En ny låt har hon också släppt idag, den är soundtrack till dokumentären. Och den är självklart helt underbar och har gått på repeat hela dagen (och den blev om möjligt ÄNNU bättre efter att jag sett dokumentären nu ikväll och hört storyn bakom låten)... 

 

 

Kampen för en bättre värld fortsätter. Och Taylor är för alltid min drottning. ❤️ 

 

I måndags morse vaknade jag och kände mig både utvilad och relativt ljus till sinnes. En väldigt skön känsla. ☺ Men sedan scrollade jag igenom mitt Facebook-flöde och såg en statusuppdatering som jag insåg skulle göra en tjej i Pride-familjen väldigt ledsen. 😥 Så jag skrev till henne och frågade om hon var okej...och hennes svar fick mig att erbjuda mig att gå hem till henne efter jobbet. Jag tvekade om jag verkligen skulle fråga det, av osäkerhet kring om hon ville ha mig där eller inte. Först svarade hon kanske, sedan svarade hon att en annan tjej från Pride-familjen skulle komma och att jag också fick komma om jag ville. Så jag köpte två chokladkakor och gick dit och matade henne med endorfiner. Och sedan satt jag mest och lyssnade på allt hon behövde få ur sig och allt klokt som den andra tjejen hade att säga (de har känt varandra betydligt längre än vad jag har känt någon av dem). Jag inflikade några passande saker jag lärt mig av min psykolog, men mest satt jag tyst och lyssnade. Och jag kände mig så i vägen och nojade över om jag verkligen hade där att göra eller om de andra två egentligen ville vara själva (jag har ju en tendens att tvivla på mitt eget värde och känna mig icke önskvärd). Men igår morse skrev hon till mig och tackade för stödet, så jag får väl försöka våga tro på att hon uppskattade min närvaro. ❤

Egentligen bestod mina planer för måndagskvällen av att göra matlådor. Det borde jag ha gjort under helgen egentligen, men jag orkade inte det då. 😴 Och jag tyckte att det kändes viktigare att stötta en vän i kris än att stanna hemma och laga mat efter jobbet på måndagen. Så matlagningen ägde rum först sent i måndags kväll, långt efter läggdags. Följaktligen orkade jag inte gå upp i vanlig tid igår morse och var inte på kontoret förrän kvart i åtta. 😵

På förmiddagen hade jag samtal med psykologen. Vi fokuserade på två scenarion - dels mina osäkerhetskänslor under måndagskvällen och dels min panikattack och det som sannolikt föranledde den under lördagen. Vi pratade mycket om post mortem. Och vi gjorde en fokusövning där jag först skulle gå in totalt i mina tankar och känslor rörande måndagskvällen under en halv minut och sedan lyssna på en halv minut av min favoritlåt med Taylor ("Mine") och gå in totalt i att fokusera på låten. Post mortem var väldigt stark under den första övningen, men i det närmaste helt frånvarande under den sista övningen. Tills vårt nästa samtal nästa vecka ska jag öva på att identifiera och registrera när jag ägnar mig åt post mortem.

På eftermiddagen hade jag möte med en kund och gick igenom ett antal saker rörande hennes bokföring. Och innan hon skulle gå sa hon att hon tycker att jag är så lugn och pedagogisk och snäll. Det värmde. ❤ Och det gjorde mig även lite ställd, för det är inte alls den bilden jag har av mig själv och min (o)förmåga att hantera kunder. 🤔

På kvällen gick jag till min älskade teater för att se publikrepetitionen av Rampfeber som har premiär på lördag. 🎭 Den var väldigt rolig och jag skrattade himla mycket. 😂 Så den kan jag verkligen rekommendera. Lättsmält underhållning som jag tror passar de flesta. 👍

Jag var inte hemma förrän efter tio igår kväll, och orkade inte gå upp i vanlig tid imorse heller. 😴 Men jag kom i alla fall till kontoret en kvart tidigare än igår. 👍 Någon bra dag har det dock inte varit. Det krävdes inte mycket för att jag skulle börja känna mig totalt misslyckad i min yrkesroll (och fullkomligt glömma bort hur bra jag gjorde ifrån mig igår). Jag känner mig fortfarande låg. 😔

Kvällen har jag tillbringat på bågskytteklubben. 🏹 Först tänkte jag ställa in kvällens träning på grund av nedstämdhet, dåligt självförtroende och allmänt dåliga förutsättningar att göra bra ifrån mig. Men jag gick dit i alla fall. Och i början gick det verkligen kasst. Men efter 45 minuters katastrofskjutande började två herrar undersöka min båge lite närmare, och konstaterade att det mesta var fel på den. Så jag gick och bytte till en annan, och genast gick det mycket bättre och blev mycket roligare. 👍 Jag fick öva på att rikta huvudet rakt fram så att strängen inte ska slå emot näsan och även på att hålla bågen rätt så att den ligger mer stadigt i handen. Jag gav nog ett ganska dystert intryck under kvällen, men jag känner ändå att det var rätt beslut att gå dit ett par timmar.

Nu ska jag försöka sova, och hoppas att jag vaknar upp till en fin dag imorgon. Det är syrrans 30-årsdag, så förutsättningarna är ju goda. 👍💖🎂🎁🎈🎉

Har känt mig ganska dämpad idag också. Gick till bågskytteklubben och sköt med en 20-pound-båge i en och en halv timme på eftermiddagen. 🏹 Inte särskilt fokuserat och inte särskilt bra, men jag gjorde det i alla fall. Och det var skönt att komma iväg lite.

Jag är på jakt efter ett par (chock)rosa gympaskor för inomhusbruk till bågskyttet. 💖🏹 Jag googlade och hittade ett par som såg helt underbara ut. 😍 Men de fanns bara på nätet och eftersom mina fötter är så speciella (med hallux valgus och allting) och jag pendlar mellan tre(!) olika storlekar och ibland inte kan ha någon storlek överhuvudtaget av en del modeller känns det himla osmidigt att handla skor på det sättet. 😕 Men syrran hittade en (en enda!) butik här i stan som säljer samma modell fast i andra färger. Så efter jobbet igår gick jag en promenad till den butiken, i det utstuderade syftet att prova skon (i fel färg) för att se om den satt bra och i så fall beställa rätt storlek (i rätt färg) från den andra kedjans nätbutik.

 

Redan när jag närmade mig butiken kände jag mig fullkomligt vidrig. Jag visste ju att jag inte var där för att handla utan bara för att utnyttja dem. 😰 Och det var väl en av anledningarna till att jag inte bad personalen om hjälp när jag inte lyckades hitta vad jag letade efter. Inte för att jag brukar våga be om hjälp i vanliga fall heller, men nu var motståndet liksom dubbelt - både ångestrelaterat OCH moraliskt. Jag gick varv efter varv runt skoavdelningen och försökte hitta just den specifika skomodellen, men i mina ögon såg alla gympaskorna ungefär likadana ut och tiden bara gick och jag blev rädd att någon hjälpsam personal snart skulle dyka ner på mig och jag svettades och kände hur panikattacken var på god väg att bryta ut... 😵

 

Men jag hittade ett par. Inte exakt den modellen jag letade efter (tror jag 🤔) men ungefär. Samma märke i alla fall. Jag provade den flera gånger och den satt bra. Men eftersom det förmodligen inte var exakt samma modell som den jag kärat ner mig i så drog jag mig för att lägga en beställning. Istället googlade jag lite till och hittade en recension där någon uttryckte sin besvikelse över att skorna inte var alls lika starkt rosa i verkligheten som på butiksbilderna utan mer bleka. Och jag hittade en bild tagen av en privatperson, där skorna såg nästan lila ut. Meh. Det var ju inte riktigt tanken. 😕

 

Så nu är jag tillbaka på ruta ett. Syrran har hittat en ny underbar sko åt mig som jag blev blixtförälskad i när jag såg den - men den finns ju också bara på nätet... 😫

Så vårterminen började i måndags. Det är tre dagar sedan och jag håller redan på att få psykbryt. Jävla dårhus! 😖 Till att börja med fanns inte kursrummet ens upplagt på universitetets lärplattform i måndags morse. Och när jag hörde av mig till kursansvarig och påtalade detta fick jag till svar att kursen inte börjar förrän i mars(!) och att kursrummet blir tillgängligt först då. Jag protesterade mot detta påstående och länkade till kursinformationen där det klart och tydligt står att kursen skulle börja i måndags. Han svarade då att han skulle återkomma till mig under dagen (och jag anade en viss panik mellan raderna). Och efter ett tag hörde han av sig igen och meddelade att kursrummet nu fanns tillgängligt, att det skett en miss från hans sida. No shit... 🤦‍♀️ Väl inne i kursrummet studerade jag kursens schema, och noterade förbluffat att vi bara kommer ha en enda vecka på oss att skriva hemtentan i slutet av kursen. 😱 Med tanke på att studietakten ligger på 50 procent (och att döma av introduktionsföreläsningen ligger lärarens ambitionsnivå för kursen dessutom lååångt över en 7,5 hp-kurs på grundnivå utan förkunskapskrav) känns detta extremt lite - från tidigare kurser på halvfart är jag van vid att hemtentorna skrivs under en period av åtminstone två veckor. Jag påtalade även detta för läraren (gud, vilken dålig start han och jag fått på vår bekantskap, känner jag 😒) men fick då till svar att det är helt normalt med 3-5 dagar för hemtentor vid halvfartsstudier och att de 7 dagar han gett oss är riktigt generöst. Han skrev även att om jag kan uppvisa intyg på att jag har särskilda behov(!) av extra tid för mina studier så kan han självklart tillgodose det. Jag höll på att smälla av. 😤 Men eftersom jag kände att vi nått en återvändsgränd hörde jag även av mig till institutionen (ja, jag är riktigt på krigsstigen just nu), men fick även därifrån ett idiotsvar. Där hade de inga synpunkter alls på lärarens tidsplan och menade att flera dagar räcker gott och väl(!?) och upplyste mig om att det är mycket mer tid än vad de som skriver salstentor får - som om det skulle vara jämförbart!? 😡 Hemtentor är för helvete mycket mer omfattande och tidskrävande än salstentor! Men det var inte det värsta i svaret...det värsta var att de mästrade mig om vikten av att jag pluggar och sätter mig in i kurslitteraturen och är ordentligt påläst innan hemtentan börjar. WTF?!? Klart som fan att jag sätter mig in i kurslitteraturen! Det är inte det som är problemet. Jävla idioter!!! 😡😡😡 

 

Så. Slut på utbrott (for now). 

 

Igår kväll var jag på bågskytteklubben och sköt, för första gången på typ en och en halv vecka. 🏹 Så jag var ganska ringrostig. Men det var roligt, som vanligt. Jag sköt med en 18-pound-båge på 18 meters håll hela kvällen (nästa gång tänker jag nog gå upp till en 20-pound-båge faktiskt, som jag klarade av att skjuta med innan det långa juluppehållet). Tydligen har jag på sista tiden lagt mig till med olaten att lägga huvudet lite på sned så att strängen slår i näsan (vilket gör ONT), så det fick jag träna på att låta bli igår kväll. Tränarna filmade(!) mig vid två tillfällen och visade upp filmerna för mig och pausade och påtalade olika saker som jag gjorde bra och mindre bra. Det var skitjobbigt och jag fick rejält ångestpåslag - jag hatar verkligen att se mig själv på film! 😱 Jag försökte fokusera på att studera min teknik, men det gick sådär - jag tänkte på tusen andra saker i mitt utseende och rörelsemönster och minspel och så vidare. 😰 Jag ska dit igen på söndag och då hoppas jag verkligen att jag slipper bli filmad...! 

 

Apropå film och sådant... 

 

Jag skaffade ju Netflix nyligen för att kunna se The Healing Powers of Dude, och nu när jag är klar med det och i väntan på att Taylor-dokumentären Miss Americana ska släppas där nästa vecka har jag börjat titta på Sex Education. Anledningen var att jag såg ett klipp i mitt Facebook-flöde från andra säsongen där en asexuell karaktär introduceras i handlingen. 😍 Och det gjorde mig så glad, så jag började nästan genast titta på serien. Som pryd, sex-repulsed och asexuell är det liiite jobbigt att titta på alla dessa explicita scener och jag har hittills blivit supergenerad av varje avsnitt. 😳 Men handlingen är så bra att jag fortsätter titta ändå. Och på ett teoretiskt plan kan jag faktiskt tycka att sex kan vara ganska intressant...även om jag har svårt att förstå den enorma fixeringen vid det hos majoritetssamhället. 🤔 

 

Över till något mer allvarligt... 

 

Tidigare i veckan kom den vidigra nyheten att finaste Taylors mamma har en hjärntumör. Jag visste redan att hon hade cancer och det var illa nog, men under behandlingen har de nu tydligen hittat en tumör i hjärnan också. 😢😢😢 Det är så hemskt och så orättvist. Andrea verkar vara en så himla fin människa, utifrån det jag har sett och hört. Visst fattar jag att sådana här vidrigheter inte tar hänsyn till sådant, men jag skulle på något sätt önska att de gjorde det. Fina människor borde inte behöva lida på det här sättet. 💔 

 

 

Det handlade mycket om gårdagens Pride-möte. Det kom en massa tankar om att de andra i Pride-familjen inte tycker om mig, att jag inte räknas, att de egentligen inte vill ha mig där...tankar som triggades igång av små, små saker (eller kanske snarare mina egna tolkningar av dessa saker)...jag ventilerade dessa tankar med syrran och hon påtalade att de destruktiva människor som etablerat det här tankesättet hos mig tidigare i livet inte är samma typ av människor som jag omger mig med nuförtiden, så det saknar all form av relevans att tänka såhär om min nuvarande omgivning. Och jag vet ju det, egentligen. Men det är så svårt att programmera om hjärnan. 

Dessutom vet jag av erfarenhet att jag ofta blir nedstämd efter att ha varit riktigt glad. Bergochdalbanan, vet ni... 🎢 Och eftersom jag hade så trevligt igår (först med familjen och sedan med Pride-familjen) är det, med detta i åtanke, ganska logiskt att jag blir lite deppig idag. Ett slags antiklimax.

Idag har mamma och syrran och jag varit i Linköping och sett Robin Hood The Musical. 🏹 Eftersom både musikaler och Robin Hood ligger mig varmt om hjärtat blev jag överlycklig när jag såg att en kombination av dessa båda ting skulle komma till stånd, så jag bokade biljetter till dagens föreställning redan i mars. Och det var en både söt och rolig och medryckande föreställning, proffsigt gjord var den också. Sedan är ju jag sjukt nördig när det gäller just engelskt 1190-tal och legenderna om Robin Hood (eftersom min roman-som-aldrig-blir-färdig handlar om just detta), så varje gång jag ser en film eller föreställning eller läser en roman på temat blir jag irriterad på allt som inte "stämmer". Men jag försöker tänka bort det (vilket går sådär) och bara njuta samtidigt som jag hämtar inspiration till mitt eget skrivande. Jag fick faktiskt en idé av att se dagens föreställning - jag funderar på att introducera en ny karaktär i handlingen. Syrran förhöll sig lite skeptisk när jag pitchade det hela för henne och jag är själv inte säker på om det verkligen är en bra idé...men roligt att fundera lite över i alla fall. 👍 

 

 

Musikalföreställningen var på dagtid (troligen på grund av att den primära målgruppen var barn), och kvällen har jag tillbringat tillsammans med Pride-familjen för kombinerad middag och möte. 🏳️‍🌈 Det var mysigt att hänga med dem, det var ett tag sedan sist. Vi åt tacos och pratade om livet och om vårens festival (som kommer bli helt epic). Och jag fick en present av min femåriga lilla fanclub... 🦄 

 

Jag var inställd på att killen från klubben skulle ha sin sambo och dotter med sig i bilen, så jag blev lite uppstressad när jag insåg att det bara var han och jag som skulle försöka hålla igång en konversation under den halvtimmeslånga bilfärden. Men det gick bra, vi pratade om bågskytte hela vägen. 👍

Väl framme i tävlingshallen insåg jag att det var samma lokal som jag haft dans- och blockflöjtspelningsuppträdanden i när jag var liten (ja, jag vågade tydligen göra sådant när jag var liten - vi var förvisso en hel massa ungar som uppträdde samtidigt så det kan inte ha legat alltför mycket fokus på just mig...men ändå! 😱). Och precis som jag och mina kompisar sprang omkring och lekte i den stora hallen mellan de seriösa inslagen, var det barn där som gjorde detsamma idag. 😊

Det var cirka 100 bågskyttar som deltog i dagens tävling, varav elva kom från min klubb. Det var spännande att sitta och iaktta folk när de monterade upp sina bågar och gjorde uppvärmningsövningar och hälsade på vänner och bekanta från andra klubbar i Sverige. Det känns som ett himla mysigt community inom den här sporten. 👍 Och kul att det är så himla blandat - deltagarna idag bestod av allt från knattar (upp till 13 år) till veteraner (60 år och uppåt). De tävlade förstås i olika klasser, men alla stod uppställda på en lång rad och sköt samtidigt. 🏹

Jag trodde att jag skulle få sitta alldeles för mig själv i publiken, eftersom de andra närvarande från klubben var där för att tävla eller för att coacha, men så hörde min bågskyttekompis från bågskytteskolan av sig och meddelade att hon och hennes sambo skulle dyka upp under förmiddagen. Det gjorde mig glad. 😊 Jag var lite nervös för att träffa hennes sambo (ny människa, hjälp! 😱) men han kändes ganska beskedlig, så det var inte så farligt. 👍

Strax innan tävlingen drog igång presenterades domarna. Och jag reagerade på ett av namnen - för så hette min första terapeut inom vuxenpsykiatrin, som jag gick min första KBT-behandling hos när jag var 18. Men det är ju 13 år sedan och jag har svårt att känna igen folk som jag träffat betydligt senare än så, så jag var inte säker på om det verkligen var hon. Jag satt och spanade på henne med kikaren (som jag fått låna av min mentor inom klubben för att kunna se var pilarna träffade tavlorna under tävlingen) en stund och ventilerade även det hela med min bågskyttekompis - borde jag gå fram och hälsa eller inte? 🤔 Hon tyckte att jag skulle det, och till slut gav hon mig en liten puff och jag gav mig iväg i riktning mot domaren. Jag knackade henne försiktigt på axeln, frågade henne om hon var den jag trodde och berättade att jag var Malin som gick hos henne för 13 år sedan. Och hon sken upp och utbrast "Är det Malin?!" och gav mig en kram. Och jag blev så lättad över att det faktiskt var hon, att jag inte skämt ut mig genom att gå fram till en fullkomlig främling, och så glad över att hon kom ihåg mig efter så lång tid. Tydligen har hon hållit på med bågskytte sedan 2004, det hade jag ingen aning om (jag  gick hos henne mellan sommaren 2006 och sommaren 2007, men dels handlade ju våra samtal inte om henne utan om mig och dels höll jag ju inte på med bågskytte på den tiden så det fanns ingen anledning för henne att nämna det). Så det var en trevlig överraskning. 😀

Killen jag fick skjuts av skulle åka till klubben och träna en stund efter tävlingen och i förmiddags hyste jag lite vaga planer på att följa med. Men efter en hel dags social exponering i detta nya sammanhang kände jag mig helt slut, så jag åkte bara direkt hem. Och nu har jag som sagt legat och sovit den utmattades sömn i flera timmar. 😴😴😴 Men trots energidräneringen som det oundvikligen innebär för mig att göra sådana här saker är jag väldigt nöjd med dagen. 😊👍

Jag avslutade dagen med att gå och se premiären av spoken word-föreställningen Reflekterad olydnad av och med Farhiya Feysal ("Ortens bästa poet" 2018) på X-scenen. En väldigt stark upplevelse som jag varmt rekommenderar er alla att ta del av. ✊♀️ Jag är glad att jag tog mig in i salongen, trots allt. På grund av tågförseningar (delar av både teaterteamet och publiken befann sig ombord på det försenade tåget) blev starten av föreställningen nämligen försenad, så vi stod och trängdes i en varm och alltmer fullpackad foajé innan vi blev insläppta i salongen och jag kände mig så utsatt och i vägen och insåg hur panikattacken snart var ett faktum. Jag var väldigt nära att fly fältet och gå hem istället. Men det gjorde jag alltså inte (heja mig för det 👏). Nu när jag kommit hem efter föreställningen och scrollar igenom Facebook-flödet så inser jag att åtminstone två personer jag är bekant med var där ikväll. Och det känns bara så pinsamt att jag inte märkte det - i synnerhet som jag faktiskt SÅG en av personerna (men eftersom jag har skitsvårt för att känna igen folk så insåg jag inte att det var han förrän han publicerade en selfie från kvällen på Facebook). Däremot såg jag flera andra personer som jag tyckte mig känna igen - men jag var inte säker på om jag faktiskt kände dem eller om jag kände igen dem för att de var någon typ av kändisar eller om de helt enkelt bara påminde om någon som jag känner eller som är känd. 😵 Jag vågade hur som helst inte ta risken att gå fram och hälsa på potentiellt helt främmande människor. Några personer kände jag dock igen med säkerhet, men det var människor som jag är ganska säker på inte känner igen mig, så där behövde jag inte ens fundera på om jag borde hälsa eller inte. Jag lade också märke till att klientelet skilde sig en del från hur det oftast brukar vara på teatern. Där var många unga människor (till och med några barn) och flera kvinnor med hijab. Det gjorde mig glad. Nog för att jag gillar mina söta teaterpensionärer, men det behöver ju även ske föryngring och förnyelse om teatern ska kunna överleva i framtiden. 🎭

Igår gick jag och hämtade ut ett paket efter jobbet. Jag beställde några rosa tabbar till bågskyttet redan i början av december och nu hade de äntligen kommit. Mitt första inköp av eget bågskyttematerial! ☺🏹 Jag var jättepepp på att få öppna paketet, men inte fullt så pepp på att gå och hämta det. Det hade inte kommit till något av mina vanliga uthämtningsställen, utan till en butik där jag bara hämtat paket en enda gång tidigare (och den gången hade jag syrran med som stöd). Så jag gick och laddade inför att våga gå in i butiken under hela promenaden från jobbet, och jag tänkte att jag åtminstone kunde gå förbi och kika in genom fönstren och om det inte kändes okej kunde jag bara fortsätta förbi och gå hem istället (och återkomma en annan dag, eventuellt tillsammans med syrran). Men jag gick in, och det kändes ganska hanterbart. Det var en annan kund före mig, vilket underlättade betydligt eftersom jag kunde stå och samla mig lite innan det blev min tur.

På eftermiddagen idag såg jag att jag hade ett missat samtal från psykmottagningen i Stockholm, och jag tvekade nästan inte alls innan jag ringde upp. Det var någon administratör som behövde få tag i mig för att meddela att psykologen behöver ställa in vårt samtal nästa vecka. Trist besked, men heja mig som ringde! ☎️✌

Igår morse hade jag samtal med psykologen. Med anledning av förra veckans gråtfest inledde vi med att prata en del om min PM(D)S. Hon tipsade om Yasmin, men jag sa att jag ju tar Qlaira sedan över fyra år tillbaka och har märkt en avsevärd förbättring jämfört med innan jag började med det. Känner mig inte jättepepp på att mixtra med min medicinering. Dessutom har jag fått för mig att Qlaira och Yasmin väl ändå är ganska lika i hur de verkar...?

Vi slog i alla fall fast att jag inte ska fatta några stora och avgörande beslut under pågående PM(D)S och att jag ska undvika utmanande sociala situationer i möjligaste mån under de dagarna. Jag ska istället fokusera på förstärkare, att ta hand om mig själv och göra sådant som jag mår bra av.

Vi pratade även om när jag var värd för styrelsemötet i torsdags och den ångest det innebar. Som det här med att alla gick husesyn och hade en massa fina saker att säga om mitt hem. Hur jag omtolkar positiva saker som sägs och tänker att de säkert inte menar det egentligen, att detta grundar sig i rädsla för att det är läskigt att våga tro på positiva saker och att jag gör den här omtolkningen för att skydda mig själv. Tankeläsning är en djupt rotad vana hos mig som sker per automatik vid i princip all mänsklig interaktion jag hamnar i. Jag ska öva på att uppmärksamma när det sker, att våga tro på vad som faktiskt sägs, att ha fokus utåt istället för på mina negativa tankar. Vi konstaterade att den del av styrelsemötet som kändes mest hanterbar var själva mötesmomentet, när vi hade en dagordning som vi pratade utifrån och fokus hamnade på de frågor vi skulle behandla. Jag upplevde att allas fokus då flyttades från mig till dagordningen, men psykologen menade att jag sannolikt inte stått i centrum hela tiden innan heller utan att det helt enkelt var mitt EGET fokus som fick hjälp att flyttas från mig själv när jag fick något så konkret som en dagordning att rikta det mot istället. Och då upplevde jag det som att alla andra också gjorde den här fokusförflyttningen.

Det var en aha-upplevese. Och här introducerade psykologen mig för begreppen kognitiv fusion (inget avstånd/perspektiv mellan tankar och vem man är) och kognitiv defusion (skilja på sig själv och sina tankar, inte bli lika påverkad av tankar). Det förstnämnda stämmer in på mig. Jag har verkligen noll distans till mina tankar - "jag tänker såhär, alltså är jag såhär" (för att felcitera Descartes). Och därför behöver jag öva på att inte gå in i dem. När jag märker att de kommer ska jag beskriva dem, men utan att värdera dem. Psykologen pratade om mindfulness som en metod för detta. Att vara här och nu, inte i mina tankar.

Vi pratade även en del om min sömn, som varit relativt dålig på sista tiden. Jag har ju blivit ganska bortskämd med att sova rätt okej sedan jag började med min stämningsstabiliserande medicin i höstas, så jag är inte alls van vid att behöva ligga vaken till mitt i natten längre. Men så har det varit sista tiden, så nu har jag fått i läxa att föra sömndagbok. Och jag ska undvika tupplurar på dagtid och att använda mobilen precis innan jag ska sova.

Efter jobbet igår tillbringade jag fyra timmar hos frisören och blev rosa och fin i håret. Som vanligt hade vi väldigt givande samtal under kvällens gång och vi bestämde preliminärt att vi ska gå på teater tillsammans om typ två månader. ☺👍

Ikväll skulle jag egentligen ha gått till bågskytteklubben ett par timmar, men när jag stod i hallen och tog på mig jackan kände jag mig bara så himla trött, så jag kröp upp i soffan och spelade lite tevespel istället. Annars skulle min enda lediga kväll den här veckan ha varit imorgon. På fredag kväll ska jag på teater, hela lördagen kommer jag sitta i publiken vid en bågskyttetävling, på söndag ska syrran och mamma och jag gå på en musikal och efter det är det möte med Pride-familjen på söndagskvällen. Så jag är tämligen uppbokad. Med det i åtanke var det både skönt och välbehövligt att stanna hemma ikväll, men lite jobbigt känns det ju - jag hade ju sagt att jag skulle dit, och jag kommer ju inte ha tid att träna vid något annat tillfälle den här veckan. 😕

I måndags då? Då var jag förvisso ledig. Och då läste jag först kurslitteratur (typ veckans enda pluggande, befarar jag 😱), och sedan skaffade jag Netflix och maratontittade på nästan hela första säsongen av The Healing Powers of Dude. En jättefin och rolig serie som jag verkligen rekommenderar, oavsett om du har social fobi eller inte. 👍👍👍 Jag kanske återkommer med en mer utförlig recension senare när jag sett alla avsnitt (och har mer tid och ork att skriva)...

Vad var det jag beställde med så brådskande leverans då? Jo, en chokladkaka från Malmö Chokladfabrik. Jag har ju mens nu (hej chokladcravings), så det är ju ett ypperligt tillfälle att testa denna leverantör som jag varit nyfiken på sedan jag upptäckte den för ganska exakt en månad sedan (när jag var ute och handlade julklappar till kollegorna). En helt nötfri chokladfabrik! Inga nötter, inte ens några spår av nötter. Vilka underbara människor som kommit på detta inkluderande koncept! ❤ Och vad tryggt det känns att äta den chokladen (som förresten var jättegod). 🍫

(Gud, vad det här inlägget börjar kännas som ett sponsrat inlägg. Men det är det inte, det hoppas jag att ni förstår. När jag upptäcker någonting som jag tycker är bra så vill jag helt enkelt framhäva och dela med mig av det, så enkelt är det.)

Ikväll har jag förresten varit på bågskytteklubben och skjutit i över två timmar. 🏹 Jag sköt med en 18-pound-båge idag också, men istället för 12 meter (som jag sköt på i onsdags) höll jag mig till 18 meter idag. Det var svårt, men rätt okej ändå (och jag träffade tavlan ganska ofta faktiskt, ett par gånger prickade jag till och med det gula fältet). Och jag lärde mig massor av saker och kände att jag utvecklades under kvällens gång. Hur jag håller fingrarna på dragarmen, hur jag kan göra för att undvika att greppa bågen när jag skjuter, hur jag säkerställer att jag håller på samma ställe på strängen varje gång, vad jag kan tänka på när jag siktar...och så vidare, och så vidare, det är hur mycket som helst att tänka på! Men ordföranden sa ikväll att jag skjuter ganska hyfsat nu. Och jag ska försöka gå dit åtminstone två gånger i veckan och träna nu under våren, för att hålla igång och utvecklas mera. Det är bra social träning också, både att träffa nya människor och att prestera inför publik. Det är en utmaning varje gång att överhuvudtaget ta mig dit, men jag blir så stolt över mig själv när jag klarar av det. 😊✌

Imorgon börjar vårterminen på universitetet, och min ambition att ha läst all kurslitteratur innan dess har jag inte lyckats med fullt ut. Jag har några hundra sidor kvar. Men jag misstänker starkt att vi kommer ägna de första typ två veckorna åt kursregistrering och personliga presentationer (vilket inte bör ta många minuter), så jag har förmodligen gott om tid att sätta mig in i allt material innan kursen kommer igång "på riktigt". 📚

På måndag har en ny serie premiär på Netflix. Den heter The Healing Powers of Dude och huvudpersonen är en kille som har social fobi! Sådant här gör mig så himla lycklig. Uppmärksamhet och kunskapsspridning, i ett lättillgängligt format. Vi är ju inte precis bortskämda med populärkultur där social fobi (eller psykisk ohälsa överhuvudtaget) får ta plats. Så heja Netflix! ❤️❤️❤️ 

 

Mensen kom på förmiddagen, vilket gjorde mig väldigt glad (trots vita trosor och ingen binda = fläckarna kommer typ aldrig gå bort helt). Så skönt att den är här nu, då vet jag att chanserna för ett bra mående är betydligt större än innan. 😊👍 Jag log stort och började nästan sjunga när jag såg de röda fläckarna. ❤

Jag fick förresten ett mejl från Google Maps under dagen, med en karta där alla orter jag besökt under 2019 var markerade...

Det var intressant. Med ens blev det så påtagligt hur lokalt förankrad jag är (och hur hårt bevakade vi människor är i denna digitala tidsålder, men det är inte mitt huvudfokus här). Några utfärder har jag ju gjort, men mest har jag hållit mig hemikring. På sätt och vis känns det lite sorgligt att ett helt år kunnat gå utan att jag gett mig ut och sett mer av världen än så. Men samtidigt har jag ju inte känt något direkt behov av det. Och jag vet ju att 2020 kommer medföra några mer avlägsna kartnålar, såsom Gävle och Oslo (vilket förresten kommer bli två helt underbara resor ❤). Så det får väl kompensera för mitt östgötafixerade 2019. 😉

Redan när jag i något svagt ögonblick i tisdags föreslog att vi kunde ha kvällens feministiska styrelsemöte hemma hos mig så började Ångestmonstret vråla och jag ångrade mig genast. Och ända fram till ett par minuter innan den första styrelsemedlemmen dök upp ikväll övervägde jag att dra tillbaka min inbjudan. Men så ringde det på porttelefonen och då var det ju inte mycket annat att göra än att gå ner och öppna.

Jag har varit superspänd hela kvällen. Fyra något sånär bekanta människor (och ett litet barn) som kom intravande i min trygghetszon, gick husesyn i mitt hem och bedömde min smak och mina tillhörigheter, lagade mat i mitt kök (tack och lov att jag inte behövde stå för den biten - samtidigt som det kändes pinsamt att inte fixa det) och satt vid mitt köksbord. 

Jag tror att de tyckte att lägenheten var fin i alla fall, det verkade så (de uttryckte det flera gånger). Och jag är stolt över mig själv som vågade ta emot dem här, i min privata trygghetszon. Det är väl ungefär en timme sedan de gick och jag är fortfarande helt uppspeedad (och ägnar mig väldigt mycket åt post mortem), så jag vet inte riktigt hur jag ska kunna somna ikväll. Men jag ska försöka.

Ikväll har jag varit på bågskytteklubben och skjutit i nästan två timmar. Det var första gången på nästan en månad (ytterligare en sak som blev lidande på grund av influensan), så jag kände mig väldigt osäker. 

Att överhuvudtaget gå dit var en rejäl prövning och jag lät nästan Ångestmonstret övertala mig till att stanna hemma, dels gjorde ju tröttheten och huvudvärken att det kändes mer lockande att bara krypa ner i sängen istället och dels har min långa frånvaro från klubben höjt tröskeln för mig att gå dit. Men jag tog mig iväg i alla fall, och det kändes bra. 

Jag hade dock svårt att komma ihåg allt jag lärt mig och jag sköt med en 18-pound-båge hela kvällen istället för 20 som jag brukar, men det var fullt tillräckligt för att jag skulle få ont i ryggen. 

Det var ovanligt mycket folk där ikväll och jag hade inte träffat alla innan, så det var ju lite jobbigt. Att skjuta tillsammans med en grupp människor där nästan alla var mycket duktigare än mig (det var bara en till från bågskytteskolan där) var ju också lite jobbigt. Men alla var jättetrevliga och stöttande.

Jag får se om jag hinner gå dit någon mer gång den här veckan. Annars får det bli nästa vecka.

Jag har varit tämligen labil de senaste dagarna. Det har gått upp och ner förstås, och värst har det som vanligt varit på kvällarna. Igår gick syrran och jag på stan och shoppade, det var himla trevligt och höll ångesten borta några timmar (relativt lugnt och folktomt var det också, så det var ju skönt). Men på kvällen satte ångesten in igen, och imorse eskalerade den med massiva tårflöden och självmordstankar. Jag borde antagligen ha gått hem (sjukt olämpligt att sitta och storgråta på kontoret) men samtidigt vet jag ju att ångesten blir värre om jag lämnas ensam med mina tankar. Så jag höll ut, och det blev faktiskt lite bättre under dagen. Nu kan jag till och med säga att läget är ganska stabilt.

Jag har ju fortfarande inte hämtat mig helt från influensan, så min mentala motståndskraft är ganska nedsatt. Och mensen torde vara i antågande, vilket ju också gör mig extra skör. Och jag har haft ovanligt svårt att sova sista tiden. Och ovanpå det har jag utsatts för en rad triggers den senaste tiden, som var för sig och under andra förhållanden kanske inte hade haft såhär stark effekt men som nu fick ångesten att slå till med full kraft. Många bäckar små...

Lämpligt nog hade jag ett inbokat samtal med psykologen imorse. Jag satt och grät redan innan, och jag grät mig igenom samtalet, och jag fortsatte gråta efteråt. Samtalet kom naturligt nog att handla om strategier för att hantera sådana här situationer. Jag antecknade nästan tre sidor i mitt terapiblock, bland annat:

✔ Öva på att se att de här tankarna kommer som en vana, att de inte utgör någon sanning. Rädslor är inte sanningar.

✔ Hjälpa mig själv att förstå varför tankarna kommer.

✔ Komma ihåg att jag inte behöver göra någonting av det just i stunden. Inte agera på tankarna.

✔ Bryta på olika sätt; gå och göra något annat, ringa syrran, gå hem tidigare från jobbet, göra något för mig själv.

✔ Skjuta upp tankarna tills jag är redo att hantera dem. Inte försöka problemlösa när jag är mitt i ångesten.

✔ Uppmärksamma vad jag håller på med.

✔ Göra mer än att tänka.

✔ Ett steg i taget.

✔ Grubbel = signal om att göra något, inte gå in i tankarna. Ta hand om mig själv istället för att gå in i grubbel.

✔ Ta hand om mig själv; göra saker för mig själv, kontakt med människor jag tycker om, få utrymme till återhämtning, lyssna på musik, spela Sims, lyssna på ljudbok/pod, öva på att bara vara, visa omtanke om mig själv. Och att göra detta även när det känns lättare, inte bara när det är kris.

✔ Se att jag är värd att göra bra saker för mig själv. ❤

Psykologen frågade naturligt nog om självmordstankar, och jag bekräftade förekomsten av sådana. Hon gick vidare till att fråga om självmordsplaner, men jag lugnade henne med att jag inte gått så långt. I den "vanliga" världen är väl självmordstankar typ jätteallvarligt, men jag har lärt mig att det inom psykiatrin bedöms utifrån en stigande trappa, där första steget utgörs av självmordstankar (inte så farligt), andra steget av utarbetade självmordsplaner (lite värre, kan vara allvarligt), tredje steget av genomförda självmordsförsök (här görs en gradering utifrån hur seriöst menat det hela bedöms - "hur djupt skar du?", "behövde du sys?", "var det mest ett rop på hjälp?"), och det fjärde och avslutande steget av fullbordade självmord (too late). Det är väl nästan tre år sedan jag nådde steg tre senast, i allmänhet stannar jag på steg ett (ibland på steg två, och då blir jag rädd - vilket väl tyder på att jag egentligen inte vill), och jag vet att det i mångt och mycket handlar om en vana hos mig. Det är som en motorväg i hjärnan mellan skitjobbiga känslor och självmordstankar, som att en start från punkt A oåterkalleligen måste leda till en direkttransport till punkt B. Så...min utmaning är väl att hitta avtagsvägarna och lära mig nya tankemönster. Sjuksköterskan och jag pratade om detta under mitt senaste besök på psykmottagningen, och vi konstaterade hur svårt det blir att upptäcka små stigar i skogen när en susar fram i full fart på en motorväg. (Ja, jag är drottningen av metaforer.)

Under dagen har jag ockuperat mina tankar och min energi med ett ganska snårigt bokslut, och jag har märkt hur jag successivt har lugnat ner mig. Så det var ett klokt beslut att stanna på kontoret hela dagen. Jag fick skjuts nästan hela vägen hem av en kollega och vi pratade mycket om mitt mående under färden. Jag är tämligen öppen med min psykiska ohälsa på kontoret och det är skönt att jag kan vara det. Jag bestämde mig för att handla lite mat, och i butiken stötte jag ihop med en tjej från Pride-familjen som också har det ganska tufft just nu. Vi frågade "hur är det?" såsom de flesta bekanta gör när de ses, och där vi stod mellan butikshyllorna gav vi varandra ärliga svar på den frågan. Så skönt att kunna göra det, jag förstår verkligen inte vitsen med att ställa den frågan om en inte vill ha ett ärligt svar (även om jag förstås vet att det oftast är vad som förväntas). Vi pratade bara lite kort, för hon hade sin mamma i telefon, men mötet gjorde mig glad (i synnerhet som hon benämnde mig sin "fina vän Malin" när hon skulle förklara avbrottet för sin mamma).

Kvällen har jag ägnat åt att skriva ett utkast till verksamhetsberättelsen för F! Norrköping för 2019. Och under dagen har jag, trots Ångestmonstrets vilda protester och mitt allmänt risiga mående, erbjudit mig att vara värd för vårt nästa styrelsemöte nu på torsdag. Så om bara två dagar kommer det alltså drälla in en grupp människor i mitt hem som aldrig har varit här förut och som jag inte känner så jätteväl. Insikten fyller mig med skräckblandad förtjusning. På vårt senaste styrelsemöte i november fick jag frågan om vi kunde vara hos mig nästa gång, men jag sa ifrån med motiveringen att jag tycker att det är jobbigt. Nu har jag uppenbarligen processat färdigt frågan och kommit till en annan slutsats, huruvida det är bra eller dåligt återstår att se.

Nu ska jag försöka sova. Jag känner mig helt energidränerad och har hemskt ont i huvudet, som alltid efter ett tårfyllt sammanbrott. Natti natti!

På eftermiddagen hade vi ett litet nyårsparty på kontoret, vilket kändes både crazy och roligt. 🎉 Sedan gick jag hem lite tidigare, för att hinna till universitetsbiblioteket innan det stängde kl. 16 och hämta min kurslitteratur. Det är elva dagar tills kursregistreringen öppnar, men jag har redan nu sedan jag kom hem tagit mig igenom de aktuella sidorna i den första boken. Och nu tänker jag kasta mig över nästa. Ljuva studienarkomani! Det är först nu jag inser vilken abstinens jag haft under mitt studieuppehåll under hösten. 😉

Jag slumrade in redan vid niotiden igår kväll. Och vaknade i ren panik när det började explodera som i den värsta krigszon utanför runt tolvslaget. Jag var för trött för att masa mig upp ur sängen och beskåda det hela, men såg i alla fall lite ljusglimtar runt rullgardinskanterna. Jag låg mest där och väntade på att det skulle bli tyst och lugnt igen så att jag kunde somna om. 

 

Och nu är det nytt år. Det känns fortfarande lite jobbigt, att något gammalt tar slut och något nytt tar vid. Men jag vänjer mig nog. Till att börja med har jag väldigt roliga saker inplanerade det här året - musikaler, teater, opera...ett återupptagande av mina studier, regelbundna bågskytteträningar och möten med F!-styrelsen och Pride-familjen...det mest fantastiska pridefirandet i Norrköping hittills...min årliga retreat i Vadstena...och, icke att förglömma, Taylors konsert i Norge i sommar! 

 

OMG, nu när jag tänker på alltihop så ser jag ju riktigt fram emot den här våren och sommaren! Och jag har välgrundade förhoppningar om att det på jobbfronten kommer bli den mest uthärdliga högsäsongen någonsin. Så jag kanske faktiskt INTE behöver bli sönderstressad och må skitdåligt i år, vilket känns otroligt skönt och befriande. 

 

År 2020...välkommen!