Malins nyårskarameller

Eftersom vi nu är framme vid den allra sista dagen på 2012, så tänkte jag bjuda på en sammanfattning av året som gått. Det har varit ett väldigt bra år för mig, ett av de bättre jag haft faktiskt. :)
 
JANUARI
 
Jag anslöt mig till Pride-familjen och gick på mitt första möte med dem. Det var mysigt, men gjorde mig också sorgsen. De var så fina och kreativa allihop, och jag kände mig som ett ufo. Men de accepterade mig som jag var ändå - i Pride-familjen uppskattar man att människor är olika. :thumbup:
 
Jag började min praktik i Körsbärsdalen. Det kändes rätt redan från början, som om jag "hittat hem". :D
 
 
FEBRUARI
 
Februari bjöd på många "första gången" i Körsbärsdalen. Till stordåden hör att jag vågade svara i jobbtelefonen samt öppna kontorsdörren för en kund för första gången. :thumbup: Till obehagligheterna hör att jag blev attackerad av Häxan från Karmanjaka för första gången. :thumbdown: Men jag blev också mer avslappnad under den här månaden - jag släppte den propra stilen jag kört med i början och började klä mig mer Malin-aktigt, jag började ta av mig skorna och gå runt i bara strumporna på kontoret och jag bytte skrivbordunderlägg på min jobbdator från Windows standardvariant till en bild på Taylor. :)
 
 
MARS
 
Det hände säkert en hel del i mars, men det som överskuggar allt annat är förstås OPERATIONEN!!! Hallux valgus-operationen. Det var tur att jag inte visste innan hur jävla ont det skulle göra, för annars hade jag nog aldrig gjort det. :bigeyes:
 
En och en halv vecka efter operationen åkte syrran och jag tåg till Stockholm för att gå på premiären av en film som jag har en statistroll i. :) Jag hoppade på kryckor och hade djävulskt ont, men jag ångrar ändå inte att vi åkte. Det var både spännande och skrämmande att se sig själv på en stor bioduk.
 
 
APRIL
 
Två veckor efter operationen var jag och tog bort stygnen - och sköterskan "tvingade" mig att gå utan kryckorna för första gången. Dagen därpå återvände jag till Körsbärsdalen, där alla tyckte förfärligt synd om mig när jag kom linkande med en gigantisk foppatoffel på den opererade foten.
 
I mitten av månaden (nästan en månad efter operationen) började jag GÅ till jobbet - fram till dess fick jag skjuts. Kände mig som en stoppkloss på övergångsställena, men kom till slut lyckligt och väl fram till Körsbärsdalen.
 
Efter allt elände med foten borde det väl ändå hända något trevligt? Och ja, det gjorde det. Chefen berättade att han tänkte ge mig en anställning efter att min praktikperiod gick ut - tre månader "till att börja med". :D
 
 
MAJ
 
Jag minns maj som en mycket fin månad. Då började jag mitt nya liv som ANSTÄLLD. Då ägde Norrköping Pride rum. Då fyllde jag 24 år. Då fick jag min allra första lönespec från Körsbärsdalen. Då vann Sverige Eurovision Song Contest. Då åkte jag till veterinären med kissen för hennes årliga vaccination och det gick skitbra.
 
Det var en allmänt trevlig månad, helt enkelt. :thumbup:
 
 
JUNI
 
I juni kom det första brevet till Körsbärsdalen som var adresserat direkt till mig. Och chefen meddelade att han tänkte förlänga min tremånadersanställning till en sexmånadersanställning, ända till sista oktober. Jag blev besviken, eftersom jag missuppfattade och trodde att jag skulle få en tillsvidareanställning. Vilken bortskämd snorunge jag gått och blivit! :O
 
Syrran och jag gick på musikalen Dröm! som var hur fin som helst. :) Vi åkte även på bussresa till Kolmårdens Djurpark - samma dag som en kvinnlig djurskötare hittades död i varghägnet! :S
 
Detta var också månaden när jag började titta på Queer as Folk - och blev beroende redan från första avsnittet. :love:
 
 
JULI
 
Min kontaktinfo lades in på Körsbärsdalens hemsida, vilket kändes väldigt häftigt. :cool:
 
Syrran och jag träffade Fobisk för första gången IRL. Han kom och hälsade på över en helg i mitten av månaden och det kändes jättebra. :)
 
Allting som hände i juli kändes dock inte så himla positivt. Exempelvis kräktes jag i ett gathörn i Vadstena. :S Jag var på guidad visning på Hospitalmuseet, och blev så illa berörd av alla vidrigheter man utsatt mentalpatienter för genom historien att jag spydde.
 
 
AUGUSTI
 
I augusti fick jag mitt livs första semester. Två hela veckor utan både jobb och studier. Jag fattade inte hur jag skulle överleva en så lång period av sysslolöshet…men jag blev inte alls sysslolös, skulle det visa sig. Bland annat tog syrran med mig på en weekend i Göteborg, och så åkte vi och hälsade på Fobisk och jag tillbringade en del tid hemma hos mamma.
 
Augusti bjöd även på julkänslor - och borrelia. :O Jag införskaffade Wonderstruck och nya glasögon. Och så meddelade chefen att han tänkte höja min månadslön med 2 000 kronor. :D
 
 
SEPTEMBER
 
Efter en lång sommar utan studier började äntligen höstterminen. Heltidsstudier parallellt med heltidsjobb...underbart! Om ni inte själva är studienarkomaner så förstår ni nog inte känslan - då tycker ni säkert mest att jag verkar allmänt knäpp. :P
 
Kissen fick flytta hem till syrran tillfälligt för att några målare skulle komma och måla fönstren. Jag hade grav abstinens efter henne! :S Och när jag väl fick hem henne igen, var det min tur att åka iväg. Till Stockholm, på en fyra dagar lång bokslutskurs. Det var spännande dagar på ett lyxigt hotell i den stora stora staden som både skrämde och fascinerade mig. :D När jag återvände till Körsbärsdalen meddelade chefen att han tänkte skicka iväg mig på en kurs till några veckor senare, denna gång i Göteborg.
 
Jag såg klart det allra sista avsnittet av den allra sista säsongen av Queer as Folk. Det var verkligen en sorgens dag och jag fattade inte hur jag skulle klara mig utan denna underbara serie. ;(
 
 
OKTOBER
 
Oktober är en månad som jag aldrig varit särskilt förtjust i (det gäller förresten hösten i allmänhet). Och i år ställdes jag öga mot öga med Häxan från Karmanjaka för första gången denna månad. :bigeyes: Innan hade vi bara haft mejl- och porttelefonkontakt (av mycket aggressiv karaktär) och jag var skräckslagen inför att träffa henne IRL. Det var läskigt som fan, men jag överlevde.
 
Oktober var dock inte enbart otrevlig. Jag fick en kram av chefen för första gången. Lyckopillret började följa mig på Twitter. Taylors nya album släpptes. Och sist (men verkligen inte minst!) fick jag veta att min provanställning skulle övergå i en tillsvidareanställning från och med 1 november. :D
 
 
NOVEMBER
 
Jag började mitt nya liv som tillsvidareanställd, konstaterade med enorm lättnad att Barack Obama vann valet i USA, gick på läskiga men mysiga möten med Pride-familjen, grät till premiären av sista Twilight-filmen och julpyntade lägenheten. November var en mycket trevlig månad. :thumbup:
 
 
DECEMBER
 
I december slog kylan till på allvar. I Körsbärsdalen började vi söka efter fler invånare. Och jag fick både julkort och julklappar från kunder, så jag kan ju inte ha gjort alltför dåligt ifrån mig under året. :P
 
 
Och med detta säger jag GOTT NYTT ÅR till alla mina fina läsare och hoppas att ni kommer vilja fortsätta följa mig under 2013. :)

Mitt mitt MITT nya dockskåp!

Iiiiihhh!! Jag har vunnit en auktion på Tradera!! :D :D :D
 
 
Jag älskar Lundby dockskåp. :D Jag har två stycken Lundby Småland, men inget Lundby Stockholm - förrän nu alltså. Lyckan är TOTAL!!! :D
 
Men när den första fjolligheten lägger sig, kommer andra känslor och tankar in i bilden. Bli kontaktad av säljaren, åka hem till säljaren och hämta dockskåpet...läskigt!! :bigeyes: Men det ska jag nog klara av. Jag vill ju så gärna ha det här dockskåpet, så Ångestmonstret har inte så mycket att säga till om i det här fallet. :P

Mellandagshysteri

För er som eventuellt blev oroliga för mig imorse kan jag ju tala om att jag mår bättre nu. :thumbup: Syrran och jag har varit och shoppat i mellandagshysterin, vilket jag hanterade riktigt bra (lite ångest, men ingen direkt hjälp-jag-tror-jag-dör-känsla). Har köpt en massa fina saker och gjort av med äckligt mycket pengar och blivit på riktigt gott humör (jag mår fortfarande illa, men känner mig inte deppig längre). :D
 
Nu ska jag packa upp allting och sedan ska vi ha filmkväll och imorgon är det sista dagen på det här året. :)

Gravid eller deprimerad...eller något annat

Trött, illamående och yr sedan flera dagar tillbaka. :S Igår sa jag till mamma att jag nog är gravid. Hon trodde inte på mig - lesbiska brukar liksom inte bli oplanerat gravida. ;) Det är väl snarare så att jag är utarbetad, omges av orosmoment - och kanske börjar glida ner i en depression...? :question: Jag tror faktiskt det. Det är så mycket som känns så tungt...och inatt vaknade jag med ångest och ringde till syrran och grät. :O Men, för att tillämpa mina egna resonemang från uppgiften om depression jag håller på och skriver i etnologikursen, är det väl kanske snarare orosmomenten i min omgivning som ligger till grund för mina labila känslor - det behöver ju inte vara en psykiatrisk diagnos. Hur som helst är det väldigt jobbigt. :( Och jag hoppas att det går över snart.
 

Utfyllnad i tomheten

Dagen har bjudit på stora portioner Ångest. :bigeyes: Men jag försöker att ta en dag i taget och inte oroa mig alltför mycket inför vad som kanske komma skall (tyvärr är ju sådan optimism inte direkt min starkaste sida).
 
Nu sitter jag och försöker författa en text om depression (uppgift i etnologikursen). Det jag vill få sagt är i princip detta...
 
 
...men för att komma upp i 3-4 sidor måste jag "fylla ut lite grann". Och akademiskt svamlande är rätt tungt såhär på fredagkvällen efter en hel dags arbete och all oro som fyllt mig under dagen. Så...det kanske är bättre om jag går och lägger mig snart, och fortsätter skriva imorgon istället. :tired:

Reflektioner kring självdestruktivt beteende

 
Detta var alltså lärarens respons på den senaste inlämningsuppgiften i etnologikursen jag läser den här terminen. :D Och eftersom responsen gav mig sådan himla hybris, bestämde jag mig för att publicera min text här...
 
Samtida uttryck
 
Självmord och självskadebeteende
 
Självmord är vanligare bland män, medan självmordsförsök och självskadebeteende är vanligare bland kvinnor (Payne, Swami & Stanistreet 2008, s. 23). Ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv skulle detta kunna förklaras genom de olika förväntningar som könsrollerna lägger på män respektive kvinnor (Payne, Swami & Stanistreet 2008, s. 33).
 
Män och kvinnor förväntas hantera starka negativa känslor på vitt skilda sätt – män genom att vara utåtagerande och aggressiva, och kvinnor genom att vara inåtagerande och ledsna (Johansson 2010, s. 123-124). Psykiska problem och att söka hjälp för dessa framstår inom den hegemoniskt konstruerade maskuliniteten som tecken på svaghet och femininitet (Cleary 2011, s. 499, 504). Samhällets förväntningar gör det således svårt för pojkar och män att visa att de mår dåligt (Johansson 2010, s. 123). Då män förväntas vara starka och risktagande, blir resultatet en minskad benägenhet att erkänna och söka hjälp för sina problem samt en ökad tendens att välja självmordsmetoder med stor sannolikhet för dödlig utgång (Payne, Swami & Stanistreet 2008, s. 33).
 
Detta kan kopplas samman med kvinnors överrepresentation bland självskadande personer. Den bild som konstruerats av självskadaren, är en ung flicka som är sårbar och i behov av hjälp (Johansson 2010, s. 243), vilket ligger långt ifrån den hegemoniska maskulinitetens ideal. Då positionen som psykiskt dåligmående i allmänhet och självskadare i synnerhet får en så stark koppling till unga kvinnor, ligger det närmare till hands för kvinnor än för män att identifiera sig med den rollen (Johansson 2010, s. 124). Media gör också sitt till, då reportage om självskadebeteende nästan uteslutande handlar om kvinnor (Johansson 2010, s. 79).
 
Att självskadebeteende är vanligare hos kvinnor än hos män, kan även kopplas till det rådande dualistiska synsättet på de två könen som varandras motsatser. Då kvinnor förväntas vara behärskade och ha hög självkontroll, kan självskadebeteendet användas som ett medel för att uppnå detta (Johansson 2010, s. 96). Män har inte samma krav på sig när det gäller självbehärskning, varför behovet att finna sätt att tygla starka känslor ofta är mindre förekommande hos dem.
 
 
Anpassning och motstånd
 
Något som ofta kopplas samman med självskadebeteende är svartfärgat hår och svarta kläder. I och med detta sätts likhetstecken mellan en viss alternativkultur och psykisk instabilitet, vilket skapar föreställningar om hur en ”typisk självskadare” ska se ut (Johansson 2010, s. 80). Jag har själv varit en ”skärandetjej” och känner starkt igen mig i den här bilden. I samband med att jag började skada mig själv, färgade jag också håret svart och började klä mig i svarta kläder. På den tiden tänkte jag inte i termer av att bryta mot genusnormer och göra uppror mot mainstreamkulturen. Däremot kände jag mig varken ”normal” eller ”frisk” och ville heller inte bli betraktad som sådan, varför jag gärna visade omvärlden mina extrema kläder, mitt svarta smink och mina skärsår. Även om jag inte var medveten om det, var detta ett starkt avståndstagande från samtidens kvinnoideal med sin utseendehets. Som kvinna förväntas man sträva efter skönhet och att vårda sitt yttre – så att, som jag, frivilligt förstöra sin hud på det här sättet, kan ses som ett kraftfullt motstånd mot genusnormerna (Johansson 2010, s. 81). På detta sätt skiljer sig självskärandet från andra självdestruktiva praktiker, såsom anorexia, då det gestaltar ett motstånd mot snarare än en strävan efter det rådande idealet (Johansson 2010, s. 76).
 
Här uppstår dock en paradox, då även kvinnor som i övrigt faller inom normerna för kvinnlighet väljer att skada sig själva. Genom att bära långärmade tröjor kan dessa kvinnor dock dölja sin självdestruktivitet och bli tagna för friska och välmående (Johansson 2010, s. 81, 111-112). Självskadandet kan således både förstärka bilden av en alternativ femininitet och vara ett medel för att orka upprätthålla bilden av en normativ femininitet (Johansson 2010, s. 64).
 
I likhet med skärandet, kan även ätstörningar bli ett medel för att skaffa sig kontroll, om än en skenbar sådan. Att som kvinna vara smal likställs i dagens samhälle med att vara lyckad och att ha självbehärskning. Smalheten ses hos kvinnor som det yttre beviset på inre kvaliteter såsom begåvning och framgång (Edlund 2003, s. 112; Meurling 2003, s. 32; Qvortrup 2003, s. 75). Kvinnor bedöms – och döms – i samtiden liksom historiskt utifrån sitt yttre (Meurling 2003, s. 34). Denna smalhetsiver är inte alls lika stor för män som för kvinnor, då män dels inte värderas utifrån sina yttre kvaliteter i samma utsträckning som kvinnor och dels förväntas ha en stor och stark kropp snarare än en liten och smal (Thurfjell 2003, s. 137, 148). Kvinnors bantning utgör således ett försök till anpassning till rådande genusnormer, samtidigt som det, om det går för långt, kan leda till ett ätstört beteende långt bortom kontroll och självbehärskning.
 
 
Referenser
 
Cleary, Anne. (2011). Suicidal action, emotional expression, and the performance of masculinities. Social Science & Medicine, vol 74, s. 498-505.
 
Edlund, Birgitta. (2003). Smalhetsideal och bantning bland barn och ungdomar: En översikt av aktuell forskning. I Meurling, Birgitta (red.) Varför flickor? Ideal, självbilder och ätstörningar, s. 111-127. Studentlitteratur.
 
Johansson, Anna. (2010). Självskada – En etnologisk studie av mening och identitet i berättelser om skärande. Bokförlaget hström – Text & Kultur.
 
Meurling, Birgitta. (2003). Din smala lycka: Beskrivningar av anorexia nervosa i självbiografiska texter. I Meurling, Birgitta (red.) Varför flickor? Ideal, självbilder och ätstörningar, s. 19-39. Studentlitteratur.
 
Payne, Sarah; Swami, Viren & Stanistreet, Debbi L. (2008). The social construction of gender and its influence on suicide: a review of the literature. Journal of Men's Health, vol 5 nr 1, s. 23-35.
 
Qvortrup, Sascha. (2003). Moraliskt korståg mot fetma: Om kostreglering och kroppskontroll i en medieinfluerad verklighet. I Meurling, Birgitta (red.) Varför flickor? Ideal, självbilder och ätstörningar, s. 67-92. Studentlitteratur.
 
Thurfjell, Barbro. (2003). Varför flickor? Kön, normer och ätstörningar. I Meurling, Birgitta (red.) Varför flickor? Ideal, självbilder och ätstörningar, s. 129-153. Studentlitteratur.

Sooo sleepy...

Jag sov alltså från cirka halv elva igår förmiddag, till halv sex nu på morgonen - med kortare vakna stunder emellanåt för primära behov som att kissa och äta och plugga. Och när klockan ringde vid halv sex övervägde jag på fullaste allvar att klicka på "snooze". :O Men sedan skärpte jag till mig och klickade på "stopp" och gick upp.

Hypersomni?!

Sedan jag kom hem i förmiddags har jag sovit i intervaller ända fram till nu. Och jag är rätt säker på att jag kommer kunna somna om igen om jag går och lägger mig nu - och sova hela natten. :O
 
 
Jag är så himla trött. :tired: :tired: :tired:

Post-jul-utmattning

Hemma i stan igen - permanent denna gång (jag var hemma en liten stund igår för att titta till kissen). Den lilla gnällspiken jag bor ihop med verkar väldigt nöjd över detta faktum. Vi har sovit några timmar nu - jag sov på en hög filtar på golvet och kissen sov i sängen. ;) Jag hade lite lösa planer på att bevista starten på mellandagsrean, men jag tror att jag hoppar över det. Jag är trött, jag mår illa, jag vill umgås med kissen, jag behöver plugga - och så lär det ju vara helt hysteriskt mycket folk på stan idag. :S Så jag stannar hemma. Det får bli mellandagsrea någon annan dag istället.
 
Nu väntar två dagar i Körsbärsdalen samt ett antal kvällar med studier. Ska bli ganska skönt faktiskt. Julfirande tar på krafterna, och det känns bra att komma tillbaka till vardagliga rutiner igen. :thumbup:
 

Julaktiviteter

 
Blandade känslor denna jul. Men just nu är det bra.
 
Det blir ett kort inlägg idag...har egentligen inte tid, det är umgänge och mat och fika och mera mat och sällskapsspel och teve och ännu mera mat på löpande band...men jag ville ge ifrån mig ett litet livstecken i alla fall.

Julhälsning

 
Hej då, alla fina människor. Nu drar jag snart till "landet" och firar jul. Hoppas att ni får en fin dag. Julkramar i massor till er!

God Jul!

Ursäkta gårdagkvällens inlägg. :blush: Det borde finnas ett drogtest kopplat till inloggningen på bloggen, liknande alkolåsen i bilar.
 
Nåväl. Ny dag, nya tag. Och idag är det julafton! :D Kissen fick godis till frukost, och nu håller hon som bäst på att slita sina nya leksaker sönder och samman. :P Jag tvivlar på att hon fattar konceptet med julafton, men hon verkar nöjd och glad i alla fall. :)
 
Själv sitter jag här i en av mina finklänningar och tycker att tillvaron är allmänt mysig. God jul på er!
 

Ofrivilligt hög

Jävlar i lådan, jag tror att jag gått och blivit lite HÖG såhär dagen före julafton. :O Det var verkligen inte meningen jag bara sprejade mina nya vintersdtövlar med sån där impregneringsspraj (utomhus!) ocgh sen ställde jag in den i städslåpet och nu när jag kulle slå in paketen till morgondagens paketlek upptäckte jag att den där sprejflaskan luktade i hela städskåpet...åjag tog ner den och luktade och kollade om den läckte eller nåt men det verkade inte så. Har bara varit i städskåpettvå eller tre gånger nu ikväll för att leta efter julklappspapper och sådär...emn faaan vad det snurrar!! Ska nig gå och lägga mig...märker att jag börjar bli lite dyslektisk i mitt skrivande. ;)
 
Oroa er inte, jag är oke imorgon! Nattinatti!

Nu är jag uppe i cirka 13 000 ord om Sherwoodskogen

England på 1190-talet. Fanns det diamanter? Lade man pussel? Hur gjordes giftermålsplaner upp? Vid vilken ålder betraktades man som vuxen? Hur såg efterlysningsaffischerna ut - fanns det ens sådana förresten? Hur lång tid tog det att resa mellan Nottingham och London? Hur var egentligen stämningen mellan saxare och normander? :question: :question: :question:
 
Suck. Varför väljer jag typ alltid att skriva om sådant som kräver mastodontresearcharbete?! :S
 
Nåväl. Wikipedia är min vän och det jag inte snabbt och enkelt kan ta reda på får jag reda ut senare. Jag försöker koncentrera mig på att skriva själva storyn, så får jag göra eventuella korrigeringar och rätta felaktiga detaljer senare.
 
Det har faktiskt gått riktigt bra att skriva den senaste veckan. :thumbup: Det har dock varit lite si och så med inspirationsmusiken, men idag hittade jag - något otippat - en låt som verkligen kändes helt rätt...
 
 
Mycket typisk medeltidsdramamusik, tycker ni inte? ;)
 
Nu är det dock stopp. Jag kommer inte längre. För nu har jag kommit fram till en sexscen, och sådana scener KAN jag bara inte skriva. Det blir fullkomlig kortslutning i hjärnan. Och när jag väl lyckas tvinga fram några rader, låter det antingen som en torr biologibok eller som värsta porrnovellen. :blush: :O :S Hur fan får man det att låta bra?! :question:
 
Hm...dags att gå ner till tvättstugan. Så nu får jag en stund på mig att fundera.

Tabletter som räcker lääänge...

Jag hade alldeles för mycket tankar som rusade om varandra inne i huvuvdet igår kväll, så det fick bli en tur till medicinskåpet för att jag skulle kunna somna. Och då upptäckte jag något helt otroligt. Jag hämtade ut min senaste Imovane-ask den 30 september - för nästan TRE MÅNADER sedan. Och jag har fortfarande 12 av askens 30 tabletter kvar. Unbelievable!
 
 
Nu får man förstås ta hänsyn till att jag hade tabletter kvar i den förra asken när jag hämtade ut den här - för jag tar aldrig risken att stå helt utan Imovane. Jag vet inte hur många tabletter jag hade kvar i den asken, men det kan inte ha varit alltför många.
 
Så...det har alltså varit en ovanligt "drogfri" höst i år. :)

Nära till sorg, nära till glädje

Det är märkligt vad som kan göra en sårad. Som att en kollega nekade min vänförfrågan på Facebook. Jag menar, jag VILLE ju egentligen inte ha henne som vän där. Med tanke på våra vitt skilda åsikter när det gäller religion och politik (hon är kristen och abortmotståndare, vilket sannolikt innebär att hon även är homofob - det brukar liksom hänga ihop) så borde vi nog inte ha med varandra att göra privat...men jag vänförfrågade henne eftersom jag ville ha mina andra kollegor på Facebook - och då kändes det rätt taskigt att utelämna henne. Jag vill inte vara någon mobbare liksom. Men när jag nu sträcker ut handen, är det HON som dissar MIG istället. :O Det känns rätt svårt att ta.
 
 
Genom att klicka på "neka" klickade min kollega även på knappar inom mig som sätter igång en kakofoni av minnen och känslor och associationer och smärta. :( Att bli lämnad, bortvald, övergiven...det är något jag verkligen inte klarar av. Så även om det inte är hela världen att hon inte vill vara min vän på Facebook (det är ju egentligen ömsesidigt) får jag ont inombords.
 
Jag har nog en hel del kvar att bearbeta. Kanske borde börja i terapi igen...? :question: Fast det har jag inte riktigt tid med just nu. Jag måste fokusera på jobbet och studierna...och att gå i terapi tar alldeles för mycket energi för att jag samtidigt ska orka med 200 % sysselsättning.
 
Men då finns det ju andra metoder. ;) Jag pratade med syrran nyss, och även om jag inte tog upp just det här med Facebook så nämnde jag att jag känner mig rastlös...och då började hon prata om Downton Abbey (en serie som jag faktiskt aldrig har sett men som jag nu plötsligt blivit VÄLDIGT intresserad av) och att det tydligen var en himla trevlig scen med i senaste avsnittet. Och då piggnade jag genast till och började googla. Tyvärr hittade jag ingen bra video (hittar ni någon får ni gärna säga till), men däremot en bild...
 
 
Tihi! :blush: :D :thumbup: Det var allt som krävdes för att dra upp Malin ur rastlösheten. Nu tror jag faktiskt att jag ska gå och laga lite mat (för nej, det har jag inte gjort än - jag har mest legat och sovit idag...och pluggat och diskat och lite annat). Shit, vilken energi man kan få ibland. Undrar var den kom ifrån. ;)

Mobila problem

Det blev en paus igår, mellan det att jag gick från Körsbärsdalen och tills jag skulle träffa Livrädd utanför bion. Så jag gick på stan. Vilket inte var en särskilt bra idé - det var vansinnigt sinnessjukt äckligt mycket folk där! :bigeyes: Jag blev stirrig som fan och fick svårt att andas och kunde inte fokusera på någonting alls. Jag irrade runt som ett stressat djur utan att hitta någonstans att ta vägen och gömma mig.
 
Så jag ringde till mamma. Och med hennes röst i örat kändes det lite bättre. Jag irrade fortfarande runt och var stirrig, men jag kände mig inte riktigt lika skräckslagen längre. :thumbup:
 
När jag tröttnat på att irra runt mellan olika affärer, satte jag mig på en bänk inne i Filmstaden. Och mamma höll mig sällskap ända tills jag upptäckte att tjejen som suttit på bänken bredvid min glömt kvar sin mobil där. :O Då sa jag hej då till mamma och gick och lämnade in den där mobilen till biopersonalen. Fråga mig inte hur jag vågade det, för det fattar jag knappt själv. :question: Det gick liksom på ren instinkt - Dukig Flicka-syndromet tog över innan rädslan hann göra sitt inträde i min hjärnas kontrollrum.
 
Men efteråt satt jag och grämde mig. Varför gick jag inte in i den där mobilens telefonbok och bläddrade fram någon kontakt i stil med "Mamma" och ringde för att tala om var mobilen kunde återfinnas? Eller varför lämnade jag den inte till de två poliserna som kom gående efter att ha eskorterat en alkis ut från byggnaden? Hur vet jag att tjejen kommer få tillbaka sin mobil nu?! Eftersom hon faktiskt aldrig var inne på bion, utan bara satt och väntade utanför på två andra tjejer, är det ju knappast troligt att hon går till biopersonalen och frågar efter sin telefon när hon upptäcker att den är borta. :S
 
Jag borde kanske ha tagit mobilen och sprungit efter henne, det hade jag hunnit eftersom jag upptäckte mobilen strax efter att hon gått - om jag nu bara vetat hur hon såg ut. För eftersom jag sällan tittar direkt på människor, lägger jag typ aldrig märke till hur de ser ut. Jag tror att den här tjejen var i min ålder - men hon kan ha varit äldre också, eller yngre. Jag tror att hon hade en röd jacka på sig - eller om den nu var svart...eller någon annan färg. :question: See my problem? Måtte jag aldrig bli kallad som vittne till någon rättegång någon gång...
 
Men en tjej lade jag faktiskt märke till medan jag satt där och väntade på Livrädd. För det var som om en ängel kommit nedstigande till mig. Hon var blond (självklart, typ 90 % av de tjejer jag faller för är ju blonda) och hade svarta och röda rosetter runtom bak på huvudet, och från dem böljade korkskruvslockar ner på ryggen. Hon hade en grön jacka och svartvitrandiga leggings och svart kjol/klänning och svarta kängor och hon var så himla vacker... :blush: Vad fan var det inte hon som tappade sin mobil för?! :P

Apokalyps

När jag kom till Körsbärsdalen imorse stod det en chokladask på mitt skrivbord. Från chefen. :) Jag blev himla glad när jag upptäckte den. Det gör inget att jag inte kan äta något av innehållet - jag är säker på att det finns personer i min omgivning som kan tänka sig att hjälpa till med det. ;)
 
 
Efter jobbet bjöd jag Livrädd på bio. The Twilight Saga: Breaking Dawn part 2 - andra gången för henne och femte(!) gången för mig. Nu blir det knappast fler gånger. Och det känns sorgligt. Mer än sorgligt. Jag kände mig helt deprimerad när sluttexterna rullat klart (ja, vi satt självklart kvar i salongen ända till dess). Vad ska man nu göra av sitt bioliv?! :bigeyes:
 
Jag har visst skrapat ihop en nätt liten trofésamling denna biohöst.
 
Och nu är det kväll. Och det verkar inte som om jorden har tänkt att gå under idag heller, trots alla domedagsprofetior. Så det är väl bara att fortsätta leva...
 
Klipp från den allra sista The Ark-konserten jag var på. Flygeln, Norrköping, 2011-03-26.

2012-12-21

Jahapp. Idag är det dags för jordens undergång. Igen. Det börjar bli lite tröttsamt, det här. Allvarligt talat, hur många påstådda domedagar har vi haft de senaste åren?! :question: Lägg ner nu, alla religiösa fanatiker, och inse att det är vi människor själva som kommer att skapa jordens undergång genom vår exploatering av jordklotet - om vi inte skärper till oss snart.
 

Julgåvorna strömmar in

Idag kom en kund och gav mig en flaska champagne...eller vin...whatever, något alkoholhaltigt i alla fall. :P Det var verkligen en trevlig överraskning...även om jag inte dricker alkohol och dessutom känner en svag men oroande doft av mutor kring det hela. :O
 
 
Men men...det är tanken som räknas, och jag tycker det var jättegulligt av kunden att komma med den där flaskan. :)
 
De är så söta, våra kunder, som tänker på oss. Igår ett julkort, idag en flaska champagne/vin...undrar vad jag får imorgon? ;)

Inom mig var jag alldeles utom mig

Jag fick ett raseriutbrott på jobbet idag. :mad: Men eftersom jag är så introvert, var det förmodligen ingen som märkte det. Jag gick omkring och såg ut som ett åskmoln i ansiktet, tryckte in naglarna i handflatorna, andades tungt och blinkade frenetiskt för att tvinga tillbaka tårarna.
 
Anledningen? Vårt nya datasystem. Jag fick det inte att fungera, trots att jag följde instruktionerna steg för steg. :question: Att ringa till supporten (vilket mina kollegor föreslog flera gånger) var förstås uteslutet, så jag fortsatte att försöka och försöka och försöka...och det bara gick åt helvete hela tiden. :(
 
Till slut gav jag fan i det och fortsatte jobba med annat istället. Men eftersom jag är så jäkla envis, var jag snart där igen och försökte få det fördömda fanskapet till datasystem att fungera. Och till slut lyckades jag faktiskt! :D Sisådär en halvtimme innan jag skulle gå hem för dagen. Och jag lämnade genast alla aggressioner bakom mig och återgick till mitt tidigare studsa-av-förväntan-stadium. ;)
 

Dagens julkort

Idag kom det ett julkort till Körsbärsdalen, från en av våra kunder. Men det var inte till alla Körsbärsdalens invånare, åh nej - det var till MIG!!! :D Jag blev väldigt överraskad, kan jag ju säga. Men glad, mycket glad. Och chefen verkade helnöjd, att jag gjort ett så positivt intryck på kunden. :thumbup:
 
Och när jag kom hem väntade ett julkort från Fobisk på hallmattan. :D
 
För övrigt har vi fått de nya dataprogrammen installerade på Körsbärsdalens datorer idag. Jag fick verkligen lägga band på mig för att inte kasta mig över nyheterna och ställa till världens oreda innan jag lärt mig hur det fungerar. Men det är svårt. Det kliar i fingrarna, jag vill göra allt nu nu NU!!! Men det blir väl tid till det i mellandagarna, kan jag tänka mig. :P

Djuriskt

Jag trodde att jag skulle behöva Imovane igår kväll, men det gick bra ändå. :thumbup: Jag gav ifrån mig några gnällande läten, och då kom kissen upphoppande i sängen och lade sig tätt intill mig. Jag använde henne som huvudkudde en stund - vilket mitt öra inte riktigt uppskattade eftersom det brummade som fan när kissen spann. :P Men det var himla rogivande i alla fall.
 
 
Hela förmiddagen idag tillbringade jag ute hos en kund. Lite läskigt, men mest roligt. :) Tack och lov hade jag en kollega med mig - annars skulle det nog mest ha varit läskigt. Där fanns en sådan där blodtörstig Malin-hatande best (en hund alltså), så jag kände att jag blev lite ofokuserad på kundens bokföringsfrågor emellanåt när den där varelsen kom för nära. :bigeyes: Det spelar ingen roll att den var liten och uppenbart jättesnäll - hundar är helt enkelt inte min grej.
 
 
Efter jobbet umgicks jag med mamma och syrran några timmar. :) Sedan skulle de iväg på julkonsert, och jag begav mig hemåt. Och nu sitter jag och funderar på om jag ska gå och duscha eller skriva någon sida på Sherwoodromanen eller lägga mig och läsa Hungerspelen...och tills jag bestämmer mig för vilket det blir, sitter jag här och lyssnar på Lyckopillrets senaste alldeles underbara YouTube-video...
 

Ibland undrar man hur tidningarna tänker när de sätter rubriker...

 
Det handlar alltså om bilen som kommer och tömmer glasåtervinningskärlen. Folk som bor i närheten tycker att bilen kommer alldeles för tidigt på morgonen.
 
Såklart. Vad skulle det annars handla om...? ;)

Det bästa för alla parter

Det är mycket att tänka på såhär strax innan årsskiftet. Som att en del av SJ Prio-poängen förfaller. Jag vet inte om det är ett klassiskt fall av julgivmildhet eller om det bara är ren självbevarelsedrift (för vem fan åker med SJ såhär års om man inte absolut måste!) men i vilket fall som helst bestämde jag mig för att skänka 2 750 poäng till MinStoraDag. :thumbup:
 
 
Så nu slipper jag våndas över att poängen förfaller, och jag slipper ge mig ut på rälsen i det årliga shit-blev-det-vinter-i-år-också-vad-ska-vi-ta-oss-till-bäst-vi-ställer-in-några-tåg-kaoset - samtidigt som jag hjälper någon unge att förverkliga sina drömmar. Kan det bli bättre?! :D

Uppgång i slutet

Det är bättre nu. :thumbup: Jag behövde nog mest få gnälla lite förut. Strax efter att jag skrivit det förra inlägget for jag upp och städade badrummet. Bara sådär. :P
 
Min stödperson har varit här, jag har bäddat sängen och nu sitter jag och skriver på en av romanerna. Snart är det läggdags. Och sedan är det äntligen måndag igen! ;)

Vakuum

Jag vet inte vad som tär hårdast på mig denna söndag - rastlösheten eller mensvärken. Hur som helst sitter jag mest och väntar på att timmarna ska gå och kan inte ta mig för någonting överhuvudtaget. Det är ett under att jag både lyckats tvätta och gå och handla och göra matlådor idag. Men det var ju i förmiddags. Nu bara sitter jag. Och väntar. Om lite mer än en timme kommer min stödperson, jag hoppas att hon kan rycka upp mig ur detta vakuum. För jag skulle vilja städa lägenheten, jag skulle vilja skriva på någon av romanerna, jag skulle vilja börja med nästa uppgift i etnologikursen, jag skulle vilja bädda sängen...men jag verkar inte klara av att göra någonting alls just nu. Till och med att ligga och läsa Hungerspelen känns som en prövning. (Behöver jag tillägga att jag hatar söndagar?)

Tacka vet jag måndagar!

Igår kväll domnade jag bort i Imovane-dimmor. Jag blev tvungen, för timmarna bara gick medan jag låg där utan att kunna somna och till slut fick jag nog av sömnlösheten och travade iväg till medicinskåpet. Och om jag inte minns fel är det andra lördagen i rad som det händer.
 
Jag vet att chefen skojade när han frågade hur jag ska klara av julledigheten och föreslog att jag ska ägna de lediga dagarna åt att lära mig de nya dataprogrammen vi ska börja använda efter nyår. Men visst ligger det en hel del sanning i det. Jag klarar uppenbarligen inte av att vara ledig, jag håller på att gå under av rastlöshet. Se bara på mina Ångestsöndagar - och nu även mina Imovane-lördagar! :O

Det som inte får hända men som händer ändå

 
Jahapp. Det är som det brukar. Ännu en galning jag delar personlighetsdrag med. Betyder det att jag faktiskt är en potentiell massmördare...? :question:
 
Nämen, skämt åsido (för detta är absolut inget att skämta om - och jag sitter faktiskt här och nästan gråter). Jag förstår om någon kille i USA ville ta livet av sig. Det gör jag faktiskt. Livet kan vara jävligt tufft och ibland är mörkret så kompakt att det inte verkar finnas någon chans till ljusning...och då kan självmord verka som den enda utvägen. Och jag förstår det, det gör jag verkligen.
 
Men vad jag inte förstår är hur man kan gå in i en skola och skjuta ner en massa oskyldiga små barn innan man begår det där självmordet. :bigeyes: Hur fan är man funtad om man ens kommer på tanken?!
 
Barn ska inte dö. Barn ska leva! De är alldeles för unga och oskyldiga och har alldeles för mycket av livet framför sig för att redan lägga det bakom sig. ;( ;( ;(
 

Att förlora sig själv

Jag lyckades faktiskt somna sedan i går kväll - utan Imovane. :thumbup: Men sedan drömde jag mardrömmar och vaknade alldeles kallsvettig. :bigeyes: Vid niotiden! Klockan ringde som vanligt vid halv sex, men jag orkade inte gå upp då. Jag behövde sova ikapp lite. :tired: Så istället för att gå upp tidigt och ge mitt hår en inpackning och baka en plåt med svartvinbärsmuffins, som jag tänkt göra, är det enda jag har gjort än så länge idag att sitta och uggla på Facebook och titta på Taylors nya video...
 
 
I think that the worst part of it all wasn't losing [her] - it was losing me...
 
Det är ungefär så jag känner när det gäller L. År efter år ansträngde jag mig för att anpassa mig efter henne, bli den hon ville att jag skulle vara, forma om mig efter hennes mått så att hon skulle älska mig och vilja stanna hos mig...och när jag sedan blev ensam, visste jag knappt vem jag var längre. :O Jag visste inte vad jag tyckte och inte tyckte, vad jag gillade och inte gillade, vad jag ville och inte ville...jag visste ingenting, förutom att jag var jäkligt vilsen. :S
 
Det har tagit lång tid att hitta den verkliga Malin i detta virrvarr...men nu tror jag faktiskt att jag kommit på rätt köl igen. :thumbup: Jag har återfunnit mig själv. Och jag tänker aldrig mer låta någon annan sätta upp reglerna för vem jag ska vara och inte vara!

I väntan på sömnen

Jag kom inte till Körsbärsdalen förrän NIO i förmiddags. :O Jag var allra sist på plats och det kändes jättekonstigt. Jag brukar ju komma smygande i ottan och vara den som får larma av och tända lamporna...och det brukar vara alldeles tyst och tomt på kontoret. Men idag var det full rulle och jag kände mig som värsta slarvern som kom inramlande mer än två timmar senare än vanligt. :P Men med tanke på att jag inte kom i säng förrän runt tolvtiden inatt, är det väl ganska förståeligt. :)
 
När vi ändå är inne och snuddar vid det här med sömn...jag tror faktiskt inte att jag kommer kunna somna så himla lätt inatt. :S Jag har somnat som en baby varenda kväll hela veckan, har inte tagit Imovane sedan i lördags (tror jag) och innan dess var det evigheter sedan. Men nu tränger sig rastlösheten på, av någon jäkla anledning. Vilket är himla frustrerande. Varför kan jag inte bara få somna?!
 
Nåja. Sömnen kanske kommer så småningom. Gör den inte det får jag väl gå till medicinskåpet. Och i väntan på antingen det ena eller det andra sitter jag här och lyssnar på High School Musical-soundtracket. ;)
 
There’s not a star in heaven that we can’t reach if we’re trying...
 
Jag älskar verkligen "Breaking Free"...den ger mig gåshud. Lilla blyga Gabriella med den svåra scenskräcken vågar slutligen ställa sig uppe på en scen med hela skolan som publik och sjunga den sången. Och jag mysryser ända in i hjärtat. Varenda gång.

Rörigt inlägg av övertrött Malin

Ja, jag är vaken. Otroligt men sant. :P Har varit på julbord med jobbet nu ikväll nämligen. Jättetrevligt och gott. :thumbup: Ursäkta att jag är lite korthuggen, men jag är dödligt trött. Sitter bara här för att varva ner lite innan jag går och lägger mig. Fick skjuts hem, tack och lov för det är skitkallt ute. Och nu har jag badat skumbad och känner mig lite allmänt lullig. Har även tittat på Taylors nya video (finns tyvärr ingen bra YouTube-version ännu, men ni lär bli varse när den kommer). Kissen gnäller och vill att vi ska gå och sova. Hon är så söt. När jag vaknade imorse upptäckte jag att hon låg under täcket och att jag låg och höll om henne. Mysigt! :) Och nu är det dags att sova igen. Jag kommer inte vara på jobbet kvart i sju imorgon som jag brukar, kan jag ju säga... :tired:

Sankta Taylor

Idag är en stor dag. Finaste Taylor fyller 23 år. :D Och om ni inte redan har sett vår födelsedagsvideo, tycker jag att ni ska titta på den...
 
 
Kissen och jag firade imorse genom att öppna julklappar i förskott. Kissen fick tre leksaksråttor i glada färger samt en ny vattenskål. Jag fick en box med Taylor-produkter (som jag köpt själv och bett att få inslagen i affären för att det är så roligt att öppna paket).
 
 
För icke-Swifties är väl den här dagen annars mer känd som Lucia. :P Och en tradition i samband med det är ju de årligen återkommande rubrikerna om barn som av sina lärare förbjuds att klä ut sig till det de vill i luciatåget. Och det är så himla tröttsamt! Varför får det bara finnas EN Lucia i tåget, varför måste Lucia vara en tjej - och varför är det plötsligt inte okej för ungarna att klä ut sig till pepparkaksgubbar?! :question: Jag fattar ingenting. Och skolorna har inga bättre argument än att "det är tradition" och att man "inte vill stöta sig med någon". Eh...va? :O För det första är väl luciatåget till för barnens och inte för lärarnas skull - och för det andra är det år 2012 nu och inte 1950. Och så vitt jag vet har inga pepparkakor ännu ställt sig upp på plåtarna och meddelat att de känt sig kränkta över att bli representerade i luciatåget. ;)
 
Luciautopi? Bild från barnboken Kalle som lucia av Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist.

Ja, se Arbetsförnedringen...

 
Denna "ansökan" inkom till Körsbärsdalen idag. På sätt och vis rätt underhållande. Men mest tragiskt och irriterande. Varför har Arbetsförnedringen så sjuka regler?! :S När jag var 18 år tvingade de mig till exempel att söka jobb på Jägareförbundet - och mina invändningar om att jag är vegetarian och medlem i Djurens Rätt och anser att jakt är mord viftades bort som oväsentligheter. Så det var inget annat att göra än att skicka iväg en ytterst motvillig ansökan. Jag hörde aldrig något från Jägareförbundet sedan - men det hade jag knappast väntat mig heller. :P
 
Allvarligt talat. Detta sök-alla-och-då-menar-vi-verkligen-ALLA-jobb-som-finns-system är inte särskilt effektivt. Det är ju inte så att chanserna att bli anställd ökar av att man söker en massa jobb som man uppenbart inte är lämpad för.
 
Arbetsförnedringen borde hjälpa folk att faktiskt komma in i arbetslivet, istället för att springa efter dem med piskan och tvinga dem till meningslösa aktiviteter.

Dubbelmoral

Vid förmiddagsfikat igår pratade vi om våra olika krämpor. Chefen konstaterade att "alla här har någonting". Och då protesterade en kollega och menade på att jag inte hade några problem. Ett ypperligt tillfälle att berätta om min sociala fobi och min ångest. Men jag höll tyst. Och jag nickade bekräftande när chefen invände att jag ju har mina allergier.
 
Ja. Jag är Den Allergiska. That's all.
 
Och jag blir så frustrerad på mig själv! Jag menar, här propagerar jag för Synliggörande och Avstigmatiserande av psykisk ohälsa - men när tillfälle väl ges sitter jag och tiger som en mussla istället för att berätta om mina egna svårigheter. :thumbdown:
 

Det här med att synas...

Oh my god!! Bara några dagar kvar till Taylors födelsedag, och nu ligger vår födelsedagsvideo uppe på YouTube...
 
 
Jag är mycket väl medveten om att jag skickat in två bilder till detta videoprojekt och jag både fattade och ville att de skulle komma med i videon...men nu när jag ser dem får jag lite lätt panik. :bigeyes:
 
 
 
Shit alltså...som om jag inte kände mig tillräckligt exponerad idag, när jag fått veta att min MAMMA börjat läsa min blogg. :O

Trött och sliten

Mamma och syrran och jag träffades och gick på stan idag. :) Det var massor av folk, men jag hanterade det riktigt bra. Lite obehagskänslor, men ingen panik. Värst var det nästan när vi skulle äta, och jag stod där med brickan i händerna och tittade på den fullsatta serveringen och letade efter någonstans att sitta. :bigeyes: Om jag varit ensam skulle jag inte ens kommit på tanken att äta ute en sådan här lördag - då skulle jag ha gått raka vägen hem när jag blev hungrig. Men nu var ju familjen med, så nu klev jag fram till ett par som reste sig från ett bord och frågade om de skulle gå nu (vilket var en jäkligt idiotisk fråga med tanke på att de stod upp och höll på att sätta på sig jackorna och deras tallrikar och glas var så gott som tomma).
 
Mamma uttryckte oro för mig idag. :O Hon säger att jag ser så trött ut på ögonen, att jag verkar sliten. Hon frågade om det har blivit för mycket för mig, med både studierna och arbetet. Och jag erkände villigt att det är så. För det är faktiskt himla påfrestande att jobba heltid och plugga heltid - samtidigt. :S Skönt att det bara kommer vara så till januari - sedan går jag ner till halvtidsstudier...
 
Jag gick hem från stan mycket tidigare än beräknat, medan de andra fortsatte shoppa. Jag orkade helt enkelt inte längre. Jag lade mig i sängen och läste en vetenskaplig artikel, och sedan somnade jag. :tired: Och nu ska jag sätta mig och skriva den där analysen som ska vara inlämnad senast imorgon.
 

Studienarkomanen funderar på att trappa ner

Jag insåg just att jag till sommaren kommer att ha skrapat ihop hela 450 högskolepoäng och ha tagit kandidatexamen i inte mindre än två ämnen. Och jag börjar allvarligt fundera över om det kanske räcker med det. Jag kanske faktiskt skulle ta och sluta plugga snart...? :question:
 
Menherregudvadärdetjagsäger?! :bigeyes:
 
Nåja...jag börjar väl med att ta sommarlov i alla fall. Så får vi se hur jag känner till hösten. En liten 7,5-poängskurs på kvartsfart kanske? Det måste jag nog ha faktiskt. För att sluta plugga helt och hållet...nä, det är jag nog inte redo för (än).
 
Men det behöver jag ju inte bestämma mig för ikväll. Nu ska jag gå och lägga mig. Och imorgon ska jag umgås med mamma och syrran - och skriva ihop en analys av genusnormer kring självmord och självskadebeteende.

Lyckopillrets återkomst

 
Ny hemsida, nya videor, nya bilder - och jag är femton år igen. :blush:

Jag fryser

Jag somnade faktiskt utan Imovane igår kväll, trots rastlösheten. Och det ska nog gå bra ikväll med. :) Men fan, vad jag fryser nu ikväll! Jag har duschat varmt och bytt om till pyjamas och svept in mig i Hello Kitty-filten - men jag fryser ändå. :S Så jag funderar på att gå och lägga mig snart, under mina två täcken och mitt tjocka överkast. Det känns VÄLDIGT lockande, kan jag ju säga. Så...natti!

Min jobbcoach var helt fantastisk!

Jag hörde på radion förut att satsningen på jobbcoachning har utsatts för en hel del kritik. :O Och då måste jag bara få höja min röst och säga att jobbcoachningen var det bästa jag någonsin fick ut av att vara inskriven på Arbetsförnedringen.
 
Visst inser jag att det finns många jobbcoacher som inte är bra...men hallå, man får ju faktiskt välja själv vilken coach man vill gå till. Den jag valde och gick hos förra året var helt fantastisk! :thumbup: Hon stöttade mig och lirkade med mig och fick mig att tänka i nya banor. Inget såhär-skriver-du-ett-cv-trams, för det var inget jag behövde.
 
Vi fokuserade på de bitar jag behövde hjälp med, och när jag slutade hos henne hade jag lyckats skaffa mig en praktikplats i Körsbärsdalen - där jag ju numera är tillsvidareanställd. :)
 
Så kom inte och säg att jobbcoachning bara är skit. För det behöver det alls inte vara.

En storm mitt i lugnet

Nu har jag inte riktigt stenkoll på detta, men det kan faktiskt vara så att det är så mycket som två veckor sedan jag tog Imovane senast. Och det är fan helt jävla otroligt. :D Men ikväll är det risk för att jag måste ta en sväng förbi medicinskåpet, om jag ska kunna somna. Rastlösheten har smugit sig på mig under kvällen, och jag känner mig allmänt stirrig. :S Vilket är bortom all logik, eftersom min tillvaro är så lugn och trygg just nu. Och jag ska inte ha mens snart och det är lååångt kvar till nästa fullmåne. Och det är inte söndag än på flera dagar. Så vad är problemet??? :question:
 
Nåväl. Jag har i alla fall ägnat denna stirriga kväll åt att redigera mitt CV. Inte för att jag har några som helst planer på att lämna Körsbärsdalen - aldrig i livet!!! - men alla ansökningar som drällt in till oss den senaste tiden har helt enkelt gjort mig inspirerad till att fila lite på mitt eget CV. :)
 
 
By the way...jag har ringt till en kund idag. Två gånger!!! Jag var riktigt nervös, för jag mejlade honom igår och typ sågade honom vid fotknölarna. Jag hade satt "Brister i bokföringen" som rubrik på det mejlet, så ni kan ju föreställa er innehållet... Chefen sa att jag var hård - själv satte han rubriken "Julpyssel" på en checklista han skickade till en kund igår. :P
 
Idag skulle jag ringa upp den sågade kunden, och det visade sig att stora missförstånd låg bakom det hela (om vem som skulle göra vad och vilket material jag fått in och så vidare). Jag insåg till min förtvivlan att jag hade tårar i ögonen när jag pratade med chefen om det. :O Men chefen tog det hela lugnt och kunden verkade inte arg och felet var egentligen aldrig mitt så det fanns ingen anledning att bli tårögd. Men det är väl den Duktiga Flickan inom mig som alltid vill göra allting rätt...
 
Och när vi ändå pratar om det här med telefoner och rädslor, så kan jag ju upplysa om att Den Argsinta Mannen från Karmanjaka (numera av syrran identifierad som Pjuke) ringde idag. :bigeyes: När jag insåg att det var han blev jag så nervös att jag började stamma. Men jag lyckades i alla fall koppla in honom till chefen, och så var det inte mer med det.
 
Nu tänker jag gå och lägga mig. Med eller utan sömntablett, det får vi se. Men först tycker jag att vi lyssnar en gång till på kvällens lugna-Malins-rastlösa-själ-låt...
 

Förändringar och julstämning

Körsbärsdalen söker fler invånare. Och det är jag som ansvarar för att ta emot alla ansökningar som dräller in via mejlen. Det är både roligt, frustrerande, skrämmande och beklämmande. Roligt för att så många söker sig hit. :) Frustrerande för att många som söker så uppenbart är okvalificerade men tvingade av Arbetsförnedringen att söka ändå - vilket innebär ett oerhört tidsslöseri för alla inblandade parter. :mad: Skrämmande för att jag märker att det bara tar några sekunder för mig att ögna igenom CV och personligt brev och bestämma mig för om jag tycker att vi borde kalla den här personen på intervju eller inte - tänk att det går så lätt att avfärda en annan människa! :bigeyes: Beklämmande för att så många människor går utan jobb i dagens samhälle. :(
 
Men mest är det spännande. Att det händer saker, att vi står inför förändringar. :thumbup: Men hur många förändringar som helst går jag inte med på! Chefen och de andra försöker övertala mig att byta rum, till något större. Men fan heller att jag lämnar mitt mysiga lilla hörnrum med kakelugnen med körsbärsmotiv! :O Ja, det är trångt. Ja, jag skulle behöva fler skåp/hyllor. Men det går nog att lösa på andra sätt. För jag lämnar inte det här rummet, det gör jag bara inte! Jag ÄLSKAR det här rummet! (Tänk Gollums fixering vid ringen.)
 
I övrigt kan jag ju konstatera att det är VÄLDIGT mycket snö idag. Jag fick pulsa fram när jag skulle till jobbet imorse. Och det lär jag väl få göra när jag ska hem också. Hela stan ligger under ett fint tjockt vitt täcke, och när man sitter inomhus och tittar ut är det jättemysigt. Igår eftermiddag samlades Körsbärsdalens invånare för att dricka varm choklad och äta pepparkakor. Och i förrgår klädde vi julgranen. Och nästa vecka (på Taylors födelsedag - även känd som Luciadagen) ska vi gå och äta julbord. :thumbup: Mysigt värre!

It's hard to fight when the fight ain't fair

Nu har man kommit fram till att unga med funktionshinder mår sämre och har svårare att få jobb än andra unga. No shit, Sherlock.
 
Jag är så himla tacksam över att jag numera har ett jobb och känner mig allmänt tillfreds med livet. Men det är inte samhällets förtjänst, verkligen inte! Arbetsförnedringen och Förskingringskassan har gjort sitt bästa för att motarbeta mig och få mig att känna mig liten och värdelös och hjälplös.
 
Men jag har kämpat. Och jag har klarat mig. Och jag hoppas att andra också ska lyckas med det. Men ännu mer hoppas jag förstås att de inte ska behöva kämpa, utan att de ska få det stöd de behöver och har rätt till. Ska det verkligen behöva vara en utopi?
 

K-k-k-kallt!

Vinterns hittills kallaste dag. Jag trodde att jag skulle frysa ihjäl när jag gick till jobbet imorse! :bigeyes: Fy satan, vad kallt det var! Och är.
 
Jag har haft dubbla leggings, dubbla strumpor, dubbla tröjor, och så mössa och vantar och halsduk och självklart vinterstövlar och vinterjacka på mig idag. Påbyltad som en eskimå. Och ändå tittade chefen bekymrat på mig när jag skulle gå hem och frågade om jag hade ordentligt med kläder på mig så att jag inte skulle förfrysa mig. Och mamma ojade sig i telefon och sa att jag borde ta jeansen istället för leggings imorgon. Vi får se hur det blir med den saken.
 
När jag kom hem blev det i alla fall varm dusch, pyjamas, Hello Kitty-täcket och några somriga avsnitt av Skärgårdsdoktorn. Och nu blir det sängen. Natti!
 

Sakta vi gå genom stan

Pride-familjen på Världsaidsdagen i lördags. (Foto: Niclas Sandberg, Folkbladet)
 
Om man tittar riktigt noga (och vet hur vi ser ut och var i tåget vi går) kan man se både mig och Fobisk - och syrrans hand - på den här bilden. :P

Tiden går fort när man har roligt

Jag är mycket väl medveten om att jag inte har bloggat på hela helgen. Men jag har gjort andra saker istället. Fobisk och syrran har varit här och vi har haft jättemysigt. :)
 
Två av gårdagens evenemang - Rättvis Julmarknad och World AIDS Day. (Bildkälla.)
 
Strosa runt på stan och shoppa, besöka Pride-familjen på Rättvis Julmarknad, gå i fackeltåg genom centrum för att uppmärksamma World AIDS Day, gå på bio och se Breaking Dawn part 2, krypa ner under täcket innan frukost och se på julkalendern, titta på de två sista Harry Potter-filmerna, baka pepparkakor till tonerna av julmusik och i skenet av brinnande ljus, spela Mastermind om och om igen, lyssna på Taylors underbara skivor...det är vad jag kallar livskvalitet. :thumbup: