Ångestmonstret följde såklart med in i lokalerna där marknadsstånden fanns och det var trångt och mycket folk...men jag försökte acceptera dess närvaro, förde en inre dialog med det om att jag förstod varför det var där men att det inte behövde försöka skydda mig just då och att vi kunde gå runt och titta på alla fina saker tillsammans och ha det trevligt. Och det gick ganska bra. 👍 Syrran tyckte att jag var duktig. 😊 

Vi gick två varv på marknaden (jag köpte en virkad enhörning som genast döptes till Cecilia efter Cecilia Vasa), gick på en guidad vandring på slottet (det gör jag nästan varje gång jag besöker Vadstena, det hör liksom till), besökte Änglakristallen (även det i det närmaste obligatoriskt), åt lunch på en trevlig restaurang (tack vare syrran - om jag varit själv hade jag sannolikt handlat något i matvarubutiken vid torget och ätit utomhus trots kylan), kikade runt inne på en loppis och frös oss halvt fördärvade av de iskalla vindarna som drog in från Vättern. ❄ Efter fem timmar styrde vi kosan hemåt, trötta men mycket nöjda med denna mysiga dag. ❤

SNÖ!!! Jaaaaaaa!!! 😄❄❄❄ Jag log hela vägen till kontoret, och väl där deklarerade jag att nu är det jul så nu måste vi julpynta...

Så nu är det jul på riktigt. I vädret, på kontoret, på stan och snart i almanackan också. Bara en dag kvar av november nu. 😊🎄

Vi pratade om mina svårigheter att reglera känslor, såsom att jag ofta reagerar genom att bli väldigt ledsen (med förra torsdagen som exempel). Psykologen sa att denna svårighet vanligtvis grundas i barndomen, genom en kombination av medfödd sårbarhet och hur ens känslor har blivit bemötta under barndomen. Jag kan komma på flera systematiska exempel på när mina känslor inte har blivit validerade, både privat och i skolans värld. Och att jag är född med en förhöjd sårbarhet är ju rätt uppenbart. Så ja...jag är i behov av hjälp med att reglera mina känslor.

Vi gjorde en konsekvensanalys av min ledsenhet. Att jag blir ledsen går på automatik, det är så väl inprogrammerat att det "bara blir så". Vi benade ut det och konstaterade att i början brukar folk bemöta mig med omtanke och medkänsla, men när det händer igen och igen och ingenting de gör eller säger hjälper så brukar de börja bemöta mig med irritation och likgiltighet istället. Från början finns det alltså en slags "belöning" med min ledsenhet, men även när jag inte får den från omgivningen längre så fortsätter jag att bli ledsen, för att det är det agerandet jag känner till helt enkelt. Och när min ledsenhet bemöts på ett negativt sätt blir det som en bekräftelse för mig att det finns anledning att vara ledsen, att allt det negativa jag tänker om mig själv faktiskt stämmer. Och så blir jag ännu mer ledsen. Det låter väldigt, jag vet inte...utstuderat(?) när jag skriver det såhär, men det blir på något sätt mer begripligt och greppbart, tycker jag.

Jag ska framöver öva på att identifiera känslor. Att acceptera att de finns där. Att visa mig själv medkänsla. Beskriva vad jag känner. Hjälpa mig själv att förstå vad jag känner. Att utforska känslorna med nyfikenhet. Förstå - Normalisera - Acceptera - Visa omtanke/omsorg. Jag fick en text om känslor att läsa till nästa gång och ett arbetsblad där jag ska registrera situation/utlösande faktor, tankar, känslor, beteende och konsekvenser för olika tillfällen den närmaste tiden. Jag fick även ett antal strategier för när jag blir sådär himla ledsen och även för att förebygga att jag hamnar där...

Strategier i akuta situationer:

✔ Vad behöver jag nu?

✔ Bryta den negativa tankeloopen.

✔ Byta plats, gå någon annanstans. 

✔ Ringa syrran.

✔ Gå ut, ta en promenad.

✔ Spola kallvatten på handlederna.

✔ Påminna mig själv om att jag behöver ta hand om mig själv.

✔ Ge mig själv medkänsla.

✔ Gå i riktning mot att agera som att jag tycker om mig själv.

Förebyggande strategier för att inte hamna i akuta situationer:

✔ Öva på att ta emot komplimanger. 

✔ Tacka för komplimanger istället för att säga emot eller förminska.

✔ Agera i motsatt riktning mot känslan.

✔ Fundera över om mitt agerande hjälper mig.

✔ Ta små steg i rätt riktning.

Vi pratade en del om post mortem också, hur det i likhet med annat grubbel ger en falsk känsla av kontroll. Där behöver jag öva på att stå ut med ovisshet, att inte "veta" hur en situation gick. På väg hem från jobbet i fredags eftermiddag mötte jag två kvinnor som behövde hjälp att hitta till en viss pizzeria. Det tog väl några minuter att hitta rätt i kartappen och beskriva för dem hur de skulle gå. Och sedan loopade den konversationen, i X antal alternativa versioner, i min hjärna resten av hemvägen. Och det störiga var att jag var fullt medveten om att jag ägnade mig åt just post mortem då och att det varken var bra eller hjälpsamt för mig, men ändå fortsatte jag. Psykologen säger att den medvetenheten är ett bra första steg och att jag ska se det som en signal på att jag behöver skifta fokus utåt, att bara konstatera det utan att döma mig själv. Så när jag kommer på mig själv med att ägna mig åt post mortem ska jag typ börja räkna saker jag ser runtomkring mig och fokusera på det.

Idag har det varit en tokstressig dag och till råga på allt har jag jobbat ute hos en kund nästan hela dagen vilket ju alltid dränerar mig totalt på energi jämfört med en dag på kontoret. Så nu ikväll har jag yogat i en timme och tjugo minuter, tagit en skön dusch och sedan tittat på Taylors underbara framträdande (som till slut blev av, trots allt) från American Music Awards... 

 

 

Så nu börjar jag varva ner och komma i fas igen. Jag ska försöka somna tidigt ikväll, så att jag orkar med den säkerligen minst lika tokstressiga morgondagen utan att bryta ihop. Jag vill verkligen fungera optimalt och vara mitt bästa jag hela tiden, men det är ofta svårt och ibland tyvärr omöjligt. Vi får se hur det blir imorgon...

Idag testade jag att skjuta med en båge på 18 pound istället för den på 16 pound som jag skjutit med hittills. Jag kände en viss skillnad, att det var lite tyngre och jobbigare men samtidigt aningen mer stabilt. 🏹

Framåt slutet av kvällen fick vi dessutom testa att skjuta på 18 meters håll istället för 12 meter som vi gjort ett tag (den allra första lektionen sköt vi på bara 6 meters håll). Tavlan såg ut att befinna sig hur långt bort som helst och jag undrade om jag överhuvudtaget skulle nå fram med mina pilar - och om de i så fall ens skulle träffa tavlan. 😵 Men det gjorde de. Nådde fram alltså. Och träffade tavlan, oftast. Än så länge föredrar jag dock att skjuta på 12 meters håll. 😉

Nu återstår bara en enda lektion i bågskytteskolan och sedan kommer jag gå över till fortsättningsgruppen. Det känns lite läskigt, både att komma in i en ny grupp igen och att skjuta tillsammans med personer som säkerligen kommer vara betydligt duktigare än jag. Så det blir en utmaning för mig...

I onsdags var jag och kollegorna på skatteutbildning hela dagen. Jag var himla trött, men glad över att få inhämta nya kunskaper och hänga lite med kollegorna någon annanstans än på kontoret. När jag kom hem på eftermiddagen ringde(!) jag till psykmottagningen i Stockholm och bokade fler samtalstider med psykologen (väl medveten om att den administratör jag brukar prata med har semester - psykologen och jag kom i tisdags överens om att det var en bra övning för mig att ringa till en främmande person den här gången). Så nu har jag tider inbokade ända till början av februari, vilket känns väldigt tryggt. ❤

Torsdagen blev inte lika lyckad. Jag fick ta emot (uppförstorad och till stor del obefogad) kritik som jag inte kunde hantera i mitt sköra och utmattade tillstånd. Så det blev massiva tårflöden och en lavin av negativa tankar. Jag övervägde både uppsägning och självmord som "lösning" på det inträffade (dramatisk som jag är). Men jag lugnade ner mig så småningom (som jag brukar) och en av mina chefer pratade väldigt bra med mig på eftermiddagen.

Fredagen blev betydligt bättre. Vi hade personalmöte på jobbet på förmiddagen och jag inledde med att koppla upp min dator mot storbildsskärmen och upprätta en bolagsdeklaration live inför mina kollegor och förklara de olika momenten och vad som är viktigt att tänka på. Jag hade vetat om ganska länge att jag skulle göra detta, men det var inte förrän minuterna innan som Ångestmonstret gjorde entré och gjorde mig jättenervös. Men det gick ganska bra faktiskt. Och jag kände mig väldigt stolt efteråt. 😊👍

Helgen har, i likhet med förra helgen, inte erbjudit särskilt mycket återhämtning. Men till skillnad från förra helgen har jag ändå fått mycket positiv energi, så jag är väldigt nöjd även om jag är trött. Igår gick mamma och syrran och jag på loppisar och hittade en massa fina saker och på kvällen besökte vi min älskade teater och såg den fantastiska föreställningen The Last Fish (andra gången för mig och första för dem). Imorse väckte jag syrran med nybakade saffransscones och sedan smög vi ut ur lägenheten som två små hustomtar och julpyntade i trapphuset...

Sedan har vi ägnat en stor del av dagen åt shopping. Väldigt skönt att shoppa dagen före lön, ett sådant lugn är sällan att skåda i butikerna. 👍 Men jag blev ändå helt slut, både av loppisarna igår och av butikerna idag. 😴 Det är roligt att gå i affärer, men gud vad det tar på krafterna att vara så spänd under så lång tid...vad skönt det skulle vara om Ångestmonstret stannade hemma när jag vill shoppa! Men det är väl som psykologen säger, jag måste sluta försöka mota bort det och istället bara acceptera att det är där så kommer det bli mindre högljutt...

Nu hoppas jag på en behaglig kommande vecka med mindre känslomässiga svängningar. Jag ligger bra till i menscykeln och har roliga saker inplanerade, så förutsättningarna är ju goda. 😊👍

Efter en psykiskt påfrestande helg (som jag av diverse anledningar inte kan berätta om här) var jag helt slut i måndags kväll och orkade egentligen inte alls delta i bågskytteskolan. Men det gjorde jag i alla fall. Och strax innan vi skulle börja med de praktiska övningarna fick jag syn på något i klubbens kök som skrämde mig halvt från vettet. En korg full med Snickers och en skylt om att klubbens medlemmar fick köpa dem för 10 kronor styck. Så jag var helt ofokuserad på skyttet, gjorde en massa tekniska fel och träffade knappt tavlan överhuvudtaget. Efter en stund tog jag mod till mig och gick fram till klubbens ordförande och förklarade situationen med min jordnötsallergi, och han ropade ut inför allihop att de inte fick äta Snickers medan jag befann mig i lokalerna. Och det gjorde mig ju relativt lugn för stunden och ökade min koncentration på skyttet avsevärt, så jag lyckades faktiskt träffa mitten av tavlan en gång. Men sedan då? Nästkommande två lektioner? Och mitt fortsatta deltagande i klubbens verksamhet efter det? Hur ska klubbens cirka 100 medlemmar ha koll på vem jag är och att de inte får köpa Snickers ur klubbens kiosk de dagar jag befinner mig i lokalerna? Efter cirka ett dygns ångest och pessimistisk övertygelse om att min korta tid som bågskytt nu är över satte jag mig och författade ett mejl till klubbens ordförande där kontentan var att antingen kan jag inte komma dit mer eller så får de ta fram en policy mot jordnötter i lokalerna. Två timmar senare hade styrelsen fattat ett beslut och gått ut med ett allmänt meddelande till samtliga klubbmedlemmar om att det hädanefter inte får förekomma någonting som innehåller jordnötter i klubbens lokaler. Oh my god, vilken stolthet och lättnad som fyllde mig när jag läste det mejlet! ❤️ 

 

Finaste Taylor kommer att tilldelas det prestigefyllda priset Artist of the Decade Award på årets American Music Awards-gala. Verkligen välförtjänt! 💖💖💖 Och naturligt nog har hon tänkt framföra ett medley av låtar från hela sin karriär under denna gala. 😍 Problemet? De vidriga asen som tillskansat sig rättigheterna till hennes äldre musik FÖRBJUDER henne att framföra de låtar hon själv skrivit! 😭💔 Taylor sträcker nu därför ut handen till oss fans för att göra våra röster hörda i protest mot detta vansinne. Så...det är vad jag gör nu. Dels genom detta blogginlägg, dels genom att skriva under en protestlista (som jag hoppas att du också skriver under ❤️). Jag finner inga ord för hur vidrigt detta är. Hur kan dessa avskum Scott och Scooter ens leva med sig själva?! 😠😠😠 Fy fan... 

 

Och i ljuset av detta får den starka texten i Taylors låt från Cats-soundtracket som släpptes imorse en djupare betydelse, bortanför filmens gränser... Vilken jäkla drottning hon är! ❤️❤️❤️ 

 

Dagens samtal med psykologen var riktigt jobbigt. Meningen var att vi skulle fokusera på interoceptiv exponering, men det hela mynnade ut i en diskussion (eller ja, det var ju mest hon som pratade medan jag satt och grät) om min djupa rädsla för att göra fel, om hur jag låser mig och går in i negativa tankar om att jag inte kommer klara av situationen och därför låter bli att ens försöka och hur det agerandet bekräftar för mig själv att jag är värdelös och misslyckad och inte kan. Och hon poängterade att de tankarna inte kommer för att det är sant att jag är dålig - de kommer för att jag är rädd, som ett skydd mot det som känns hotfullt. För att det är lättare (och mer vant) att gå in i nedstämdhet och känslor av misslyckande än att faktiskt våga prova att göra det som känns läskigt (och ovant). Hon sa att det är dags att jag byter ut de dömande tankar jag har om mig själv mot snälla och medkännande tankar, att jag ska tala till mig själv så som jag skulle tala till någon jag tycker om. Att se mig själv utifrån och ge mig själv utrymme och medkänsla. Jag ska öva på att uppmärksamma situationer då jag gör "fel" och andra bemöter mig med värme, att faktiskt ta till mig deras genuina reaktioner och inte lita mer på den inre negativa rösten. 

 

Hon sa en massa bra saker, men jag kommer inte ihåg allt. Jag var väldigt långt inne i mina egna negativa tankar medan hon pratade så jag var inte särskilt närvarande. Och nu när jag sitter och tänker tillbaka på samtalet stiger tårarna i ögonen igen och jag glider mer eller mindre tillbaka in i den ångest jag upplevde då. Så jag tror att jag slutar skriva nu innan jag blir alltför ledsen (vilket förmodligen klassas som ett säkerhetsbeteende, men det skiter jag i just nu).

En av tränarna märkte nog att jag blev uppstressad av att försöka komma ihåg alla moment och göra allting rätt, för hon ställde sig precis bredvid mig vid ett tillfälle och sa skämtsamt att nu skulle hon stå där medan jag sköt och kontrollera att jag gjorde allting perfekt. Jag skrattade lite nervöst till svar och kände hur Duktig Flicka-syndromet mattades av lite.

Min nyfunna bågskyttekompis (som jag förresten dristat mig till att skicka en vänförfrågan till på Facebook sedan vi sågs sist - och som till min lättnad och glädje accepterat denna förfrågan) höll med mig om att det kändes svårare ikväll än tidigare lektioner. Vi hade inte sällskap hem ikväll, för hon var lite sjuk och valde därför att ta bussen istället för att gå. Det gjorde mig både besviken och lättad på en och samma gång - Ångestmonstret var nöjt förstås, men den modigare delen av mig hade uppskattat en pratstund på hemvägen.

Skadan från förra veckan är förresten nästan helt läkt nu. Eventuellt kommer jag få ett par nya märken efter ikväll, men inte alls lika hemska som det från förra veckan. Ikväll fick jag nämligen låna ett ordentligt, långt armskydd redan från början. 👍

Så, ja...nu är det jul! 😊🎄 Syrran och jag har plockat, sorterat, rensat, städat och fixat här hemma hela helgen till tonerna av julmusik. Och temperaturen i lägenheten ligger nu på över 21 grader. Så det är på alla sätt riktigt fint, trevligt och behagligt här hemma nu. 😊

Jag låg kvar i sängen och snoozade en lång stund imorse. Inte för att jag var trött, utan för att jag frös så fruktansvärt mycket. Och när jag väl tvingade mig själv att lämna hemmets varmaste plats (sängen, som dock även den var himla kall) och tog mig fram till termometern fick jag en chock. Bara tolv grader - inomhus!!! 😱😱😱 Helt jävla sjukt!

Jag tror aldrig att jag har upplevt att det varit så varmt och skönt att kliva in på kontoret som jag gjorde imorse. Jag tycker ofta att det är kallt där...men nu har jag fått ett helt annat perspektiv och tycker att det är hur behagligt som helst. Och jag har jagat hyresvärden idag (första mejlet skickade jag redan igår kväll) via både mejl och Facebook och telefon(!) och de undersökte till slut saken och kom fram till att någon slags regleringspump gått sönder. De har bytt ut den nu och elementen är igång igen - men det är ju fortfarande iskallt i lägenheten, bara marginellt varmare än imorse. Får se hur lång tid det tar innan det blir uthärdligt att vistas här hemma. Just nu ligger jag nerbäddad i sängen, hade tänkt stryka gardiner och göra matlådor och kanske spela lite Sims ikväll men det är för kallt för att göra något annat än att just ligga nerbäddad i sängen. ❄❄❄

Och nu är det jättesent och jag är jättetrött - och så håller jag på att frysa ihjäl, för jag har nämligen under 15 grader i mitt sovrum och elementen är iskalla. 😱❄ Är detta ens tillåtet?! Jag ligger påbyltad och nerbäddad i sängen och fryser mig halvt fördärvad. Och jag ser inte fram emot att behöva lämna den relativa värmen i sängen när klockan ringer imorgon bitti... ❄❄❄

Det var mer fokus på teknik den här gången än förra gången. Och mitt stora utvecklingsområde är att jag släpper iväg pilen för snabbt, att jag har för bråttom och inte tar mig tid att stå och sikta ordentligt. Och det tror jag är ett ångestrelaterat beteende - att jag tycker att det är jobbigt att stå där i centrum för uppmärksamheten och bli bedömd och ta upp plats, så jag skyndar mig att bli klar så att jag snabbt får träda åt sidan igen. 😥 Men jag jobbade på det under kvällen och fick beröm när jag gjorde framsteg. 😊

Jag fick min första bågskytterelaterade skada ikväll också. Strängen träffade armen precis bredvid armskyddet, det gjorde helvetiskt ont och huden blev genast blålila och det sipprade fram några bloddroppar. 😵 Efter det fick jag ett längre, tjockare, bättre armskydd.

Så värst många mer bilder tog jag inte, för trots att mobilen varit fulladdad på morgonen höll den på att dö så jag sparade så mycket jag kunde på batteriet - och ändå gav det upp strax efter att tåget lämnat Linköping på kvällen. Väl framme i Norrköping möttes jag av en perrong fylld av skränande, berusade fotbollssupporters som firade dagens SM-guld. En liten brasa hade de tänt på perrongen också, med motståndarlagets halsduk och mössa som bränsle. Tack och lov fanns även syrran där på perrongen och mötte mig, och vi flydde raskt hem från detta dårhus. Vi undvek så gott det gick de stora, raglande skarorna av öldrickande, skrålande, halsduksklädda  manspersoner. Helt sjukt att vuxna människor tillåts bete sig på detta oacceptabla sätt och att så mycket av samhällets resurser läggs på att barnvakta dem i samband med matcher. Och jag tycker synd om de barnfamiljer, hemvändande från Astrid Lindgrens Värld, som fanns med på tåget och som skulle behöva utstå detta hela vägen hem till Stockholm...