Förvirring
Det ringde ett främmande nummer förut och jag tänkte förstås inte svara. Men så gjorde jag det ändå. Och hör och häpna - det var min JOBBCOACH. "Hej, vi har fått meddelande från Arbetsförmedlingen om att du valt oss som jobbcoach..."
Eh, okej... :question: Betyder det alltså att jag fortfarande är inskriven på Arbetsförnedringen? Eller har de bara glömt att tala om för jobbcoachen att jag inte är inskriven längre? Eller har de rentav bestämt att jag ska få fortsätta vara inskriven trots allt? Jag vet inte och skit samma.
Jobbcoachen och jag bokade hur som helst in ett möte nästa vecka. Det känns bra, så jag hoppas verkligen inte att de där jäkla robotarna kommer och sätter stopp för det nu.
Eh, okej... :question: Betyder det alltså att jag fortfarande är inskriven på Arbetsförnedringen? Eller har de bara glömt att tala om för jobbcoachen att jag inte är inskriven längre? Eller har de rentav bestämt att jag ska få fortsätta vara inskriven trots allt? Jag vet inte och skit samma.
Jobbcoachen och jag bokade hur som helst in ett möte nästa vecka. Det känns bra, så jag hoppas verkligen inte att de där jäkla robotarna kommer och sätter stopp för det nu.
I am the greatest
Intervjun gick SKITBRA!!! :D :thumbup:
Hon som skulle intervjua mig var sjuk, så jag fick prata med chefen(!) istället. Och han var faktiskt en väldigt snäll och lättsam människa. Intervjun tog säkert bortåt 30-40 minuter, men när den var över kändes det som om vi just börjat prata. Så avslappnad har jag aldrig känt mig under en intervju tidigare. :)
Och när han frågade om sånt jag behöver utveckla (mina negativa sidor alltså) och jag svarade att jag behöver jobba med mitt självförtroende och den sociala biten...då sa han att han inte alls uppfattade mig som en person som har svårt för att prata. Då blev jag helt ställd, kan jag ju säga. Har JAG inte svårt för att prata?! Men det känns ju bra att göra ett sånt intryck. Ovant, men trevligt. :P
Och det bästa av allt (som om detta inte räckte för att få mig att sväva iväg upp bland de rosa molnen) var att han i slutet av intervjun sa att han "absolut såg mig som en möjlig kandidat för jobbet". Whaaat?!? Är det här Dolda Kameran eller???
Shit alltså. Det kommer nog ta ett bra tag innan jag kommer ner på jorden igen.
Den som väntar på något obehagligt, får hela dagen förstörd
En och en halv timme kvar till anställningsintervjun.
Jag har ont i magen. :(
Jag har ont i magen. :(
Den Stora Skräcken
Jag tror jag dör. Det ringde en rekryterare från ett bemanningsföretag i eftermiddags. Och jag ska på anställningsintervju redan imorgon eftermiddag. För en tjänst som beskrivs på följande sätt:
Herregud, vad fan har jag gett mig in på! :S Ska lilla jag gå in i den här rollen?! Skulle jag verkligen klara ett sånt arbete? Är jag ens lämplig? Och har jag tillräcklig kompetens?
Jag är fullkomligt livrädd. Både för att få jobbet - och för att inte få det. Om jag INTE får det kommer jag bli superbesviken och känna mig misslyckad och tvivla på att jag någonsin kommer få ett jobb. Om jag däremot faktiskt FÅR jobbet kommer jag bli helt panikslagen (det är jag redan nu förresten) och tvivla på att jag kommer klara av det.
Ikväll blir det absolut sömntablett. (Och imorgon kväll, när intervjun är över, förmodligen två.)
Herregud, vad fan har jag gett mig in på! :S Ska lilla jag gå in i den här rollen?! Skulle jag verkligen klara ett sånt arbete? Är jag ens lämplig? Och har jag tillräcklig kompetens?
Jag är fullkomligt livrädd. Både för att få jobbet - och för att inte få det. Om jag INTE får det kommer jag bli superbesviken och känna mig misslyckad och tvivla på att jag någonsin kommer få ett jobb. Om jag däremot faktiskt FÅR jobbet kommer jag bli helt panikslagen (det är jag redan nu förresten) och tvivla på att jag kommer klara av det.
Ikväll blir det absolut sömntablett. (Och imorgon kväll, när intervjun är över, förmodligen två.)
Jag har fastnat på kroken
Jag. Hatar. Arbetsförmedlingen.
Meningslösa Mötet var lika meningslöst som jag trodde att det skulle vara. Jag satt och lyssnade på två tjejer som rabblade information om gymnasiebetygskompletterande folkhögskoleutbildningar och arbetsmarknadsrelaterade svetsarutbildningar och jag undrade hela tiden vad fan jag gjorde där.
I slutet av mötet skulle man fylla i en lapp och lämna in. Jag gick fram till tjejen som såg snällast ut och förklarade min situation; att jag studerar, har en funktionsnedsättning, behöver hjälp med att skaffa ett arbete och så vidare. Vid ordet "studerar" högg tjejen direkt, hon förvandlades från lamm till varg på en nanosekund. Och sen möttes jag av en lång svada av typen Du-ska-inte-vara-med-i-Jobbgarantin-om-du-studerar-du-ska-inte-ens-vara-inskriven-på-Arbetsförmedlingen-för-du-har-ju-redan-en-sysselsättning.
Och min förklaring, att jag studerar för att ha en inkomst I VÄNTAN PÅ att jag ska få ett jobb men att jag på grund av min funktionsnedsättning inte klarar av att skaffa jobb på egen hand och därför behöver Arbetsförmedlingens HJÄLP med det...den möttes bara av samma Men-du-HAR-ju-redan-en-sysselsättning-ramsa.
Vargen antecknade för brinnande livet medan hon mässade sin oflexibla ramsa, och de anteckningarna skulle hon minsann lämna till min handläggare, för såhär kan det inte vara, du ska inte vara inskriven här, bla bla bla...
Inte nog med att jag inte får någon HJÄLP från Arbetsförmedlingen. Nu verkar det som om jag inte ens får vara INSKRIVEN längre! :( Vad fan ska jag göra?!? Sluta plugga och börja leva på socialbidrag (eller försörjningsstöd, som det så fint heter numera) istället? :question: Eller får jag inte göra det heller? Jag kan garantera, att om jag gick över till soc skulle Arbetsförmedlingen säga något i stil med Näää-du-ska-inte-vara-inskriven-här-du-är-ju-redan-involverad-med-socialen.
Meningslösa Mötet var lika meningslöst som jag trodde att det skulle vara. Jag satt och lyssnade på två tjejer som rabblade information om gymnasiebetygskompletterande folkhögskoleutbildningar och arbetsmarknadsrelaterade svetsarutbildningar och jag undrade hela tiden vad fan jag gjorde där.
I slutet av mötet skulle man fylla i en lapp och lämna in. Jag gick fram till tjejen som såg snällast ut och förklarade min situation; att jag studerar, har en funktionsnedsättning, behöver hjälp med att skaffa ett arbete och så vidare. Vid ordet "studerar" högg tjejen direkt, hon förvandlades från lamm till varg på en nanosekund. Och sen möttes jag av en lång svada av typen Du-ska-inte-vara-med-i-Jobbgarantin-om-du-studerar-du-ska-inte-ens-vara-inskriven-på-Arbetsförmedlingen-för-du-har-ju-redan-en-sysselsättning.
Och min förklaring, att jag studerar för att ha en inkomst I VÄNTAN PÅ att jag ska få ett jobb men att jag på grund av min funktionsnedsättning inte klarar av att skaffa jobb på egen hand och därför behöver Arbetsförmedlingens HJÄLP med det...den möttes bara av samma Men-du-HAR-ju-redan-en-sysselsättning-ramsa.
Vargen antecknade för brinnande livet medan hon mässade sin oflexibla ramsa, och de anteckningarna skulle hon minsann lämna till min handläggare, för såhär kan det inte vara, du ska inte vara inskriven här, bla bla bla...
Inte nog med att jag inte får någon HJÄLP från Arbetsförmedlingen. Nu verkar det som om jag inte ens får vara INSKRIVEN längre! :( Vad fan ska jag göra?!? Sluta plugga och börja leva på socialbidrag (eller försörjningsstöd, som det så fint heter numera) istället? :question: Eller får jag inte göra det heller? Jag kan garantera, att om jag gick över till soc skulle Arbetsförmedlingen säga något i stil med Näää-du-ska-inte-vara-inskriven-här-du-är-ju-redan-involverad-med-socialen.
Kan man bli inlagd för studiemissbruk?
Jahapp. Nu har jag ändrat min anmälan till vårterminens kurser ännu en gång. Det är Beskattningsrätt II som tillkommit. :) När jag läste behörighetskraven blev jag alldeles stum...tills jag insåg att jag faktiskt uppfyller samtliga krav. Då blev jag stum igen. :P
Jag räknade ihop mina akademiska poäng...och insåg att jag har poäng motsvarande nästan 6 års heltidsstudier...fastän det bara är 4 år sen jag började plugga. :bigeyes: Måste säga att jag är ganska beläst. ;)
Jag räknade ihop mina akademiska poäng...och insåg att jag har poäng motsvarande nästan 6 års heltidsstudier...fastän det bara är 4 år sen jag började plugga. :bigeyes: Måste säga att jag är ganska beläst. ;)
Badkar
Wow! Det är bara förmiddag, och jag har redan klarat av två av dagens prövningar. :D :thumbup: Intrånget i lägenheten och bokningen av klipptid. Och jag lever fortfarande, hör och häpna. Med kissen är det värre, hon blev livrädd och gnällde när besiktningsgubbarna kom och nu ligger hon under badkaret och vägrar komma fram.
Om två och en halv timme ska jag vara på Arbetsförmedlingen. :S Får se om jag också känner för att krypa in under badkaret efter det. ;)
Exponeringsmåndag
Kissen och jag sitter barrikaderade i sovrummet, i väntan på intrånget som kommer att ske någon gång under dagen.
I eftermiddag ska jag på Meningslöst Möte (formellt namn: Jobbgarantin för ungdomar-information) på Arbetsförmedlingen.
Och så har mamma gett mig i läxa att ringa och boka klipptid.
Dessutom är ju helgen slut nu, vilket innebär att risken för telefonsamtal från potentiella arbetsgivare som jag skickat mitt CV till ökar markant.
Det artar sig således till att bli en riktigt obehaglig dag full av exponering.
Kulturnatt
Okej. Nu har jag försummat bloggen tillräckligt länge. Dags för en uppdatering.
Det blev visst sömntablett i fredags, trots att jag inte trodde att det skulle behövas. För trots att dagen varit bra så kom Jobbiga Tankarna och Ångesten smygande när jag väl gått och lagt mig. :S
Men igår...igår behövdes verkligen ingen sömntablett! :) Det var fullt upp hela tiden och jag var hemifrån typ 12 timmar (kissen gnällde missnöjt när jag äntligen kom hem). Först ett besök på stans största(?) loppis med kusin F, sedan en sväng till Finspång för att titta på rally (jo, faktiskt) med henne och hennes pappa, sedan tillbaka till stan där vi plockade upp syrran och gick på Kulturnatten-evenemang hela kvällen. :)
När jag kom hem hade jag jätteont i fötterna (av allt gående) och i huvudet (av trötthet och av alla tusentals intryck) och det var så himla skönt att bara få lägga sig i sängen och sova. Visst tog det en stund innan jag lyckades varva ner, men det gick faktiskt - och helt utan hjälpmedel. :thumbup:
Det blev visst sömntablett i fredags, trots att jag inte trodde att det skulle behövas. För trots att dagen varit bra så kom Jobbiga Tankarna och Ångesten smygande när jag väl gått och lagt mig. :S
Men igår...igår behövdes verkligen ingen sömntablett! :) Det var fullt upp hela tiden och jag var hemifrån typ 12 timmar (kissen gnällde missnöjt när jag äntligen kom hem). Först ett besök på stans största(?) loppis med kusin F, sedan en sväng till Finspång för att titta på rally (jo, faktiskt) med henne och hennes pappa, sedan tillbaka till stan där vi plockade upp syrran och gick på Kulturnatten-evenemang hela kvällen. :)
När jag kom hem hade jag jätteont i fötterna (av allt gående) och i huvudet (av trötthet och av alla tusentals intryck) och det var så himla skönt att bara få lägga sig i sängen och sova. Visst tog det en stund innan jag lyckades varva ner, men det gick faktiskt - och helt utan hjälpmedel. :thumbup:
Idag är en bra dag
Nu har jag varit en duktig flicka och sökt ännu ett jobb. :) :thumbup:
Tankar efter
Det gick bra! :D Det gick jättebra. Min stödperson verkar vara en jättesnäll, förstående och klok människa. :thumbup: Vi ska ses igen nästa fredag.
Ikväll kommer jag knappast behöva sömntablett. Jag börjar redan bli lite degig i huvudet av all spänning som släpper. :P
Ikväll kommer jag knappast behöva sömntablett. Jag börjar redan bli lite degig i huvudet av all spänning som släpper. :P
Tankar innan
Jag ska på möte på frivilligorganisationen om mindre än en timme. Jag har ångest och är så nervös att jag mår illa. Jag är så rädd för att inte göra ett bra intryck på personen som eventuellt kan tänka sig att bli min stödperson. Jag vet inte alls vad jag ska säga och jag är rädd att det ska bli helt tyst och konstigt och att hon inte ska tycka om mig och inte vilja hjälpa mig.
(Och jag är väldigt medveten om att jag faller ner i tankefällor så det bara skriker om det just nu.)
(Och jag är väldigt medveten om att jag faller ner i tankefällor så det bara skriker om det just nu.)
Rehabilitering
Har varit hos syrran och blivit ompysslad. Druckit blåbärssoppa och tittat på några avsnitt av Mumindalen. Precis vad jag behövde. :thumbup:
Senaste nytt från cirkusen
Jag har gråtit. Jag har hyperventilerat. Och jag är fortfarande så upprörd att jag skakar.
Jag fick min handlingsplan från Arbetsförmedlingen med posten idag. Den går i princip ut på att jag får klara mig själv. Jag ska på informationsmöte om Jobbgarantin för ungdomar på måndag (men som framgår av tidigare inlägg är det inte ekonomiskt möjligt för mig att leva på den ersättningen istället för studiemedel, så det är alltså inte aktuellt). Från och med nästa vecka slussar Arbetsförmedlingen över mig till en jobbcoach, som kommer att stötta mig fram till jul ungefär. Och om jag i mitten av januari fortfarande inte fått ett jobb kommer Arbetsförmedlingen att kalla mig till ett nytt möte.
Men det allra värsta är det de skriver om mitt stödbehov;
"Malin har viss funktionsnedsättning som begränsar henne exempelvis vad gäller att ta telefonkontakter. På grund av detta bedömer Arbetsförmedlingen att Malins chanser på arbetsmarknaden skulle öka med stöd av en jobbcoach."
That's it liksom.
Jag fick min handlingsplan från Arbetsförmedlingen med posten idag. Den går i princip ut på att jag får klara mig själv. Jag ska på informationsmöte om Jobbgarantin för ungdomar på måndag (men som framgår av tidigare inlägg är det inte ekonomiskt möjligt för mig att leva på den ersättningen istället för studiemedel, så det är alltså inte aktuellt). Från och med nästa vecka slussar Arbetsförmedlingen över mig till en jobbcoach, som kommer att stötta mig fram till jul ungefär. Och om jag i mitten av januari fortfarande inte fått ett jobb kommer Arbetsförmedlingen att kalla mig till ett nytt möte.
Men det allra värsta är det de skriver om mitt stödbehov;
"Malin har viss funktionsnedsättning som begränsar henne exempelvis vad gäller att ta telefonkontakter. På grund av detta bedömer Arbetsförmedlingen att Malins chanser på arbetsmarknaden skulle öka med stöd av en jobbcoach."
That's it liksom.
Jag har rätt att ställa krav
Tjejen från Ungdomshälsan ringde idag igen. Hon informerade mig om att jag nu är placerad i samtalskö, men att det kan ta väldigt lång tid, speciellt eftersom jag lämnat specifika önskemål om att det är just KBT-behandling jag vill ha, vilket inte all personal är utbildad i.
Hon föreslog att jag under tiden skulle vända mig till min vårdcentral. Vilket jag sannolikt inte kommer att göra, eftersom jag inte känner att jag har råd med det. Dessutom känns det inte så meningsfullt att gå på ett par, tre samtal med en person, för att sedan sluta hos den och börja hos någon på Ungdomshälsan.
Men hon sa en annan sak som jag faktiskt behövde höra. Att Arbetsförmedlingen har SKYLDIGHET att hjälpa mig. Det visste jag väl egentligen, men det kändes så himla skönt att höra det. Jag ska till Arbetsförmedlingen på måndag, och med denna information i ryggen känner jag att jag kan stå på mig mot puckona där.
Jag har en diagnos och mina problem gör att jag inte klarar av att skaffa ett jobb på egen hand - så de MÅSTE hjälpa mig in på arbetsmarknaden. De måste faktiskt det.
Hon föreslog att jag under tiden skulle vända mig till min vårdcentral. Vilket jag sannolikt inte kommer att göra, eftersom jag inte känner att jag har råd med det. Dessutom känns det inte så meningsfullt att gå på ett par, tre samtal med en person, för att sedan sluta hos den och börja hos någon på Ungdomshälsan.
Men hon sa en annan sak som jag faktiskt behövde höra. Att Arbetsförmedlingen har SKYLDIGHET att hjälpa mig. Det visste jag väl egentligen, men det kändes så himla skönt att höra det. Jag ska till Arbetsförmedlingen på måndag, och med denna information i ryggen känner jag att jag kan stå på mig mot puckona där.
Jag har en diagnos och mina problem gör att jag inte klarar av att skaffa ett jobb på egen hand - så de MÅSTE hjälpa mig in på arbetsmarknaden. De måste faktiskt det.
Vad är det för hemsk värld vi lever i?!
Imorse vaknade jag upp till nyheten om att en med största sannolikhet oskyldig man blivit avrättad efter att ha suttit i dödscell i typ 20 år. Hur kan det få gå till såhär?! Jag finner inga ord för hur vidrigt detta är.
Troy Davis 1968-10-09 - 2011-09-21
Troy Davis 1968-10-09 - 2011-09-21
JAAAAAAAAA!!!!!!
Produktionsbolaget har hört av sig angående den där filminspelningen. :D :D :D (Behöver jag tillägga att jag blev utvald som statist?)
Var god dröj
Jag pratade med en jättetrevlig tjej från Ungdomshälsan förut, som informerade mig om att de har typ en månads väntetid men att de kommer att diskutera mitt fall och sedan placera mig i samtalskö. Så om sisådär 3-4 veckor kanske jag får börja i terapi. Det känns lite surt att behöva vänta, men ändå skönt att överhuvudtaget få hjälp.
Ska man skratta eller gråta?
Irritationen är på topp. Jag fick precis mejl från Arbetsförmedlingen, "bara" fem dagar efter att jag mejlade dem sist. Och vad stod det? Att jag är välkommen på informationsmöte om Jobbgarantin för ungdomar. Vilket innebär att jag än en gång ska få höra att jag inte kan få någon hjälp från Arbetsförmedlingen om jag inte slutar studera och börjar leva på deras tattiga bidrag på cirka 2 700 kronor i månaden istället. Jag blir så trött. Varför kan de inte bara GE MIG ETT JOBB istället för att hålla på och tjafsa på det här viset?! Det måste väl finnas massor av företag som är intresserade av en högskoleutbildad ekonom, som de dessutom inte ens behöver betala lön för eftersom staten troligen kommer stå för det då jag är psykfallsklassad i Arbetsförmedlingens databas. Hallå??? Företagen, var är ni???
Effektiv morgon
Shit, vad jag är på G idag! Klockan är inte ens åtta och jag är redan klar med (nästan) alla morgonbestyr. Dessutom har jag kontaktat Ungdomshälsan i förhoppningen om att få terapi genom dem samt skickat ett mejl till min gamla högskola och frågat om det är möjligt att skriva magisteruppsatsen i stort sett på distans i vår (eftersom jag har cirka 40 mil enkel resväg dit). Det känns väldigt bra att ta tag i saker. :)
All that jazz!
Jag följde med kusin F till hennes danskurs igår kväll och blev väldigt inspirerad. Nu är väl inte dancehall riktigt min grej, men det var ändå kul att titta på. Och jag känner att jag skulle vilja lära mig dansa... Inte dancehall då, men kanske jazzdans?
Problemet är ju att det kostar så mycket... Och tänk om jag börjar på kursen, men får panik redan vid första tillfället och vägrar gå dit mer...! :S Snacka om bortkastade pengar!
Så tills vidare valde jag en tryggare och mer ekonomisk variant. Jag drog ner rullgardinen och letade fram några YouTube-klipp att öva till, bland annat detta;
Men då dök nästa problem upp. Min dåliga kondition i kombination med min ansträngningsastma (som i mångt och mycket bär skulden till min dåliga kondition) gjorde att jag efter bara en liten stund nu sitter här och både hostar och svettas. :P
Men det var det värt, för det var verkligen roligt. :thumbup: Någon danskurs blir det dock inte. I alla fall inte i nuläget. Men kanske i framtiden, man vet aldrig. :)
Problemet är ju att det kostar så mycket... Och tänk om jag börjar på kursen, men får panik redan vid första tillfället och vägrar gå dit mer...! :S Snacka om bortkastade pengar!
Så tills vidare valde jag en tryggare och mer ekonomisk variant. Jag drog ner rullgardinen och letade fram några YouTube-klipp att öva till, bland annat detta;
Men då dök nästa problem upp. Min dåliga kondition i kombination med min ansträngningsastma (som i mångt och mycket bär skulden till min dåliga kondition) gjorde att jag efter bara en liten stund nu sitter här och både hostar och svettas. :P
Men det var det värt, för det var verkligen roligt. :thumbup: Någon danskurs blir det dock inte. I alla fall inte i nuläget. Men kanske i framtiden, man vet aldrig. :)
Hjälpen är inom räckhåll
Nu är det bestämt. Jag ska på möte på frivilligorganisationen på fredag. De har hittat en människa som kanske vill ställa upp som min stödperson. :D
Usch, vad nervös jag blir... :S Men förhoppningsvis är det en snäll och lättsam person som jag inte känner mig alltför obekväm med. Och kanske det till och med leder till att jag får hjälp! :D
Usch, vad nervös jag blir... :S Men förhoppningsvis är det en snäll och lättsam person som jag inte känner mig alltför obekväm med. Och kanske det till och med leder till att jag får hjälp! :D
Mission accomplished
Och vem har varit på biblioteket och bett personalen om hjälp med att hitta böcker då? Jag! Jag, jag, JAG!!! :D :thumbup: Och det gick bra, det var inte alls så otäckt som jag befarade. Jag fick hjälp av två söta små tanter som var jättetrevliga och hjälpsamma och verkade jätteglada över att få hjälpa mig. :) Så högsta betyg på biblioteksuppgiften.
Det här med att inte stirra ner i backen när jag går...det får jag dock bakläxa på. :thumbdown: Det är ingenting jag tänker på, det liksom bara blir så. Det är som en reflex. När någon annan mänsklig varelse närmar sig DRAS blicken ner i backen. OMG, someone's coming, HEAD DOWN!!! verkar mitt undermedvetna skrika. Och jag bara lyder. Så här krävs det mer träning.
Men nu ska vi inte ramla ner i en av mina vanliga tankefällor och bara fokusera på det negativa. Jag klarade mig ju faktiskt SKITBRA inne på biblioteket! :D
Det här med att inte stirra ner i backen när jag går...det får jag dock bakläxa på. :thumbdown: Det är ingenting jag tänker på, det liksom bara blir så. Det är som en reflex. När någon annan mänsklig varelse närmar sig DRAS blicken ner i backen. OMG, someone's coming, HEAD DOWN!!! verkar mitt undermedvetna skrika. Och jag bara lyder. Så här krävs det mer träning.
Men nu ska vi inte ramla ner i en av mina vanliga tankefällor och bara fokusera på det negativa. Jag klarade mig ju faktiskt SKITBRA inne på biblioteket! :D
Upp till kamp!
Fri från oro, ångest och fobier
Igår bestämde jag mig för att läsa en av de X antal självhjälpsböcker som stått och samlat damm i bokhyllan i X antal år. Ett av kapitlen handlade om social fobi och det var riktigt bra. :thumbup: Jag skiftade mellan att fyllas av ångest (när det stod om ångesthierarkier och exponering vilket fick mig att tänka på anställningsintervjuer och annat obehagligt) och av hopp (när det stod om att börja liten skala och inte ge sig på den tuffaste utmaningen först och att inte se det som ett misslyckande om det inte går så bra första gången).
Det slutliga målet är att jag ska klara mig igenom en anställningsintervju och känna att det gick bra och att jag kan vara nöjd med min prestation (och inte rusa hem och gråta och trycka i mig tabletter).
Men som sagt, det är inte så lämpligt att börja med den tuffaste utmaningen för det gör bara att ångesten vidmakthålls och förstärks (no shit). Så jag bestämde mig för att köra en lightvariant idag. :) Jag ska gå till biblioteket och låna några böcker - och om jag inte hittar vad jag söker ska jag gå till informationsdisken och be om hjälp. Dessutom (som om det inte räckte med det) ska jag hålla huvudet högt på vägen dit och försöka att titta på människor istället för att stirra ner i marken och gömma mig i musiken från min mp3.
Och som om inte detta vore nog... Jag har bestämt mig för att göra något riktigt bra av min (förmodligen) sista studietermin. Jag måste sluta sitta hemma och deppa och känna mig misslyckad över att jag inte är med på bilderna från när mina gamla klasskamrater tog magisterexamen i somras och att de en efter en får prestigefyllda jobb medan min yrkesframtid är lagd i mörker.
Facebook är bra till mycket, men till att höja mitt självförtroende är det rätt kasst.
Så igår kväll bestämde jag mig. Jag ska ta min magisterexamen och jag ska göra det vid min gamla högskola. Vilket innebär att jag måste återvända till Kristianstad. :| Det känns obehagligt, men jag tror att jag är redo nu (och förresten är det ju inte förrän sent i vår). Min psykolog på ungdomsmottagningen där sa vid ett av våra sista möten innan jag flyttade förra sommaren att jag någon gång borde återvända och "reclaim the city". För stan tillhör inte L och det finns andra känslor att förknippa den med än sorg och smärta och ångest.
Så jag har gjort lite ändringar i min anmälan till vårterminen;
Lördag i Linköping
Är fullständigt utmattad efter en heldag i Linköping med kusin F. Plånboken är också utmattad. Eller kanske snarare utsvulten. :P Nävars...det blev inte så farligt dyrt. Men det var kul att gå runt i affärerna och bara titta på alla roliga grejer.
Min kusin är så himla avslappnad och spontan, och det smittar faktiskt av sig. Inte så att jag plötsligt började småprata med expediterna och skämta med de andra kunderna, men jag kände mig inte fullt så skräckslagen som jag brukar. Efter några timmar, när alla morgontrötta människor började vakna till liv, kände jag dock hur det började krypa över hela kroppen. Då ville jag hem till Norrköping och min trygga lägenhet. Men vi gick en stund till i affärerna och det gick bra. :)
Kusin F och jag på IKEAs damtoalett innan shoppingrundan.
Min kusin är så himla avslappnad och spontan, och det smittar faktiskt av sig. Inte så att jag plötsligt började småprata med expediterna och skämta med de andra kunderna, men jag kände mig inte fullt så skräckslagen som jag brukar. Efter några timmar, när alla morgontrötta människor började vakna till liv, kände jag dock hur det började krypa över hela kroppen. Då ville jag hem till Norrköping och min trygga lägenhet. Men vi gick en stund till i affärerna och det gick bra. :)
Kusin F och jag på IKEAs damtoalett innan shoppingrundan.
Försvarstal
Jag fick en kommentar angående de kurser jag sökt till våren och känner att jag behöver svara på den.
Hej Jenny! Jag vet att Sverige är ett relativt bra land. Men jag tror inte riktigt att du förstod hur jag menade. Självklart är jag medveten om att jag har skyldigheter och inte bara rättigheter. Anledningen till att jag vill läsa handikapprätt är att jag själv ska bli mer medveten om vad jag faktiskt har rätt till, eftersom jag känner att jag bara slussas runt i systemet utan att någon verkar vilja ta sig an mitt fall. Genom att studera lagar och regler och rättsfall angående funktionshinder kommer jag att få ökade kunskaper om vad som faktiskt gäller, vad jag kan kräva att samhället ska göra för mig - och även, förstås, vad jag inte kan kräva. Som det är nu har jag inte full koll och därför kanske jag lägger energi på att försöka få igenom sånt man inte är skyldig att erbjuda mig samtidigt som jag går miste om den hjälp jag faktiskt skulle kunna få om jag bara var medveten om mina rättigheter och stod på mig mot systemet.
Jag försöker skaffa ett jobb så att jag kan göra rätt för mig. Men mina problem gör att jag inte klarar det på egen hand. Jag får bara ett stort fett NEJ överallt, eftersom jag är så tillbakadragen. Därför behöver jag Arbetsförmedlingens hjälp. Jag vet att de har kontakt med företag som kan tänka sig att ta emot personer med "särskilda behov" och min förhoppning är att de kommer att hjälpa mig att komma i kontakt med ett sånt företag. Men jag har varit inskriven sedan i juni, knappt hört någonting från Arbetsförmedlingen och varit tvungen att själv kontakta dem för att överhuvudtaget få veta namnet på min handläggare, blivit lovad hjälp av handläggaren men sedan inte hört någonting förrän jag plötsligt fått ett brev där det stod att min handläggare inte är min handläggare längre utan att jag tydligen har en ny...och det är en människa jag aldrig träffat och som verkar måttligt intresserad av att hjälpa mig. Dagarna går och jag hör ingenting. Det senaste beskedet är att jag måste sluta studera och börja leva på ett bidrag på 2 700 kronor i månaden för att få den hjälp jag behöver i jobbsökandet. Men detta är en ekonomisk omöjlighet för mig. Jag studerar för att ha en inkomst som går att leva på tills jag får ett jobb, men för att få ett jobb behöver jag Arbetsförmedlingens hjälp, men för att få den hjälpen måste jag sluta studera, men om jag slutar studera går det åt helvete med min ekonomi...och så vidare, och så vidare.
Förstår du mitt problem? Förstår du att jag vill veta om Arbetsförmedlingen verkligen agerar rätt i mitt fall? Förstår du att jag känner att jag behöver sätta mig in i regelverket, för att bättre kunna veta hur jag ska göra för att ta mig ur den här karusellen?
Hej Jenny! Jag vet att Sverige är ett relativt bra land. Men jag tror inte riktigt att du förstod hur jag menade. Självklart är jag medveten om att jag har skyldigheter och inte bara rättigheter. Anledningen till att jag vill läsa handikapprätt är att jag själv ska bli mer medveten om vad jag faktiskt har rätt till, eftersom jag känner att jag bara slussas runt i systemet utan att någon verkar vilja ta sig an mitt fall. Genom att studera lagar och regler och rättsfall angående funktionshinder kommer jag att få ökade kunskaper om vad som faktiskt gäller, vad jag kan kräva att samhället ska göra för mig - och även, förstås, vad jag inte kan kräva. Som det är nu har jag inte full koll och därför kanske jag lägger energi på att försöka få igenom sånt man inte är skyldig att erbjuda mig samtidigt som jag går miste om den hjälp jag faktiskt skulle kunna få om jag bara var medveten om mina rättigheter och stod på mig mot systemet.
Jag försöker skaffa ett jobb så att jag kan göra rätt för mig. Men mina problem gör att jag inte klarar det på egen hand. Jag får bara ett stort fett NEJ överallt, eftersom jag är så tillbakadragen. Därför behöver jag Arbetsförmedlingens hjälp. Jag vet att de har kontakt med företag som kan tänka sig att ta emot personer med "särskilda behov" och min förhoppning är att de kommer att hjälpa mig att komma i kontakt med ett sånt företag. Men jag har varit inskriven sedan i juni, knappt hört någonting från Arbetsförmedlingen och varit tvungen att själv kontakta dem för att överhuvudtaget få veta namnet på min handläggare, blivit lovad hjälp av handläggaren men sedan inte hört någonting förrän jag plötsligt fått ett brev där det stod att min handläggare inte är min handläggare längre utan att jag tydligen har en ny...och det är en människa jag aldrig träffat och som verkar måttligt intresserad av att hjälpa mig. Dagarna går och jag hör ingenting. Det senaste beskedet är att jag måste sluta studera och börja leva på ett bidrag på 2 700 kronor i månaden för att få den hjälp jag behöver i jobbsökandet. Men detta är en ekonomisk omöjlighet för mig. Jag studerar för att ha en inkomst som går att leva på tills jag får ett jobb, men för att få ett jobb behöver jag Arbetsförmedlingens hjälp, men för att få den hjälpen måste jag sluta studera, men om jag slutar studera går det åt helvete med min ekonomi...och så vidare, och så vidare.
Förstår du mitt problem? Förstår du att jag vill veta om Arbetsförmedlingen verkligen agerar rätt i mitt fall? Förstår du att jag känner att jag behöver sätta mig in i regelverket, för att bättre kunna veta hur jag ska göra för att ta mig ur den här karusellen?
Star quality
Iiiiiiiiiiihhhh!!! :D
Okej. Ta det lugnt. Andas. Och inse att de skriver likadant till alla sökanden. Att det inte betyder någonting och att de inte lovar någonting.
MEN ÄNDÅ!!! Jag kanske-kanske-kanske ska få vara med i en FILM!!! :D
Sista terminen
Anmälan till vårkurserna har inte ens varit öppen i en timme. Och jag har redan skickat in anmälan. ;)
Har jag inte fått jobb innan sommaren, blir det min sista studietermin. :( Får jag jobb kommer jag fortsätta plugga vid sidan av, men om jag tvingas vända mig till soc blir jag sysslolös (hemska tanke!).
Kursen jag prioriterat högst kommer förhoppningsvis att göra mig mer insatt i de rättigheter och möjligheter jag har, så att jag får "mer på fötterna" och vet helt säkert vad jag kan kräva av samhället.
Har jag inte fått jobb innan sommaren, blir det min sista studietermin. :( Får jag jobb kommer jag fortsätta plugga vid sidan av, men om jag tvingas vända mig till soc blir jag sysslolös (hemska tanke!).
Kursen jag prioriterat högst kommer förhoppningsvis att göra mig mer insatt i de rättigheter och möjligheter jag har, så att jag får "mer på fötterna" och vet helt säkert vad jag kan kräva av samhället.
Intrång
Brevinkastet öppnades för en stund sen och jag trodde det var brevbäraren som kom (2-3 timmar tidigare än vanligt - hur tänker jag egentligen?!) men det var värden som ville meddela att de kommer att bryta sig in i min lägenhet nästnästa vecka. Okej, de kommer att gå in med huvudnyckel och besikta ventilationssystemet. De kommer någon gång mellan kl. 8-17 och jag förväntas ha kissen inlåst då. Hela dagen?! Vilka rum kommer de att gå in i, var kan jag låsa in henne, bör jag vara hemma??? Men om man har några frågor måste man RINGA...så jag har inga frågor. Besiktningen är inte förrän om elva dagar...så "den dagen, den sorgen". Jag får väl improvisera.
Du är fantastisk!
Denna fina kudde fick jag av syrran när hon var här förut. :) Om jag inte vore så fattig skulle jag köpa en likadan till henne också. Men jag hoppas du vet att jag tycker det ändå, gumman.
Nu ska jag nog gå och lägga mig. Se en film eller läsa eller något. Jag känner mig helt seg i huvudet - det är väl vädret, eller efterverkningar av att jag var så spänd inför mötet på frivilligorganisationen. Hur som helst känner jag att det är läggdags.
Imorgon bitti fortsätter den spännande tvättstugeföljetongen...
Upp igen bara!
Idag fick jag ett sånt där vidrigt tack-för-visat-intresse-men-vi-tänker-inte-ens-låta-dig-komma-på-intervju-mejl. :( Inte precis den sortens besked jag behöver just nu.
Men det är väl sisådär 6 timmar sen. Och nu har jag sökt ett annat jobb. :) Hyser inga större förhoppningar om att få det heller, men det känns bra att jag sökt det i alla fall. Att jag inte lät mig klubbas ner i marken fullständigt av det senaste avvisandet.
Men det är väl sisådär 6 timmar sen. Och nu har jag sökt ett annat jobb. :) Hyser inga större förhoppningar om att få det heller, men det känns bra att jag sökt det i alla fall. Att jag inte lät mig klubbas ner i marken fullständigt av det senaste avvisandet.
Det är inte lätt att komma någonstans när man vandrar runt i cirklar
Nu är jag hemma igen. Människan jag träffade på frivilligorganisationen var snäll. Jag kände mig inte bekväm - det gör jag aldrig med nya människor - men jag kunde känna att hon hade gott i sinnet. Jag fick berätta om mitt stödbehov och fylla i en ansökan. Så nu är det bara att vänta och se om någon av de frivilliga som anmält intresse för att arbeta med coachningsliknande uppgifter vill träffa mig - och att den fortfarande vill hjälpa mig efter att ha träffat mig. Det känns inte så upplyftande, att veta att jag måste göra ett gott intryck för att få hjälp. Det är nästan ironiskt, med tanke på att anledningen till att jag behöver hjälp är just att jag har svårt att göra ett gott intryck första gången jag träffar en ny människa.
Slut på friden
Jag har varit hos kusin F och bara tagit det lugnt, därav den bristande uppdateringen. Men om en timme ska jag träffa en representant för frivilligorganisationen som kanske kommer erbjuda mig en stödperson, så nu är det slut på friden. Jag är så nervös att jag mår illa. Tänk om jag inte hittar dit och tänk om jag inte vet vad jag ska säga och tänk om de inte vill hjälpa mig...och så vidare. Katastroftänkande har alltid varit ett av mina expertområden.
Stödperson
Jag har nu mejlat till en frivilligorganisation som erbjuder stödpersoner (tack för tipset, Ninemile!) och berättat om den onda cirkel jag hamnat i när det gäller Arbetsförmedlingen. Hoppas att de kan hjälpa mig i kontakten med Arbetsförmedlingen, så att jag slipper bli ett deprimerat socfall.
Inbrottsförsök
Nu är det andra morgonen i rad som jag bokat tvättid men kommer ner i källaren och ser att det sitter en tvättkloss på tvättstugedörren. Igår morse hade jag överseende, tänkte att den som tvättade kvällen innan helt enkelt somnat ifrån det och skulle komma och låsa upp senare under dagen. Så jag bokade snällt om min tvättid till idag och släpade tillbaka mina blytunga påsar upp till lägenheten.
Men tvättklossen sitter kvar idag också! :mad: Det normala i det läget vore väl att ringa till fastighetsskötaren och påpeka detta. Men eftersom jag inte är normal gjorde jag inte detta, utan jag gick hem och hämtade två gem. Jag hade sett några killar öppna grupprumsdörren på det sättet på mellanstadiet, och de fick det att se väldigt enkelt och smidigt ut.
Men det är inte alls enkelt, kan jag nu konstatera. Det ena gemet gick av och det andra höll på att fastna inne i tvättklosslåset. Dessutom kände jag mig som värsta tungt kriminella och var livrädd för att någon skulle dyka upp och se vad jag höll på med. Så efter en stund gav jag upp och bokade snällt om min tvättid till morgondagen. Det är bara att hoppas att någon granne ringt fastighetsskötaren innan dess...
Inbrottstjuv är nog inget yrke för mig. :P
Men tvättklossen sitter kvar idag också! :mad: Det normala i det läget vore väl att ringa till fastighetsskötaren och påpeka detta. Men eftersom jag inte är normal gjorde jag inte detta, utan jag gick hem och hämtade två gem. Jag hade sett några killar öppna grupprumsdörren på det sättet på mellanstadiet, och de fick det att se väldigt enkelt och smidigt ut.
Men det är inte alls enkelt, kan jag nu konstatera. Det ena gemet gick av och det andra höll på att fastna inne i tvättklosslåset. Dessutom kände jag mig som värsta tungt kriminella och var livrädd för att någon skulle dyka upp och se vad jag höll på med. Så efter en stund gav jag upp och bokade snällt om min tvättid till morgondagen. Det är bara att hoppas att någon granne ringt fastighetsskötaren innan dess...
Inbrottstjuv är nog inget yrke för mig. :P
Huvudbry
Idag har jag bytt header för tredje gången sedan jag startade bloggen. Måste säga att jag är nöjd, även om det känns ovant med en färgbild. :P
För övrigt lunkar tillvaron på som vanligt. Jag kastas mellan att känna förtvivlan och tillförsikt inför framtiden, mellan att förbanna och acceptera min situation. Mest försöker jag att inte tänka på den överhuvudtaget, men det är svårt.
För övrigt lunkar tillvaron på som vanligt. Jag kastas mellan att känna förtvivlan och tillförsikt inför framtiden, mellan att förbanna och acceptera min situation. Mest försöker jag att inte tänka på den överhuvudtaget, men det är svårt.
Framtidens mörker
Jaha. Så var vi framme vid datumet som får skräcken för fredagen den 13:e att framstå som rent patetisk. Men det var inte det som höll mig vaken inatt. Jag är inte rädd för att någon galning eller terrorist eller någon som är en kombination av dessa båda ska komma och döda mig. Nej, det jag är rädd för är framtiden.
Mamma var här en stund igår kväll och vi diskuterade hur det skulle bli om jag tvingas vända mig till soc när min tid med CSN-pengar är till ända.
Jag vill inte bli ett socfall. För det första skulle det få mig att känna mig misslyckad över att jag inte kan klara min egen försörjning, att ingen tycker att jag är värd att anställa. För det andra skulle det bli ett helvete rent ekonomiskt - det är precis att jag får det att gå runt i dagsläget, men om studiemedlet byttes ut mot soc-pengar skulle jag få ÄNNU mindre att röra mig med. Och för det tredje skulle jag bli fullständigt knäpp av sysslolösheten. För när man går på soc får man inte studera. Och anledningen till att jag kommer gå på soc är att jag inte kan få ett jobb. Så jag kommer inte ha NÅGONTING vettigt att göra överhuvudtaget. Och jag känner mig själv, jag vet att det kommer att sänka mig ner i depressionens mörker. Det är DET jag är mest rädd för.
Mamma var här en stund igår kväll och vi diskuterade hur det skulle bli om jag tvingas vända mig till soc när min tid med CSN-pengar är till ända.
Jag vill inte bli ett socfall. För det första skulle det få mig att känna mig misslyckad över att jag inte kan klara min egen försörjning, att ingen tycker att jag är värd att anställa. För det andra skulle det bli ett helvete rent ekonomiskt - det är precis att jag får det att gå runt i dagsläget, men om studiemedlet byttes ut mot soc-pengar skulle jag få ÄNNU mindre att röra mig med. Och för det tredje skulle jag bli fullständigt knäpp av sysslolösheten. För när man går på soc får man inte studera. Och anledningen till att jag kommer gå på soc är att jag inte kan få ett jobb. Så jag kommer inte ha NÅGONTING vettigt att göra överhuvudtaget. Och jag känner mig själv, jag vet att det kommer att sänka mig ner i depressionens mörker. Det är DET jag är mest rädd för.
Terapeutjakt i idiotträsket
Gårdagens runda på stan gick sådär. Jag kände mig stirrig och det stack över hela kroppen och jag ville bara hem. Så vi gick hem till mig ganska snart.
På kvällen mejlade jag till en kvinna jag gick i KBT (kognitiv beteendeterapi) hos när jag var 18-19 år. Jag känner att jag behöver börja gå i terapi igen nämligen, och eftersom det är så svårt att hitta en samtalskontakt som inte är mer eller mindre dum i huvudet (jag har bland annat haft en som hellre ville prata om mitt lesbiska kärleksliv än mina problem, en som bestämt hävdade att jag måste ha varit med om sexuella övergrepp när jag var liten fast jag inte alls har några såna minnen och en som ville djupanalysera det faktum att jag som 15-åring försökte ta livet av mig när jag hellre ville prata om problemen i min vardag här och nu) tyckte jag det kändes säkrast att kontakta en som jag sedan tidigare vet är bra. Hoppas hon svarar - och att hon har möjlighet att ta emot mig. För jag har verkligen ingen lust att ge mig ut på terapeutjakt i detta idiotträsk.
Det är förresten inte bara för terapins skull som jag vill ha en ordentlig kontakt inom psykiatrin. Jag pratade med min moster igår och hon sa att det nog kan vara lättare att få hjälp från Arbetsförmedlingen om jag har uppbackning från psyk. Visserligen har jag ju mitt intyg, men min moster tror inte att det är tillräckligt för att de ska ta mig på allvar. Och det verkar hon ju ha rätt i, med tanke på hur de har bemött mig.
På kvällen mejlade jag till en kvinna jag gick i KBT (kognitiv beteendeterapi) hos när jag var 18-19 år. Jag känner att jag behöver börja gå i terapi igen nämligen, och eftersom det är så svårt att hitta en samtalskontakt som inte är mer eller mindre dum i huvudet (jag har bland annat haft en som hellre ville prata om mitt lesbiska kärleksliv än mina problem, en som bestämt hävdade att jag måste ha varit med om sexuella övergrepp när jag var liten fast jag inte alls har några såna minnen och en som ville djupanalysera det faktum att jag som 15-åring försökte ta livet av mig när jag hellre ville prata om problemen i min vardag här och nu) tyckte jag det kändes säkrast att kontakta en som jag sedan tidigare vet är bra. Hoppas hon svarar - och att hon har möjlighet att ta emot mig. För jag har verkligen ingen lust att ge mig ut på terapeutjakt i detta idiotträsk.
Det är förresten inte bara för terapins skull som jag vill ha en ordentlig kontakt inom psykiatrin. Jag pratade med min moster igår och hon sa att det nog kan vara lättare att få hjälp från Arbetsförmedlingen om jag har uppbackning från psyk. Visserligen har jag ju mitt intyg, men min moster tror inte att det är tillräckligt för att de ska ta mig på allvar. Och det verkar hon ju ha rätt i, med tanke på hur de har bemött mig.
Duktig psykflicka
Nu har jag sökt ännu ett jobb. Fråga mig inte hur det gick till, det känns väldigt overkligt alltihop. Det var en annons jag upptäckte redan för två veckor sedan, men på den tiden befann jag mig ju fortfarande i villfarelsen om att Arbetsförmedlingen skulle hjälpa mig att få ett jobb anpassat för personer med "särskilda behov", så jag brydde mig inte om att svara på annonsen. Men nu är ansökan inskickad. Och nu ska jag tydligen gå på stan med syrran. Vet inte om det är en så himla bra idé egentligen, med tanke på att jag fortfarande känner av tabletterna - jag var nära att ramla omkull flera gånger i duschen förut - men det kan nog vara nyttigt att komma ut ur min lilla trygghetsgrotta en stund.
Idiotiskt försök
Vet inte om det är tabletterna som påverkar mitt omdöme, men nu har jag i alla fall skickat iväg en jobbansökan till ett bemanningsföretag här i stan (eftersom jag uppenbarligen inte kan förlita mig på Arbetsförmedlingen). Framställde mig själv som både positiv och kompetent (inte i exakta ordalag, men det gick ut på det i alla fall). Får se vad det kan leda till. Förmodligen inget annat än krossade förväntningar och nedbrutet självförtroende.
Lullig men lugn
Propavan och Zopiklon samarbetade för att ge mig elva timmars ostörd sömn inatt. Det var jätteskönt, men idag känner jag mig helt förstörd. Avtrubbad, vinglig och med en sprängande huvudvärk. Men hellre det än att vara fylld av ångest.
Katter är kloka djur. Min lilla kisse har, för en gångs skull, inte stört mig en enda gång inatt. När jag vaknade förut låg hon intill mig och spann och ville bli klappad. Tittade på mig med sina kloka kattögon som för att säga att "det kommer bli bra, matte, det kommer bli bra".
Vädjan till politikerna
Jag har nu mejlat följande brev till tre politiker i riksdagen:
Jag är inte gjord för att leva i den här världen
Så. Nu har jag gråtit en stund, övervägt självmord ett par gånger, hatat mig själv, hatat världen, hatat systemet, lugnat ner mig och tagit tag i situationen. Allt inom loppet av en halvtimme.
Det började med att Arbetsförmedlingen hörde av sig (igen). Och meddelade att jag måste sluta plugga om jag ska kunna få hjälp från dem. Men om jag slutar plugga och mister studiemedlet och börjar leva på Arbetsförmedlingens tattiga ersättning på cirka 2 700 kronor i månaden kommer jag inte ens ha råd att betala hyran. Detta förklarade jag för min före detta handläggare som jag hyser en före detta vänlig inställning till. Och han beklagade att jag hamnat mellan två stolar men såhär är det bara bla bla bla...
Jag kan få viss hjälp från Arbetsförmedlingen utan att bli måltavla för Kronofogden. Men bara under tre månader och inte av någon som förstår sig på social fobi. Bara vanlig hjälp, sån som alla normala människor får och som räcker för alla normala människor men är så in i helvete otillräcklig för mig.
Efter att ha lagt på luren och genomgått en inre kris har jag nu mejlat till den jobbcoach som verkade mest mänsklig av de alternativ som fanns på Arbetsförmedlingens hemsida och meddelat detta till min nya handläggare. Så nu väntar tre månaders you-can-do-it-peppande och sen förväntas jag vara inne på arbetsmarknaden. You wish.
Det började med att Arbetsförmedlingen hörde av sig (igen). Och meddelade att jag måste sluta plugga om jag ska kunna få hjälp från dem. Men om jag slutar plugga och mister studiemedlet och börjar leva på Arbetsförmedlingens tattiga ersättning på cirka 2 700 kronor i månaden kommer jag inte ens ha råd att betala hyran. Detta förklarade jag för min före detta handläggare som jag hyser en före detta vänlig inställning till. Och han beklagade att jag hamnat mellan två stolar men såhär är det bara bla bla bla...
Jag kan få viss hjälp från Arbetsförmedlingen utan att bli måltavla för Kronofogden. Men bara under tre månader och inte av någon som förstår sig på social fobi. Bara vanlig hjälp, sån som alla normala människor får och som räcker för alla normala människor men är så in i helvete otillräcklig för mig.
Efter att ha lagt på luren och genomgått en inre kris har jag nu mejlat till den jobbcoach som verkade mest mänsklig av de alternativ som fanns på Arbetsförmedlingens hemsida och meddelat detta till min nya handläggare. Så nu väntar tre månaders you-can-do-it-peppande och sen förväntas jag vara inne på arbetsmarknaden. You wish.
Cirkus Psyk har fått konkurrens...
...av Cirkus Arbetsförmedlingen.
Detta meddelande hittade jag i brevinkastet för en stund sedan:
Jaha...okej...där ser man. Min genomsympatiska handläggare som lovade att hjälpa mig in på arbetsmarknaden har plötsligt gått under jorden utan ett ord. Det enda jag får är ett brev från en främmande människa, som
1) Inte verkar ha en aning om mina psykiska problem eftersom hon förväntar sig att jag både klarar av att använda telefoner och söka jobb på egen hand som alla andra
och dessutom
2) Tror att jag har en fastställd handlingsplan att följa fast jag inte alls har det.
Jag blir så trött. Och frustrerad. Och rädd. Vem är denna nya människa, kommer hon att förstå mig, kommer hon att anstränga sig för att hjälpa mig???
Detta meddelande hittade jag i brevinkastet för en stund sedan:
Jaha...okej...där ser man. Min genomsympatiska handläggare som lovade att hjälpa mig in på arbetsmarknaden har plötsligt gått under jorden utan ett ord. Det enda jag får är ett brev från en främmande människa, som
1) Inte verkar ha en aning om mina psykiska problem eftersom hon förväntar sig att jag både klarar av att använda telefoner och söka jobb på egen hand som alla andra
och dessutom
2) Tror att jag har en fastställd handlingsplan att följa fast jag inte alls har det.
Jag blir så trött. Och frustrerad. Och rädd. Vem är denna nya människa, kommer hon att förstå mig, kommer hon att anstränga sig för att hjälpa mig???
Mänsklig kontakt
Dagens stordåd: besök på Arbetsförmedlingen. :thumbup:
Jag har inte hört av min handläggare sedan mötet för två veckor sedan, trots att jag mejlat två gånger. Så jag kände att det var dags att gå dit och kolla om han är sjuk eller om han har glömt bort mig eller vad det är frågan om. Hade tänkte göra det redan igår, men jag fegade ur innan jag ens kommit halvvägs och gick till syrran istället. Men idag blev det äntligen av!
Jag fick träffa en jättetrevlig serviceminded kille (jobbigt att han var kille och dessutom jämnårig med mig - två aspekter som ofta får mig att känna mig obekväm, jag hade ställt mig i kön till en lite äldre kvinna men så kom han fram och frågade om han kunde hjälpa till och jag kunde ju inte direkt behandla honom som luft). Han frågade om jag hade provat att ringa och jag sa som det var, att det hade jag inte gjort för jag har social fobi och undviker helst telefoner (att berätta att man lider av psykiska problem är faktiskt nästan lika besvärande som att komma ut - men för att "normalisera" det hela och få folk att förstå och acceptera så måste man faktiskt börja berätta och visa att man finns). Och den vänliga människan sa, utan att reagera på min "bekännelse", att det faktiskt oftast är bättre att mejla om man vill få kontakt med någon av handläggarna. :D
Han tog med mig till en interntelefon och bläddrade fram min handläggares nummer och jag blev rädd och trodde att han skulle räcka över luren till mig. :| Men det gjorde han inte, han ringde själv. :) Men han fick inget svar, vilket han förklarade betyder att min handläggare varken är sjuk eller tjänstledig - han är bara inte där. Så jag får fortsätta att snällt sitta hemma och vänta på att handläggaren ska besvara mina mejl (vilket kan ta lite tid eftersom varje handläggare har hand om cirka 300 personer, fick jag veta).
När jag gick därifrån kände jag mig splittrad. Irriterad över att jag inte fått något klart besked, men framför allt lycklig över att jag klarat av att gå dit. :thumbup: På hemvägen gick jag igenom galleriorna, men vågade inte gå in i någon affär eftersom klockan bara var kvart över tio och det knappt hunnit komma dit några andra kunder än.
Men i mataffären var det lite mer folk och där gick jag in. Och blev stoppad av en kvinna precis innanför dörren som behövde få förklarat för sig hur man pantar burkar. Att en människa med social fobi ska förklara något för en människa som knappt förstår svenska är väl kanske inte det mest optimala. Men det fungerade. Jag överlevde och hon fick sina burkar pantade. Slutet gott, allting gott. :P
Jag har inte hört av min handläggare sedan mötet för två veckor sedan, trots att jag mejlat två gånger. Så jag kände att det var dags att gå dit och kolla om han är sjuk eller om han har glömt bort mig eller vad det är frågan om. Hade tänkte göra det redan igår, men jag fegade ur innan jag ens kommit halvvägs och gick till syrran istället. Men idag blev det äntligen av!
Jag fick träffa en jättetrevlig serviceminded kille (jobbigt att han var kille och dessutom jämnårig med mig - två aspekter som ofta får mig att känna mig obekväm, jag hade ställt mig i kön till en lite äldre kvinna men så kom han fram och frågade om han kunde hjälpa till och jag kunde ju inte direkt behandla honom som luft). Han frågade om jag hade provat att ringa och jag sa som det var, att det hade jag inte gjort för jag har social fobi och undviker helst telefoner (att berätta att man lider av psykiska problem är faktiskt nästan lika besvärande som att komma ut - men för att "normalisera" det hela och få folk att förstå och acceptera så måste man faktiskt börja berätta och visa att man finns). Och den vänliga människan sa, utan att reagera på min "bekännelse", att det faktiskt oftast är bättre att mejla om man vill få kontakt med någon av handläggarna. :D
Han tog med mig till en interntelefon och bläddrade fram min handläggares nummer och jag blev rädd och trodde att han skulle räcka över luren till mig. :| Men det gjorde han inte, han ringde själv. :) Men han fick inget svar, vilket han förklarade betyder att min handläggare varken är sjuk eller tjänstledig - han är bara inte där. Så jag får fortsätta att snällt sitta hemma och vänta på att handläggaren ska besvara mina mejl (vilket kan ta lite tid eftersom varje handläggare har hand om cirka 300 personer, fick jag veta).
När jag gick därifrån kände jag mig splittrad. Irriterad över att jag inte fått något klart besked, men framför allt lycklig över att jag klarat av att gå dit. :thumbup: På hemvägen gick jag igenom galleriorna, men vågade inte gå in i någon affär eftersom klockan bara var kvart över tio och det knappt hunnit komma dit några andra kunder än.
Men i mataffären var det lite mer folk och där gick jag in. Och blev stoppad av en kvinna precis innanför dörren som behövde få förklarat för sig hur man pantar burkar. Att en människa med social fobi ska förklara något för en människa som knappt förstår svenska är väl kanske inte det mest optimala. Men det fungerade. Jag överlevde och hon fick sina burkar pantade. Slutet gott, allting gott. :P
En liten människa med ett stort budskap
Tänk om man kunde vara så positiv. :P
Jag hatar grupparbeten
Höstterminen har bara pågått i lite mer än en vecka och jag håller redan på att gå i taket. För första uppgiften på en av kurserna är ett grupparbete. I början av förra veckan såg jag dock fram emot att få föra intellektuella litteraturdiskussioner med mina kurskamrater. Jag skrev foruminlägg för glatta livet. :D
Men så halkade jag ner i en svacka. Och i samma veva började jag få kritik av andra gruppmedlemmar. De ifrågasatte allt jag skrivit och avfärdade mina åsikter som totalt värdelösa (okej, kanske inte riktigt så dramatiskt, egentligen framförde de väl bara sina synpunkter vilka inte till 100 % överensstämde med mina, men eftersom jag redan var låg kändes det som en katastrof att inte få fullständigt medhåll).
Så på sistone har jag hållit en låg profil på forumet, mest läst det de andra skrivit och kommit med små korta svar någon gång ibland. Och det har förstås vållat mig otroligt dåligt samvete, att jag inte varit mer aktiv. Så idag bestämde jag mig för att ta tag i det gemensamma dokumentet och verkligen göra en insats för gruppen.
Jag satt en lång stund och skrev en hel del. Och jag kände mig både duktig och nöjd. :) Men när jag gick in på forumet för att upplysa gruppen om mina insatser, möttes jag av följande inlägg:
Och det var ju förstås jag som var denna "någon annan", som varit inne och förstört... :| När jag väl gjort något bra, visar det sig ändå bli något dåligt. :( Jag har gjort henne arg, fördärvat hela hennes dag, gjort att allt hennes arbete varit förgäves... Fan också!
Hemska tuggen
Eftersom jag har en katt som envisas med att väcka mig någon gång mellan 3 och 5 på morgonen blir jag skittrött redan tidigt på kvällen. Så jag går oftast och lägger mig någon gång mellan 18 och 20.
Men igår kväll hade jag lite svårt att somna. Delvis beroende på att jag under eftermiddagen tittat på en psykologisk thriller. Men också för att renhållningen av någon anledning fått för sig att välja just kvällstid för sophämtning på min gata. Så vid 21-tiden igår kväll var det ett jäkla skramlande och blinkande utanför fönstret. Och smällande i dörrar och släpande av soptunnor över gatsten. Jag trodde jag skulle bli tokig!
PS. För er som inte förstår inläggsrubriken - titta på Julens hjältar, julkalendern från 1999.
Men igår kväll hade jag lite svårt att somna. Delvis beroende på att jag under eftermiddagen tittat på en psykologisk thriller. Men också för att renhållningen av någon anledning fått för sig att välja just kvällstid för sophämtning på min gata. Så vid 21-tiden igår kväll var det ett jäkla skramlande och blinkande utanför fönstret. Och smällande i dörrar och släpande av soptunnor över gatsten. Jag trodde jag skulle bli tokig!
PS. För er som inte förstår inläggsrubriken - titta på Julens hjältar, julkalendern från 1999.
2 av 3
Jag mejlade till läraren som lämnat respons på den sista av mina sommarkursuppgifter och frågade vilket betyg jag fått, eftersom det ju inte framgick av responsen. Och svaret fick stjärntanken inom mig att svämma över. VG. :D Vilket innebär att jag fått VG på 2 av 3 sommarkurser i år (och G+ på den återstående). :thumbup:
(Nej, jag fiskar inte efter beröm - jag är bara glad.)
(Nej, jag fiskar inte efter beröm - jag är bara glad.)
Seg söndag
Idag är en sån där dag när jag bara går och väntar på att det ska bli kväll så att jag får gå och lägga mig igen. Visst, under förmiddagen hann jag både tvätta och diska och städa toaletten och dammsuga och bädda...men sen då? Eftermiddagen har bara varit som en lååång transportsträcka till kvällen. Och den är inte slut än.
Möte i tvättstugan
Det lyste i tvättstugan när jag kom dit förut. Visst, det kan det göra utan att det är någon där - men det KÄNDES som om det var någon där. Och det var det. Jag skymtade armar som vek ihop tvätt inne i torkrummet.
Helvete! tänkte jag och övervägde att vända och skynda tillbaka till lägenheten. Men om inte denne okände granne var helt döv, måste han redan ha hört de gnisslande dörrarna och mina klackar mot betonggolvet.
Så nästa taktik gick ut på att ignorera honom, låtsas som om jag inte såg honom. Men det skulle kännas väldigt krystat - jag menar, det fanns inte en chans att jag på ett trovärdigt sätt kunde passera torkrummet utan att lägga märke till grannens existens.
Ytterligare ett alternativ - att vara kort i tonen för att markera att hans tvättid minsann tagit slut för längesen och han således inte hade något där att göra. "Anfall är bästa försvar", eller något.
Men jag klev in i tvättstugan, log vänligt och sa "hej". Och han skrattade lite generat och svarade "hej". Och så var det inte mer med det. Ingen big deal. Helt normalt grannbeteende. Och det kändes skitbra. :thumbup:
Helvete! tänkte jag och övervägde att vända och skynda tillbaka till lägenheten. Men om inte denne okände granne var helt döv, måste han redan ha hört de gnisslande dörrarna och mina klackar mot betonggolvet.
Så nästa taktik gick ut på att ignorera honom, låtsas som om jag inte såg honom. Men det skulle kännas väldigt krystat - jag menar, det fanns inte en chans att jag på ett trovärdigt sätt kunde passera torkrummet utan att lägga märke till grannens existens.
Ytterligare ett alternativ - att vara kort i tonen för att markera att hans tvättid minsann tagit slut för längesen och han således inte hade något där att göra. "Anfall är bästa försvar", eller något.
Men jag klev in i tvättstugan, log vänligt och sa "hej". Och han skrattade lite generat och svarade "hej". Och så var det inte mer med det. Ingen big deal. Helt normalt grannbeteende. Och det kändes skitbra. :thumbup:
Celebert besök
Har haft syrran här några timmar. Mjölk och choklad och Mordkommissionen. :thumbup: Lördagen blev inte så eländig ändå. :)
Ingen bra lördag
Jag lämnade lägenheten förut med ambitionen att gå en runda på stan; besöka biblioteket, handla mat, kanske prova lite kläder (CSN kom i dagarna, så jag känner mig rik). Men jag fick en sån där olustig känsla som jag får ibland, obehag i magen och nu-vänder-jag-och-springer-hem-till-tryggheten-igen-impulser.
Men jag tog mig till biblioteket, försökte se världsvan och avslappnad ut när jag gick till hyllan där jag visste att boken jag var ute efter skulle stå (jag hade förstås kollat på nätet att den inte var utlånad). Men jag hittade den inte - jag gick igenom alla böckerna i S-hyllan två gånger, och den fanns bara inte. En normal människa hade i det läget gått till informationsdisken och bett om hjälp. Men jag gick bara därifrån (Livrädd, du får fan börja arbeta på Stadsbiblioteket efter utbildningen, så att jag vågar be om hjälp!).
Efter det förstärktes den där olustiga känslan jag haft redan när jag gick hemifrån. Jag hade absolut inte självförtroende nog att gå på shoppingtur. Så jag gick raka vägen till mataffären och skyndade sedan hemåt, och blev nästan gråtfärdig varje gång jag höll på att kollidera med en annan människa (vilket är lätt hänt när man går och stirrar ner i marken).
Det var första och enda gången jag lämnade lägenheten idag. Nu ska jag hålla mig här inne i min lilla trygghetsgrotta, ända till imorgon bitti då jag har bokat tvättstugan.
Men jag tog mig till biblioteket, försökte se världsvan och avslappnad ut när jag gick till hyllan där jag visste att boken jag var ute efter skulle stå (jag hade förstås kollat på nätet att den inte var utlånad). Men jag hittade den inte - jag gick igenom alla böckerna i S-hyllan två gånger, och den fanns bara inte. En normal människa hade i det läget gått till informationsdisken och bett om hjälp. Men jag gick bara därifrån (Livrädd, du får fan börja arbeta på Stadsbiblioteket efter utbildningen, så att jag vågar be om hjälp!).
Efter det förstärktes den där olustiga känslan jag haft redan när jag gick hemifrån. Jag hade absolut inte självförtroende nog att gå på shoppingtur. Så jag gick raka vägen till mataffären och skyndade sedan hemåt, och blev nästan gråtfärdig varje gång jag höll på att kollidera med en annan människa (vilket är lätt hänt när man går och stirrar ner i marken).
Det var första och enda gången jag lämnade lägenheten idag. Nu ska jag hålla mig här inne i min lilla trygghetsgrotta, ända till imorgon bitti då jag har bokat tvättstugan.
Inte våga tala
Såna här kurser verkar de ha på alla universitet och högskolor numera. Jag anmälde mig till en sån en gång för några år sen (2008?), men det gick åt helvete. Jag rusade därifrån, gråtande, efter halva första kurstillfället. Jag trodde att jag skulle få möta likasinnade, att vi tillsammans skulle få öva på det vi var mest rädda för i hela världen. Men så var det inte riktigt. Jag var den enda där med social fobi. Alla andra tyckte bara det var "lite pinsamt" att prata inför grupp. :S
När kursledarna gått igenom en del information om kursen blev det dags för oss att presentera oss. Bara säga vad vi hette och vad vi pluggade, och vi fick sitta kvar på våra platser vid bordet. Men bara det var skitjobbigt och en verklig prestation för mig. Och det var absolut tillräckligt för det kurstillfället - tyckte jag. Men kort därpå uppmanade kursledarna oss att gå igenom presentationen en gång till - fast stående framme vid tavlan den här gången. Jag trodde jag skulle dö! Alla andra klarade det hur enkelt som helst. Men jag vägrade gå fram, satt kvar på min plats och stirrade ner i bordsskivan och kände tårarna börja rinna. Sen gick jag därifrån.
Kuratorn, som var en av kursledarna, skyndade efter och tog med mig in i sitt arbetsrum för att lugna ner mig och "prata lite om det som hände". Och vi kom fram till att den där kursen nog inte var något för mig i alla fall.
Tårfloden i undrens tid
Har tittat på A Walk to Remember och bölat tre(!) gånger. Jag fattar inte. Jag har sett den filmen hur många gånger som helst, och bara bölat en eller max två gånger vid samma tillfälle. Oftast har jag inte bölat alls. Men ikväll slog jag personligt rekord. ;( ;( ;( Måste vara extra känslig just nu.
Mer overklighet åt verkligheten!
Nu kanske det inte framstår som sådär himla supermoget att lägga upp en Hannah Montana-låt, men den här är faktiskt väldigt fin. Jag har haft den på repeat nästan hela dagen. :P Den knyter an lite till det här med Wes och andra karaktärer som figurerar i fiktionen och är precis "det du behöver, när du behöver det", men som tyvärr aldrig dyker upp i verkligheten - trots att man behöver dem här också. En sån overklig person handlar denna låt om. Någon som bara finns där och accepterar en precis som man är. Som kan se rakt in i ens inre utan att bli rädd för det som finns där. Som står ut med en hur "down" man än är. Som man vet alltid kommer att finnas där. True love and they lived happily ever after och allt sånt där. Varför finns inte såna personer på riktigt?!
Skräckvisioner om framtiden
Två bokrecensioner på kort tid, det här börjar likna en litteraturblogg... :P Men jag måste bara få berätta om boken jag läste ut igår kväll. Jag såg så mycket av mig själv i Agnes, och det skrämmer mig. :O Det kreativa och barnsliga - och så det andra, det mörka och okontrollerbara. Kommer jag också falla ner i mörkret, i psykoser och förvirring? Börja höra röster och hacka med knivar i köksbänken, förakta mina barn, tvätta händerna tills de blir alldeles röda...och bli ett dement monster på äldreboendet. :S Jag är inte där än - herregud, jag är ju bara 23 år! Men Agnes började också som en ängslig, tungsint och osäker flicka med dåligt självförtroende, inneboende misstänksamhet och tärande svartsjuka... :bigeyes:
Trevligt men förvirrande
Responsen på den sista sommarkursuppsatsen kom idag. Den är fylld av trevliga ord som "jättebra" och "föredömligt" och "fin nivå" och "lysande" och annat som gör duktig-flicka-Malin glad. :D Men ingenstans står det ett ord om vilket betyg jag får. :question: Vågar man hoppas på VG...?
