Noll självinsikt?!
Nu är det verkligen hög tid för mig att sova (även om jag inte kan). Men vad gör jag? Sitter och svarar på en jobbannons, där de vill att man ska vara "trygg i sin person" och ha ett "utåtriktat och positivt sätt". Antingen är jag helt efterbliven som ens försöker, eller så är jag bara jävligt envis. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men jag vet att jag borde stänga av datorn och gå och lägga mig nu. Imorgon ska jag upp klockan fem och vara på universitetet i tio timmar.
Kvällsångest
Ångesten blir starkare såhär på kvällen. Det är så himla typiskt! Jag menar, när jag äntligen får vara hemma efter en lång, jobbig dag på universitetet borde jag väl vara glad?! Men nähädå, sån tur har jag inte.
Jag är skittrött, men jag vet att jag inte kommer kunna somna om jag går och lägger mig. Det tar alltid flera timmar, oavsett hur trött jag är. Jag har bara åtta sömntabletter kvar, så jag vill inte slösa med dem. Och när jag väl somnar kommer mardrömmarna - varje natt! Så när jag vaknar på morgonen känner jag mig alltid mer eller mindre ledsen. Och skittrött. Och sedan väntar ännu en lång, jobbig dag på universitetet.
Ska livet vara såhär?!
Förklaring
Idag blev det sex timmar på universitetet. Grupparbete, sedan föreläsning, sedan grupparbete igen. Jag kom dit senare än de andra i gruppen och gick tidigare än dem också. Jag vet inte om de blev sura för det, men det orkar jag nästan inte bry mig om. Jag måste faktiskt tänka på mig själv och min egen hälsa. Hela mitt väsen skriker JAG VILL HEM!!! när jag är på universitetet. Jag är trött, jag är spänd, jag är stressad, jag är nere. Jag orkar inte vara där lika länge som de andra. Så är det bara. Men hur förklarar man det för glada, fullt friska människor vars största problem är att de inte vet vad de ska köpa till sin pojkvän i julklapp?
Nåväl. Jag fick en bloggkommentar imorse som jag tänkte svara på nu;
Jag var hemma ett helt år efter gymnasiet innan jag vågade ta steget att börja plugga på högskola. Nu har jag pluggat i nästan tre och ett halvt år, och vad ska man säga - det är jobbigt, men det går. Jag läser företagsekonomi på heltid och juridik på halvtid. Så sammanlagt läser jag 150 % (vilket jag börjat inse inte är så jäkla lämpligt just nu). I vår tänker jag läsa lite blandade kurser på distans istället, och då kanske jag orkar med en såhär hög studietakt (det gjorde jag i somras och det gick hur bra som helst). Jag blir inte alls lika utmattad när jag pluggar på distans. Distansstudier = inga grupparbeten, inga föreläsningar, inga bussresor, inga fullpackade korridorer. Om du har en svår socialfobisk problematik så skulle jag råda dig till att plugga på distans, åtminstone till en början. Jag vet faktiskt inte om det finns något särskilt stöd för oss, men jag skulle inte tro det. Fysiska funktionshinder tas det hur mycket hänsyn till som helst, men med psykiska är det en helt annan sak (och ja, det gör mig jävligt bitter). Men du får väl vända dig till studenthälsan där du har tänkt plugga och fråga dem vad du kan få för stöd.
Nåväl. Jag fick en bloggkommentar imorse som jag tänkte svara på nu;
Jag var hemma ett helt år efter gymnasiet innan jag vågade ta steget att börja plugga på högskola. Nu har jag pluggat i nästan tre och ett halvt år, och vad ska man säga - det är jobbigt, men det går. Jag läser företagsekonomi på heltid och juridik på halvtid. Så sammanlagt läser jag 150 % (vilket jag börjat inse inte är så jäkla lämpligt just nu). I vår tänker jag läsa lite blandade kurser på distans istället, och då kanske jag orkar med en såhär hög studietakt (det gjorde jag i somras och det gick hur bra som helst). Jag blir inte alls lika utmattad när jag pluggar på distans. Distansstudier = inga grupparbeten, inga föreläsningar, inga bussresor, inga fullpackade korridorer. Om du har en svår socialfobisk problematik så skulle jag råda dig till att plugga på distans, åtminstone till en början. Jag vet faktiskt inte om det finns något särskilt stöd för oss, men jag skulle inte tro det. Fysiska funktionshinder tas det hur mycket hänsyn till som helst, men med psykiska är det en helt annan sak (och ja, det gör mig jävligt bitter). Men du får väl vända dig till studenthälsan där du har tänkt plugga och fråga dem vad du kan få för stöd.
Jag. Är. Trött.
Jag är jättetrött och stressen står mig upp i halsen. Det är måndag, med andra ord. Jag har tre uppgifter som ska vara inne den här veckan, och nästa vecka är det dugga, seminarium och två inlämningsuppgifter till. Och så har jag föreläsning minst en gång om dagen. JAG ORKAR INTE!!!
Efter dagens föreläsning hade jag en tid hos terapeuten på studenthälsan. Vi pratade nästan bara om L. Det var jobbigt, men jag grät inte i alla fall. Nästa vecka ska vi prata om framtiden.
Och så var det söndag igen...
Helgerna går alldeles för fort. :( Om jag inte visste om att det var söndagskväll nu så skulle jag ändå märka det på min oro och klumpen i magen. Jag hatar söndag, måndag och tisdag. När det blir onsdag har jag liksom börjat acceptera läget. På torsdag börjar det kännas bättre igen, fredag och lördag är underbara. Men nu är det ju som sagt söndag. Och jag ska upp klockan fem imorgon bitti och pulsa ut i snödrivorna. Med lite tur kanske bussen är inställd? Fast det vill jag egentligen inte, för jag ska till studenthälsan imorgon efter föreläsningen. Men någon annan dag i veckan får den gärna vara inställd.
Mirakel!
Det har varit en bra dag idag. Sju timmar på universitetet bara flög iväg. Jag har till och med skrattat(!) tillsammans med gruppen. Och på bussen lyssnade jag på inspirationsmusik till romanen (bl.a. Bryan Adams – Summer Of '69) istället för soundtrack-till-mörk-sinnesstämning. Och nu är det helg! :D
Mirakel?
Inatt blev det nästan 10 timmars oavbruten sömn - utan sömntabletter! Mardrömmarna kom förstås, men de var inte lika brutala emot mig som de brukar vara.
Nu är jag på universitetet. Jag måste stanna här i 7 timmar innan jag får åka hem igen. Men det känns okej. Kanske är det sömnen, kanske är det den stundande helgen. Jag vet inte - men det känns okej.
Nu är jag på universitetet. Jag måste stanna här i 7 timmar innan jag får åka hem igen. Men det känns okej. Kanske är det sömnen, kanske är det den stundande helgen. Jag vet inte - men det känns okej.
Vägval
Jag är kvar på universitetet, har varit här sen 07:40 imorse - och jag kommer förmodligen behöva sitta här till 17:00. Inte världens roligaste, efter en natt med 4-5 timmars sömn. Men det känns inte som världens undergång ändå. Jag har varit hos studievägledaren idag och hon hade många kloka saker att säga. Hon målade upp mina olika vägval;
1) Jag fortsätter plugga 150 % terminen ut och ägnar våren åt magisteruppsatsen.
2) Jag fortsätter plugga 150 % terminen ut och ägnar våren åt fristående kurser och/eller börjar jobba.
3) Jag hoppar av den skitjobbiga kursen, som är på 100 %, och fortsätter bara gå den andra, som är på 50 %. I vår läser jag fristående kurser och/eller jobbar.
Jag måste säga att alternativ 3 låter VÄLDIGT lockande. Alternativ 2 låter jobbigt men överkomligt. Men tyvärr kommer jag nog genomföra alternativ 1, även om hela mitt inre skriker NEEEJ. Men men...jag får fundera över det här, vad som är klokast hälsomässigt, yrkesmässigt och så vidare.
1) Jag fortsätter plugga 150 % terminen ut och ägnar våren åt magisteruppsatsen.
2) Jag fortsätter plugga 150 % terminen ut och ägnar våren åt fristående kurser och/eller börjar jobba.
3) Jag hoppar av den skitjobbiga kursen, som är på 100 %, och fortsätter bara gå den andra, som är på 50 %. I vår läser jag fristående kurser och/eller jobbar.
Jag måste säga att alternativ 3 låter VÄLDIGT lockande. Alternativ 2 låter jobbigt men överkomligt. Men tyvärr kommer jag nog genomföra alternativ 1, även om hela mitt inre skriker NEEEJ. Men men...jag får fundera över det här, vad som är klokast hälsomässigt, yrkesmässigt och så vidare.
Hungern river min vargabuk
Fan också. Jag kan inte sova. Och nu har jag dessutom blivit hungrig. Huvudet dunkar fortfarande och så börjar jag må illa.
Men det finns faktiskt ljusglimtar. Jag upptäckte precis att mitt G på förra kursen helt plötsligt blivit förvandlat till ett VG. (Alltså, läraren hade sagt att för att få VG på hela kursen så var man tvungen att få VG på båda delkurserna, men jag fick bara G på den andra delkursen - men jag fick ändå VG i totalen!)
Nu ska jag äta stekta äpplen som underbara systeryster fixat i ordning. :)
Men det finns faktiskt ljusglimtar. Jag upptäckte precis att mitt G på förra kursen helt plötsligt blivit förvandlat till ett VG. (Alltså, läraren hade sagt att för att få VG på hela kursen så var man tvungen att få VG på båda delkurserna, men jag fick bara G på den andra delkursen - men jag fick ändå VG i totalen!)
Nu ska jag äta stekta äpplen som underbara systeryster fixat i ordning. :)
Utmattning
Jag somnade redan vid nio igår kväll tack vare mina fantastiska tabletter och sen sov jag gott hela natten, bortsett från de oundvikliga mardrömmarna om L under morgontimmarna. Ikväll tror jag dock inte att det ska behövas några tabletter, för jag har varit på universitetet i åtta(!) timmar idag, vilket innebär att jag har varit hemifrån i elva(!!!) timmar. Så jag är helt jävla utmattad.
Jag har bland annat haft mitt första samtal med psykoterapeuten på studenthälsan. Och det tog väl max tio minuter innan jag började gråta. Och det värsta var att jag inte kunde sluta! Jag bara satt där och snyftade, inför en vilt främmande människa. Det var pinsamt. Men hon var jättesnäll, och vi har bokat in en ny tid på måndag morgon. Hon tycker att jag borde trappa ner på min studietakt, från 150 % till 50 %, och att jag ska få min medicinering korrigerad. Det låter som två väldigt kloka idéer - och ändå tvekar jag. Men jag har i alla fall mejlat till studievägledningen, och psykoterapeuten lovade att ta kontakt med min doktor angående medicinen.
Dagens buss- och tågmusik: Sara Löfgren – Flickan ovanpå. Den sammanfattar mig och min situation, tycker jag.
Nu ska jag inte plåga mitt av trötthet/sjukdom pulserande huvud mer. Dags att sova!
Jag har bland annat haft mitt första samtal med psykoterapeuten på studenthälsan. Och det tog väl max tio minuter innan jag började gråta. Och det värsta var att jag inte kunde sluta! Jag bara satt där och snyftade, inför en vilt främmande människa. Det var pinsamt. Men hon var jättesnäll, och vi har bokat in en ny tid på måndag morgon. Hon tycker att jag borde trappa ner på min studietakt, från 150 % till 50 %, och att jag ska få min medicinering korrigerad. Det låter som två väldigt kloka idéer - och ändå tvekar jag. Men jag har i alla fall mejlat till studievägledningen, och psykoterapeuten lovade att ta kontakt med min doktor angående medicinen.
Dagens buss- och tågmusik: Sara Löfgren – Flickan ovanpå. Den sammanfattar mig och min situation, tycker jag.
Nu ska jag inte plåga mitt av trötthet/sjukdom pulserande huvud mer. Dags att sova!
Winter Wonderland
Jag drog upp rullgardinerna och upptäckte att världen är vit utanför min mörka bunker. Och då blev jag genast lite gladare. Jag älskar att sitta inne i värmen och titta på snöflingorna som virvlar omkring utanför fönstret. Så nu har jag sammanfattat ett helt hovrättsfall, bara sådär. Hoppas att min energi håller i sig till det andra fallet, och till jämförelsen mellan dem. Och till grupparbetet...
G = gräv ner dig
Jag fick precis veta att jag bara blev godkänd på förra kursen. Precis den sortens nyheter jag behöver just nu. Verkligen. Tack så mycket. :(
Rastlös
Jag var rastlös hela eftermiddagen och kvällen igår. När jag försökte plugga skrev jag två rader - sen lade jag mig på golvet och stirrade i taket i en kvart. Jag kände inte för någonting, inte ens något roligt. Varken att skriva, spela något spel, sy, brodera, virka, baka, läsa eller något annat jag brukar tycka om. Och definitivt inte att plugga. Men jag fick ihop några rader till på uppsatsen till slut, efter sisådär sex timmar. Och nu har jag mejlat min grupp och skrivit att jag kommer till universitetet imorgon. Blä. Men jag måste - jag har två föreläsningar imorgon, och så ska jag ju träffa psykoterapeuten.
Samtal väntar
Studenthälsan ringde nyss. På mitt campus finns två kuratorer och en psykoterapeut, och jag måste verkligen ha gjort intryck för jag fick en tid hos psykoterapeuten - redan på onsdag. Jag letade upp hennes bild på nätet, och hon ser väldigt snäll ut. Så det här blir nog bra...hoppas jag.
Hemma bra - nej, hemma bäst
När jag vaknade imorse hade föreläsningen pågått i en timme. Jag är hemma idag och jag njuter av att inte behöva gå utanför dörren på hela dagen. Jag tänker inte ens gå ut med soporna (fastän det behövs). Min grupp har mejlat mig uppgifter, som jag har gjort, och nu väntar jag på att de ska ringa från studenthälsan. Jag hoppas att jag lyckades oroa den lilla människan som ringde i fredags tillräckligt mycket för att de ska höra av sig redan idag, eller allra senast imorgon. För på onsdag ska jag till universitetet, och jag har ingen lust att sitta i en folkmyllrande korridor och prata om min mentala ohälsa.
Beslutet är fattat
Nu har jag mejlat gruppen och meddelat att jag inte kommer imorgon. Jag har lite dåligt samvete, för jag ligger ju inte på min dödsbädd eller så - rent tekniskt skulle jag faktiskt kunna pallra mig iväg till universitetet. Men...jag orkar inte. Och jag ÄR förkyld. Jätteförkyld. Och jag har ont i huvudet också. Och jag ser fram emot att slippa gå upp klockan fem imorgon bitti...
Att stanna eller inte stanna hemma
Jag känner mig risig idag. Förkylning och mens. Funderar på att stanna hemma imorgon. Och kanske på tisdag. Då kanske jag skulle stå ut med att vara på universitetet mellan 8-17 onsdag, torsdag och fredag. Bara tre dagar, istället för fem. Det orkar jag nog.
Lugn lördag
Det har varit en bra dag idag. Min kära syster är här och vi har bakat chokladrutor. :) Och så har jag handlat, pluggat lite, skrivit på en av romanerna - och snart ska jag tvätta. Jag har lite ångest över att jag inte har pluggat mer, men samtidigt är det väldigt skönt att bara ta det lugnt.
Hjälpen är inom räckhåll
Min grupp skulle hålla i dagens lektion. Det kändes helt okej - fram tills ungefär en timme innan. Då gjorde nervositeten entré, tätt följd av ångesten. När jag väl stod där framme och skulle prata var det rent hemskt. Jag skakade, stammade, sa fel, pratade snabbt, stirrade ner i papperet...kort sagt, det gick åt helvete. Men nu är det över. Och jag lever fortfarande.
Nu har jag fått kontakt med studenthälsan också. Jag fick prata med en vänlig liten människa i telefon förut. Hon frågade lite om mina problem och min bakgrund, och sen lovade hon att en kurator från mitt campus ska kontakta mig nästa vecka. Jag måste ha gjort intryck, för hon frågade om jag trodde att jag skulle klara mig över helgen och lovade att jag skulle få komma på samtal så snart som möjligt.
Kanske överdrev jag lite, jag vet inte. Men jag är van vid att behöva kämpa för att bli tagen på allvar och få den hjälp jag behöver. Så det är lika bra att ta i lite i överkant, annars riskerar man att inte få någon hjälp överhuvudtaget. Som när jag var 15 och hade försökt ta livet av mig - då ringde mamma till BUP, men de ville inte hjälpa mig för de "tyckte inte att det lät så allvarligt". Så ett tips till er som vill söka hjälp: bre på lite extra, tona absolut inte ner någonting - och var envisa!
Nu har jag fått kontakt med studenthälsan också. Jag fick prata med en vänlig liten människa i telefon förut. Hon frågade lite om mina problem och min bakgrund, och sen lovade hon att en kurator från mitt campus ska kontakta mig nästa vecka. Jag måste ha gjort intryck, för hon frågade om jag trodde att jag skulle klara mig över helgen och lovade att jag skulle få komma på samtal så snart som möjligt.
Kanske överdrev jag lite, jag vet inte. Men jag är van vid att behöva kämpa för att bli tagen på allvar och få den hjälp jag behöver. Så det är lika bra att ta i lite i överkant, annars riskerar man att inte få någon hjälp överhuvudtaget. Som när jag var 15 och hade försökt ta livet av mig - då ringde mamma till BUP, men de ville inte hjälpa mig för de "tyckte inte att det lät så allvarligt". Så ett tips till er som vill söka hjälp: bre på lite extra, tona absolut inte ner någonting - och var envisa!
Visst känns det som att helgen väntar
Syrran släpade med mig på en spelning ikväll. När vi stod i hennes hall och precis skulle gå kände jag inte alls för det. Jag ville bara gå hem och lägga mig! Men jag följde med i alla fall, och det är jag glad över. Det var jättetrevligt. Även om jag kände mig lite malplacerad i min prydliga blus bland alla estetungar som hängde på det där skumma stället.
När vi kom hem till mig gjorde jag faktiskt det jag skulle. Jag gjorde mina uppgifter och förberedde mig inför morgondagens universitetsvistelse! Så för tillfället känns det inte fullkomligt nattsvart. Förhoppningsvis blir det dessutom bara två timmar på universitetet imorgon, men jag har en obehaglig känsla av att min grupp är av en annan åsikt... Men det kanske jag kan stå ut med, för nu är lördag och söndag inte långt borta. Två långa, härliga dagar när jag får vara hemma och plugga och diska och tvätta och allt annat jag varken hinner eller orkar i veckorna. Det ser jag fram emot.
När vi kom hem till mig gjorde jag faktiskt det jag skulle. Jag gjorde mina uppgifter och förberedde mig inför morgondagens universitetsvistelse! Så för tillfället känns det inte fullkomligt nattsvart. Förhoppningsvis blir det dessutom bara två timmar på universitetet imorgon, men jag har en obehaglig känsla av att min grupp är av en annan åsikt... Men det kanske jag kan stå ut med, för nu är lördag och söndag inte långt borta. Två långa, härliga dagar när jag får vara hemma och plugga och diska och tvätta och allt annat jag varken hinner eller orkar i veckorna. Det ser jag fram emot.
Jag orkar inte!
Jag var på universitetet i tre timmar idag. Bara tre timmar - men det räckte för att ta slut på all min energi. Och nästa vecka tycker min grupp att vi ska vara på universitetet och arbeta "åtminstone mellan 8 och 17" varje dag. Jag ville bara skrika rätt ut när jag hörde det. Och nu överväger jag att hoppa av kursen. För jag orkar verkligen inte! Ska jag gå upp vid 5 varje morgon, och inte komma hem förrän bortåt 18.30?! Det är fan inte mänskligt. Speciellt inte när man håller på att drunkna i depressionsträsket.
Jag orkar inte, jag orkar inte, JAG ORKAR INTE!!!
Jag orkar inte, jag orkar inte, JAG ORKAR INTE!!!
Ett steg i rätt riktning
Nu har jag mejlat studenthälsan. Jag tänkte ringa, men modet svek mig. Jag lämnade mitt telefonnummer och hoppas att de ringer upp snart och att jag får hjälp av någon vänlig människa som förstår mig.
Svart på vitt
Jag gråter äntligen. Inte så att det rinner, men jag snyftar och det är blött runt ögonen.
Jag gjorde precis studenthälsans test för mental hälsa. Jag har ett behandlingskrävande depressionstillstånd och klar ångestproblematik. Jag borde verkligen ta kontakt med dem. Jag gör det nu meddetsamma, tror jag.
Jag gjorde precis studenthälsans test för mental hälsa. Jag har ett behandlingskrävande depressionstillstånd och klar ångestproblematik. Jag borde verkligen ta kontakt med dem. Jag gör det nu meddetsamma, tror jag.
Skuggan bland ljusen
Jag gjorde likadant idag som igår; åkte hem efter grupparbetet och struntade i föreläsningen. Jag är rätt säker på att de i min grupp inte tycker om mig. Liksom, jag sitter mest i ett hörn och ser ledsen ut. Säger inte mycket, bidrar inte mycket. Bara finns där som en mörk skugga.
Vad gör en sådan som jag på universitetet?! Jag borde ligga inne på en avdelning någonstans och bli omhändertagen och inte behöva bekymra mig om någonting i hela världen. Jag tänkte faktiskt på det förra veckan, när jag slank in på sjukhuset för att värma mig lite. Jag önskade att jag kunde få stanna där och bli omhändertagen, skyddad från den hemska verkligheten utanför.
Men jag är tydligen inte tillräckligt störd för det. Det är i alla fall ingen som har föreslagit den lösningen för mig. En kurator på ungdomsmottagningen antydde det en gång, men på psykakuten tyckte de inte att det var nödvändigt. Så det är väl bara att fortsätta sväva omkring som en mörk skugga bland alla glada ljus, antar jag.
Vad gör en sådan som jag på universitetet?! Jag borde ligga inne på en avdelning någonstans och bli omhändertagen och inte behöva bekymra mig om någonting i hela världen. Jag tänkte faktiskt på det förra veckan, när jag slank in på sjukhuset för att värma mig lite. Jag önskade att jag kunde få stanna där och bli omhändertagen, skyddad från den hemska verkligheten utanför.
Men jag är tydligen inte tillräckligt störd för det. Det är i alla fall ingen som har föreslagit den lösningen för mig. En kurator på ungdomsmottagningen antydde det en gång, men på psykakuten tyckte de inte att det var nödvändigt. Så det är väl bara att fortsätta sväva omkring som en mörk skugga bland alla glada ljus, antar jag.
Orkeslös
Jag åkte hem efter grupparbetet förut, och struntar i föreläsningen i eftermiddag. Jag orkar inte. På bussen lyssnade jag nästan bara på Lars Winnerbäck – Tvivel - Single Version - den sammanfattar min situation ganska bra. Jag är så trött, jag får leta med ljus och lykta efter motivationen och jag har ständigt ont i magen. What's the point med allting liksom?
Men när jag kom in på min gata satt min lilla kisse i fönstret, och när hon fick syn på mig spratt hon till och blev jätteglad. Sen kom hon och mötte mig i hallen som vanligt. Sånt höjer sinnesstämningen ett par, tre pinnhål faktiskt. Och snart kommer min älskade syster hit också, och hon ska sova här. Förhoppningsvis kommer dessa två juveler att förgylla resten av min dag. Men imorgon fortsätter helvetet...
Men när jag kom in på min gata satt min lilla kisse i fönstret, och när hon fick syn på mig spratt hon till och blev jätteglad. Sen kom hon och mötte mig i hallen som vanligt. Sånt höjer sinnesstämningen ett par, tre pinnhål faktiskt. Och snart kommer min älskade syster hit också, och hon ska sova här. Förhoppningsvis kommer dessa två juveler att förgylla resten av min dag. Men imorgon fortsätter helvetet...
Studiepanik
Det är mycket nu. Mörkret och stressen fyller mitt medvetande och jag lever under konstant press och ångest. Den nya kursen har bara pågått i en vecka, men det känns som minst en månad och jag är på god väg att gå in i väggen. Det är omänskligt mycket att göra och skitsvårt för alla som inte är extremnördar inom ämnet. Jag vill bara lägga mig ner och gråta! Men det är ju inte särskilt produktivt, så det får jag väl låta bli.
Hade jag verkligen gillat ämnet så hade det kanske inte känts lika tungt. Men jag är inne i någon slags vad-vill-jag?/vem-är-jag?-kris, så motivationen är inte på topp. Jag är nästan framme vid magisterexamen - i ett ämne som jag inte längre vet om jag är intresserad av. Jag har övervägt samtal med både studievägledare och kurator, men jag skulle faktiskt inte ha tid med det nu.
Att vi är inne i den jävligaste, mörkaste tiden på året gör ju inte saken bättre heller. Kursen jag läser nu är på avancerad nivå, och när jag läste samma ämne på grundnivå låg den kursen också i slutet av höstterminen! Varför lägger de inte såna skitjobbiga, krävande ämnen i slutet av vårterminen, när man är pigg och glad?!
Hade jag verkligen gillat ämnet så hade det kanske inte känts lika tungt. Men jag är inne i någon slags vad-vill-jag?/vem-är-jag?-kris, så motivationen är inte på topp. Jag är nästan framme vid magisterexamen - i ett ämne som jag inte längre vet om jag är intresserad av. Jag har övervägt samtal med både studievägledare och kurator, men jag skulle faktiskt inte ha tid med det nu.
Att vi är inne i den jävligaste, mörkaste tiden på året gör ju inte saken bättre heller. Kursen jag läser nu är på avancerad nivå, och när jag läste samma ämne på grundnivå låg den kursen också i slutet av höstterminen! Varför lägger de inte såna skitjobbiga, krävande ämnen i slutet av vårterminen, när man är pigg och glad?!
14 människor och 1 hund
Idag har jag varit på födelsedagskalas. Fjorton människor och en hund. I en tvårumslägenhet. En hel eftermiddag. Men det gick rätt bra. Det var egentligen bara de första minuterna som var jobbiga - vilket de alltid är. Liksom, när man kommer dit och ska gratulera och överlämna presenter och vandra runt i lägenheten och hälsa på alla. När den proceduren väl är avklarad och jag hittat någonstans att sätta mig brukar det gå rätt bra. Tack och lov att det (nästan) bara var familjemedlemmar där och inte en hel drös främlingar. För då hade jag inte kunnat slappna av och ha så roligt som jag faktiskt hade.
Grupptillhörighet
Början på den nya kursen har gått förvånansvärt bra förresten. Igår kändes det bara tungt och jobbigt, men redan idag har det börjat ljusna lite.
Igår släppte föreläsaren en bomb (okej, han informerade om kursens upplägg) - inom några dagar måste vi ha bildat grupper om 3-5 personer som vi ska jobba i fram till slutet av januari. Vi är cirka 120 personer på kursen - och jag känner inte en enda! Panik, panik, panik.
Det satt tre tjejer bredvid mig igår. Jag sneglade på dem när de satte sig, konstaterade att de var söta och ignorerade dem sen fullständigt - men hela föreläsningen satt jag och hoppades att de skulle fråga om jag ville vara med i deras grupp. Aldrig i livet att jag skulle ha vågat fråga dem själv! Men de kunde väl ha frågat mig...tyckte jag. Men det gjorde de inte.
Idag planerade jag att gå fram till föreläsaren efter föreläsningen och säga som det var; att det är min första termin på universitetet och att jag inte känner någon och att jag behöver en grupp (det låter bättre än att säga att jag är fullkomligt störd och inte vågar ta kontakt med människor). Men det behövdes inte, för föreläsaren frågade högt i klassen ifall det var några som inte hade hittat en grupp än (och jag var faktiskt inte ensam om det). Och en guldlockig ängel på raden bakom mig sa att hennes grupp behövde åtminstone en medlem till. Hon tog mig under sina vingar och räddade mig från ensamheten (okej, lite överdrivet, men det var så det kändes).
Så nu har jag en grupp. Och jag är både glad, lättad - och livrädd. De verkar jättesnälla och gulliga, men som vanligt är jag misstänksam och vågar inte riktigt tro på det jag hör och ser. Jag får för mig att de inte tycker om mig, att de pratar skit bakom min rygg, att de tycker jag är helt konstig och så vidare. Varför fungerar jag såhär?! Det är skitjobbigt. Hoppas jag kan slappna av lite mer imorgon. För annars blir det en lång dag...
Igår släppte föreläsaren en bomb (okej, han informerade om kursens upplägg) - inom några dagar måste vi ha bildat grupper om 3-5 personer som vi ska jobba i fram till slutet av januari. Vi är cirka 120 personer på kursen - och jag känner inte en enda! Panik, panik, panik.
Det satt tre tjejer bredvid mig igår. Jag sneglade på dem när de satte sig, konstaterade att de var söta och ignorerade dem sen fullständigt - men hela föreläsningen satt jag och hoppades att de skulle fråga om jag ville vara med i deras grupp. Aldrig i livet att jag skulle ha vågat fråga dem själv! Men de kunde väl ha frågat mig...tyckte jag. Men det gjorde de inte.
Idag planerade jag att gå fram till föreläsaren efter föreläsningen och säga som det var; att det är min första termin på universitetet och att jag inte känner någon och att jag behöver en grupp (det låter bättre än att säga att jag är fullkomligt störd och inte vågar ta kontakt med människor). Men det behövdes inte, för föreläsaren frågade högt i klassen ifall det var några som inte hade hittat en grupp än (och jag var faktiskt inte ensam om det). Och en guldlockig ängel på raden bakom mig sa att hennes grupp behövde åtminstone en medlem till. Hon tog mig under sina vingar och räddade mig från ensamheten (okej, lite överdrivet, men det var så det kändes).
Så nu har jag en grupp. Och jag är både glad, lättad - och livrädd. De verkar jättesnälla och gulliga, men som vanligt är jag misstänksam och vågar inte riktigt tro på det jag hör och ser. Jag får för mig att de inte tycker om mig, att de pratar skit bakom min rygg, att de tycker jag är helt konstig och så vidare. Varför fungerar jag såhär?! Det är skitjobbigt. Hoppas jag kan slappna av lite mer imorgon. För annars blir det en lång dag...
Välkommen, vintern!
Det bästa med snöoväder är att det plötsligt blir legitimt att gå med huvudet nerböjt, så som jag alltid gör.
Asplöv
Jag vet inte riktigt vad som hände imorse. Plötsligt började jag må jätteilla på bussen, jag mådde så illa att jag bara väntade på att jag skulle börja kräkas. Men det kom inget. Istället började jag darra, först i händerna, benen - och snart darrade hela jag. Det var riktigt obehagligt. Hade jag haft ångest samtidigt så skulle jag inte ha blivit så orolig; då är det ju "normalt". Men att det bara började utan vidare skrämde mig faktiskt. Först tänkte jag att det kanske var en reaktion på buffén av olika piller jag tryckt i mig på sista tiden. Sen kom jag på att det kanske var en reaktion på hungern; jag har inte kunnat äta mig mätt på hela veckan på grund av den jäkla visdomstanden. Hur som helst var det jävligt obehagligt. Men det gick över efter en stund. Hoppas att jag slipper uppleva det igen! För att förebygga det sitter jag nu och sörplar i mig varma koppen med sugrör, och jag har inte tagit värktabletter sen imorse.
Sömn
Jag gick upp väldigt sent idag, eftersom det tog så lång tid att somna inatt. Och imorgon måste jag gå upp jättetidigt. Så jag kommer att ha varit vaken i ungefär tio timmar när jag måste gå och lägga mig ikväll. Det kommer garanterat krävas mirakelsömntablett och avstängd mobiltelefon om det ska fungera.
Tillbaks på ruta ett
Jag kan inte sova. Det påminner mig om ångestnätterna jag hade i våras, när jag bara grät och var alldeles utom mig av ångest ända till gryningen (innan jag fick de där mirakeltabletterna som får mig att somna inom en halvtimme). Så är det inte nu, det är mer en molande olustkänsla i magen. Och jag är ganska säker på varför den finns där. Det var slutseminarium i fredags - vilket innebär att det börjar en ny kurs på måndag. Det kommer att vara ungefär samma studenter som det varit hittills under terminen - bortsett från de tre(!) personer jag börjat lära känna lite. Just de tre ska inte gå nästa kurs. Så jag är tilbaks på ruta ett på det sociala planet. Jag kommer inte ha någon att sitta bredvid och ingen att lösa uppgifter tillsammans med. Usch, jag längtar inte till måndag...
Ett steg tillbaka och två steg framåt
När jag kom till busshållplatsen imorse stod redan bussen där och alla hade gått på, så jag trodde att jag skulle bli tvungen att sätta mig bredvid någon (av någon anledning tycker jag det är mycket mindre otäckt att sätta mig vid fönstret och sen få någon annan bredvid mig, än att själv vara den som kommer och sätter sig bredvid). Men jag var ju tvungen att ta mig till universitetet - vi hade slutseminarium idag! - så jag halade upp mobilen och ringde syrran. Det är mitt gamla beprövade knep när jag befinner mig i en jobbig situation, att prata i mobilen. Då känner jag mig inte så ensam, det är nästan som att hålla någon i handen - och då vågar jag mer än när jag "är själv". Så med syrran i handen/örat klev jag på bussen. Och som 99,9 % av alla gånger jag oroar mig över något visade det sig inte vara något att oroa sig över alls. Det fanns flera lediga säten där jag inte behövde sätta mig bredvid någon. Och jag hade till och med sån tur att ingen satte sig på yttersätet bredvid mig heller! Jag fick fritt andrum hela vägen till universitetet.
(Foto: Salvatore Vuono / FreeDigitalPhotos.net)
I måndags var jag hos tandläkaren och opererade ut en visdomstand, och jag kan fortfarande inte äta ordentligt. Så när jag kom till campus gick jag in på ett café och köpte en drickyoghurt - och jag vågade vara besvärlig och be om ett sugrör. Tyvärr fanns det inga där, så jag blev rekommenderad att gå till ett annat café och fråga. Och tänka sig - det gjorde jag! Inte förrän efteråt insåg jag vilket stordåd det var. Jag travade helt enkelt in på caféet och förklarade situationen och bad om ett sugrör. Som om jag inte alls vore socialt missanpassad utan som vilken student som helst.
(Foto: graur razvan ionut / FreeDigitalPhotos.net)
Sen blev det då dags för slutseminarium. Och jag var förstås nervös. Men inte så mycket för att prata, utan mer för vilken kritik som skulle komma upp och vilket betyg jag kommer få. Helskumt - nästan som en normal människa ju!
(Foto: Salvatore Vuono / FreeDigitalPhotos.net)
I måndags var jag hos tandläkaren och opererade ut en visdomstand, och jag kan fortfarande inte äta ordentligt. Så när jag kom till campus gick jag in på ett café och köpte en drickyoghurt - och jag vågade vara besvärlig och be om ett sugrör. Tyvärr fanns det inga där, så jag blev rekommenderad att gå till ett annat café och fråga. Och tänka sig - det gjorde jag! Inte förrän efteråt insåg jag vilket stordåd det var. Jag travade helt enkelt in på caféet och förklarade situationen och bad om ett sugrör. Som om jag inte alls vore socialt missanpassad utan som vilken student som helst.
(Foto: graur razvan ionut / FreeDigitalPhotos.net)
Sen blev det då dags för slutseminarium. Och jag var förstås nervös. Men inte så mycket för att prata, utan mer för vilken kritik som skulle komma upp och vilket betyg jag kommer få. Helskumt - nästan som en normal människa ju!
Testar, 1 2 3
Jag är rastlös, så jag har roat mig med att göra ett social fobi-test på nätet. "Du har förmodligen kraftig social fobi", fick jag till svar. Dumma test. Jag som har utvecklats skitmycket de sista åren! Men än är det lång väg kvar... Det vet jag ju egentligen, men det känns trist att få det svart på vitt.
Folkskygg
"Du tror alltid att folk tycker du är konstig." Brodern sa det till mig för några dagar sen (när jag var ängslig över hur en kompis till honom hade uppfattat mig). Och det är sant. Så fort jag träffar någon ny människa utgår jag ifrån att vederbörande ser mig som värsta psykfallet. Och inte bara då förresten, jag är i princip alltid på min vakt och analyserar vad personer i min omgivning säger och gör - och tolkar det mesta som något negativt emot mig.
Att släppa in folk i mitt hem är bland det värsta jag vet. Jag tror att jag känner mig extra utsatt då, för då är det ju liksom inte bara mig de kan kritisera utan mitt hem också. Det är väl egentligen bara syrran jag kan släppa in här utan att känna ens lite oro. Främlingar är förstås det värsta, då är det skitjobbigt. Och däremellan kommer alla andra, i olika grader.
Det gör mig ledsen, för jag vill inte ha det såhär. Jag vill kunna umgås normalt med människor. Och jag vill kunna ge nya bekantskaper en chans, och inte döma ut dem som fiender redan vid första mötet. Men det här är något som sitter väldigt djupt i mig och det är inte så himla lätt att ändra på. Men jag ska försöka. Jag försöker redan.
Att släppa in folk i mitt hem är bland det värsta jag vet. Jag tror att jag känner mig extra utsatt då, för då är det ju liksom inte bara mig de kan kritisera utan mitt hem också. Det är väl egentligen bara syrran jag kan släppa in här utan att känna ens lite oro. Främlingar är förstås det värsta, då är det skitjobbigt. Och däremellan kommer alla andra, i olika grader.
Det gör mig ledsen, för jag vill inte ha det såhär. Jag vill kunna umgås normalt med människor. Och jag vill kunna ge nya bekantskaper en chans, och inte döma ut dem som fiender redan vid första mötet. Men det här är något som sitter väldigt djupt i mig och det är inte så himla lätt att ändra på. Men jag ska försöka. Jag försöker redan.
Överlevare
Jag pratade inför klassen idag. Det har jag fått göra ganska många gånger den här terminen och det börjar nästan (men bara nästan) kännas helt okej. Men idag kom de gamla känslorna tillbaka. Precis innan ville jag bara springa ut ur salen och åka hem. Men jag tvingade mig själv att stanna kvar. Jag stirrade ner i papperet nästan hela tiden, pratade snabbt och entonigt, hoppade över mycket av det jag skulle säga och hade en massa nervösa tics för mig. Men jag tog mig igenom det. Och jag överlevde.
På't igen bara
Det är nog sant som det sägs; hoppet är det sista som lämnar människan. För nu har jag sökt ett likadant jobb som det jag tydligen är för blyg för. Fast det här var inte i Stockholm och inte på samma byrå. Jag inbillar mig inte att de kommer vara intresserade. Förmodligen får jag bara ett "tack för visat intresse"-mejl som svar, men hade jag inte sökt alls så skulle jag ju inte ens ha fått det.
