Påfrestande vecka - PM(D)S och extrem social exponering
Det har varit en påfrestande vecka. Jag har haft ett totalt PM(D)S-breakdown och gråtit floder. 😢 Men jag har även hållit i en kunskapsuppfräschningsutbildning i skatteprogrammet för mina kollegor inför deklarationssäsongen. Efteråt var jag helt hes (jag är inte van vid att prata så mycket) och trött efter att ha stått i centrum, men stolt över att jag fixade det och till och med gjorde det ganska bra (hoppas jag i alla fall). ✌️ Och nu under helgen pågår junior-SM i bågskytte här i stan och det är min klubb som håller i det, så igår utsatte jag mig själv för extrem social exponering genom att ställa upp som servicepersonal under tävlingen...och idag är jag följaktligen helt slut och har inte pallrat mig upp ur sängen än, jag har meddelat personalansvarig att jag inte mår bra och därför behöver stanna hemma och vila idag istället för att hjälpa till under finalen. 😴😴😴
Syrran kom till tävlingshallen och stöttade mig igår. ❤❤❤ Det kändes väldigt fint och skönt att veta att hon befann sig i lokalen medan jag arbetade. 🙏
Jag satt bredvid henne i publiken i väntan på tävlingsstart och när det började närma sig propsade Ångestmonstret starkt på att jag skulle stanna kvar där istället för att kliva fram framför typ 130 deltagare samt deras coacher och familjer och övrig publik... 😱 Men jag försökte resonera med mig själv och tänka att ingen av de där människorna skulle reflektera så mycket över mig och min person. De tävlande skulle vara fokuserade på sina egna prestationer, och coacher och familjer på den eller de tävlande för vars skull de var där. Ingen skulle bry sig om hur jag såg ut eller betedde mig när jag rörde mig över planen för att byta ut sönderskjutna tapeter. Så jag tog av mig jackan (som jag hade på mig både för att det var kallt i lokalen och för att dölja min lysande orange personaltröja som riskerade att göra att jag fick frågor från besökarna 😖) och tog mig fram till skyttelinjen där övrig servicepersonal och domare befann sig.
Jag höll på att flippa ur totalt av att stå framför alla dessa människor. 😱 Men jag försökte att inte titta (eller tänka) så mycket på dem. Jag imiterade de andra i orange tröjor, stod där de stod och gjorde som de gjorde. Vi radade upp oss framför skyttarna och ledde nationalsången innan tävlingsstart (jag sjöng så tyst jag kunde för att inte höras 😱), och sedan smet jag in bland skyttarna och ställde mig längst bak i det området, precis framför bandet som skilde skyttarnas område från publikens. Där stod jag sedan och spanade ängsligt på de tio buttar jag hade ansvar för att byta tapeter på vid behov. 🏹 Jag ställde lite frågor till de äldre klubbmedlemmar som befann sig i närheten, för att försäkra mig om hur jag skulle göra olika moment.
När det blev dags att byta min första tapet var jag sjukt nervös, både över att befinna mig i allas blickfång och över att kanske göra fel. 😱 Men det gick rätt bra. Andra gången kände jag mig eventuellt marginellt mindre nervös, men jag hade fortfarande extremt självfokus och det kändes som att alla tittade på mig och dömde mig. 😖 Och när jag kom tillbaka till min relativt trygga plats bakom skyttarna var det en av coacherna som plötsligt började ge mig en lektion i att byta tapeter på bästa och mest effektiva sätt och kommenterade att det måste gå snabbt så att de skulle slippa stanna kvar där halva natten. Det gjorde mig både skärrad, stött och ledsen. Att någon kritiserade mig och tyckte att jag gjorde ett dåligt jobb. 😔 Hade det varit tidigare i veckan hade jag garanterat brutit ihop. 😭 Nu klarade jag av att bita ihop och åtminstone FÖRSÖKA ta det hela som konstruktiv kritik.
Plötsligt var det en förälder som ville veta hur de skulle ta sig mellan tävlingshallen och hotellet de skulle bo på, så då sprang jag och hämtade min telefon och visade i reseappen och förklarade. Hon fotade det jag visade och verkade väldigt tacksam över hjälpen. 😊👍 Efteråt kom jag på att jag missat att säga att de måste ladda ner appen för att kunna resa, att det inte går att betala med kontanter eller betalkort. Men då kändes det så dumt att söka upp henne igen, så jag stod kvar på min plats och våndades och hoppades att de skulle räkna ut det själva... 😖
När skyttarna skjutit alla sina 30 pilar i första omgången (och jag bytt en tapet i enlighet med coachens effektiviserande instruktioner) var jag helt slut efter att ha befunnit mig i rampljuset i två(!) timmar(!), så då skyndade jag mig tillbaka till syrran. Min huvudsakliga uppgift för dagen var slutförd (en annan klubbmedlem skulle överta mina arbetsuppgifter under den andra omgången efter pausen) och jag orkade verkligen inte utsätta mig för mer social exponering den dagen, så jag meddelade personalansvarig att jag skulle behöva avvika och sedan tog syrran och jag spårvagnen in till centrum. 🚋
Redan från spårvagnen såg vi några krokusar sticka upp ur gräsmattan där vi skulle gå av. Dem måste vi förstås gå fram till och fota. 😍
Vi gick i EN affär som syrran behövde en sak från (shopping en lönelördag, dessutom efter två timmar extrem social exponering, är INTE optimalt 😱😖), sedan gick vi och åt på vår favoritrestaurang. Sist jag besökte en restaurang av det franchisemärket var ju förra helgen i Kristianstad när mamma och jag råkade hamna på min exsvågers restaurang (😵) och sist vi besökte just vår favoritrestaurang här i stan var ju heller ingen höjdare. Så vi gick dit igår lite för att reclaima och skapa nya positiva minnen. Och det blev jättebra. 🙏❤
Efteråt gick vi hem och kraschlandade i soffan. Vi spelade inte ens tevespel, vi bara satt där och pratade. Mysigt och välbehövligt. ❤
Idag är jag som sagt helt förstörd och kommer ta det tämligen lugnt. 😴😴😴 Det jag BEHÖVER göra är att göra matlådor, tvätta, bädda sängen, ställa om klockorna, rapportera till kommunen hur Pride-familjen använde bidraget förra året, göra min terapiläxa samt plugga en del. Usch, vad mycket det känns som just nu... 😖 Men jag får väl ta ett steg i taget. Och jag får väl börja med att ta mig upp ur sängen...
Kommentarer
Trackback
