade hela tiden, förlamades av ångest och hade jättesvårt att somna om. :bigeyes: Såg ut som värsta nergångna knarkaren när klockan ringde imorse. Helt förstörd.
Kom till jobbet redan halv sju. Det dröjde några timmar innan mina kollegor dök upp, men jag hade sällskap av Ångestmonstret under tiden. Fast jag hade föredragit att vara ensam. Ångestmonstret är inget trevligt sällskap. Ibland blev det nästan så att jag kippade efter andan, jag klarade inget annat än att sitta på golvet och hålla om mig själv. Helt sjukt.
Efter några timmar gick ångesten ner lite (med betoning på LITE) och jag trodde att jag skulle kunna bli lite mer fokuserad på mitt jobb. Men nähädå, då började min hjärna plötsligt spela upp alla sexscener (som jag sett hittills) mellan Brian och Justin i Queer as Folk...
Liiite svårt att tänka på leverantörsskulder och momsrapporter mitt i allt detta. :blush:
Gaaah, varför kan inte min hjärna vara lite samarbetsvillig?! Revision revision REVISION är vad jag ska tänka på mellan 7 och 16 om dagarna. Inte ångest, inte bögar - inte något annat än siffror. Okej?!
Det är ett under att jag lyckades få så pass mycket uträttat som jag ändå fick idag.
När jag kom hem väntade min söta syster på mig i min lägenhet med en påse wienerbröd. :thumbup: Och nu ska kissen och jag lägga oss och dregla till några avsnitt av Queer as Folk. ;) Kissen vill vara med, men hon är inte fullt lika begeistrad i den här serien som i True Blood - den här tröttnar hon på efter bara ett par tre avsnitt (det är väl för lite våld och blod, antar jag)...sedan vill hon leka istället. Det vill inte jag. Jag vill se mer mer MER...! ;)
Språkpolisen goes dyslektiker
Okej, jag borde verkligen inte sitta här. Jag har tagit Imvonae och börjar bli lite borta nu känner jag. Ville bara ge ett litet tlivstecken ifrån mig..helvete vad jag stavar dåligt märker jag. Läggsdags! Ville bara ge ett llitet livstecken ifrån mig. Fan det skrev jag visst redan.
Har åmgesnt. Men den försvinner väl när Imovane får göra sitt jobb. Hatar söndagar. Godnatt!
Åh. Måste bara visa det vackarste ögonblickett från dagens Queer as Folk-orgier. SDe är så fina tillsammans, Brian och Justin...
Och nu går jag garanterat och lägger mig!! Natti natti. Ångest will be gone by tomorrow. I hope.
Shit vad det snurrar och skakar...bort från datorn för helbete Malin...go to bed!!!
