Min dag som filmstjärna

Okej. Filminspelningen alltså.

När jag vaknade på morgonen undrade jag vad fan jag gett mig in på. Jag kunde ju stanna hos mormor och morfar (jag har bott hos dem de senaste dagarna, kom hem igår kväll) och bara ha det skönt och ta det lugnt. Vad skulle jag till Stockholm att göra?! :S

Men så gav jag mig iväg i alla fall. Och bara resan var ju en riktig utmaning. Jag har inte åkt med SL sen 2008(!) och då såg biljetterna helt annorlunda ut. Jag fick en liten tillrättavisning av konduktören på pendeltåget för att jag hade ett "vilande kort" och han sa att jag måste "gå igenom en spärr" för att det skulle aktiveras. Och jag satt där som ett levande frågetecken. Vadå vilande, vadå spärr??? Men jag hade en känsla av att dylika frågor skulle leda till fullkomlig idiotförklaring, så jag bara nickade och försökte le lite mot honom. Och han sa att det fick gå för den här gången då.

Sista biten fick jag åka buss, och då aktiverades äntligen mitt kort så de sista fem minuterna av resan åkte jag lagligt. ;) Och när jag kom fram till inspelningsplatsen stod det redan några personer där, och fler kom snart. Det var så himla uppenbart att vi alla var där i samma ärende, men på typiskt svenskt manér stod vi på behörigt avstånd från varandra och sneglade skyggt åt höger och vänster. Till slut var det dock en äldre herre som bröt isen och drog igång ett samtal. Och sen kom en tjej från filmteamet och samlade ihop oss och tog med oss in i lokalen där vi skulle tillbringa dagen.

Jag gick på toaletten det första jag gjorde, så när jag kom in i "statistlogen" (det var egentligen en biosalong) satt det redan en himla massa folk där. Och jag gjorde som jag brukar, tittade i golvet och skyndade fram och satte mig på första bästa plats. Efter några minuter vände sig kvinnan som satt framför mig om och började prata med mig. Och eftersom hon visade sig vara en snäll och trygg människa (hon såg dessutom ut precis som en psykolog jag gått hos) tydde jag mig genast till henne och följde henne i hasorna resten av dagen.

Jag klarade mig igenom dagen förvånansvärt enkelt. Visst märkte jag en skillnad mellan mig och de andra statisterna; de lärde snart känna varandra och skojade och pratade obesvärat med varandra, medan jag satt eller stod en bit ifrån för mig själv och tittade i golvet och var spänd och tyst. Jag lärde egentligen bara känna kvinnan som först börjat prata med mig i logen. Mellan tagningarna småpratade jag förstås med de personer jag gjorde den aktuella scenen ihop med, men det blev inga djupare bekantskaper där.

Men nu ska jag inte nedvärdera mig själv. Jag tillbringade ju faktiskt 12 timmar på en främmande plats, tillsammans med cirka 40 vilt främmande människor. Jag stod i rampljuset, agerade inför en rullande kamera och ett helt filmteam i scen efter scen, tagning efter tagning. Och det gick bra. Jag var duktig. :)

De sista timmarna blev dock lite jobbiga. Dels hade jag en sprängande huvudvärk (förmodligen på grund av spänningen) och dels blev "trygghetskvinnan" tvungen att gå tidigare eftersom hon hade ett flyg att passa. Och under dessa timmar var det rätt mycket väntan, för att filmteamet skulle flytta kameror och rigga om och allt vad det hette, och så skulle de ta några scener där det bara behövdes ett fåtal eller inga statister alls. Så jag tillbringade rätt mycket tid sittande för mig själv i ett hörn av logen.

Och så plötsligt kom två ljudtekniker upp i logen med en mikrofon på en lång stång och en tillhörande mystisk låda. De sa åt oss att samlas i en klunga mitt på golvet för att de skulle spela in "vilt ljud". Vilket innebar att vi skulle improvisera småprat; först vanligt, sedan stelt och till sist berusat. Det var ett av de jobbigaste momenten under hela dagen. :S Jag har svårt för att småprata även i vanliga fall, så att göra det på beställning med en mikrofon ovanför huvudet - det var verkligen en pärs!

I den allra sista scenen som spelades in skulle jag gå uppför röda mattan i mina höga klackar (jag kan verkligen inte gå i högklackat!) och ta emot ett glas champagne från en kypare och sedan stå och mingla i foajén. Jag var jättenervös inför första tagningen, men sen tyckte jag mest det var roligt. Och det kändes som en lämplig avslutning på dagen. Elegant, storstilat, högtidligt. Och jag måste ha gjort bra ifrån mig även mellan tagningarna, för när jag senare stod på perrongen och väntade på mitt tåg gick en av personerna jag interagerat med förbi och vinkade och log mot mig.

Ja, det var en bra dag. Och jag känner mig väldigt stolt över mig själv för att jag genomförde och klarade av den. :thumbup:


Spänd förväntan tidigt på morgonen vs. lycklig utmattning sent på kvällen.

Kommentarer
Lillasyster

Min duktiga kalaspingla, så elegant! <3 :)

2011-10-12 @ 18:21:09

Tänker du skriva en kommentar?

Vad gullig du är! Jag blir jätteglad när jag får trevliga kommentarer.

Observera att alla kommentarer granskas innan publicering. Olämpliga kommentarer, såsom mobbning och spam, kommer inte att publiceras.



Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback