Gick och handlade på väg hem från jobbet idag. Lade i en burk pepparkakor överst i kundkorgen - och ögonblicket därpå ramlade nämnda burk ner på golvet, locket flög av och pepparkakorna spreds över butiksgolvet. Jag trodde att jag skulle dö. En kille ur personalen befann sig i närheten och försäkrade att "det är sånt som händer, det är bara att ta en ny, jag tar hand om det här" men det hjälpte inte för att lugna mig, jag kände mig helt knäckt hela vägen hem. Är fortfarande lite skärrad faktiskt. Usch och fy!

 

En nystartad feministkör här i stan hade repetition ikväll, och jag blev inbjuden att delta. Och eftersom det är höstlovsuppehåll i yogan bestämde jag mig för att gå dit.

 

Som ni väl ser av bilden nedan blev det inte så himla lyckat. :S

 

 

 

Vad vore söndagar utan söndagssagan?! ;) Barnprogrammen var verkligen bättre på 90-talet. Jag håller förresten på och nostalgikollar på De vilda djurens flykt (och börjar inse var grunden för min djurrättsaktivism lades).

Var på en loppis och hittade en bilderbok baserad på en av mina absoluta favoritserier från när jag var liten. De vilda djurens flykt, någon som kommer ihåg denna pärla? Jag blev så himla lycklig när jag hittade den boken!

 

 

Tanten i kassan på en annan loppis krävde att få titta i syrrans och mina kassar (från föregående loppis) när vi kom in i lokalen. Som om hon ville kontrollera vad vi hade med oss in. Som om hon misstänkte oss för att vilja sabotera eller snatta. WTF?!? Vi borde förstås inte ha köpt någonting på den loppisen, men det gjorde vi i alla fall. Fast inte så mycket.

 

Loppisrundan avslutades med ett besök på ett café. Och självklart var det en blond söt tjej som jobbade där. Varför är det alltid det, jag blir ju asnervös och kan knappt beställa ju! :O Men på något sätt lyckades jag ändå klämma fram två-chokladbollar-med-kokos-och-ett-wienerbröd utan att svamla alltför mycket. :P

 

Efter loppisrundan tog vi en tur i centrum också. Och då hamnade vi äntligen hos frisören (tanken var väl att jag skulle klippa mig runt midsommar någon gång, men det blev liksom aldrig av - förmodligen på grund av att jag avskyr att gå och klippa mig). Eftersom jag håller på och sparar ut fick frisören bara ta lite på topparna, någon centimeter sådär. Jag fick resa mig ur frisörstolen efter bara sisådär fem-tio minuter och det syntes knappt någon skillnad på mitt hår. Men jag fick ändå betala 400 spänn för det! Hutlöst och orimligt att ta lika mycket betalt som för en avancerad 30-minutersklippning, det hade väl räckt med kanske 200 eller något? Jag blev upprörd och bestämde mig för att aldrig gå till den salongen mer, men jag sa självklart ingenting där och då utan betalade snällt och tackade för mig.

 

I en butik köpte jag bland annat en Trassel-målarbok och ett glittrigt trollspö med en fjäril på. Tjejen i kassan sa någonting om att "det här är till någon som gillar prinsessor, förstår jag" och jag bara muttrade någonting till svar. Jag kunde ju inte tala om att det var till mig själv liksom, och jag har jättesvårt för att ljuga (även om sådana här enkla grejer).

 

I två av butikerna vi var inne i spelade de Taylor-låtar. :D "Shake it off" och "Red". Som en början på den nya eran och en avslutning på den gamla (även om det knappast var butikernas syfte). Nya albumet släpps ju nu på måndag (och är såklart redan på väg till mig med posten) och markerar början på 1989-eran. Därmed är Red-eran slut, och det jag kommer minnas mest från den är förstås konserten i Los Angeles i augusti 2013. Mitt livs första (men absolut inte sista) Taylor-konsert! :D Still starstrucked...

 

 

Det är alltid roligt att umgås med syrran. Det finns ingen som förstår mig så bra och som jag kan känna mig så avslappnad tillsammans med som hon. :) Tack för en innehållsrik dag, favvosyster! <3

Ommöbleringsyran som råder i Körsbärsdalen fick mig att vilja sätta upp en ny väggklocka i mitt arbetsrum. Den är rosa och med Hello Kitty på, så jag tvekade en hel del om jag verkligen skulle göra det. Jag frågade chefen, och han sa inte bara att det var okej utan han hjälpte mig även att sätta upp den. :P

 

Med anledning av blodflödet panikringde jag i förmiddags till läkartidsbokningen vi har via en försäkring genom jobbet. Fick en tid tjugo över fyra hos en kirurg som specialiserat sig på de nedre regionerna. Tjejen i tidbokningen sa att försäkringen inte skulle täcka, eftersom jag har en lång historia av psykiska problem (jag är alltså en "högriskklient") och därför inte kan få någon betald karens bla bla bla...men när jag väl kom till mottagningen meddelade receptionisten att försäkringsbolaget minsann visst skulle betala. Se där, se där...det finns visst lite rättvisa här i världen ändå.

 

Syrran följde med mig till mottagningen. Tur det, annars hade jag väl aldrig pallrat mig iväg dit. Jag ville ge fan i alltihop och smita hem igen X antal gånger, men syrran såg till att jag inte gjorde det. Läkaren som skulle undersöka mig var en medelålders man, och bara det var ju en anledning att balla ur. Ingen man får sticka in saker i mig, fan heller!

 

Men hör och häpna, Malin lade sig beskedligt på britsen med neddragna leggings och fick både fingrar och ändtarmskamera i sig. Läkaren kändes förtroendeingivande och utstrålade jag-gör-sådant-här-hela-dagarna-så-det-är-ingen-big-deal och därför började ångestkurvan sakta dala nedåt och situationen upplevdes knappt ens som förnedrande.

 

Jag har inte ändtarmscancer, alltid något att vara glad över. Jag har lite hemorrojder, men ingenting som behöver opereras. Jag fick en salva utskriven som jag ska använda under tio dagars tid nu. Gick till apoteket omedelbart efter läkarbesöket och hämtade ut den.

 

När jag ändå var på apoteket passade jag på att fylla på medicinlagret med lite annat smått och gott från min receptlista. Kom inte ihåg att frikortet nyligen gått ut, så var inte riktigt beredd på den ohyggliga summan jag blev tvungen att betala. Men men...c'est la vie, jag är ju snart uppe i frikortsnivå igen.

 

Hämtade bland annat ut Imovane. När jag kom hem och packade upp lade jag märke till etiketten, där texten var annorlunda än den brukar...

 

Körsbärsdalens invånare åt lunch ute tillsammans idag. Vid bordet bredvid satt några väldigt tatuerade människor, vilket såklart ledde in samtalet på ämnet tatueringar. Slutsatsen blev att det är modernt med tatueringar, att det inte bara är "sjöbusar och kåkfarare" som har det nuförtiden, att det är en trend - men att man nog bör tänka sig för innan man gör det ifall man skulle ångra sig sedan.

 

Jag försökte invända att "det är väl mycket man gör som man ångrar, men så är det ju" men det var ingen som hakade på det. Att göra någonting så permanent som en tatuering är dumt eftersom man kan ångra sig senare, punkt slut.

 

Vad jag tänkte på men inte nämnde var det här med självskadebeteende. Som tonåring skar jag mig i handleden under en period. Dumt, permanent och någonting man kan ångra senare (jag var dock så pass förutseende - eller feg - att jag snittade ganska ytligt, så efter några år syntes ärren knappt längre). Men det är ju en del av historien. Precis som en tatuering. Det är någonting som speglar en känsla, en livssituation, en period av ens liv. Vad är det för fel med att det sitter kvar senare, när en gått vidare till något annat? Som en påminnelse om vem man en gång var, var man en gång befann sig och vad man gått igenom för att bli den man är idag.

 

Hm. Nu kanske det låter som om jag förespråkar självskadebeteende, eller likställer skärande med tatueringar. Det var verkligen inte meningen. Jag bara svävade ut i tankarna lite och drog en parallell.

 

By the way så funderar jag på att skaffa en tatuering (det har jag funderat på under ett antal år nu)...jag måste "bara" bestämma mig för VAD och VAR först. Körsbär, liljor, kvinnosymboler, hjärtan, katter...på armen, magen, skulderbladen, nacken...eller något annat, någon annanstans. Gaaahh, jag vet inte! Förmodligen kommer det inte bli av alls, men det är kul att drömma lite i alla fall. Jag är trots allt lite mer eftertänksam nu än när jag var yngre.

TW ofräscht innehåll.

 

I sisådär ett decennium har det kommit blod ur min ändtarm lite då och då. Ont har det också gjort. Eller ja, det gör det ju fortfarande så jag vet inte varför jag skriver i imperfekt. Men hur som helst. Någon gång för kanske fem-sex år sedan, medan jag fortfarande bodde i Skåne, gick jag till en läkare för att kolla upp detta.

 

Jag var då övertygad om att jag hade ändtarmscancer - googlande på diverse åkommor leder ju i princip alltid fram till slutsatsen att det är cancer en lider av (hur överlever hypokondriker i denna moderna tid, det undrar jag).

 

Det tog emot himla mycket att berätta om detta för läkaren, och det kändes sjukt jobbigt att behöva dra ner byxorna inför en främmande människa och lägga mig på britsen medan hon (tack och lov att det var en hon i alla fall!) körde in ett finger i rumpan på mig. Hon försäkrade att allting "kändes helt normalt" (som om det skulle vara betryggande att höra) men jag fick i alla fall lämna några prover, som tydligen också var "helt normala". Jag fick aldrig veta vad det var för fel på mig, men läkarna påstod ändå att det "inte var något farligt".

 

Så nu har jag gått med besvären ytterligare några år utan att söka någon mer hjälp. Men för några veckor sedan fick jag nog och kollade upp olika receptfria läkemedel. Beställde via nätet, för aldrig i livet att jag går till mitt stammisapotek och köper någonting som ska köras upp i röven!

 

Har alltså använt stolpiller ett par veckor nu. Jag var totalt livrädd inför första pillret, trodde att det skulle göra skitont - men det kändes knappt någonting när jag förde in det, och all smärta och klåda jag haft bara försvann. Vilken uppenbarelse! Varför har jag inte införskaffat denna mirakelmedicin tidigare?!

 

Problemet är bara att de här stolpillren inte får användas längre än tre veckor. Så nu börjar det bli dags att gå vidare till nästa steg. Vilket leder fram till denna bild av mig från imorse...

 

När vi ändå är inne på temat Fördriva Söndagsångesten så är det väl lika bra att jag lägger upp veckans söndagssaga...

 

 

Nu ska jag nog se på film och sedan gå och lägga mig. Natti!

Vad fördriver den vidriga söndagsångesten bättre än lite supersöt Yaoi? ;) Idag lyckades jag faktiskt hitta en fantastisk story som Nakamura-sensei INTE ligger bakom - hör och häpna. Annars är jag som bekant himla insnöad på Junjou Romantica och Sekai-ichi Hatsukoi och har svårt att hitta något annat som duger.

 

De flesta andra jag försökt mig på har visat sig vara antingen alldeles för pornografiska och gjort mig fullkomligt förfärad (tänk på att jag är en pryd liten flata, det finns somliga aspekter av manskroppen som jag verkligen inte vill se!) eller alldeles för återhållsamma och gjort mig sjukt frustrerad (typ en kyss på 200 sidor - boooring!).

 

Jag började tro att Nakamura-sensei var den enda Yaoi-författare jag någonsin skulle kunna läsa och känna mig nöjd med. Hon har liksom alldeles lagom censur för min smak - jag får se tillräckligt mycket för att tycka att det är spännande, men inte så mycket att jag blir besvärad eller äcklad. Perfekt!

 

Och nu har jag alltså hittat en till story som lyckats med denna kniviga balansgång. Itoshi no Nekokke av Kumota-sensei. Gaaaaahhh, I love it!!! :D Så otroligt söt! Kei-chan och Mii-kun är så himla lovey-dovey tillsammans att jag inte vet vart jag ska ta vägen, jag blir alldeles till mig ju! Hoppas att det kommer fler kapitel snart...

 

Idag har syrran och jag bakat saffransbullar och lyssnat på julmusik. Fuck hösten liksom. Nu hoppar vi över allt det mörka och deprimerande och går direkt på julmyset istället. :)

 

Igår kväll hade syrran och jag ett samtal som jag inte minns så jättemycket av (eftersom jag tagit Imovane och var hög som ett hus), men som bland annat handlade om mitt oroväckande ointresse för romantik. Jag är i princip helt säker på att jag aldrig mer vill ha något förhållande. Jag känner ytterst sällan någon som helst sexuell lust, jag längtar inte efter närhet eller kyssar eller någon att dela livet med. Det kan väl ändå inte vara riktigt normalt?!

 

Men idag vände hoppet åter. Jag såg in i ett par otroligt vackra ögon, möttes av det sötaste leende en kan tänka sig. Hon var mjuk och försynt och vänlig...och jag föll pladask. Hon var inte blond, hon var inte vegetarian, hon hade ingen högre utbildning, hon var långt ifrån femme och hon använde snus. Allting var liksom no no NO (fan vad ytlig jag verkar nu), men jag kände ändå yes yes YES!

 

Inte så att jag tänker göra någonting åt de här känslorna...men det var ändå trevligt att bli påmind om att jag faktiskt har förmågan till sådana känslor. Att jag inte är helt "död".

 

Med tanke på att gårdagen inleddes med skräckupplevelser, var det himla skönt att den avslutades med ett yogapass. Jag hade dock svårt för att slappna av under passet, jag kände mig rastlös och tankarna for iväg åt alla möjliga håll. Men men...det blir väl bättre nästa gång, hoppas jag.

 

Ni har väl förresten inte missat att det är sista dagen att ansöka till vårterminens högskolekurser idag? Jag har bara anmält mig till en enda kurs, nämligen den jag skulle ha gått nu under hösten men hoppade av. Jag är dock tveksam till om jag verkligen kommer att gå den i vår, eller om jag ska skjuta upp det till nästa höst istället.

 

Att gå en extremt krävande kurs under vårens högsäsong på jobbet är väl inte direkt att rekommendera...men att gå den under hösten då risken för att jag sjunker ner i höstdepressionens mörker ligger på nära nog 100 % är väl inte heller särskilt lämpligt. Gaaahh, jag vet inte! Men men...det behöver jag ju inte ta ställning till ännu på ett par månader. Och jag har annat att bekymra mig över fram till dess.

 

Jag fruktade för mitt liv imorse. På riktigt.

 

Det hela sattes igång av att rubriken till en tidningsartikel dök upp i mitt Facebook-flöde imorse. En man, i samma ålder och samma stadsdel som min chef, blev utsatt för ett mordförsök igår kväll.

 

Jag var övertygad om att han låg på sjukhus och svävade mellan liv och död. Men jag ringde inte och kollade. Dels för att jag naturligtvis helst inte ringer telefonsamtal, dels för att klockan var typ 6 på morgonen och dels för att jag skulle få panik om jag ringde och han inte svarade.

 

Man vet aldrig vad psykfall kan ta sig till. (Inte sådana light-psykfall som jag alltså, utan riktigt störda människor.) Hur ska man veta om hot bör tas på allvar eller inte? Och om hen nu gett sig på chefen, varför skulle hen inte ge sig på mig också? "Vänta du, Malin! Din dag kommer också, det kan du vara säker på!" Orden var obehagliga när jag fick dem slungade emot mig i somras, men nu fick de riktigt skräckinjagande proportioner.

 

Jag hade syrran i mobilen hela vägen till jobbet imorse, och jag gick inte riktigt samma väg som jag brukar. Varenda människa jag mötte var en potentiell mördare och jag hoppade högt varje gång någon närmade sig bakom mig. Jag kollade innergården och trapphuset noga, fumlade med nycklarna och skyndade mig in.

 

Allt gick bra. Efter lite efterforskningar kunde jag konstatera att mordförsöket skett på en helt annan adress än där chefen bor. Och en stund senare dök han upp i Körsbärsdalen, helt välbehållen. Och jag kunde äntligen slappna av.

 

Här i stan har man under lång, lång tid kunnat kliva på stadsbussarna via vilken dörr som helst. Fram, mitten, bak - det har gått lika bra vilket som. Men nu är det slut med det minsann. Från och med 1 oktober måste alla gå på längst fram hos föraren.

 

Jag ser både det allmänt positiva (det blir svårare för snorungarna att planka på bussen) och det allmänt negativa (massiva köbildningar och förseningar när alla måste använda en och samma dörr) med det hela. Men framför allt ser jag det katastrofala för mig personligen.

 

Jag märkte det första gången i tisdags, när jag skulle åka till yogan. Istället för att bara snabbt kunna slinka in genom mittendörren, betala och kasta mig ner på min "trygghetsplats" precis bakom mittendörren och förlora mig i musiken från min mp3 i godan ro, blev jag tvungen att stå i lång jobbig kö, passera förbi den tjuriga busschauffören och gå genom gången i den nästan helt fullsatta bussen i uppstressad jakt på en "grannfri" sittplats. Uuuuääähhhh!!! Ångest ångest ÅNGEST!!! :(

 

Så när syrran och jag skulle åka och shoppa igår gav vi fan i den nya regeln och klev på genom bakdörren. Och då lyckades vi få platser mittemot varandra. :)

Nämen, titta vilken förståelse en kan finna inom Yaoi (obs, börja läsa i den högra bildrutan)...

 

 

Nu under eftermiddagen har ett otäckt lågtryck dragit in över mitt sinne, men större delen av dagen har jag faktiskt känt mig riktigt glad. Vilket är mycket märkligt, med tanke på att det är den 10 oktober idag. Men det verkar faktiskt gå lättare och lättare för varje år att hantera den här dagen.

 

Som ni kanske ser på bilderna var jag rätt låg i början av veckan också, men det har blivit bättre nu. Får se hur helgen artar sig. Just nu känner jag mig mest trött.

Jag blundar ganska mycket under passen, inte bara när läraren säger att vi ska göra det utan annars också. Annars blir jag så besvärad av att vara omgiven av de andra deltagarna och iakttagen av läraren. Om jag blundar kan jag liksom låtsas att det bara är jag där...även om jag förstås vet att det inte är så. Och då går det mycket lättare.

I slutet av december 2013 knåpade jag ihop en lyrics-video för "Nästa år blir vårt" med Mathias Holmgren och lade ut på YouTube. Nu har Mathias ex (tillika låtens upphovsman) kommenterat denna video...

 

I förmiddags följde syrran med mig till optikern. Jag lämnade tillbaka alla fem bågarna och sa bestämt att jag inte ville ha några nya bågar, bara nya glas i mina nuvarande. Men det dröjde förstås inte länge innan optikern, syrran och ni som talade om vilka bågar ni föredrog (tack så mycket för det!) fick mig att välja de röda bågarna trots allt. :)

 

Sedan åkte syrran och jag till Fiahemmet som hade öppet hus idag. Jag trodde att vi skulle stanna där i flera timmar och kela med katterna tills jag fick värsta allergichocken (för så blev det förra gången vi var där) men vi gick faktiskt därifrån igen ganska snart. Jag kände inte för att klappa eller leka med någon kisse, jag kände inte ens för att gå och hälsa på de ljuvliga små kattungarna.

 

Kanske beror det på att jag känner mig lite låg idag (sorry, jag tänker inte gå in på varför), kanske på att jag bestämt mig för att inte skaffa någon mer katt utöver den älskling jag redan har, kanske på att djurhemskatter är så himla "lättflörtade" - de är supersociala och springer fram och kelar med vem som helst, och jag föredrar att förtjäna en katts förtroende och inte vara en utbytbar människa vilken som helst (jag antar att det är fåfängt och själviskt av mig, men jag vill liksom känna mig speciell).

 

 

Hubert (f.d. Jossi) besökte Körsbärsdalen idag. Han kom med någon antydning om hur viktigt det är med en korrekt dress code och att ge ett seriöst intryck - och så sneglade han på mig. Hm. (Och det är inte första gången det händer.)

 

Men chefen försäkrade mig om att han tycker att mina kläder är både fina och roliga. Så jag fortsätter väl med mina utfreakade jobb-outfits, antar jag. :P

Jag var på synundersökning idag. Inte precis min favoritaktivitet (vilket väl delvis är anledningen till att jag skjutit upp det ända sedan i våras). Jag får sådan prestationsångest och paranoia när jag sitter där i stolen och ska rabbla de bokstäver jag ser och tala om huruvida en viss förändring av skärpan gör att jag ser bättre eller sämre. Jag vill kunna läsa alla bokstäverna felfritt (vilket förstås inte går när man har synfel, det fattar väl jag med) och jag får någon slags sjuk tanke om att optikern ibland inte ändrar skärpan fast han påstår att han gör det, för att se om han kan lura mig att tro att det blir skillnad fast det inte blir det (fråga mig inte varför optikern skulle göra något sådant, det är bara sådana märkliga idéer som kan dyka upp i min hjärna).

 

Men efter själva undersökningen så väntade något ännu värre - att välja nya bågar! Den stackars optikern fick springa runt mellan alla montrarna och skåpen och plocka fram hur många bågar som helst åt mig utan att jag kunde bestämma mig för någon av dem. Massiv beslutsångest, kombinerad med den där ångestformen som brukar uppstå hos exempelvis frisören - nämligen att om jag säger att jag är nöjd så säger jag ju indirekt att jag själv ser bra ut och om jag säger att jag inte är nöjd så kritiserar jag ju optikerns/frisörens omdöme och yrkeskunnande. Alltså blev det mest ett utdraget velande och tvekande och inga bestämda yttranden från min sida. Optikern hävdade tvärsäkert angående flera av bågarna att "de där passar du jättebra i", men Ångestmonstret förklarade för mig att han bara sa så antingen för att vara snäll eller för att han började bli trött på mig och ville att jag skulle bestämma mig och gå därifrån någon gång.

 

Nåväl. Till slut lyckades vi gemensamt gallra ner till fem olika bågar som jag fick ta med mig hem och prova under några dagar...