Idag har jag tagit emot två samtal från personer jag inte känner. (Gör-en-liten-paus-för-att-ta-emot-applåderna)

Det första såg ut som ett landstingsnummer, så jag trodde det var psyk eller vårdcentralen eller något sånt; jag tänkte inte på att det är söndag idag. Men det var någon undersökning om våld och övergrepp som jag blivit slumpvis utvald till att delta i. Jag tänkte tacka nej; jag känner inte att jag har så mycket att tillföra undersökningen och jag har heller ingen lust att sätta mig ner och prata med en främmande människa om jag absolut inte måste. Men visst vore det ett bra träningstillfälle, och dessutom skulle jag få ett presentkort på 400 kr för besväret...så jag tackade ja.

Det andra samtalet var från produktionsbolaget som ska spela in filmen jag ska vara med i imorgon. Jag var rädd att de ringde för att meddela att alltihop blivit inställt alternativt att de ångrat sig och inte vill ha med mig längre (optimism har aldrig varit en av mina främsta egenskaper). Men de ville bara tala om att inspelningen kommer att starta en timme senare än planerat. :)

Båda samtalen varade i flera minuter, och jag kom flera gånger på mig själv med att hålla andan. :S Det är något jag brukar göra när jag pratar med människor jag inte känner mig trygg med (alltså de flesta människor, med några få undantag). Varför gör jag så? Varför vill jag inte att det ska höras att jag andas i telefonen? Jag menar, det är ju inget konstigt med det - varenda människa andas ju! Så det borde ju även jag kunna göra.